The Rum Diary (2011)

Paul Kemp är en frilansande journalist som tar jobb på en lokal tidning i Puerto Rico någon gång under 1950-talet. Han blir vän med nya kollegan Sala, vars dåliga inflytande driver honom till ett ohälsosamt konsumerande av alkohol och snart är politiker och polisen hans största fiender. Kemps fascination för den inflytelserika Sandersons flickvän Chenault tar sakta men säkert över den största delen av hans tankeverksamhet och drömmen om att skriva riktig journalistik försvinner mer och mer för varje dag.

The Rum Diary handlar om ingenting eller om allting om man så önskar. Mörk rom, visioner och drömmar, allt vävs ihop som i boken och det är fokus på dialog, en dialog helt i min smak.
Detta är andra gången som Johnny Depp tar sig an Hunter S. Thompson och det är svårt att inte vara skeptisk. För det första är hans rollporträtt i Fear and Loathing in Las Vegas fenomenalt och för det andra så är förlagan till The Rum Diary en ny favorit hos mig som jag sträckläste efter att ha läst bokens första sida. Redan när jag läste boken så såg jag Johnny Depp framför mig i rollen som Paul Kemp och han gjorde mig verkligen inte besviken. Han är lysande som vanligt och jag tycker fortfarande att han är en av de få skådespelare som gör allt bra, även om ibland filmerna sviktar i kvalitet. I The Rum Diary blir han dock bräckt av Giovanni Ribisi som spelar den galna svensken Moberg. Ribisi porträtterar honom helt strålande och karaktären som redan i boken är helt utflippad går här över gränsen till skvatt galen. Han är inte den enda karaktären som blivit ändrad men han är den som är mest lyckad och till och med bättre än i boken. Aaron Eckhart som spelar Sanderson känns inte riktigt rätt. I boken är han ett svin med en tunn plånbok och ett mindre smickrande utseende, i filmatiseringen är det tvärtom. Utseendemässigt är Amber Heard perfekt i rollen som Chenault men däremot så är relationen mellan henne och Kemp inte lika lyckad. Onödiga flirtar som inte riktigt blommar ut känns inte alls igen från bokens mest intressanta element. Saken är den att boken och filmen i grunden är den samma, fast ändå inte. De börjar och slutar på helt olika sätt och bokens variant är bättre på de båda. Det är som det brukar när det kommer till filmatiseringar av böcker, det kortas ned en hel del här och där fast här är det konstigt nog bokens mest intressanta delar som har fått ta mest stryk. Jag tror att jag skulle ha uppskattat filmen mycket mer om jag inte hade boken så färsk i minnet. The Rum Diary är fortfarande en lyckad filmatisering tack vare Depp, Ribisi och Michael Rispoli och ofta är det riktigt kul men vad jag saknar mest är nog all rom och de långa diskussionerna på den lokala baren Al’s. Var tog de vägen? När jag läste boken så vattnades det i munnen på mig efter rom, trots att situationerna oftast var deprimerande och självdestruktiva. Nu gav de mig mest avsmak.

John Carpenter's The Ward (2010)

Kristen bränner tillsynes helt utan anledning ner en lada ute på landsbygden. Polisen tar henne och hon blir inlagd på North Bend Mentalsjukhus där en doktor testar en ny form av terapi på patienterna. Det dröjer inte länge förens konstiga saker inträffar och ett otäckt spöke med ett ouppklarat förflutet dyker upp och gör livet surt för tjejerna.

The Ward är John Carpenter’s första film på nästan 10 år, om man bortser från hans två bidrag till TV-serien Masters of Horror (episoden Cigarette Burns är en av mina favoriter av allt Carpenter gjort). Det är en tjusig film som verkligen känns att den utspelar sig på 1960-talet, med sina snygga miljöer och tidsenliga karaktärer. Det enda som egentligen inte passar in är huvudpersonen, Kristen. Hon ser alldeles för modern ut i jämförelse med alla andra och det drar tyvärr ner filmen något. Vad som också drar ner filmen är att den inte känns som en John Carpenter film. Det står på filmaffischen att ”Carpenter proves he is still the master of shock” vilket jag inte kan hålla med om. Bara en sådan sak som att han har avstått från att komponera sitt eget soundtrack känns helt fel. Det verkar som om han valt att inte göra sin egen film. Hela poängen med en John Carpenter film är att den ska kännas som en sådan och det gör inte The Ward. Många av hans filmer är såhär i efterhand inte särskilt bra men de har ändå en genuin och egen känsla över sig som är unik för Carpenter.

Om man bortser från att filmen är regisserad av Carpenter så är det faktiskt en helt ok spökfilm. Visst, den har oändligt många tröttsamma klichéer och använder sig av billiga skrämseltekniker men den är aldrig tråkig och håller ett högt tempo filmen igenom. The Ward är en skräckfilm som är mycket bättre än de flesta i genren som Hollywood spottat ut de senaste åren, men jag väntar fortfarande på John Carpenter’s comeback.