Bob Dylan @ Malmö Arena 3/11 2011

Första gången jag såg Bob Dylan var på Olympen i Lund 2000, efter det har det blivit sex gånger till. När jag var i USA, besökte jag hans hemstad Hibbing i Minnesota. Jag stod på trappstegen som legenden under sin barndom gick upp och ner från. Jag har suttit på passagerarsidan och åkt längs Highway 61. Desolation Row är min favoritlåt, inte bara med Dylan utan överhuvudtaget. Det är en underdrift att Dylan är min största idol (ett ord jag inte tycker om att använda) genom tiderna. Igår spelade han, 70 år gammal, på ett utsålt Malmö Arena.

Mark Knopfler agerade förband men det är en helt annan historia, en bra sådan. Alla vi som älskar Dylan vet att när man går på hans konserter låter det inte som det en gång gjorde. Han ändrar ständigt arrangemanget på låtarna till ibland nästan oigenkännliga versioner. Det är hela grejen med hans konserter och de som inte gillar det gör bäst i att stanna hemma och låta skivorna rulla på stereon istället.

Bob Dylan och hans band inledde konserten med Leopard-Skin Pill-Box Hat. Det första jag kom att tänka på var rösten. Det är nu fyra år sedan jag såg honom sist och då har jag för mig att den inte lät särskilt bra. Jag var beredd på att det skulle låta förskräckligt, vilket jag även varnade min flickvän för som såg honom för första gången igår. Men, det var driv i den och ibland kändes det som man faktiskt lyssnade på originalskivan, nej inte riktigt men så nära originalet man kan komma när man ser Dylan live. En bra Dylan konsert beror mycket på om han är på bra humör eller inte, igår var han på ett strålande humör. Han log nästintill konstant, tog besynnerliga danssteg och spelade gitarr. Detta är så bra som man kan uppleva Bob Dylan i dagsläget. Att dessutom Mark Knopfler spelade gitarr på de fyra första låtarna kändes stort. Det andra jag reagerade på var spellistan. Den har nog aldrig varit så gjuten tidigare. Om man bortser från de dåliga versionerna av A Hard Rain’s A-Gonna Fall och Honest With Me är detta bland det bästa jag sett av honom live. Tangled Up In Blue och Blind Willie McTell var positiva överraskningar och standard låten Highway 61 nådde nya höjder med en entusiastisk Dylan bakom orgeln. Love Sick och Ballad of a Thin Man var ren magi. Turnéns 14 låtar med avslutande Like A Rolling Stone tog slut och publiken var redo att gå hem, men det var inte Dylan. Han gav oss Blowing in the Wind som bonus och jag lämnade konserten med ett leende på läpparna och konstaterade, han kan ju om han bara vill. Bob Dylan är och kommer alltid vara den största låtskrivaren genom tiderna, så är det bara.

Setlist från Malmö Arena 3 November 2011

Två legender på samma scen: Bob Dylan & Mark Knopfler

Hunter's Blood (1986)

Far och son åker med bröderna Al och Ralph för att jaga rådjur ute i skogen vid gränsen till Arkansas. Storstadskillen Marty får också hänga med.

Hela resan inleds med att de gör narr av lokalbefolkningen innan de åker vidare för att slå upp läger. De stöter på två lättskrämda skogsvaktare/poliser som varnar dem för så kallade Poachers, en grupp människor som illegalt jagar djur och bor djupt inne i skogen. Poachers anses som farliga och folk har dessutom försvunnit spårlöst i skogarna.

Första kvällen fördriver de tiden med att dricka Jack Daniels, spela poker och lyssna på kass musik på bergsprängaren. Mitt i natten vaknar de av att ett mindre charmerande sällskap urinerar på dem och slå sönder framljuset på deras bil. Efter många om och men lyckas de skrämma iväg dem, men trubbelmakarna svär på att hämnas. Dagen efter ger de sig ut för att jaga och det dröjer inte länge innan de stöter på figurerna från gårdagen. De inser snart att det är just dem som de blev varnade för. Bland rövargänget finns inga mindre än Bob Dylan’s gamla trummis Mickey Jones och den smått bisarra Billy Drago från Brian de Palma’s gangsterrulle The Untouchables. Deras semester förvandlas till en mardröm där rollerna är ombytta och de blir villebrådet.

Hunter’s Blood är precis den sorten av filmtitlar som lockade mig som tonåring. Ofta var det inte särskilt bra men ibland hittade man ett guldkorn. Hunter’s Blood är ett guldkorn och den är hur bra som helst. Den levererar i alla aspekter. Den obligatoriska banjomusiken är här ersatt av någon slags ”hipp” countryrock som inte gör filmen direkt skrämmande men ack så cool. Pappan som löser alla problem genom att ta till nävarna är häftig och en perfekt karaktär i filmen. John Travolta's brorsa Joey spelar här en lipsill från storstaden som storögt tittar på alla rednecks och tycker att de är hur fascinerande som helst. Det är inte svårt att förstå varför hans karriär gick åt pipsvängen då han är en riktigt kass skådespelare. Här passar han dock in alldeles perfekt.

Jag har aldrig hört talas om Hunter’s Blood tidigare men för några dagar sedan snubblade jag över en VHS-kopia av filmen. Så här i efterhand är jag riktigt tacksam för det, då det tydligen är en riktig raritet som förstås inte finns utgiven på DVD. Även på VHS är den klurig att hitta. Är du som jag, en sucker för filmer som Deliverance, Southern Comfort, Rituals (recension HÄR) osv. och dessutom lyckas lägga vantarna på denna bortglömda pärla, är detta en film du måste se.

Bob Dylan - The Brazil Series

Det är svårt att som ett hängivet fan av Bob Dylan bedöma hans konst. Innan jag gick in genom Statens Museum for Kunst’s dörrar visste jag att jag skulle gilla det jag skulle få se, oavsett om det var mediokert eller inte.
Det var dock allt annat än mediokert. Jag blev mycket positivt överraskad. Med The Brazil Series har Bob Dylan lyckats fånga ögonblick. Korta stunder och händelser som i vanliga fall går ögat förbi eller i alla fall inte stannar på näthinnan en längre tid.
Dylan’s konst för tankarna till konstnärer som Matisse och Munch och det är verkligen inget dåligt betyg.
Bob Dylan upphör aldrig att häpna. Artist, Poet, Författare, Konstnär, allt han rör vid blir till guld. Även om alla inte håller med det sistnämnda kan nog de flesta ta till sig ”The Brazil Series”. Utställningen pågår fram till den 30 januari 2011 på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.