Det råder krigstider i Europa och eleverna på ett
pojkinternat i England evakueras med destinationen Amerika. Deras flygplan
kraschar någonstans i Stilla Havet och de överlevande vaknar upp på en öde ö. I
väntan på hjälp skapar de ett tillfälligt hem. Viljorna är många och efterhand bildas
det två läger. På ena sidan ön härskar vildarna med Jack i spetsen vars fokus är
att jaga, stoja och stimma. På öns andra sida råder det rationella tänkandet
där Ralph och hans vänner rider ut stormen i hopp om att någon ska komma och
leta efter dem. Allt bryter ut i kaos och långsamt förvandlas skolpojkarna till
barbariska vildar utan respekt för vare sig omgivningen eller varandra.
”Kill the beast, cut his throat, spill his
blood.”
Flugornas Herre
eller Lord of the Flies som är originaltiteln bygger på den otroligt hyllade
romanen med samma namn av William Golding. Jag är osäker på om jag läst boken
men på högstadiet såg vi nyinspelningen tillsammans med vår lärare. Än idag har
jag starka minnen från filmen och vissa av scenerna sitter etsade i mitt huvud.
Originalversionen har jag dock aldrig sett tidigare.
Lord of the Flies
använder sig av ett klassiskt koncept som nästan alltid fungerar, oavsett när
eller var historien utspelar sig. Man tar vad man har och endast de starka
överlever blir aldrig inaktuellt och människan kommer alltid att agera med sig
själv och sina nära i fokus, allt annat blir sekundärt. Historien inleds med
stillbilder som visar eleverna på internatet, vapen av förstörelse och
slutligen ett kraschat flygplan sedan är det pang på rödbetan när ynglingarna
gör sitt bästa för att fördriva tiden på ön. De flesta av filmens skådespelare
är amatörer och i de flesta av fallen var Lord
of the Flies den enda film de medverkade i. Det märks, på gott och ont. Vissa
av karaktärerna är smärtsamt dåliga medan andra sköter sig alldeles utmärkt.
Barn kan verkligen vara fruktansvärt elaka vilket Lord of the Flies skildrar på ett strålande sätt. De olika pojkarna
blir tilldelade olika roller i gruppen vare sig de känner sig bekväma i dem
eller inte. Det blir mest tydligt med karaktären Piggy, en överviktig
glasögonorm som redan från starten får agera hackkyckling. Det psykiska våldet övergår
i det fysiska och får tillslut ödesdigra konsekvenser. Utan vuxna som kan tygla
deras beteende och agera förebild tvingas barnen att växa upp i en rasande
fart. Lord of the Flies levererar
sunda värderingar och jag kan verkligen förstå uppståndelsen och filmens
betydelse för generationen när den kom. Av många kallas filmen som en tidlös
klassiker och det kanske den är men på mig imponerade den inte nämnvärt. Som
jag nämnde tidigare väckte nyinspelningen starka känslor inom mig som tonåring
och kanske är det just den kategorin som filmen vänder sig till. Jag upplevde
filmen mest som långrandig och jag är övertygad om att jag skulle uppskatta
förlagan mycket mer. Noble Entertainments svenska utgåva visar inte filmen från
sin bästa sida med sitt urusla ljud och dåliga transfer. Om inte utgåvan varit
textad skulle jag förmodligen inte ha hängt med överhuvudtaget och såhär i
efterhand är det kanske en av anledningarna till att filmen inte gav några
direkt positiva efterklanger. Hur man än vänder och vrider på det är Lord of the Flies en viktig film, om
inte annat för att ännu en gång berätta innebörden av respekt och
medmänsklighet.