The Taint (2010)

Någonting i vattnet får männen att bete sig som grottmänniskor och förvandlas till överkåta mördare som tar livet av den kvinnliga befolkningen. Två vetenskapsmän med mindervärdeskomplex har framställt formulan cockzantium, vilken förvandlar prinskorvar till falukorvar. Efter en dispyt dem emellan släpps cockzantium ut i vattnet och alla som dricker av det förlorar befattningen fullkomligt och jagar kvinnorna med stenbumlingar med deras könsorgan hängande ur byxorna. Nu är det upp till den stenhårda Misandra och tönten Phil (som inte hunnit dricka av det förorenade vattnet än) att hindra samhället från att tas över av de kåta mördarna.

”- Who was that large cocked man?

- That was no man, that was something worse!”

Då fick jag äntligen chansen att se The Taint, filmen som jag i korta drag bara fått sammanfattad med följande två ord, exploderande penisar. Det är i stort sett det enda av filmens handling jag vetat något om och det räckte gott och väl för att få mig intresserad.

The Taint är over the top när det kommer till det mesta. Specialeffekter som till största del består av söndermosade skallar och ejakulerande penisar som skjuts sönder och samman är vad vi under sjuttio minuter får bevittna, tillsammans med töntigt skådespeleri och övertydliga peruker. Jag har nog aldrig sett så mycket manliga könsorgan i en film tidigare, och detta är inte ens en vuxenfilm i ordets rätta mening. Oftast kan jag känna mig allergisk mot denna typ av filmer men här fungerar allt perfekt. Drew Bolduck som spelar Phil (med en blonderad Keith Richards peruk) och dessutom står bakom filmens manus och regi är härligt bortkommen i rollen. Tillsammans med hans sidekick, den stencoola Misandra utgör de ett underhållande och osannolikt radarpar som stöter på en rad bisarra figurer under filmens gång. Vetenskapsmannen som fått ansiktet avslitet och nu försöker finna ett botemedel till sin skapelse cockzantium berättar den helt uppåt väggen historien för oss och innan vi vet ordet av är filmen slut. Det är fullt ös med galenskaper och det var länge sedan sjuttio minuter sprang iväg så fort. Som pricken över i får vi ett alldeles utomordentligt elektroniskt soundtrack som jag inte skulle dra mig en sekund för att lägga under nålen. Nu låter det kanske som om The Taint är skapad av kvinnohatande män men så är verkligen inte fallet. Tar man The Taint på det viset så har man analyserat filmens minimala historia på tok för mycket. Män är svin och The Taint visar dem från deras absolut sämsta sidor, hela tiden med en komisk sarkasm. Tramsigheterna avlöser varandra och det är enkelt att avfärda filmen som just detta men saken är den att det aldrig känns för mycket, det är jävligt kul. The Taint är definitivt inte en film för alla men jag har i alla fall inte haft så här roligt sedan jag såg Peter Jacksons Bad Taste för första gången.