Secret Window (2004)

Sex månader efter det att författaren Mort Rainey funnit sin fru Amy i sängen med en annan man, knackar det på dörren till hans sommarbostad i skogen. En man med hatt som kallar sig John Shooter står utanför och hävdar att Mort stulit hans historia och lämnar över ett manuskript som är nästan identiskt med det som Mort själv fick publicerat för nästan sju år sedan. Shooter ger Mort tre dagar att ställa allting till rätta eller ta konsekvenserna. När Mort hittar sin hund med en skruvmejsel i halsen inser han allvaret och anlitar privatdeckaren Ken Karsch för att ta hand om problemet. Men det tar inte slut där – John Shooter är fast besluten om att rättvisa ska skipas, till vilket pris som helst.

”I didn’t steal that story. I don’t think.”

Stephen King lät Hollywood filmatisera hans novell Secret Window, Secret Garden i utbyte mot att han skulle få göra sin egen version av Lars Von Tries Riget – Kingdom Hospital. De bägge projekten blev av och båda parterna blev nöjda. Jag gillar King’s historia som är den andra berättelsen i novellsamlingen Four Past Midnight men den tillhör inte mina favoriter. Jag minns att jag blev besviken första gången jag såg filmatiseringen men trots detta har jag sett filmen ett par gånger genom åren. Bokens twist är inte direkt häpnadsväckande och i filmatiseringen är den ännu tydligare. Det är inte en dålig filmatisering, tvärtom så har den visualiserats till den vita duken med ett gott resultat och följer förlagan troget. Många avfärdar Stephen King som en skräckförfattare men han är mycket mer än så. Secret Window är en psykologisk thriller där ett bräckligt psyke står i centrum och även fast det har gjorts historier på liknande tema tidigare fungerar det bra, mycket tack vare Johnny Depp och John Turturro. De är båda väldigt bra i sina roller och det är kul att se Depp i en seriös roll där han inte spelar över i varenda scen. Jag gillar hans tidiga samarbeten med Tim Burton och den första filmen i Pirates of the Caribbean serien är ett underhållande piratäventyr men på senare tid känns hans personporträtt mer och mer uttjatade. Regissören och manusförfattaren David Koepp har en rad intressanta titlar bakom sig och hans bearbetning av Richard Matheson’s Stir of Echoes gillar jag skarpt. Med Secret Window lyckas han bra med att fånga King’s stämning från boken och utseendemässigt ser filmen väldigt bra ut med en rad imponerande kameraåkningar.

"I know what you did, and I ain't quitting until right gets put right."

Secret Window är inte en av King’s starkaste berättelser och även fast filmatiseringen är en av de bättre känns det ändå som att den hamnar någonstans bland medelbetygen. Den senaste tiden har jag helhjärtat begravt mig i King’s litteratur och efter trettio böcker känns det nu som att jag behöver en liten paus från författaren. Istället har jag sjunkit in i Dean R. Koontz fantastiska värld och det är där jag tänker befinna mig ett tag nu.

The Langoliers (1995)

Högt över molnen färdas ett fullsatt flygplan mot Boston. Någonting händer och när tio sovande passagerare vaknar finner de att alla andra resenärer är spårlöst försvunna, inklusive servicepersonal och piloten. Förstummade och omtumlade försöker de kontakta omvärlden men allt är stilla och tyst. Piloten Brian Engle är en av de tio nyvakna passagerarna och med hans hjälp lyckas de vända planet och landa på Bangors flygplats i Maine. Förskräckta inser de att läget är det samma på marknivå – allt ligger öde, inte en enda levande varelse finns kvar. Passagerarna ombord flygplan American Pride 29 har rest genom en reva i tiden och befinner sig nu i ett skede som sakta tynar bort. Frasande otäcka ljud kommer allt närmare – Langoljärerna är på väg!

”Not only have the passengers and the crew on this flight disappeared, but it appears the people on the ground have disappeared as well.”

Jag har haft en hatkärlek till The Langoliers ända sedan jag såg den första gången, en kärlek till den fascinerande historien och ett hat till den lilla blinda flickan Dinah. Även fast The Langoliers varar tre timmar har jag sett den flera gånger genom åren och jag har vid vartenda tillfälle haft otroligt stora problem med den lilla flickan, hon retar gallfeber på mig. Nu har jag för första gången läst förlagan som inleder Stephen King’s novellsamling Four Past Midnight (Mardrömmar fick den svenska översättningen heta) och sett filmen ännu en gång, och jag har ändrat uppfattning.  

”Because the langoliers, they run. They have purpose. In fact, you could say that the langoliers are purpose personified.”

Stephen King visar ännu en gång att han är en mästare när det kommer till att namnge och beskriva en skräck som sakta visualiseras i läsarnas inre. Langoljärerna är otäcka varelser och hela historiken bakom deras existens tilltalar mig något oerhört, det är sådär härligt rysligt. Filmatiseringen, som är regisserad av Tom Holland (som nästa år tog sig ann ännu en Stephen King historia, Thinner) är väldigt trogen förlagan. The Langoliers följer King’s historia nästan till punkt och prickar och dialogen är oftast tagen direkt från novellen. Här har Holland valt att dela upp filmatiseringen i två delar och resultatet blir en miniserie gjord för tv, vilket märks tydligt men blir aldrig till ett problem. Miniseriens specialeffekter är inte populära bland många tittare och jag har själv alltid tyckt att de varit ganska ruttna. Nu, efter det att jag har läst boken är jag inte lika skeptisk. Visst ser langoljärerna ut som något hämtat ur ett dataspel men med tanke på hur de beskrivs i boken tycker jag inte att det är någonting att tjabba om, de fyller sin funktion och med handen på hjärtat tycker jag faktiskt att de är ganska häftiga. En annan sak som många verkar klaga på är skådespelarna. Jag var en av dom som avskydde valet av skådespelerska till karaktären Dinah men när jag nu såg om den kan jag inte riktigt förstå vad det var som jag hade så stora problem med. Förmodligen har jag upplevt långt mycket värre personporträtt sedan dess. Det finns andra inblandade som är ett mycket större problem och det namnet är Kimbler Riddle som spelar Bethany. Det finns en anledning till att hon bara har medverkat i totalt fem tv- eller filmproduktioner – hon suger och är totalt irrelevant för historien. Alla andra sköter sig, allt från skapligt till riktigt bra och då mycket av The Langoliers bygger på dialog är det viktigt att den innehåller karaktärer som faktiskt är intressanta. The Langoliers innehåller typiska King karaktärer som utvecklas allt mer längs resans gång. Av de tio överlevande resenärerna finner vi bland annat en pilot, en hyvens yrkesmördare, en lärarinna, en arbetsnarkoman med dåligt humör, en blind flicka med speciella egenskaper och såklart en deckarförfattare.

The Langoliers är en väldigt lyckad filmatisering av King’s verk (både King och Holland dyker upp i mindre roller) och trots att den är tre timmar lång känns den aldrig utdragen. Även fast The Langoliers inte tillhör mina favoriter, varken bland Kings skrivna verk eller bland de oändligt många filmatiseringarna, är det en film som jag av någon anledning ständigt återkommer till - det måste innebära att den förtjänar ett bra betyg.