Bob Dylan @ Malmö Arena 3/11 2011

Första gången jag såg Bob Dylan var på Olympen i Lund 2000, efter det har det blivit sex gånger till. När jag var i USA, besökte jag hans hemstad Hibbing i Minnesota. Jag stod på trappstegen som legenden under sin barndom gick upp och ner från. Jag har suttit på passagerarsidan och åkt längs Highway 61. Desolation Row är min favoritlåt, inte bara med Dylan utan överhuvudtaget. Det är en underdrift att Dylan är min största idol (ett ord jag inte tycker om att använda) genom tiderna. Igår spelade han, 70 år gammal, på ett utsålt Malmö Arena.

Mark Knopfler agerade förband men det är en helt annan historia, en bra sådan. Alla vi som älskar Dylan vet att när man går på hans konserter låter det inte som det en gång gjorde. Han ändrar ständigt arrangemanget på låtarna till ibland nästan oigenkännliga versioner. Det är hela grejen med hans konserter och de som inte gillar det gör bäst i att stanna hemma och låta skivorna rulla på stereon istället.

Bob Dylan och hans band inledde konserten med Leopard-Skin Pill-Box Hat. Det första jag kom att tänka på var rösten. Det är nu fyra år sedan jag såg honom sist och då har jag för mig att den inte lät särskilt bra. Jag var beredd på att det skulle låta förskräckligt, vilket jag även varnade min flickvän för som såg honom för första gången igår. Men, det var driv i den och ibland kändes det som man faktiskt lyssnade på originalskivan, nej inte riktigt men så nära originalet man kan komma när man ser Dylan live. En bra Dylan konsert beror mycket på om han är på bra humör eller inte, igår var han på ett strålande humör. Han log nästintill konstant, tog besynnerliga danssteg och spelade gitarr. Detta är så bra som man kan uppleva Bob Dylan i dagsläget. Att dessutom Mark Knopfler spelade gitarr på de fyra första låtarna kändes stort. Det andra jag reagerade på var spellistan. Den har nog aldrig varit så gjuten tidigare. Om man bortser från de dåliga versionerna av A Hard Rain’s A-Gonna Fall och Honest With Me är detta bland det bästa jag sett av honom live. Tangled Up In Blue och Blind Willie McTell var positiva överraskningar och standard låten Highway 61 nådde nya höjder med en entusiastisk Dylan bakom orgeln. Love Sick och Ballad of a Thin Man var ren magi. Turnéns 14 låtar med avslutande Like A Rolling Stone tog slut och publiken var redo att gå hem, men det var inte Dylan. Han gav oss Blowing in the Wind som bonus och jag lämnade konserten med ett leende på läpparna och konstaterade, han kan ju om han bara vill. Bob Dylan är och kommer alltid vara den största låtskrivaren genom tiderna, så är det bara.

Setlist från Malmö Arena 3 November 2011

Två legender på samma scen: Bob Dylan & Mark Knopfler

Leonard Cohen, Malmö Arena 4/8 -10

En ödmjuk och välklädd 76 årig gentleman som ger en konsert på över 3 timmar är inget som tillhör det vanliga. Leonard Cohen är allt annat än vanlig.

Han ger sitt mycket stabila 9-mannaband utrymme att visa upp sina talanger medan han lyfter hatten till deras ära. Jag har aldrig varit med om något liknande och kan inte annat än att älska det jag ser och hör. Känslorna måste vara besvarade eftersom han ger oss 29 låtar från den imponerande katalogen av inspelningar.

Det är första gången jag ser honom live och vid sidan av Bob Dylan är Cohen den största ännu levande poeten och låtskrivaren. Det är poesi med musik som uppbackning. Hans röst är djupare än någonsin och visst, Suzanne och So Long Marianne är inte lika stabilt sjungna idag som de var för 40 år sedan. Å andra sidan är det de enda två låtar där hans röst inte riktigt håller.
Han håller oss trollbundna med Chelsea Hotel #2, Famous Blue Raincoat, Who By Fire, The Partisan och The Gypsy’s Wife, bara för att nämna ett fåtal.

Det spelades låtar från de flesta av skivorna med undantag för den överproducerade Death of A Ladies’ Man och hans senaste släpp Dear Heather. De enda låtar jag egentligen saknade var Avalanche, Waiting For the Miracle och You Know Who I Am. Det är inte många att sakna med tanke på hur väl han valt bland låtarna från hans 11 plattor.

De tre nya låtarna han spelade, främst The Darkness, ställer förväntningarna inför den kommande plattan högt och visar att han fortfarande har mycket mer att ge.

Att han avslutar med Closing Time och I Tried To Leave You är genialiskt.
Tack Leonard Cohen för en fantastisk kväll!

Setlist

“I tried to leave you, I don't deny
I closed the book on us, at least a hundred times.
I'd wake up every morning by your side.
The years go by, you lose your pride.
The baby's crying, so you do not go outside,
and all your work it's right before your eyes.
Goodnight, my darling, I hope you're satisfied,
the bed is kind of narrow, but my arms are open wide.
And here's a man still working for your smile”