Watchers (1988)

Två försöksdjur undkommer en olycka i Banodyne-laboratoriet innan stället jämnas med marken. Den ena är en hyperintelligent hund, den andra ett fasanfullt monster med lika hög intelligens. Hunden charmar in sig hos tonåringen Travis och hans mamma Nora och de förstår snart att hunden är någonting alldeles speciellt. Deras tillvaro vänds upp och ner när utsända agenter från det topphemliga laboratoriet är dem på spåren. Som om inte det vore nog så är monstret inställd på att till varje pris döda den charmerande hunden och alla som kommer i dess väg.

”The dog was like a holding device, the creature a search and destroy missile.”

Watchers bygger på Dean R. Koontz bästsäljare med samma namn men de båda skapelserna har inte mycket gemensamt. Grundidén är den samma men sedan har manusförfattaren skitit fullständigt i resten. Karaktärerna bär samma namn som i boken men där slutar likheterna. Detta spelar emellertid ingen större roll då jag inte tyckte att förlagan var mycket att hurra för. Det var en helt okej spänningsroman men jag kan inte förstå att så många verkar tycka att den är fantastisk. Filmen genererade tre uppföljare och efter att ha sett originalet så kan jag väl inte säga att jag är speciellt intresserad av att jaga ifatt dom.

”It’s almost like he understands everything we say.”

Huvudrollen är i filmen inte en fyrtioårig olycksföljd man utan en tonåring i skepnad av Corey Haim men historiens riktiga huvudrollsinnehavare är den samma – en golden retriever, precis som i så många andra Koontz-romaner. Watchers är en typisk åttiotalsskräckis, riktad till ungdomspubliken med en tonåring (och hans mamma?!) i huvudrollen men den når aldrig samma höjder som de båda andra Corey Haim-rysarna Silver Bullet och The Lost Boys. Filmen börjar ganska sansat med trista attacker och ett kringstrykande monster men halvvägs in så lägger Watchers in en högre växel och levererar en rad ganska blodiga och brutala attacker med avslitna huvuden, knivar i strupar och ögonlösa offer. Monstret ser rätt tufft ut men tyvärr så visar den inte sitt fula tryne förrän filmens sista fem minuter. Det blir aldrig särskilt spännande men det finns sämre filmer att spendera nattens sena timmar med. Michael Ironside som spelar den iskalla agenten Lem levererar en för honom standardroll, precis så som vi vill se honom och Corey Haim gör sitt bästa för att vara just Corey Haim. Son och mor relationen känns inte det minsta trovärdig utan de känns mer som syskon som låter varandra göra precis vad de vill och det är lite synd att manusförfattaren inkluderade den otroligt irriterande australiensiska pojkvännen/tvättmaskinsfixaren som försöker charma morsan. Watchers är en medioker bok och en medioker film men jag föredrar trots allt filmen före boken.

Servants of Twilight (1991)

En mardröm utan dess like tar sin början på en parkeringsplats när Christine Scavello och hennes sexåriga son Joey stöter på den gamla kvinnan Grace Spivey. Damen är djupt religiös och hennes anhängare till Skymningskyrkan är många och hon säger att pojken måste dö. Uppskakade flyr Christine och Joey fältet och väl hemma i hemmets lugna vrå glömmer de snart bort de otäcka händelserna, men de är långt ifrån över. Dagen efter hittar Joey deras golden retriever med huvudet avhugget på husets veranda och hotfulla samtal surrar i telefonledningarna. När polisen avfärdar händelserna som nonsens anlitar Christine privatdeckaren Charlie Harrison för att få ett stopp på galenskaperna. Charlie placerar dem tillsammans med två livvakter i familjens hus men lugnet blir kortvarigt när två beväpnade män bryter sig in och mördar de båda livvakterna. Våldet eskalerar och hotet blir än mer skrämmande när den religiösa fanatikern Grace är övertygad om att Joey är antikrist – och han måste dö till varje pris…

”Life is so normal that instant before something horrible happens.”

Servants of Twilight (eller Sekten som den heter på svenska) var den första (och hittills enda) boken jag läst av Dean R. Koontz. Till en början tyckte jag att författaren kändes som en fattig och mycket sämre variant av Stephen King men det dröjde inte många sidor innan jag sögs in i historien och hade stora svårigheter att lägga boken ifrån mig. Det var ett sjukt bra driv i berättelsen, en riktig sidvändare, och den gav mig knappt en chans att hämta andan – det hände grejer hela tiden, riktigt spännande grejer. Jag har vaga minnen från filmatiseringen som jag såg när den kom ut i Sverige. Jag minns dock att jag tyckte väldigt mycket om den. Då filmatiseringar av Koontz böcker (de är få) överlag har fått ganska taskig kritik var mina förväntningar inte särskilt höga när jag satte mig ner för att se den igen. Det var tills jag upptäckte att regissören är samma man som regidebuterade med The Dorm That Dripped Blood, då höjdes min puls – fan, detta kan bli riktigt bra!

”No, it’s not what I think, it’s what God told me. Satan is the father of that child.”

Sekter och religiösa galenpannor har alltid fascinerat mig och så fort jag stöter på en film som hanterar ämnet, kastar jag mig över den. Servants of Twilight inleds kaotiskt med att Charlie rullas in fastspänd vid en sjukhussäng, yrandes om att allt inte står rätt till. Doktorn och hans nyfunna vän Denton Booth försöker få grepp om vad som har hänt och portionsvis berättar Charlie sin historia. Detta är ett knep för att få med så mycket som möjligt av boken under nittio minuter och det är väl helt okej, problemet är bara att det inte fungerar särskilt bra. Bruce Greenwood (som jag vanligtvis gillar) är på tok för överentusiastiskt orolig i rollen som Charlie, medan den som verkligen borde vara vettskrämd, pojkens mamma Christine, är coollugn filmen igenom. Det är precis raka motsatsen till boken. Jarrett Lennon är dock väldigt bra som den unga Joey och hans speciella och charmiga utseende passar rollen perfekt. Likaså rollkastningen av Grace där Grace Zabriskie gör ett strålande personporträtt och det är synd att hon inte får mer tid framför kameran. Filmatiseringens största problem är just karaktärerna Charlie och Christine och manusförfattarna har stuvat om, helt i onödan, i deras bakgrunder. Christine är helt ointressant och den tröttsamma klichén som Charlie blivit tilldelad (frugan död – ett år senare antar han sig ett nytt fall) är totalt meningslös. I boken är trions flykt undan de religiösa tokarna olidligt spännande – de finns överallt och de hittar Joey var han än gömmer sig! Det är en desperat och hjälplös jakt på liv och död som hela tiden känns livsfarlig, det gör den inte i filmen. Allt blir övertydligt i filmatiseringen, inte minst i den onödiga sluttampen. Boken sista hundra sidor som utspelade sig i ödsligheten, iklädd vinterskrud är slopad och resulterar i ett hafsverk som utan en viss involvering av fladdermöss skulle ha blivit helt bedrövlig. Va fan är problemet med filmindustrin egentligen, varför kan de inte låta en bok behålla sin historia i filmatiseringen utan att trassla till det? Även fast Servants of Twilight var en besvikelse så är den inte totalt hopplös. Filmen är ganska spännande ibland och den dramatiska syntmusiken ger filmen ett mörker som jag gillar skarpt och som jag nämnde innan är skådespelarvalet till karaktärerna Joey och Grace väldigt bra. Har man inte läst boken så kanske man tycker filmen är bra men mitt råd till dig är att kila in på närmaste antikvariat och lägg beslag på romanen - den är ruskigt bra!

Phantoms (1998)

Jennifer jobbar som läkare i den lilla staden Snowfield i Colorado. Hon åker till Los Angeles och hämtar sin lillasyster för att ge henne en välbehövd semester från storstadslivets stoj och stim. När de återvänder till Snowfield ligger staden öde, invånarna verkar ha gått upp i rök. Snart hittar de dock människors livlösa kroppar som alla är tömda på blod. Systrarna börjar höra fruktansvärda ljud och förstår snart att vad som inträffat inte kan ha orsakats av någonting mänskligt. En uråldrig ondska har vaknat till liv…

”Well it’s the devil don’t you think, come up from hell tonight? I think he wants to dance with us.”

Jag har inte läst någonting av Dean R. Koontz. Däremot har jag sett filmatiseringarna av Watchers, Hideaway och Phantoms, den sistnämnda flera gånger. Phantoms är oftast en mycket bra och stämningsfull film som direkt griper tag i åskådaren. Tyvärr är inte sista halvtimmen lika bra som de två första men det är en förbannat bra historia och en ibland riktigt ruggig sådan. Det kryllar av kända ansikten och de flesta gör bra ifrån sig, till och med Ben Affleck (trots hans träiga agerande och barnsliga utseende) som här spelar sheriffen Bryce Hammond. Affleck har aldrig varit någon favorit hos mig och det är inte förens de senaste åren med filmer som The Company Men och The Town (vilken han även regisserade) som han faktiskt visar skådespelartalang. Nog om Affleck, Peter O’Toole är som vanligt mycket bra men det är Liev Schreiber som lyser mest som den utflippade polisen Stu. Regissören Joe Chappelle, som regisserade den underskattade Halloween: The Curse of Michael Myers, gör ett bra jobb med att hålla publiken på helspänn. Precis som i Dario Argentos Suspiria är filmens dialog väldigt låg medan de händelserika partierna är öronbedövande. Det är en effektiv teknik som får mig att hoppa till mer än en gång, trots att jag sett filmen flera gånger tidigare. Det är emellertid inte särskilt effektivt om man har en sambo i andra rummet som ska upp och jobba tidigt nästa morgon. Det finns en rad riktigt bra filmsekvenser och monstereffekterna faller mig i smaken. Phantoms är en spännande och grymt förbisedd film, det förvånar mig att den inte nämns oftare i filmsammanhang. Det är lätt att förstå varför Koontz blivit jämförd med Stephen King då deras historieberättande är snarlika. Koontz inspiration från H.P. Lovecraft märks också tydligt men han har ändå lyckats skapa någonting eget. Filmen innehåller inga fördjupade personporträtt men i en film som Phantoms behövs de inte. Phantoms är mycket bra och levererar ofta kalla kårar men tyvärr tappar filmen lite fart och fokus i slutet. Dock är den första (halv)timmen rakt igenom lysande och en anledning i sig att se filmen. Om boken är (som i de flesta fall) bättre än filmen längtar jag redan nu på att få krypa ner i sängen, tända bordslampan och åka iväg till den lilla staden Snowfield.