Servants of Twilight (1991)

En mardröm utan dess like tar sin början på en parkeringsplats när Christine Scavello och hennes sexåriga son Joey stöter på den gamla kvinnan Grace Spivey. Damen är djupt religiös och hennes anhängare till Skymningskyrkan är många och hon säger att pojken måste dö. Uppskakade flyr Christine och Joey fältet och väl hemma i hemmets lugna vrå glömmer de snart bort de otäcka händelserna, men de är långt ifrån över. Dagen efter hittar Joey deras golden retriever med huvudet avhugget på husets veranda och hotfulla samtal surrar i telefonledningarna. När polisen avfärdar händelserna som nonsens anlitar Christine privatdeckaren Charlie Harrison för att få ett stopp på galenskaperna. Charlie placerar dem tillsammans med två livvakter i familjens hus men lugnet blir kortvarigt när två beväpnade män bryter sig in och mördar de båda livvakterna. Våldet eskalerar och hotet blir än mer skrämmande när den religiösa fanatikern Grace är övertygad om att Joey är antikrist – och han måste dö till varje pris…

”Life is so normal that instant before something horrible happens.”

Servants of Twilight (eller Sekten som den heter på svenska) var den första (och hittills enda) boken jag läst av Dean R. Koontz. Till en början tyckte jag att författaren kändes som en fattig och mycket sämre variant av Stephen King men det dröjde inte många sidor innan jag sögs in i historien och hade stora svårigheter att lägga boken ifrån mig. Det var ett sjukt bra driv i berättelsen, en riktig sidvändare, och den gav mig knappt en chans att hämta andan – det hände grejer hela tiden, riktigt spännande grejer. Jag har vaga minnen från filmatiseringen som jag såg när den kom ut i Sverige. Jag minns dock att jag tyckte väldigt mycket om den. Då filmatiseringar av Koontz böcker (de är få) överlag har fått ganska taskig kritik var mina förväntningar inte särskilt höga när jag satte mig ner för att se den igen. Det var tills jag upptäckte att regissören är samma man som regidebuterade med The Dorm That Dripped Blood, då höjdes min puls – fan, detta kan bli riktigt bra!

”No, it’s not what I think, it’s what God told me. Satan is the father of that child.”

Sekter och religiösa galenpannor har alltid fascinerat mig och så fort jag stöter på en film som hanterar ämnet, kastar jag mig över den. Servants of Twilight inleds kaotiskt med att Charlie rullas in fastspänd vid en sjukhussäng, yrandes om att allt inte står rätt till. Doktorn och hans nyfunna vän Denton Booth försöker få grepp om vad som har hänt och portionsvis berättar Charlie sin historia. Detta är ett knep för att få med så mycket som möjligt av boken under nittio minuter och det är väl helt okej, problemet är bara att det inte fungerar särskilt bra. Bruce Greenwood (som jag vanligtvis gillar) är på tok för överentusiastiskt orolig i rollen som Charlie, medan den som verkligen borde vara vettskrämd, pojkens mamma Christine, är coollugn filmen igenom. Det är precis raka motsatsen till boken. Jarrett Lennon är dock väldigt bra som den unga Joey och hans speciella och charmiga utseende passar rollen perfekt. Likaså rollkastningen av Grace där Grace Zabriskie gör ett strålande personporträtt och det är synd att hon inte får mer tid framför kameran. Filmatiseringens största problem är just karaktärerna Charlie och Christine och manusförfattarna har stuvat om, helt i onödan, i deras bakgrunder. Christine är helt ointressant och den tröttsamma klichén som Charlie blivit tilldelad (frugan död – ett år senare antar han sig ett nytt fall) är totalt meningslös. I boken är trions flykt undan de religiösa tokarna olidligt spännande – de finns överallt och de hittar Joey var han än gömmer sig! Det är en desperat och hjälplös jakt på liv och död som hela tiden känns livsfarlig, det gör den inte i filmen. Allt blir övertydligt i filmatiseringen, inte minst i den onödiga sluttampen. Boken sista hundra sidor som utspelade sig i ödsligheten, iklädd vinterskrud är slopad och resulterar i ett hafsverk som utan en viss involvering av fladdermöss skulle ha blivit helt bedrövlig. Va fan är problemet med filmindustrin egentligen, varför kan de inte låta en bok behålla sin historia i filmatiseringen utan att trassla till det? Även fast Servants of Twilight var en besvikelse så är den inte totalt hopplös. Filmen är ganska spännande ibland och den dramatiska syntmusiken ger filmen ett mörker som jag gillar skarpt och som jag nämnde innan är skådespelarvalet till karaktärerna Joey och Grace väldigt bra. Har man inte läst boken så kanske man tycker filmen är bra men mitt råd till dig är att kila in på närmaste antikvariat och lägg beslag på romanen - den är ruskigt bra!