Halloween H20: 20 Years Later (1998)

Det har gått tjugo år sedan Laurie Strode nätt och jämt klarade livhanken när hennes bror Michael Myers gick bärsärkargång i kvarteret. Under nytt namn lever hon tillsammans med sin sjuttonåriga son John i den lilla staden Summer Glen i Kalifornien. Laurie lever fortfarande i skräck och är djupt traumatiserad av händelserna och det är med all rätt. Michael Myers har fått nys om var hon befinner sig och är på väg att avsluta det han påbörjade för tjugo år sedan.

“I met him fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding, even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized that what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

I år började jag och min hustru med traditionen att tillsammans avnjuta pumpabaserad mat och dryck och titta på skräckfilm under oktobers sista dag. Jag har så länge jag kan minnas tittat på någon del ur filmserien Halloween när den 31e oktober gör entré, precis som jag alltid försöker se någon del ur Friday the 13th när fredagen den 13e dyker upp i almanackan. I år föll valet på den sjunde delen i Halloween.

“I didn't mean to make you jump. It's Halloween. I guess everyone's entitled to one good scare.”

Jag har inte sett Halloween H20: 20 Years After sedan den gick på bio. Efter framgångarna med Scream så var det helt plötsligt okej att visa skräckfilm på bio igen och sedan dess så går det upp rysliga filmer på bio flera gånger per år och det är någonting jag tycker är otroligt kul. Halloween H20´s inledning är väldigt snarlik just Scream´s och vad som sedan följer känns som en typisk nittiotalsskräckis med högljudd musik, billiga hoppa-till-sekvenser och ganska ”snälla” filmmord. Manusförfattarna har helt skippat de tre tidigare filmerna i serien (och Halloween III så klart) och tillsammans med de två första filmerna så avslutar Halloween H20 trilogin om Michael Myers och hans syrra Laurie. Många kända ansikten dyker upp, gamla som unga. Jamie Lee Curtis repriserar sin roll som Laurie och hennes mamma i det verkliga livet, Janet Leigh dyker upp i en liten roll.  Josh Hartnett filmdebuterar i ful frisyr, Michelle Williams spelar hans flickvän, Joseph Gordon-Levitt spelar tuffing som får en skridsko i ansiktet och rapparen LL Cool J (som faktisk inte är så irriterande som förväntat) spelar säkerhetsvakten Ronny som fyller fritiden med att skriva erotiska noveller. För regi står skräckfilmsveteranen Steve Miner och resultatet är i det stora hela riktigt tillfredställande och det är svårt att komma med några egentliga invändningar. Halloween H20 gör precis vad den ska. Det är en slasherfilm med i stort sett samma upplägg som tidigare fast med lite kändare skådisar och med en lite högre budget än vanligt. Det är en väldigt kort film som redan efter mindre än åttio minuter tackar för sig och om man bortser från den åttonde delen som följde fyra år senare så är Halloween H20 en värdig avslutning för filmserien.

The Thing (2011)

Den amerikanska paleontologen Kate Lloyd blir rekryterad till en expedition på Antarktis där några norska vetenskapsmän gjort ett historiskt fynd som kräver hennes expertis. Teamet har plockat upp en nödsignal från ett rymdskepp som sedan urminnes tider legat begravt under isen och inte långt därifrån ligger skeppets enda form av intelligens nerbäddat i ett block av is. Isblocket transporters till basen för ingående studier men när isen sakta smälter och varelsen plötsligt bryter sig fri från vad som har fjättrat den i hundratusen år så börjar terrorn. Saken i isen har förmågan att imitera allt den kommer i kontakt med och insikten slår teamet – ingen går att lita på…

”After a short but thorough investigation of our visitor, I can say, unequivocally, that I have never seen anything on any cellular level like what we have in that other room. And the impact of this find will be felt for thousands of years. From this point on, the world as we know it has forever been altered.”

Vissa filmer ska man ge fan i att mixtra med, de är redan perfekta. Ett bra exempel på detta är John Carpenters The Thing. Å andra sidan så är ju det en nyinspelning av femtiotalsklassikern The Thing From Another World, som i sin tur bygger på kortromanen Who Goes There? av författaren John W. Campbell från nittonhundratrettioåtta. Den nu tre år gamla The Thing trodde jag länge var en nyinspelning av Carpenters åttiotalsrulle men det är ju, som nu säkert de flesta känner till, en prequel till den idag klassiska sciencefictionrysaren. Jag hade grymt låga förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se 2011års The Thing.

”It attacks its prey, copies it perfectly, and then hides inside it, waiting.”

The Thing är en av de få filmer där vi faktiskt vet hur det ska sluta, på ett ungefär i alla fall. Det är som sagt en prequel som berättar historien om vad det var som egentligen hände innan Carpenter började berätta sin historia, nästan trettio år tidigare. Carpenters film var en mansdominerad historia fast denna gång har filmskaparna valt att placera en kvinna i huvudrollen. Mary Elizabeth Winstead som spelar Kate är ingen Kurt Russell och hon ser inte ut som en kvinna som har erfarenhet nog att bli kallad på specialuppdrag till Antarktis men hon fungerar faktiskt i filmen, mycket tack vare alla andra som spelar vid hennes sida. Carpenters The Thing är en av de bästa sciencefictionrysare som har gjorts så redan från början var tvåtusentalets The Thing dömd att misslyckas men jag måste få lov att säga att jag blev positivt överraskad. The Thing är en stämningsfull skapelse och många gånger en riktigt mäktig rulle med maffiga omgivningar. Filmen håller ett högt tempo igenom och förenar skräck och paranoia i en tillfredsställande kombination. Ett stort plus är även att norrmännen pratar norska. Ett minus är emellertid filmens specialeffekter. Det är förbaskat synd att majoriteten av dem är datoranimerade effekter som ser ganska saggiga ut (vissa är dock rätt bra) men bortser man från detta så ser monstren ganska tuffa ut och kunde mycket väl ha kunnat komma direkt ur en något som H.P Lovecraft fantiserat ihop. Vissa sekvenser bär slående likheter med Stuart Gordons höjdarrulle From Beyond. Ställd mot förlagan så har The Thing inget nytt att komma med men ser man den som en egen film så är den mycket bättre. Jag kommer definitivt att se The Thing igen, både Carpenters version och Matthijs van Heijningen Jrs. Jag ser ingen som helst anledning att klanka ner på tvåtusentalets variant av Fantomen från Mars!

Body Bags (1993)

Då var det äntligen dags att bege sig ner i bårhuset igen och låta den döda obducenten presentera tre hårresande historier.

The Gas Station.

Anne studerar psykologi och tar ett nattskift på en ödslig bensinstation för att tjäna lite pengar och för att kunna fokusera på sina studier. Det blir inte mycket plugga av när en galen mördare går lös i närheten…

Hair.

Tunnhåriga medelåldersmannen Richard testar alla mirakelkurer han kan komma över för att få sitt hår att växa igen. När ingenting hjälper vänder han sig till en nystartad klinik som lovar guld och gröna skogar. Nog börjar håret växa igen alltid men det kommer med ett pris…

Eye.

En lovande basebollspelare förlorar sitt högra öga i en bilolycka. Han testar en ny och oprövad metod genom att implantera ett nytt öga från en avliden person – och det lyckas. Problemet är bara att han börjar lida av huvudvärk, humörsvängningar och se hemska syner…

” Natural causes... Natural causes... Natural causes... I hate natural causes! Give me a big stab wound to poke at and then I'm happy.”

John Carpenter, utspökad till livlös obducent, presenterar själv de tre bidragen till Body Bags. Förutom att han står för regin till de bägge inledande historierna delar han även med sig av sina karakteristiska toner i inledande The Gas Station. Hela upplägget och utförandet bär flera likheter med Tales from the Crypt och Carpenter introducerar, likt sin kollega Crypt Keeper, med passion och humor de tre historierna. Jag har inte sett Body Bags sedan vhs-tiden men då tittade jag på den så mycket att kassetten till slut gick sönder. Nu har äntligen det fantastiska filmbolaget Scream Factory släppt den i en snygg dvd/blu-ray kombo och den är värd vartenda öre.

Body Bags är ytterligare ett bevis på att nittonhundranittiotre var ett bra filmår. Det är en av mina favoriter bland de många antologirysarna och även fast det inte är en särskilt läskig film kompenserar den det genom att hela tiden ha glimten i ögat. Den inledande historien The Gas Station är klassisk Carpenter med ett simpelt men utmärkt upplägg om en seriemördare som senast sågs till i den fiktiva staden Haddonfield. En ensam tjej i ett låst bås vid en bensinmack som stöter på den ena figuren skummare än den andra, är hederlig gammal skräck utan en massa onödiga sidospår eller krusiduller. Hair är det andra bidraget där Carpenter står för regin och det är en mycket mer lättsam historia om åldersnoja. När jag såg bidraget senast hade jag långt, tjockt, svallande änglahår men nu har jag gått och blivit trettio+ och är några kilon tyngre och har avsevärt mindre hår på hjässan. Då tyckte jag inte att Hair var särskilt bra men nu uppskattar jag den desto mer. Stacy Keach är perfekt i huvudrollen och användandet av Crosby, Stills, Nash & Young’s Almost Cut My Hair är genialiskt. I den avslutande episoden Eye har Carpenter överlämnat regissörsstolen till kollegan Tobe Hooper och det är ytterligare ett bidrag som jag tycker mer om nu än då.  Det är det våldsammaste och mörkaste bidraget till Body Bags och herr Skywalker är bättre än väntat i huvudrollen. Det kryllar med kända ansikten och förutom Carpenter och Hooper dyker bland annat Wes Craven (karln borde stå framför kameran oftare då han här visar klara bevis på att han kan skådespela), Sam Raimi, Roger Corman, Charles Napier, David Warner, John Agar och Blondie-sångerskan Deborah Harry upp.

Body Bags är en tv-produktion men det är ingenting som märks av särskilt tydligt. Vi får se blod och slafserier, nakna (visserligen döda) kroppar och höra fult språk. Till en början var det tänkt att Body Bags skulle vara pilotavsnittet till en serie producerad av tv-kanalen Showtime men det blev aldrig av. Det är lite synd då Body Bags är ett trevligt bidrag till antologirysarvärlden och skulle projektet blivit av så skulle förmodligen Body Bags räknas som en kultserie idag. Specialeffekterna är schyssta serietidningsskapelser som ser alldeles förtjusande ut och de få datoriserade bidragen ser faktiskt inte fy skam ut de heller. Inget av bidragen är som sagt särskilt läbbiga men de håller en jämn och hög kvalité där den första och sista historien är de jag tycker bäst om. Body Bags är ett måste i filmhyllan.

Halloween II (1981)

När Dr. Loomis skjuter Michael Myers och rusar ner från övervåningen för att titta efter livstecken, är den känslokalla mördaren borta. Tillsammans med Haddonfields poliskår beger sig Loomis efter Michael för att förhindra ännu fler våldsdåd. Chockade och mörbultade Laurie förs med sirenerna ljudande till sjukhuset men Michael Myers är hack i hälarna…

”I shot him six times!”

Halloween II tar vid direkt där ettan slutade. Uppföljaren levererar ingen ny historia utan hela Halloween II är en lång och skoningslös jakt på liv och död. Att avsluta Halloween så som John Carpenter gjorde genom att lämna publiken ovetande om vad som egentligen ska hända när en förskräck Dr. Loomis inser att hans sex pistolskott inte hindrade mördaren från att resa sig upp och försvinna, är både frustrerande och spännande. I tv-världen är cliffhangers ingenting ovanligt men då får publiken vänta en vecka innan de får reda på vad som ska hända näst. Halloween II lämnade publiken väntandes i tre år. John Carpenter står även denna gång för filmens historia (tillsammans med Debra Hill) men steg ner från regissörsstolen och nöjde sig med att producera. Rykten säger å andra sidan att då Carpenter tyckte att Rick Rosenthal’s version var något tam hoppade han in och regisserade några av de mer våldsamma inslagen. Enligt en polare som läst boken John Carpenter: The Prince of Darkness, där Gilles Boulenger gör en djupgående intervju med regissören, förnekar dock Carpenter detta i intervjun. Om det är min goda vän eller imdb som har rätt lämnar jag osagt och även om det är sant eller inte är Halloween II en otroligt lyckad uppföljare.

”You don't know what death is!”

Rick Rosenthal gör ett väldigt bra jobb med att föra historien vidare. Många gånger känns det som om det är Carpenter själv som står bakom kameran och de båda filmerna är en perfekt double bill, även fast Halloween II fungerar lika bra egen hand. Precis som i de flesta uppföljare till skräckfilmer är våldet upptrappat och en obligatorisk nakenscen slängs in för att hålla publiken lite extra vaken. Halloween-serien har dock aldrig varit särskilt känd för att vara lika grafiska som sina kollegor (med undantag för Halloween III: Season of the Witch) och även fast våldsdåden Myers begår är brutala sprutar aldrig blodet hejvilt. Att förflytta historien till ett sjukhus är ett strålande beslut (till en början var det tänkt att filmen skulle utspela sig i ett höghus) och att det dessutom utspelar sig nattetid då personalen är minimal, gömställena är flera och korridorerna ligger öde gör det hela mer skrämmande. Halloween II har ett bättre driv än ettan men jag föredrar ändå originalet före uppföljaren, den är ganska svårslagen. Eftersom tvåan tar vid där ettan slutade är historien väldigt lik Halloween. Loomis lullar runt i staden letandes efter Myers under större delen av filmen medan Myers skördar offer i jakten på sin syster (oups spoiler) och Laurie gör allt för att hålla sig vid liv (utan småknattar att ta hänsyn till). Myers känns denna gång ännu mer omänsklig och ostoppbar och den iskallt nollställda skräckfilmsikonen är definitivt en av genrens allra bästa skapelser. Halloween II innehåller några riktigt snygga och effektiva sekvenser och scenen där sjuksköterskan finner doktorn med en kanyl i ögat (oups ännu en spoiler) är mästerligt utförd. Slutet är klockrent och precis som ettan fångar uppföljaren känslan av total hopplöshet för alla inblandade - Michael Myers är en mördarmaskin. Halloween II är en av de mest lyckade uppföljarna i skräckfilmshistorien och en perfekt film att avnjuta under allhelgonahelgen!

Halloween III: Season of the Witch (1982)

Det är åtta dagar kvar till Halloween när en vettskrämd man kollapsar på en bensinmack och förs till sjukhus där han i chocktillstånd utbrister ”de kommer att döda oss alla!”. Kort därefter mördas han av en man i svarta handskar som efteråt tänder fyr på sig själv framför ögonen på doktor Daniel Challis. Tillsammans med den mördade mannens dotter, Ellie börjar han att nysta i de ologiska händelserna. Spåren leder dem till den lilla staden Santa Mira och en leksaksfabrik, ägd av den ondskefulla Conal Cochran som smider fruktansvärda planer vilka han tänker sätta i verket under självaste Halloween.

“The world's going to change tonight, doctor, I'm glad you'll be able to watch it. And happy Halloween.”

Jag har alltid avfärdat Halloween III: Season of the Witch som en helt meningslös och kass uppföljare som inte har någonting med de andra delarna att göra. Denna gång träffar vi ingen Michael Myers, ingen Dr. Loomis, ingen Laurie Strode, däremot får vi en helt annan film som oförtjänt hamnat i en franchise där den inte hör hemma. John Carpenters tanke var från början att efter Halloween II skulle Michael Myers förbli död och istället skulle det komma en ny film på temat Halloween varje år. Då den tredje delen fick ett dåligt mottagande (jag kan förstå det, jag blev förbannad när jag såg den första gången och insåg att ingen Myers skulle dyka upp) bestämde sig filmbolaget för att slopa idén och istället återuppliva den populära mördaren. Man kan inte annat än att undra hur det skulle ha sett ut om Carpenter fick som han ville då Halloween III är förbaskat bra.

Halloween III har som sagt ingenting med de andra delarna i filmserien att göra (originalfilmen visas dock på tv vid två tillfällen) utan denna gång står en elak leksakstillverkare i centrum med sina mördarrobotar vid sin sida, redo att lyda hans minsta vink och ett fem ton tungt stenblock från Stonehenge. Vem som har skrivit vad av filmens manus är lite oklart då flera drog sig ur projektet men i slutändan fick Tommy Lee Wallace stå som ensamt namn för hela filmens historia och debuterar här dessutom som regissör. Halloween III berättar en mörk historia och är en väldigt bra sådan som faktiskt bjuder på lite mer vändningar än vad man är van vid, filmens slutscen är fantastisk (om det är en vinkning till Invasion of the Body Snatchers vet jag inte). Även fast det inte är överdrivet mycket våldsamheter i filmen (det finns dock några stycken) är de jävligt coola och uppfinningsrika. Första dödsscenen där en man fastnar mellan två bilar och dör sedan lugnt och stilla är skitsnygg i all sin enkelhet. Den alltid lika bra Tom Atkins är här perfekt som den alkoholsuktande doktorn och kemin mellan honom och den över tjugo år yngre Stacey Nelkin (Ellie) är alldeles utmärkt. Onda Cochran är en bra tillökning till filmvärldens elakingar och Dan O’Herlihy passar fint in i rollen. Musiken i Halloween III är ruskigt bra (det känns ibland som en uppspeedad variant av Carpenters originalkompositioner) och levererar bra och enkla syntslingor som gör filmen otäckare än vad den egentligen är. Självklart fick soundtracket (den finns på spotify) även agera bakgrundsmusik till skrivandet av denna recension! Mycket av filmens mörka stämning är tack vare musiken och utan den skulle Halloween III förmodligen inte vara hälften så bra.

Med en titel som Halloween III, förväntar sig publiken att den ska ha någonting med Michael Myers att göra men istället blir vi tagna på sängen med en historia som känns fräsch mitt bland alla standarduppföljare (jag klagar inte på dom då jag är svag för upprepningar) och är definitivt en av de allra bästa i filmserien. Det är synd att Halloween III inte nöjde sig med enbart undertiteln Season of the Witch då den säkert skulle ha attraherat fler tittare och fått dem att förstå vilken filmpärla det är. Nu är det upp till oss som gillar filmen att sprida ordet bland vuxna och unga - Halloween III är skitbra!

Eyes of Laura Mars (1978)

Laura Mars är det hetaste namnet bland New Yorks modefotografer. Hennes kamera skildrar sex och våld och den kontroversiella stilen både upprör och beundras. Under en vernissage når nyheten Laura att hennes förläggare blivit mördad. Laura börjar få syner. Hon ser vad en mördare ser, en mördare som tar livet av hennes vänner i en rasande fart med hjälp av en isklyvare som genomborrar offrens ögon. Polisen John Neville förstår snart att Laura själv står på tur och tillsammans försöker de klura ut vem mördaren är innan det är för sent.

”Senseless violence, unrelenting, inexcusable, hateful violence, is once more unleashed.”

Jag har inte sett Eyes of Laura Mars (eller Ögon som är titeln i Sverige) sedan en sen kväll på tv, någon gång för säkert femton år sedan. Då tyckte jag att det var en väldigt fascinerande film och jag minns att jag särskilt tyckte att sekvenserna där Laura Mars i skräck ser morden begås, var riktigt läbbiga. En eftermiddag när jag gick veckans obligatoriska vinylrunda ramlade jag över filmen i Malmös (tillsammans med Lilla Torgs Seriemagasin och Vinylskivor) bästa skivaffär, Rundgång, för en femtiolapp och lyckan var gjord.

Eyes of Laura Mars har ett manus av John Carpenter som samma år skrev och regisserade den bortglömda tv-filmspärlan Someone’s Watching Me! För regin står Irvin Kershner som sedan gick vidare och regisserade The Empire Strikes Back, Never Say Never Again och Robocop 2. Från början var det tänkt att Barbara Streisand skulle spela rollen som Laura Mars men istället gick den till den nyligen oscarsbelönade Faye Dunaway (för hennes roll i Network) och Streisand fick nöja sig med att sjunga filmens titelsång. Tur är väl det för jag har aldrig varit någon gillare av Streisand, varken som sångerska eller aktris och Dunaway passar alldeles utmärkt i rollen som den egotrippade fotografen Laura Mars. Raul Julia, Brad Dourif (i snyggt helskägg) och Tommy Lee Jones dyker alla upp i tidiga roller. Julia har inte mycket att arbeta med i rollen som Lauras ex man Michael men Dourif är väldigt bra i en lite mindre roll som Lauras chaufför. Den då trettiotvå år gamla Tommy Lee Jones (med ett ansikte som ännu bara antyder om hur det skulle komma att se ut) spelar polisen Neville och han gör bra ifrån sig och är inte alls lika butter och träig som hans flesta senare rollpresentationer. Jag gillar Jones men i längden tycker jag att han kan bli något enformig, men som sagt här är han bra och kemin tillsammans med Dunaway fungerar alldeles utmärkt.

Eyes of Laura Mars är idag inte alls lika bra som jag kom ihåg den men det är fortfarande en helt okej thriller. Det finns lite logiska luckor här och var och slutet är inte särskilt svårt att klura ut men när en film kryllar av lättklädda fotomodeller som får spela döda framför kameran (fotosessionerna ser förbannat proffsiga ut) glöms det lätt bort. De sköna sjuttiotalsmiljöerna där allt från inredning till klädsel går i en brun skala, har en speciell inverkan på mig. Jag gillar att se de utsvängda byxorna och de fula polotröjorna och även fast det inte är klädesplagg jag skulle ta på mig idag fanns det en period i mitt liv då jag åkte runt till varenda secondhandbutik för att hitta de vida byxorna. Eyes of Laura Mars är inte särskilt våldsam trots filmens brutala natur och det är synd, lite våldsammare mord skulle ha lyft filmen rejält. Ibland ger Eyes of Laura Mars ifrån sig lite giallovibbar och i händerna på italienarna skulle detta förmodligen ha kunnat bli hur bra som helst. Filmen sackar lite i tempo då och då och den skulle ha tjänat på att trimmas ner något. Eyes of Laura Mars är inget mästerverk men i det stora hela är det ända en relativt underhållande seriemördarthriller som mycket tack vare bra skådespeleri och snygga (om än inte blodiga) mordsekvenser är väl värd att se åtminstone en gång. 

Christine (1983)

Arnie Cunningham är sjutton år gammal. Han är begåvad men har utseendet emot sig och i skolan är han klassad som en nörd. Hans bästa vän Dennis Guilder står dock upp för honom i vårt och torrt och är Arnies raka motsats. Han är en stilig ung man och omåttligt populär, dessutom spelar han i skolans fotbollslag. En dag när de är ute och kör blir Arnie förälskad - i en Plymouth av årsmodellen nittonhundrafemtioåtta som blivit tilldelad namnet Christine. Christine är en rishög men det ser inte Arnie utan köper bilen för en hutlös summa pengar. Sakta förändras Arnie och tar avstånd från Dennis och blir alltmer aggressiv. Allt fokus går åt Christine som i en rasande fart antar sitt forna utseende. Arnie känner en mystisk dragning till Christine medan alla andra känner ett obehag gentemot henne. Arnie förvandlas till en ensamvarg samtidigt som det står klart att Christine är en skapelse av ondska, och de som gör Christine illa går alla fruktansvärda öden till mötes.

”Brand new she was. She had the smell of a brand-new car. That is just about the finest smell in the world. Except maybe for pussy.”

Redan innan Christine var publicerad började inspelningarna av filmen då Stephen King var på toppen av sin popularitet, allt han skrev lockade filmindustrin. John Carpenter som precis kommit ut med sin senaste film The Thing (som blev något av en finansiell besvikelse) letade efter ett nytt projekt att sätta tänderna i och tackade snabbt ja till att regissera Stephen Kings senaste skapelse.

“You better watch what you say about my car. She's real sensitive.”

Christine känns som en mellanbok. Språket är inte alls lika välutvecklat som i många andra av Kings romaner och det är en historia som skulle ha tjänat på att kortas ner med ett par hundra sidor (något jag annars inte brukar känna när jag läser hans böcker). Jag gillar historien om den besatta djävulsbilen Christine men den känns något oinspirerad. Jag saknar en bakgrundshistoria till Christines ondska. Vi får tidigare katastrofala händelser berättade för oss i förbifarten genom korta tillbakablickar men aldrig ett varför. I filmen valde de att lägga till en sekvens i början där bilen redan från ”födseln” orsakar förödelse bland personalen (samtidigt som George Thorogood & The Destroyer´s Bad to the Bone spelas), vilket jag tycker är helt onödigt och det blir istället övertydligt. Christine är varken en dålig bok eller film men den tillhör inte mina favoriter bland Kings böcker eller Carpenters filmer. Jag kan dock inte tänka mig en bättre regissör för jobbet. Carpenter lyckas skapa en skön atmosfär och hans egenkomponerade musik är som vanligt lysande. Filmens övriga soundtrack består av gamla femtiotalsdängor där klassiker spelas i passande situationer (Keep A-Knockin’ med Little Richard är klockren i sitt sammanhang). 

Alla skådespelare passar perfekt in i sina roller och är utmärka visualiseringar av sina förebilder. Undantaget är Arnie som ser lite för bra ut i jämförelse med boken då han här fått stora glasögon som får symbolisera fulhet istället för ett acnedrabbat ansikte. William Ostrander som spelar Buddy Repperton ser ut som en farlig John Travolta och är perfekt som elak gängledare. Vart tog han vägen? Historien flyter på bättre i filmen än i boken och de hundrafem minuterna springer iväg av bara farten, jag har aldrig tråkigt. De ändringar som gjorts eller slopats och de händelseförlopp som modifierats fungerar bra och är ingenting som stör. Det enda jag kan sakna är Arnie och Christines långsamma förvandling och koppling till LeBay samt det förbjudna förhållandet mellan Dennis och Leigh (som får ta upp större plats i filmens bortklippta scener). Filmens slut känns lite hastigt och får mig att ännu en gång sakna LeBays inblandning, dessutom känns polisens (den alltid lika bra Harry Dean Stanton) medverkan i filmatiseringen helt onödig. Romanen är en ofta våldsam historia men i filmform är det en blodfattig skapelse, så pass blodfattig att för att förhindra en elvaårsgräns slängde filmbolaget in lite fula ord här och där. Morden är helt ändrade från de i boken och är inte i närheten lika effektiva och brutala. I filmen känns de istället ganska tråkiga och oinspirerade. Specialeffekterna under Christines självhelande process är dock fortfarande imponerande. Christine är verkligen inte en dålig historia men det räcker att se filmen, om man inte är en Stephen King-narkoman då vill säga.

Halloween (1978)

När fredagen den 13:e dyker upp i kalendern försöker jag att se åtminstone en film i serien om den hockeymaskförsedda massmördaren Jason Voorhees. Samma sak gäller Halloween. Nu var det länge sedan jag såg originalet och då Halloween var en av de första skräckfilmer jag och min sambo såg tillsammans, för exakt tre år sedan, tyckte vi båda två att det var dags för ett återbesök. Vi hällde upp rött vin i våra glas (mest för färgens skull) och poppade de obligatoriska popcornen, samtidigt som titelmusiken strömmade ut ur högtalarna. Några minuter senare var det dags att ännu en gång besöka den lilla staden Haddonfield i Illinois.

Det är Halloween och året är 1963. Sexåriga Michael är ensam hemma med sin storasyster Judith som agerar barnvakt. Tillsynes utan anledning hämtar Michael en kniv i köket och mördar brutalt och känslokallt sin syster. I femton år sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus i Smith’s Grove, med läkaren Sam Loomis som hans enda länk till verkligheten. Loomis anser att Michael aldrig borde bli utsläppt i samhället igen, att Michael är ondskan inkarnerad. Dagen innan Halloween 1978 rymmer Michael från sjukhuset och beger sig hem till Haddonfield igen där han börjar förfölja high school eleven Laurie som ska vara barnvakt till unge Tommy. Ovetande om vad som försiggår runtomkring henne ser Laurie allt oftare en spöklik karaktär stryka omkring i området. Doktor Loomis är hack i hälarna för att försöka förhindra ett blodbad signerat den känslokalla mördaren Michael Myers.

“I met him, fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding; even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

John Carpenters Halloween är en stilbildande slasherfilm. Det finns fler exempel på liknande filmer och Halloween var inte först. Mario Bavas A Bay of Blood (recension HÄR) och Bob Clarks Black Christmas (kort recension HÄR) är tidigare och bra exempel. Många menar att Alfred Hitchcocks Psycho (som jag skriver kort om HÄR) startade hela genren och jag kan till viss del hålla med men Psycho är så mycket mer än ”bara” en slasherfilm. Som sagt, liknande tema har iscensatts tidigare men Halloween skapade den traditionella slasherfilmen där en maskförklädd mördare tar livet av lättklädda ungdomar på brutala sätt. Idag har Halloween lyckats generera sju uppföljare och två nyinspelningar och jag är övertygad om att det kommer att bli fler.

“It's Halloween, everyone's entitled to one good scare.”

Halloween var John Carpenters stora genombrott och filmen, som hade en blygsam budget på runt trehundratusen dollar genererade snabbt ett mångmiljonbelopp. Filmen är idag ett fenomen och har lika många trogna anhängare som filmerna med Jason och Freddy. Den trettio år gamla Jamie Lee Curtis, dottern till filmstjärnorna Tony Curtis och Janet Leigh, slog igenom stort i sin första filmroll som barnvakten Laurie Strode och blev screamqueen med hela det amerikanska folket. Halloween är inte särskilt våldsam eller blodig och morden är inte många men filmen är sprängfylld med atmosfär och Carpenters egenkomponerade soundtrack är bland de bästa som någonsin gjorts och är otroligt suggestiv. Den minimala historien är smått genialisk och den fungerar lika bra då som nu. Carpenter målar upp ett perfekt scenario där halloweenfirandet blir det ultimata gömstället för en karaktär av Michaels kaliber. Hans utstyrsel är väldigt effektiv med den uttryckslösa masken och det blir alltid lite otäckare när en mördare inte yttrar ett enda ord. Rob Zombie försökte nitton år senare att tillföra lite mer bakgrundshistoria och djup till Michael Myers karaktär. Personligen tyckte jag att det förstörde nyinspelningen, även fast den också är väldigt bra på sina ställen. Jag hade glömt hur bra vissa scener i filmen är. Ta bara den när Doktor Loomis och sjuksköterskan kommer till sjukhuset och de intagna irrar runt i mörkret samtidigt som Myers försöker stjäla deras bil under några intensiva minuter. Eller gravstenen i sängen och att man faktiskt fick se mördarens ansikte. Kul kuriosa är att det är Carpenters egen röst som hörs när Paul ringer till sin flickvän Annie och att Laurie och ungarna tittar på The Thing From Another World under kvällens skräckfilmsmaraton, en film Carpenter själv valde att göra en uppgradering av några år senare och som resulterade i en av hans absolut bästa filmer. Halloween är ett praktexempel på hur en bra slasherfilm ska vara och dagens skräckfilmer har mycket att tacka Carpenter för. Det är filmhistoria vare sig man inser det eller inte och en film som de flesta som har ett intresse för skräckfilm inte kan ha missat. Det är en av mina filmfavoriter från ungdomsåren och än idag är det en av mina favoritskräckfilmer genom tiderna, även fast jag alltid har föredragit Jason före Michael. Halloween är lika bra idag som den var när jag såg den för första gången och en film som är värd att återbesöka lite då och då, förslagsvis den 31 oktober, dagen då Michael Myers beger sig hem igen.

The Fog (1980)

”Is all that we see or seem but a dream within a dream?”

                                                                              - Edgar Allan Poe

Det var länge sedan John Carpenters The Fog upptog mina tankar men i söndags, då jag tog årets första dopp nere på Ribban, dök filmen upp i huvudet igen. En dimma började sakta men säkert att röra sig uppåt stranden och de badande strandgästerna förvandlades till silhuetter. Det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag ville se The Fog igen.

“...but it is told by the fishermen, and their fathers and grandfathers, that when the fog returns to Antonio Bay, the men at the bottom of the sea, out in the water by Spivey Point will rise up and search for the campfire that led them to their dark, icy death”

Klockan slår tolv den 21 april 1980 och konstiga saker sker i den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien. Telefoner ringer frenetiskt, glasrutor krossas, kyrkklockor klingar, elektricitet slås på och av, möbler rör på sig och en gammal dagbok tillhörandes fader Patrick Malone uppenbarar sig i den loka kyrkan. Samtidigt sveper en tjock dimma över staden. Dagboken beskriver fruktansvärda dåd som begicks av sex personer med fader Patrick i spetsen för exakt 100 år sedan. Samtidigt försvinner en fiskebåt ute till havs och när den återfinns på morgonen är besättningen försvunnen, förutom en av sjömännen som har lungorna fyllda med saltvatten. Antonio Bay firar sin 100års dag men en förbannelse vilar över staden. När mörkret faller rullar en tung dimma återigen in över staden men det finns någonting i dimman, någonting som har kommit för att kräva sex människoliv. 

”There’s something in the fog!”

The Fog var tillsammans med The Last House on the Left, The Hills Have Eyes och World Tour 1966: The Home Videos Through the Camera of Bob Dylan’s Drummer Mickey Jones de första filmer jag köpte på dvd. Tanken var att jag skulle ge The Fog ytterligare en chans då jag som ung inte tyckte filmen var någon höjdare. Jag var dock inne i en period då jag nästan uteslutande tittade på filmer signerade Carpenter och tyckte att det var dags att ge filmen en ny chans. Jag blev inte heller då särskilt imponerad av filmen och sedan dess har The Fog inte tillhört mina favoriter bland John Carpenters verk. Nu, nästan 10 år senare kände jag plötsligt ett enormt sug att se The Fog igen. Jag dammade av fodralet och gav filmen en sista chans. Filmer har ju en tendens att bli bättre ju äldre man blir och ofta har jag omvärderat filmer jag inte haft mycket till övers för till en början.

Mycket riktigt så omvärderade jag The Fog. Det är en mysrysare i ordets sanna mening och filmen levererar allt som hör genren till. The Fog innehåller, trots att den är helt befriad från blod, ganska brutala dödsscener. Det var förmodligen just detta som gjorde att jag inte tyckte filmen var någonting speciellt när jag såg den sist, den totala avsaknaden av blodiga mord. Nu är det ju inte det som lockar mig mest, även fast jag fortfarande är barnsligt förtjust i blodiga specialeffekter, utan atmosfär kommer i första hand. Det är The Fog fullproppad med och innehåller allt som en bra spökhistoria ska innehålla, gnisslande ljud, billiga hoppa till effekter, otäcka figurer och förstås massvis av dimma. John Carpenters musik är som alltid strålande och tillför en otrolig stämning till filmen och just musiken är oftast det viktigaste elementet i hans filmer. The Fog kryllar av skådisar som har eller kom till att medverka i hans filmer som Jamie Lee Curtis, Tom Atkins, Adrienne Barbeau, Charles Cyphers, Nancy Kyes, för att nämna några. Utöver detta har vi en av mina favoriter, Hal Holbrook som här spelar Fader Malone och Jamie Lee Curtis mor, (och världens kanske kändaste mordoffer i Alfred Hitchcocks Psycho) Janet Leigh i rollen som stadens borgmästare. Karaktärer finns det gott om i The Fog men de förblir anonyma personporträtt utan några större vidareutvecklingar. Det spelar ingen roll då en enkel spökhistoria (så länge den har en skön atmosfär) ibland räcker väldigt långt. The Fog var mycket bättre än vad jag minns och nu håller jag den som en av mina favoriter bland John Carpenters (som dyker upp i en okrediterad roll som fader Malones assistent Bennett) filmer. The Fog är en utomordentlig spökhistoria som lyckas på alla plan, trots avsaknad av blod.

John Carpenter's The Ward (2010)

Kristen bränner tillsynes helt utan anledning ner en lada ute på landsbygden. Polisen tar henne och hon blir inlagd på North Bend Mentalsjukhus där en doktor testar en ny form av terapi på patienterna. Det dröjer inte länge förens konstiga saker inträffar och ett otäckt spöke med ett ouppklarat förflutet dyker upp och gör livet surt för tjejerna.

The Ward är John Carpenter’s första film på nästan 10 år, om man bortser från hans två bidrag till TV-serien Masters of Horror (episoden Cigarette Burns är en av mina favoriter av allt Carpenter gjort). Det är en tjusig film som verkligen känns att den utspelar sig på 1960-talet, med sina snygga miljöer och tidsenliga karaktärer. Det enda som egentligen inte passar in är huvudpersonen, Kristen. Hon ser alldeles för modern ut i jämförelse med alla andra och det drar tyvärr ner filmen något. Vad som också drar ner filmen är att den inte känns som en John Carpenter film. Det står på filmaffischen att ”Carpenter proves he is still the master of shock” vilket jag inte kan hålla med om. Bara en sådan sak som att han har avstått från att komponera sitt eget soundtrack känns helt fel. Det verkar som om han valt att inte göra sin egen film. Hela poängen med en John Carpenter film är att den ska kännas som en sådan och det gör inte The Ward. Många av hans filmer är såhär i efterhand inte särskilt bra men de har ändå en genuin och egen känsla över sig som är unik för Carpenter.

Om man bortser från att filmen är regisserad av Carpenter så är det faktiskt en helt ok spökfilm. Visst, den har oändligt många tröttsamma klichéer och använder sig av billiga skrämseltekniker men den är aldrig tråkig och håller ett högt tempo filmen igenom. The Ward är en skräckfilm som är mycket bättre än de flesta i genren som Hollywood spottat ut de senaste åren, men jag väntar fortfarande på John Carpenter’s comeback.