The Black Scorpion (1957)

”It’s a gigantic scorpion!”

Ett vulkanutbrott vid den lilla staden San Lorenzo i Mexiko ödelägger allt i sin väg. Två geologer slår ihop sina kloka huvuden och planerar en expedition för att utreda saken närmare. I en övergiven lada finner de ett spädbarn och inte långt därifrån vid en demolerad bil ligger en lagens mans livlösa kropp. Kollegorna beger sig till San Lorenzo för att försöka få klarhet i vad som har hänt. Invånarna är livrädda och det visar sig att flera försvunnit spårlöst och befolkningen är övertygade om att en demonisk varelse ligger bakom. Geologerna åker tillbaka till området där de stöter på Señorita Alvarez som tar med dem till sina ägor. Vulkanutbrottet visar sig ha släppt lös uråldriga skorpioner som vuxit till enorma proportioner och nu är de på väg till Mexico City.

”…but what’s the tequila for? Well, in your country, I believe you call it a coffee break.”

Det är pang på rödbetan från starten. Av den oändliga drösen av liknande filmer från eran har jag aldrig tidigare varit med om ett sådant driv i en film. Det händer saker nästan hela tiden och här behöver vi inte vänta två tredjedelar in i filmen innan vi blir presenterade för de gigantiska monstren. Skorpionerna ser verkligen hur häftiga ut som helst med sina dreglande käftar med sylvassa tänder och skrikande läten (som är de samma som användes i Them!). Då budgeten ibland verkar ha sinat presenteras de vid vissa tillfällen som svarta skuggor men det funkar bra då de ser ut som ansiktslösa dödsbringare. Specialeffekterna är beundransvärda för sin tid och förutom de imponerande skorpionerna får vi se larven och spindeln som blev borttagna från King Kong tjugotre år tidigare. Filmens slutsekvens som kan vara något av det mest underhållande jag sett i någon av de snarlika filmerna från 1950-talet bär många likheter med King Kong och för en gångs skull känns slutet inte påskyndat. Musiken är som vanligt härligt överdramatiserad och allt det som hör genren till finns här. Den vackra kvinnan som en av våra hjältar blir kära i, vetenskapsmannen med sina galna teorier och utlägg och förstås de gigantiska varelserna. Det är lite kul att The Black Scorpion utspelar sig i Mexiko och att det är amerikanarnas tur att komma på besök. Det görs väldigt klart för oss att det är mexikanare vi har att göra med då de flesta har stora hattar och en skäggprydd överläpp. Dialogen är förbannat kul med en fantastiskt avspänd humor och en oseriös kärlekshistoria som pricken över iett. The Black Scorpion hamnar lätt på min fem i topp när det kommer till monsterfilmer från 1950-talet och den får mig att känna mig som en ung grabb igen, med näven i popcornskålen och de tefatsstora ögonen riktade mot den lilla tjocktvn.

Rose Red (2002)

Ingen som läser min blogg eller känner mig kan ha undgått att uppmärksamma att jag snöat in på Stephen King den senaste tiden. Hans ofta väldigt långa böcker kan vara skönt att ta en paus ifrån ibland och vad passar då inte bättre än en historia skriven av mannen i fråga, direkt för tv?

”Shirley Jackson was right. Some houses are born bad. Houses like this one. Houses like Rose Red.”

John Rimbauer lät bygga ett jättelikt hus till sin blivande maka, den tjugo år yngre Ellen under 1900-talets början. Marken där huset snart skulle stå gjorde byggnadsarbetarna galna och innan kåken, som senare fick namnet Rose Red, blev färdigbyggd inträffade en rad olyckor. Fram till 1972 försvann tjugotre personer i samband med sina vistelser på Rose Red och sedan dess har det jättelika huset hållits stängt. 30 år senare anses Rose Red vara en död cell och professor Joyce Reardon, som är besatt av den otursföljda kåken, lyckas övertala (genom att sära på benen) den sista levande i Rimbauer-släkten att öppna portarna en sista gång. Joyce tar med sig ett team bestående av sex personer med olika psykologiska talanger för att utföra experiment och för att se om Rose Red fortfarande hemsöks av paranormala fenomen. Efter att ha legat i dvala under många år vaknar Rose Red sakta till liv igen.

”If we’re quiet...if we listen...we can hear houses breathe. Sometimes in the depth of the night, we hear them groan. It’s as if they’re having bad dreams.”

Stephen King är en sagoberättare för vuxna. Det som gör honom så intressant är hans enastående berättelser som ofta snuddar vid gränsen till det övernaturliga. Hur otroliga hans historier än kan vara, sväljer vi dem rakt av och ifrågasätter aldrig huruvida de är trovärdiga eller inte. Det spelar ingen roll då han ständigt väver in de alltid lika aktuella frågeställningarna om en eller flera personers tankegångar kring sina roller i livets olika skeden. Det kan spegla sig i religion, politik, kärlek, hat, allt som lägger grunden till det ständiga sökandet efter att finna sin identitet och att kunna passa in. Ibland kan hans verk kännas som ursäkter till att berätta samma historia en gång till, och det gör han ibland men det är ur de många olika perspektiv han berättar dem som gör dem intressanta. Det känns aldrig som att han upprepar sig själv på ett negativt sätt. Sträckan från A till B är oftast mest intressant däremellan, utan att för den delen fallera i slutskedet. När hans tankar överförs till film blir de oftast inte lika lyckade. Rose Red är ett sådant exempel.

Till en början var det tänkt att Steven Spielberg skulle ha regisserat en spökhistoria och att Stephen King skulle stå för manuset, men då det drog ut på tiden försvann Spielberg från projektet och King sålde istället filmmanuset till tv-bolaget ABC. Rose Red blev en miniserie på tre avsnitt med en speltid på över fyra timmar.

En historia som detta har vi fått ta del av flera gånger tidigare och Rose Red tillför inte mycket nytt till genren, men bra spökhistorier växer inte på träd så jag välkomnar varje nytt bidrag med min fulla uppmärksamhet. Det har gjorts mycket bättre tidigare men King (som själv dyker upp i en liten roll som pizzabud) har lyckats skriva ytterligare en bra historia med ett detaljerat persongalleri som tyvärr inte blir särskilt lyckat i tv-format och jag kan tycka att det är lite synd att han inte valde att berätta sin historia i bokform istället. Karaktärerna är det dock inget fel på, om man bortser från den otroligt enerverande Matt Ross som spelar Emery, vars minspel och totala avsaknad av skådespelartalanger stör filmen och gör att all min fokus går till att önska livet ur honom. De resterande är alla bra och flera av dem känner vi igen från idag omåttligt populära serier som Two and a Half Men och Bones. Julian Sands från min ungdomsfavoritfilm Arachnophobia spelar här tankeläsaren Nick och varje gång han dyker upp i en film höjs betyget automatiskt ett snäpp. Tyvärr verkar de flesta helt sakna en bakgrundshistoria och man kan undra om King var stressad med att bli färdig eller bara valde att hoppa över vissa och presentera dom bakgrundslösa. Jag skulle vilja veta mer om Pam, Vic, Cathy och Nick. King ger oss hintar till sina tidigare romaner som t.ex. den autistiska Annies telekinesitalanger som får stora stenar att falla från skyn, likt Carrie (vars filmatisering jag recenserar HÄR) i romanen med samma namn . Emerys talanger liknar de som Danny besitter i The Shining (Kubriks film recenserar jag HÄR och tv-produktionen HÄR).

”A house is a place of shelter. It’s the body we put over our bodies.”

Som jag nämnde tidigare tillför Rose Red ingenting nytt till filmgenren och tv-produktionen känns av lång väg med sina återhållsamma specialeffekter och nästan totala avsaknad av blod. Spökenas utseenden är ganska imponerande men det är en alldeles för snäll skapelse och det blir nästan (bara nästan) lite familjefilm över det hela. Serien lyckas dock med att leverera en bra blandning av då och nu med snygga tillbakablickar från förr i tiden och då får Rose Red mig att bli lite (bara lite) nyfiken på uppföljaren The Diary of Ellen Rimbauer. Huset och dess omgivningar är perfekta och att placera det mitt i stan (Washington antar jag) ger känslan av att räddningen är nära men ändå så avlägsen, på samma gång. Tyvärr räcker det inte att det ibland är riktigt snyggt och stämningsfullt då det i nästa sekund känns oinspirerat och taffligt. De flesta klichéerna finns i Rose Red men det är å andra sidan ingenting jag kan klaga på. Seriens största problem är emellertid att det aldrig blir otäckt och det ska en bra spökfilm vara. Rose Red fungerar hyfsat om man ser den som en serie och tittar på ett avsnitt i taget (med förslagsvis en dags mellanrum) men som helhet är det inte särskilt lyckat. Det rör sig långsamt framåt och i början verkar det väldigt lovande men under seriens sista avsnitt blir alltihopa pannkaka. Det blir ointressant och jag fingrar på telefonen istället för att följa våra vänner i spökhuset. Jag tyckte aldrig om Rose Red när jag såg den för första gången och det gör jag inte nu heller. Om jag skulle vara tvungen att sätta ett betyg så skulle det bli två spöken av fem möjliga och då är jag generös.

The Shining (1980)

Jack Torrance tar jobbet som fastighetsskötare på hotellet Overlook under vinterhalvåret då det är stängt för allmänheten. Han ser framför sig fem månader av lugn och ro och en chans till att börja skriva på sin roman. Jack flyttar in tillsammans med sin fru Wendy och deras son Danny, trots varningar om att flera personer redan tackat nej till jobbet på grund av de fasliga händelser som inträffat tidigare då den förre fastighetsskötaren mördat sin fru och deras två döttrar, för att sedan ta sitt eget liv. Snart börjar Jacks humör att förändras och han blir allt mer aggressiv och Danny ser fruktansvärda syner där hotellet badar i blod.

”All work and no play makes Jack a dull boy.”

Stephen King gillade aldrig Stanley Kubricks filmatisering av sin roman och det är egentligen inte särskilt konstigt då det mesta är borttaget eller omkonstruerat. Filmiskt sett är Kubriks film lysande men som överföring från bok till film är den mindre lyckad. Romanen och filmen skiljer sig markant från varandra och istället för att återberätta samma historia igen skapar istället Kubrick ett visuellt mästerverk.

” Heeere's Johnny!”

The Shining inleds med en makalöst snygg sekvens där kameran följer Jacks bilfärd till Overlook Hotel genom Colorados berg och skogsterräng. Regissören Kubrick är känd för sin känsla för perfektion och The Shining är felfri rakt igenom (i alla fall den kortare, 113 minuters versionen) och ingenting verkar har lämnats åt slumpen. Scenen där Wendy svänger ett baseballträ är otroligt effektiv och ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör Kubrick var. Någonstans står det att Kubrick valde att ta om scenen över hundra gånger innan han blev nöjd med resultatet och då förstår man verkligen att allt är planerat in i minsta detalj. Dannys åkturer genom korridorerna och hans möten med de två avlidna syskonen följt av en blodkaskad, är idag en klassiker och det är bara en av många legendariska scener i filmen. Kubrick har lyckats fånga hotellets känsla av ödslighet, och det tillsammans med den suggestiva musiken ger oss en föraning om att det hela kommer att sluta väldigt illa. Kubrick använder sig av grundhistorien från romanen och tar bort allt det som han ansåg onödigt för sin filmatisering och det går inte att se Kubricks version av filmen som en skapelse trogen sin förlaga. Att han dessutom valde att helt ändra slutsekvensen (på grund av restriktioner med specialeffekterna) är ett smart drag då den vilseledande trädgårdslabyrinten är mycket mer skrämmande än de livliga häckdjuren. The Shining är perfekt visualiserad och skådespelartrilogin är i perfekt (dis)harmoni med varandra. Kontrasten mellan den otäckt oberäkneliga Jack och hans sköra och något naiva fru är klockren. Jack Nicholson agerar skvatt galen och jag har nog aldrig tidigare sett någon göra det med samma nerv och säkerhet. Courtland Mead som spelar Danny i den ganska ruttna miniserien från 1997 (som jag recenserar HÄR) har ett och annat att lära sig av Danny Lloyd som är en av de bästa barnskådespelare jag sett inom filmbranschen. När man ser Stanley Kubricks The Shining inser man ännu mer hur dålig den 17 år senare miniserien är. The Shining är en av de få filmer som ständigt höjs till skyarna och som faktiskt förtjänar sitt goda rykte. The Shining är ett mästerverk!

Q&A med George A. Romero på FFF 22/9 2012

Jag träffade Romero på stan innan hans Q&A på Stadsteatern i Lund

Det visade sig inte helt otippat att George A. Romero var en oerhört sympatisk 72-årig man när han på årets upplaga av Fantastisk Filmfestival tog sig tid att svara entusiastiskt och detaljrikt på publikens många frågor under det nästan två timmar långa Q&A.

 "If they run, they're not dead"
- Svaret på frågan om vad han tycker om dagens zombies.

 "I think Hitchcock is a bit boring"
- Om att recensenterna jämförde honom med Alfred Hitchcock efter succén med Night of the Living Dead.

Martin (1976)

George A. Romero är hedersgäst på årets upplaga av Lunds Fantastisk Filmfestival och i samband med detta visar de två av hans filmer på den vita duken, Martin och Night of the Living Dead. Jag passade på att se Martin i en salong fylld av likasinnade på Stadsteatern.

Martin tar tåget till Pittsburgh för att bo tillsammans med sin farbror Cuda och sin kusin Christina. Han gör rätt för sig genom att arbeta i farbroderns handelsbutik och levererar varor till affärens kunder. Farbrodern är en djupt troende katolik och han är övertygad om att Martin är Nosferatu personifierad och vill förgöra honom och frigöra släkten från sin förbannelse. Helt fel har han inte då Martin släcker sin blodstörst på vackra kvinnor när hans hunger blir för stor. Martin drogar dem med sömnmedel och skär upp deras handleder för att dricka deras blod. Men Martin är en plågad ung man, trots att han hävdar att han är 84 år gammal, som i desperation efter insikt och förståelse om vad och vem han är, ringer till den lokala radiostationen för att bekänna sina böjelser och tankar.

“You want me here for sex, don't you. I never really did it before, I was always too shy. But I've decided I'd really like to do it with you.”

Martin är en av de få George A. Romero-filmer jag inte sett tidigare. Jag har börjat att se den vid flera tillfällen men det har aldrig blivit av att jag fullföljde vad jag påbörjade av någon oförklarlig anledning. Enligt Romero, som själv stod för presentationen av filmen, är Martin den film han är mest nöjd med och det är kanske inte så svårt att förstå när man ser den. Filmen känns personlig och den tar upp många tankar som cirkulerar i en ung mans huvud. Viljan att passa in, sökandet efter sin identitet och rädslan inför sexuella möten, allt skildrat med glimten i ögat och en stor portion svart humor. John Amplas är mycket bra i rollen som Martin och det är kul att se Tom Savini (som också står för special effekterna) i sin debutroll. Romeros (som själv dyker upp i rollen som dem The Exorcist-gillande prästen Howard) regi är oklanderlig där hans fokus ofta ligger på små detaljer i omgivningen istället för vad som egentligen borde vara fokus och det är fascinerande att se. Ibland känns det nästan poetiskt. Vissa scener som kvinnan och hennes älskare och finalsekvensen är utomordentliga och är bland det bästa som regissören har presterat. Jag måste erkänna att jag blev något besviken på filmen då jag fått för mig att det skulle vara en renodlad skräckfilm, det är den ju inte. Det är däremot ett välspelat drama som trots en tajt budget lyckas hålla mitt intresse uppe och jag är övertygad om att Martin är en film som kommer att växa med åren och som jag kommer att återse flera gånger i framtiden. 

Antiviral (2012)

I en obestämd framtid arbetar Syd March på företaget The Lucas Clinic som säljer celebriteters sjukdomar till kändiskåta medborgare. För en stor summa pengar kan de ta del av vad deras idoler går igenom och på så sätt känna sig delaktiga i deras liv. Den omåttligt populära stjärnan Hanna Geists virus av olika slag säljer som smör och när företaget får nys om att hon blivit sjuk igen sänds Syd dit för att skörda henne på blod. Syd passar på att injicerar sig själv med blodet men får snart reda på att Hanna bär på ett dödligt virus och en kamp mot klockan börjar för att hinna finna svaren som krävs för att inte själv gå samma öde till mötes

Fantastisk Filmfestival hade äran att vara de första i norden att visa filmen och jag var en av de lyckligt lottade som hade en biobiljett till premiären. Antiviral är David Cronenbergs son Brandons debutfilm och det märks ganska snabbt att han går i sin faders fotspår. Efter en kort introduktion av regissören själv, via ett filmat iPhone-meddelande, får vi ta del av något som mycket väl kan vara en mörk satir om kändisskapets nackdelar. Antiviral är en långsam film som tar tid på sig att berätta sin fascinerande historia. Jag tror att jag skulle ha fått ut ännu mer av filmen om den presenterats med undertexter då det ofta är ganska svårt att hänga med i alla svängar. Det är en otroligt snygg skapelse och det var länge sedan jag såg någonting liknande. Den bär många likheter med faderns filmer som Videodrome och eXistenZ men Antiviral berättar på samma gång en helt egen historia som aldrig tidigare har skildrats på ett liknande sätt. Filmens sterila miljöer och nollställda men ofta plågade karaktärer är i perfekt balans med varandra och Caleb Landry Jones lyser i huvudrollen. Biobesökarna verkade vara något skeptiska men överlag väldigt nöjda med filmen och ju mer jag tänker på Antiviral, desto bättre tycker jag att den är och jag ser framemot när den släpps för hemmabruk. Antiviral är en grymt imponerande debut och jag ser spänt framemot vad Brandon Cronenberg ska hitta på härnäst!

*Uppdatering* Njutafilms släpper Antiviral 7/8 och om jag vore du skulle jag lägga en förhandsbeställning på förslagsvis SubDVD!

The Shining (1997)

Högt uppe i bergen i Colorado ligger Overlook Hotel, ett hotell med ett plågat förflutet. Sedan 1900-talets början har det vid ett flertal tillfällen stängts och bytt ägare på grund av konkurs och dålig publicitet. En nykter alkoholist vid namn Jack Torrance får i uppdrag att agera fastighetsskötare under det stängda vinterhalvåret och flyttar dit tillsammans med sin fru Wendy och deras sjuåriga son Danny. Tanken är att familjen ska börja om på ny kula efter en rad otrevliga incidenter och att Jack ska kunna skriva färdigt sin pjäs och blåsa nytt liv i sina författardrömmar. De upptäcker snart att hotellet inte är bra för någon i familjen och allra minst för Jack som blir alltmer inåtvänd och aggressiv. Overlook Hotel bär på mörka hemligheter och oförklarliga saker inträffar allt oftare. Danny som har förmågan att se in i en möjlig framtid ser ett fruktansvärt mardrömsscenario utspela sig där ordet tedrom uppenbarar sig vid flera tillfällen. Fadern avfärdar det som nonsens och börjar fascinera sig mer och mer för hotellets mörka förflutna medan snön lägger sig allt tjockare utomhus. Jack uppträder mer hotfullt för varje dag som går och Wendy och Danny är övertygade om att de måste bege sig därifrån så fort som möjligt om de någonsin ska kunna lämna det jättelika hotellet med sina liv i behåll.

“Are you going to hurt me daddy? Like before.”

The Shining, eller Varsel som den är mer känd som här hemma i Sverige, är Stephen Kings tredje publicerade roman och blev hans stora genombrott som författare. 1980 regisserade Stanley Kubrick sin version av filmen och idag anses den som en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Stephen King tyckte dock inte likadant och bestämde sig, 17 år senare, för att göra sin egen version. Denna gång i form av en miniserie på tre avsnitt, i regi av hans trogna kumpan Mick Garris (han dyker upp i en kort sekvens i början på andra avsnittet under ett AA-möte och King själv som dirigent i seriens sista del. Regissören Sam Raimi dyker även han lite otippat upp på en kort visit som bensinmacksägaren Howie).

The Shining är mångt och mycket en studie i en människas totala sönderfall i form av en psykisk kollaps. På samma gång är The Shining en gedigen spökhistoria. Detta är någonting som King lyckas förmedla och väva tillsammans på ett lysande sätt i boken men tyvärr fungerar det inte lika bra i filmatiseringen. Miniserien är väldigt trogen förlagan och det är inte mycket som tagits bort eller ändrats, på gott och ont. Tyvärr känns den ofta billig och som en typisk tv-produktion. Effekterna pendlar mellan imponerande (kvinnan i badkaret) till urusla (häckdjuren och de flesta av hotellets spöken) och medan boken höll mig i ett järngrepp känns filmatiseringen utdragen och ofta sövande seg.

Steven Weber är dock mycket bra i huvudrollen som Jack och skildrar det långsamma sönderfallet med bravur. Det är fel att försöka jämföra honom med Jack Nicholson då Kubricks och Kings visioner av boken är två helt skilda saker. Rebecca De Mornay har alltid varit något av en favorit hos mig men här känns det mest som hon går på tomgång. Seriens verkliga problem är dock Courtland Mead som spelar Danny. Det är en sjukt störig unge med ett utseende jag inte skulle ha önskat min värsta fiende. Jag ber till högre makter att när jag själv blir förälder, slipper uppleva någonting liknande. Hans fula pottfrisyr, utstående öron, otäcka kanintänder och obefintliga skådespelartalanger är smärtsamt att genomlida och det är mycket tack vare honom som så mycket fallerar. Hans låtsaspolare Tony (Wil Horneff) och hotellets kock Hallorann (Melvin Van Peebles) är heller inte mycket att hänga i granen och det är ofta väldigt svårt att inte försöka jämföra denna skapelse med Stanley Kubricks filmatisering och dess skådespelare. Musiken är ofta väldigt stämningsfull men av någon anledning envisas någon med att lägga in The Lord of the Rings inspirerade kvinnokörer lite varstans och även det kunde jag komma på mig själv att bli störd över. Stephen Kings The Shining är inte helt värdelös, bara meningslös och totalt onödig. Du kan med gott samvete hoppa över miniserien utan att missa någonting. Läs den utomordentliga boken istället och se Stanley Kubricks filmversion. 1997 års version av The Shining görs bäst i att falla helt i glömska, likt de osaliga andarna på Overlook Hotel.

Anatomy of a Murder (1959)

Det finns många klassiska filmer som man bör ha sett om man har ett stort filmintresse. Jag försöker att beta av de jag ännu inte har haft nöjet att se, efter hand. Nu har turen kommit till Otto Premingers Anatomy of a Murder.

”You’re a funny kind of lawyer. The music, I mean. Aren’t lawyers supposed to like music? Not that kind of music. I guess that settles it. I’m a funny kind of lawyer.”

Den före detta allmänna åklagaren Paul Biegler jobbar nu som försvarsadvokat tillsammans med sin sekreterare i den lilla staden Iron City. Under en av Pauls fisketurer uppmärksammas ett brutalt mord i småstaden, där en löjtnant skjutit en man till döds efter det att hans fru blivit våldtagen. Efter en långvarig tvekan accepterar Paul slutligen erbjudandet att försvara löjtnanten. Till hjälp tar han sin alkoholiserade juridikpartner och vän Parnell. Historien innehåller många frågetecken och det blir svårare än han trodde att få juryn på sin sida när försvaret tar hjälp av en biträdande kronjurist från storstaden.

”I’m just a humble country lawyer, trying to do my best against this brilliant prosecutor from the big city of Lansing.”

Ända sedan jag såg James Stewarts filmer i Alfred Hitchcocks regi (här kan ni läsa mina recensioner av Rope och Rear Window) har jag blivit mer och mer förtjust i mannen. Stewart är en legend och en av de bästa skådespelare som existerat, så är det bara. I Anatomy of a Murder levererar han ytterligare ett knivskarpt rollporträtt som mycket väl kan vara hans bästa. Duke Ellingstons (som dyker upp i en kort scen tillsammans med Stewart) musik är lika klassisk som filmen och den fungerar perfekt ihop med bildspelet. Förutom Stewart är filmen fullproppad med bra skådespelare och många av dem gjorde här tidiga roller. George C. Scott visar redan här vilken duktig skådis han är som den bryska kronjuristen från den stora staden och det är inte konstigt att han blev Oscarsnominerad för sin insats. Lee Remick är utmärkt i rollen som det flirtiga våldtäktsoffret, 17 år innan hon adopterade djävulens son i The Omen. Ben Gazzara imponerar som den nonchalanta löjtnanten med kort stubin och det var inte förrän filmen var slut som jag insåg att det är samma man som spelade elakingen i Road House (som jag recenserar HÄR) 30 år senare. 

”Until this is over, you’re going to be a meek little housewife with horn-rimmed spectacles. You’re going to stay away from men, juke joints, booze and pinnball machines. You’re gonna wear a skirt and low-heeled shoes. And you’re gonna wear a girdle. Especially a girdle.”

Anatomy of a Murder är en filmklassiker med ett mycket bra filmmanus (som bygger på John D. Voelkers då rykande heta roman med samma namn) och enastående rollpresentationer. Första halvan fokuserar på att samla ihop fakta medan den andra delen bedömer och väver ihop den till ett imponerande resultat. Anatomy of a Murder behöver inga återblickar i bilder eller våldsamma utbrott för att hålla publiken på sträckbänken. Det är ett rättegångsdrama som trots sin långa speltid och sina år på nacken lyckas engagera tittaren. Filmen var vågad för sin tid och tog upp ett kontroversiellt ämne som än idag är aktuellt. Det är skrämmande att faktorer som en kvinnas klädsel och om huruvida hon var berusad eller inte kan innebära ogiltigförklarning eller straffmildring i liknande fall över 50 år senare. Det är ett sorgligt faktum att vi inte lyckats komma längre än vi har gjort sedan dess. Anatomy of a Murder är en film för jazzgillare och filmfantaster. Jag rekommenderar den varmt till älskare av båda.

[REC]³ Génesis (2012)

Clara och Kolda gifter sig och efteråt är det stor bröllopsfest. Deras familj och vänner är samlade för att fira det nygifta paret men vad som skulle bli deras livs lyckligaste dag förvandlas snart till en mardröm. En av gästerna har blivit biten av en hund och visar snart upp tecken på att allt inte står rätt till. Snart är bröllopsfesten ett blodbad där gästerna förvandlas till aggressiva och blodtörstiga monster som löper amok och infekterar allt i sin väg.

[Rec] var en smått fantastisk och intensiv otäcking som fick mig att hoppa till mer än en gång i filmsoffan. Två år senare kom [Rec] ² som jag verkar vara ensam om att tycka vara helt värdelös. Allt det som gjorde den första delen intressant och otäck var som bortblåst och ersatt med religiöst mumbo jumbo och lama förklarningar till vad som orsakat förödelsen. [REC]³ Génesis har nästan uteslutande fått dålig kritik och många menar att filmen är ett hån gentemot de två föregångarna. Jag hade inte direkt några höga förväntningar på uppföljaren och [REC]³ Génesis fick mig inte att hoppa i soffan av upphetsning. [REC]³ Génesis fortsätter historien men förflyttar sig bort från trapphuset och istället får vi följa en bröllopsfest som går åt helvete och kopplingarna till de två första filmerna är inte särskilt många, bortsett från några nyhetsinslag och användandet av religiöst skitsnack för att få slut på eländet. Regiduon Jaume Balagueró och Paco Plaza är nu splittrad och kvar återstår den minst intressanta av dem båda, Plaza. Han har valt att inte ta filmen på så stort allvar och det gillar jag. [REC]³ Génesis första 20 minuter börjar som vilken skakig kamera film som helst men sedan dyker filmtiteln upp och därefter är det skärpa och traditionellt filmande som gäller. Det känns både skönt och lite snopet då hela [REC]-sagan handlar om personer som springer runt med en filmkamera och påstår att ”folk har rätt att veta!”, ”Jag ska filma allt!”. [REC]³ Génesis fungerar bättre om man inte ser den som en del i serien utan som en zombierökare med en kärlekshistoria i centrum. Ibland känns det lite som en spansk Shaun of the Dead, fast inte alls lika bra eller rolig då förstås. Det är en ganska meningslös film (med en väldigt lovande trailer) som varken var bättre eller sämre än vad jag trott. Det är ett helt okej tidsfördriv med ett riktigt bra slut. [REC]³ Génesis innehåller dessutom lite motorsågsaction och en film som innehåller detta kan inte vara rakt igenom dålig. Skit i att försöka analysera filmen och se kopplingar till de två föregångarna utan bara stäng av huvudet och knäck ett sexpack öl med några polare. Då fungerar [REC]³ Génesis alldeles utmärkt.

Firestarter (1984)

Tolv fattiga gymnasiestudenter testar 1969 en starkt hallucinatorisk drog vid namn Blandning Sex. Resultaten var förödande. De utvecklade gåvor som gav dem förmågor som telekinesi, psykisk dominans, stunder av övermänsklig styrka och tillfällig kontroll över det sympatiska nervsystemet. Det var i själva verket inga gåvor utan förbannelser. Försökspersonerna fick alla svåra huvudvärker efter det att de använt sina talanger och de som inte blev galna eller tog livet av sig gjorde sig den mystiska organisationen, som låg bakom experimentet, Butiken av med.

De två studenterna Andy och Vicky McGee överlevde experimentet och tillsammans fick de en dotter, Charlie. Charlie visar sig också ha gåvor men utan de fruktansvärda sidoeffekterna. Hon kan med hjälp av sin tankekraft sätta eld på saker och ting. Vetskapen når snabbt (som en löpeld) Butiken och snart är Charlie deras topprioritet.

”They’re coming. They’re coming for us. They’re gonna kill you Daddy. We have to run, we have to hide, we have to...”

Butiken mördar Vicky och kidnappar den nu 7-åriga Charlie men Andy lyckas frita henne och efter det är far och dotter på ständig flykt undan organisationen. Det visar sig lönlöst att försöka undkomma Butiken som hyr en lönnmördare vid namn Rainbird, som har egna planer för den lilla flickan. Det dröjer inte länge förrän de blir de infångade och får agera labbråttor. Men Charlies krafter visar sig vara mäktigare än vad de någonsin kunnat ana.

”If I do something bad, will you still love me?”

Firestarter är Stephen Kings sjätte publicerade roman och den åttonde (om man bortser från Creepshow som jag recenserar HÄR) i raden av filmatiseringar. Firestarter har för mig aldrig varit en favorit bland drösen av alla filmatiseringar av Kings verk. Nu har jag dock inte sett filmen på säkert 15 år och under en resa till Barcelona bestämde jag mig för att äntligen läsa romanen. När jag kom hem gav jag filmen en tredje chans. Firestarter är fylld med bra skådisar och jag hade helt glömt bort att en ung (och vacker som en sommardag) Heath Locklear här spelar rollen som Andys fru Vicky. Martin Sheen är som vanligt mycket bra i rollen som Butikens överhuvud Hollister och George C. Scott är förbannat trovärdig som den iskalla lönnmördaren Rainbird (han har hästsvans och bär poncho för att dela likheter med bokens karaktär som var en inhemsk amerikanare) och en skådespelare jag glömmer hur bra han är tills han dyker upp i en film. Filmens riktiga stjärna är dock Drew Barrymore som efter sin succéroll som E.T.s polare Gertie, även här visar hur hon kan charma sig rakt in i hjärtat på filmtittarna med sitt rollporträtt av den sköra men livsfarliga Charlie. Det tyska bandet Tangerine Dream sätter stämningen i filmen med sitt drömlandskap av oroväckande syntar och soundtracket fungerar lika utmärkt till att agera bakgrundsmusik i hemmets lugna vrå.

Firestarter är regisserad av Mark L. Lester, som till största delen av sin karriär har hängivit sig åt actionfilmer som Commando och Showdown in Little Tokyo, men det kunde lika gärna ha varit en film signerad David Cronenberg. Nu gjorde ju Cronenberg sin egen filmatisering av en Stephen King roman, The Dead Zone (som jag recenserar HÄR) ett år tidigare (också den med Martin Sheen) men Firestarter känns som en tidig Cronenberg-film som tar upp ämnet om kroppen och hjärnans funktioner och dess missöden. Jag är övertygad om att filmen skulle ha passat honom utmärkt.

Firestarter är en bra bok och en bra film men filmatiseringen lyckas något bättre. Som vanligt när det kommer till böcker som överförs till film är vissa händelseförlopp och scener alternerade, borttagna eller ersatta och mycket av bokens språk har direkt överförts till filmens dialog. I detta fall är det till filmens fördel då bokens mittparti kändes aningen utdraget och svårt att komma igenom medan filmen rullar på i ett bra tempo. Trots detta känns varken boken eller filmen fulländad och engagerar inte riktigt. Jag tycker fortfarande att Firestarter är en av Stephen Kings svagare skapelser. Men en svagare skapelse av King är ändå över medel och Firestarter har inte lyckats stilla min hunger efter hans verk. Nu har jag dock äntligen läst boken och sett filmen säkert tre gånger och det får räcka. Nu går jag vidare.

A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge (1985)

Freddy Krueger är tillbaka för att skrämma vettet ur nya tonåringar. Denna gång har (o)turen kommit till nyinflyttade Jesse.

Jesse Walsh är ny i Springwood och har flyttat in i hus 1428 på Elm Street tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Han plågas av fasansfulla mardrömmar där han terroriseras av en brännskadad man med knivar till fingrar. När han hittar en dagbok i sitt rum tillhörande flickan som bodde där tidigare, Nancy Thompson, inser Jesse att han inte är den första som stöter på den skräckinjagande mannen i sina drömmar. Drömdemonen Freddy Krueger vill bli förkroppsligad i Jesse för att kunna fortsätta sin mordodyssé. Snart vet Jesse inte vad som är dröm eller verklighet och folk runtomkring honom dör som flugor.

”You are all my children now.”

Jag har aldrig varit ett större fan av A Nightmare On Elm Street-franchisen. Jag har alltid föredragit Friday the 13th-filmerna där Jason Voorhees går bärsärkagång på snuskiga ungdomar. Dessutom har Jason, till skillnad från Freddy, den goda smaken att hålla flabben när han levererar de oftast idérika morden. Det finns dock vissa bidrag i serien som jag gillar men om man bortser från den första och tredje delen är det inte mycket jag kommer ihåg från de resterande filmerna. Jag såg ettan (som fortfarande är fantastiskt bra) för inte särskilt länge sedan men det var ett bra tag sedan jag såg uppföljarna. Nyinspelningen såg jag på bio, men den har jag redan förträngt. När jag fyllde 32 jordsnurr i veckan fick jag ett presentkort av cdon och bestämde mig för att det var hög tid att inhandla A Nightmare on Elm Street-boxen med samtliga filmer för det skrattretande priset av hundra kronor. Det råder delade meningar om huruvida A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy’s Revenge är en värdig uppföljare eller inte. Vissa tycker att man borde skippa del två och hoppa direkt till den mycket bättre tredje delen. Jag däremot, gillar att det inte är fokus på att Freddy mördar ungdomar i sömnen utan att han istället försöker att kontrollera den vakna verkligheten han inte har tillgång till genom att träda in via huvudpersonen Jesse. Med det menar jag inte att A Nightmare on Elm Street Part 2 är en särkilt bra film för det är den inte, men det är en förbannat underhållande uppföljare. Även fast det mesta är cheesy så att det står härliga till är drömsekvenserna eller vad man nu ska kalla dem oftast ganska kul. Höjdpunken är den homoerotiska sekvensen (precis som de nämner i extramaterialet finns det en hel del av den varan och om det är avsiktligt eller inte spelar egentligen ingen roll då det endast höjer underhållningsvärdet) där coach Schneider blir av med sina kläder och upphängd i duschrummet där han blir daskad på baken av flygande handdukar, för att avslutningsvis bli berövad livet. Det finns även några snygga kameraåkningar som ibland för tankarna till The Evil Dead och den heta fågeljakten är en av filmens bästa scener. Kim Myers som spelar Lisa är väldigt lik en ung Meryl Streep och det är lite märkligt att hon inte medverkat i fler större roller då hon helt klart visar upp skådespelartalanger. Jag skulle inte ha någonting emot att se mer av henne. A Nightmare on Elm Street har en bra historia som är värd att utveckla och jag uppskattar uppföljarna mer idag än vad jag gjorde när jag var yngre. Jag gillar när man spinner vidare på ett koncept i all evighet och jag kan hitta någonting som tilltalar mig i de flesta uppföljare till filmer som Friday the 13th, Halloween, Hellraiser osv. Nu är A Nightmare on Elm Street-filmerna fortfarande inga favoriter hos mig men det är helt klart en uppfinningsrik skapelse och A Nightmare on Elm Street Part 2 är en värdig uppföljare. Skulle det inte vara för det svaga och onödiga slutet på temat ”kärlek övervinner allt” skulle jag nog ha gett filmen ett högre betyg.

Jack White @ Falconer Salen, Köpenhamn 10/9 2012

Mitt förhållande till Jack White började för 12 år sedan då jag hörde The Big Three Killed My Baby och Astro för första gången. Det var förälskelse från första stund och den håller i sig än idag. Det har hänt mycket i Jack Whites karriär sedan dess. Han har startat två band, producerat och lyft fram gamla och glömda stjärnor som Loretta Lynn och Wanda Jackson, startat sitt eget skivbolag Third Man Records, spelat med i filmer, skrivit ledmotivet Another Way To Die tillsammans med Alicia Keys till Bond-filmen Quantum of Solace och nu har han inte helt otippat valt att skapa musik under sitt eget namn. Tidigare i år släppte han debutalbumet Blunderbuss och till en början var jag något skeptisk till skivan. Den var bra men inte alls som jag hoppats på, det lät som det mesta han gjort tidigare, på gott och ont. Nu har det gått några månader och skivan har växt, men det är fortfarande inte en ”instant classic” som tidningen Mojo framställde den.

Första gången jag såg Jack White live var på Roskildefestivalen 2002 med hans band The White Stripes. Tre år senare såg jag dem igen på Globens Annex i Stockholm. Året efter startade han The Raconteurs tillsammans med Brendan Benson och på samma sätt som med The White Stripes blev min första konsertupplevelse med den nystartade gruppen på Roskildefestivalen nästkommande år. Dagen efter åkte jag hem till Malmö och såg dem igen på den kortlivade parkfestivalen Accelerator. Då lyckades jag få ett kort ögonblick tillsammans med honom då han signerade kvällens spellista. Det var stort!

När jag och min sambo åkte till solen i Barcelona i början av september i år såg jag till min förtjusning att Jack White skulle spela på klubben Razzmatazz i utkanten av staden. Hela dagen gick åt till att hitta stället och när vi kom dit var vi flera timmar för tidiga. Vi åkte tillbaka till lägenhet för en välbehövd siesta för att senare återvända och lyckas inhandla två konsertbiljetter för 39 euro stycket. Jag var enormt peppad då det var sex år sedan jag såg en konsert med Jack White senast. Upplevelsen blev dock inte som jag förväntat mig då min öl blev spetsad med någonting som gjorde mitt minne blankt och min kropp ohanterbar. Som tur var hade jag en biljett till gårdagens spelning på Falconer Salen i Köpenhamn som låg och väntade på mig när jag kom hem.

Under Blunderbuss-turnén har Jack White valt att byta medmusiker under konsertens gång. Första delen har backats upp av manliga musikanter under bandnamnet Los Buzzardos och konsertens andra del av kvinnliga, under namnet The Peacocks. I Barcelona valde han uteslutande The Peacocks, igår var det Los Buzzardos tur. 

 

Lite efter klockan nio inledde Jack White en 90 minuters lång konsert med The White Stripes klassikern Dead Leaves and the Dirty Ground och publiken jublade, jag jublade och slutade aldrig. Vad som sedan följde var en hitkavalkad från hans 13 åriga karriär. Större delen av Blunderbuss spelades förstås och enstaka låtar från The Raconteurs och The Dead Weather. Däremellan passade han på att köra rariteter som hans tolkning av You Know That I Know från tributskivan The Lost Notebooks of Hank Williams. Konserten hade ett högt tempo och om man bortser från det något sega mittenpartiet (med albumets två svagaste låtar Take Me With You When You Go och I Guess I Should Go To Sleep) kunde jag inte stå still. En fantastisk countryversion av den annars överskattade Hotel Yorba, popexplosionen Steady, As She Goes, bluesonanin i Ball and Biscuit (som ingen mindre än Bob Dylan valde att framföra en duett med Jack White under en konsert i Detroit) och den bedövande vackra Blunderbuss var bara ett fåtal av kvällens underverk. När Jack White avslutade konserten med den numera klassiska Seven Nation Army kändes det nästan som om golvet skulle brista under mina fötter. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Jack White är det bästa som har hänt musikindustrin de senaste 20 åren och det bevisade han ytterligare en gång i gårkväll. Det ska bli intressant att se vad den blott 37-åriga mannen hittar på härnäst, det kan inte bli annat än storslaget!