Secret Window (2004)

Sex månader efter det att författaren Mort Rainey funnit sin fru Amy i sängen med en annan man, knackar det på dörren till hans sommarbostad i skogen. En man med hatt som kallar sig John Shooter står utanför och hävdar att Mort stulit hans historia och lämnar över ett manuskript som är nästan identiskt med det som Mort själv fick publicerat för nästan sju år sedan. Shooter ger Mort tre dagar att ställa allting till rätta eller ta konsekvenserna. När Mort hittar sin hund med en skruvmejsel i halsen inser han allvaret och anlitar privatdeckaren Ken Karsch för att ta hand om problemet. Men det tar inte slut där – John Shooter är fast besluten om att rättvisa ska skipas, till vilket pris som helst.

”I didn’t steal that story. I don’t think.”

Stephen King lät Hollywood filmatisera hans novell Secret Window, Secret Garden i utbyte mot att han skulle få göra sin egen version av Lars Von Tries Riget – Kingdom Hospital. De bägge projekten blev av och båda parterna blev nöjda. Jag gillar King’s historia som är den andra berättelsen i novellsamlingen Four Past Midnight men den tillhör inte mina favoriter. Jag minns att jag blev besviken första gången jag såg filmatiseringen men trots detta har jag sett filmen ett par gånger genom åren. Bokens twist är inte direkt häpnadsväckande och i filmatiseringen är den ännu tydligare. Det är inte en dålig filmatisering, tvärtom så har den visualiserats till den vita duken med ett gott resultat och följer förlagan troget. Många avfärdar Stephen King som en skräckförfattare men han är mycket mer än så. Secret Window är en psykologisk thriller där ett bräckligt psyke står i centrum och även fast det har gjorts historier på liknande tema tidigare fungerar det bra, mycket tack vare Johnny Depp och John Turturro. De är båda väldigt bra i sina roller och det är kul att se Depp i en seriös roll där han inte spelar över i varenda scen. Jag gillar hans tidiga samarbeten med Tim Burton och den första filmen i Pirates of the Caribbean serien är ett underhållande piratäventyr men på senare tid känns hans personporträtt mer och mer uttjatade. Regissören och manusförfattaren David Koepp har en rad intressanta titlar bakom sig och hans bearbetning av Richard Matheson’s Stir of Echoes gillar jag skarpt. Med Secret Window lyckas han bra med att fånga King’s stämning från boken och utseendemässigt ser filmen väldigt bra ut med en rad imponerande kameraåkningar.

"I know what you did, and I ain't quitting until right gets put right."

Secret Window är inte en av King’s starkaste berättelser och även fast filmatiseringen är en av de bättre känns det ändå som att den hamnar någonstans bland medelbetygen. Den senaste tiden har jag helhjärtat begravt mig i King’s litteratur och efter trettio böcker känns det nu som att jag behöver en liten paus från författaren. Istället har jag sjunkit in i Dean R. Koontz fantastiska värld och det är där jag tänker befinna mig ett tag nu.

The Rum Diary (2011)

Paul Kemp är en frilansande journalist som tar jobb på en lokal tidning i Puerto Rico någon gång under 1950-talet. Han blir vän med nya kollegan Sala, vars dåliga inflytande driver honom till ett ohälsosamt konsumerande av alkohol och snart är politiker och polisen hans största fiender. Kemps fascination för den inflytelserika Sandersons flickvän Chenault tar sakta men säkert över den största delen av hans tankeverksamhet och drömmen om att skriva riktig journalistik försvinner mer och mer för varje dag.

The Rum Diary handlar om ingenting eller om allting om man så önskar. Mörk rom, visioner och drömmar, allt vävs ihop som i boken och det är fokus på dialog, en dialog helt i min smak.
Detta är andra gången som Johnny Depp tar sig an Hunter S. Thompson och det är svårt att inte vara skeptisk. För det första är hans rollporträtt i Fear and Loathing in Las Vegas fenomenalt och för det andra så är förlagan till The Rum Diary en ny favorit hos mig som jag sträckläste efter att ha läst bokens första sida. Redan när jag läste boken så såg jag Johnny Depp framför mig i rollen som Paul Kemp och han gjorde mig verkligen inte besviken. Han är lysande som vanligt och jag tycker fortfarande att han är en av de få skådespelare som gör allt bra, även om ibland filmerna sviktar i kvalitet. I The Rum Diary blir han dock bräckt av Giovanni Ribisi som spelar den galna svensken Moberg. Ribisi porträtterar honom helt strålande och karaktären som redan i boken är helt utflippad går här över gränsen till skvatt galen. Han är inte den enda karaktären som blivit ändrad men han är den som är mest lyckad och till och med bättre än i boken. Aaron Eckhart som spelar Sanderson känns inte riktigt rätt. I boken är han ett svin med en tunn plånbok och ett mindre smickrande utseende, i filmatiseringen är det tvärtom. Utseendemässigt är Amber Heard perfekt i rollen som Chenault men däremot så är relationen mellan henne och Kemp inte lika lyckad. Onödiga flirtar som inte riktigt blommar ut känns inte alls igen från bokens mest intressanta element. Saken är den att boken och filmen i grunden är den samma, fast ändå inte. De börjar och slutar på helt olika sätt och bokens variant är bättre på de båda. Det är som det brukar när det kommer till filmatiseringar av böcker, det kortas ned en hel del här och där fast här är det konstigt nog bokens mest intressanta delar som har fått ta mest stryk. Jag tror att jag skulle ha uppskattat filmen mycket mer om jag inte hade boken så färsk i minnet. The Rum Diary är fortfarande en lyckad filmatisering tack vare Depp, Ribisi och Michael Rispoli och ofta är det riktigt kul men vad jag saknar mest är nog all rom och de långa diskussionerna på den lokala baren Al’s. Var tog de vägen? När jag läste boken så vattnades det i munnen på mig efter rom, trots att situationerna oftast var deprimerande och självdestruktiva. Nu gav de mig mest avsmak.