Phantoms (1998)

Jennifer jobbar som läkare i den lilla staden Snowfield i Colorado. Hon åker till Los Angeles och hämtar sin lillasyster för att ge henne en välbehövd semester från storstadslivets stoj och stim. När de återvänder till Snowfield ligger staden öde, invånarna verkar ha gått upp i rök. Snart hittar de dock människors livlösa kroppar som alla är tömda på blod. Systrarna börjar höra fruktansvärda ljud och förstår snart att vad som inträffat inte kan ha orsakats av någonting mänskligt. En uråldrig ondska har vaknat till liv…

”Well it’s the devil don’t you think, come up from hell tonight? I think he wants to dance with us.”

Jag har inte läst någonting av Dean R. Koontz. Däremot har jag sett filmatiseringarna av Watchers, Hideaway och Phantoms, den sistnämnda flera gånger. Phantoms är oftast en mycket bra och stämningsfull film som direkt griper tag i åskådaren. Tyvärr är inte sista halvtimmen lika bra som de två första men det är en förbannat bra historia och en ibland riktigt ruggig sådan. Det kryllar av kända ansikten och de flesta gör bra ifrån sig, till och med Ben Affleck (trots hans träiga agerande och barnsliga utseende) som här spelar sheriffen Bryce Hammond. Affleck har aldrig varit någon favorit hos mig och det är inte förens de senaste åren med filmer som The Company Men och The Town (vilken han även regisserade) som han faktiskt visar skådespelartalang. Nog om Affleck, Peter O’Toole är som vanligt mycket bra men det är Liev Schreiber som lyser mest som den utflippade polisen Stu. Regissören Joe Chappelle, som regisserade den underskattade Halloween: The Curse of Michael Myers, gör ett bra jobb med att hålla publiken på helspänn. Precis som i Dario Argentos Suspiria är filmens dialog väldigt låg medan de händelserika partierna är öronbedövande. Det är en effektiv teknik som får mig att hoppa till mer än en gång, trots att jag sett filmen flera gånger tidigare. Det är emellertid inte särskilt effektivt om man har en sambo i andra rummet som ska upp och jobba tidigt nästa morgon. Det finns en rad riktigt bra filmsekvenser och monstereffekterna faller mig i smaken. Phantoms är en spännande och grymt förbisedd film, det förvånar mig att den inte nämns oftare i filmsammanhang. Det är lätt att förstå varför Koontz blivit jämförd med Stephen King då deras historieberättande är snarlika. Koontz inspiration från H.P. Lovecraft märks också tydligt men han har ändå lyckats skapa någonting eget. Filmen innehåller inga fördjupade personporträtt men i en film som Phantoms behövs de inte. Phantoms är mycket bra och levererar ofta kalla kårar men tyvärr tappar filmen lite fart och fokus i slutet. Dock är den första (halv)timmen rakt igenom lysande och en anledning i sig att se filmen. Om boken är (som i de flesta fall) bättre än filmen längtar jag redan nu på att få krypa ner i sängen, tända bordslampan och åka iväg till den lilla staden Snowfield.

Cujo (1983)

Vic tycker att han och hans familj lever i total harmoni tills han får reda på att hans fru har en affär med deras möbeltillverkare. Han beger sig av på en 10 dagars affärsresa och lämnar sin fru Donna och sonen Tad hemma för att klura ut om deras äktenskap är värt att rädda.

Snäll Cujo

Elak Cujo

Donna och Tad åker till bilmekanikern Joe för att fixa deras trasiga bil. De inser snart att han inte är där men det är däremot Cujo, en St. Bernadshund som efter att ha blivit biten av en fladdermus förvandlats från en gullig sällskapshund till ett rabiessmittat monster. Instängda i deras bil börjar en kamp mot klockan då solen gassar på och vattnet är slut…

Filmatiseringar av Stephen King's böcker har överlag ett dåligt rykte med undantag för ett fåtal numera klassiska filmer som Brian de Palma's Carrie, Stanley Kubrick's The Shining (som King själv avskydde och gjorde om till en kass miniserie) och David Cronenberg’s The Dead Zone. Hans mest "lyckade" filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile har jag aldrig riktigt förstått storheten med och att The Shawshank Redemption ligger på första plats på imdb som den bästa film som någonsin gjorts, är helt otroligt då den verkligen inte är något speciellt. Jag har dock en softspot för de flesta produktionerna från 1980-90 talet och tycker än idag att filmatiseringar som t.ex It, Pet Sematary, Silver Bullet, Creepshow 1-2, Children of the Corn och The Stand är riktigt bra. Jag tycker om Stephen King's historier men är alldeles för lat att läsa böckerna så då är det perfekt att i stort sett allt han skriver tillslut filmatiseras.

Tillbaka till Cujo. Jag har sett den tidigare för många herrans år sedan och ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg särskilt mycket från filmen och den lämnade inget större intryck.

Rent tekniskt sett är Cujo en av de bättre Stephen King filmatiseringarna och känns inte alls som en b-film som så många av hans andra filmatiseringar gör. Filmens första halva är ganska händelselös medan filmens sista del är hyfsat spännande och ger tittaren en klaustrofobisk känsla ända tills filmens stressade final. Cujo tillhör inte en av mina favoriter bland de närmare 100 Stephen King filmatiseringarna genom åren men när man ser på dagens filmer som utspelar sig i trånga utrymmen som t.ex Wrecked, Buried, Frozen osv är det svårt att inte se Cujo som en viktig inspirationskälla.