Psycho II (1983)

Efter tjugotvå år på mentalsjukhus anses Norman Bates frisk igen och återvänder hem till sitt hus på kullen. Norman får jobb på stadens sylta som köksassistent där han träffar unga Mary, som efter ett bråk med sin pojkvän flyttar in hos Norman. Det är emellertid inte alla som tycker att Norman förtjänar en andra chans och när någon ringer och utger sig för att vara hans döda mor upprepar historien sig.

”He was found not guilty by reason of insanity. Since he’s no longer insane...”

Psycho II inleds med den berömda duschscenen i svartvitt, sedan går det över i färg och en ny historia tar vid. De kunde inte ha hittat en bättre man för jobbet att föra den klassiska historien vidare än den australiensiska Hitchcockentusiasten Richard Franklin, som redan hade visat sina hitchcockianska kunskaper med den spännande thrillern Roadgames. Tom Hollands manus för Psycho II är imponerande och satte hans namn på skräckfilmskartan. Två år senare regidebuterade han med den lyckade vampyrrullen Fright Night och fortsatte att skrämma publiken genom att introducera den onda dockan Chucky i Child’s Play några år senare.

”But if Norman Bates is crazy, a lot of people around here are running close second.”

Tjugotre år efter det att Hitchcock skrämde slag på publiken kom som sagt uppföljaren och det är klart att folket var skeptiska. Hur följer man upp en odödlig klassiker som Psycho? Mot alla odds lyckades Franklin och resultatet är till och med bättre än vad jag minns. Norman Bates var Anthony Perkins livs roll och i Psycho II gräver han ännu djupare i sin karaktärs plågade psyke. Perkins levererar ett toppenporträtt av den stackars Norman som gör allt i sin makt för att inte falla tillbaka i samma mönster och under tiden är han omringad av flera andra bra skådisar. Vera Miles (från originalet) är även denna gång ruskigt bra som den missnöjda och besatta systern till Normans mest berömda gäst. Robert Loggia övertygar som Normans psykiatriker, Meg Tilly axlar manteln som duschande gäst med bravur och Denniz Franz är som vanligt klippt och skuren för rollen som den sliskiga motellchefen som får bekanta sig med den förödande brödkniven. Jerry Goldsmiths musik är pampig och Franklins regi är felfri. Det finns mängder av effektiva och skickligt utförda sekvenser och morden, som så klart är mycket blodigare än i originalet, är väl värda väntan och oftast riktigt brutala. Psycho II är en förbannat lyckad psykologisk rysare som efter en timme belönar tittaren med en bra vändning och en intensiv sista halva. Psycho II är förstås inte lika bra som Hitchcocks original men det är definitivt en av de absolut bästa uppföljarna som har gjorts.

The Langoliers (1995)

Högt över molnen färdas ett fullsatt flygplan mot Boston. Någonting händer och när tio sovande passagerare vaknar finner de att alla andra resenärer är spårlöst försvunna, inklusive servicepersonal och piloten. Förstummade och omtumlade försöker de kontakta omvärlden men allt är stilla och tyst. Piloten Brian Engle är en av de tio nyvakna passagerarna och med hans hjälp lyckas de vända planet och landa på Bangors flygplats i Maine. Förskräckta inser de att läget är det samma på marknivå – allt ligger öde, inte en enda levande varelse finns kvar. Passagerarna ombord flygplan American Pride 29 har rest genom en reva i tiden och befinner sig nu i ett skede som sakta tynar bort. Frasande otäcka ljud kommer allt närmare – Langoljärerna är på väg!

”Not only have the passengers and the crew on this flight disappeared, but it appears the people on the ground have disappeared as well.”

Jag har haft en hatkärlek till The Langoliers ända sedan jag såg den första gången, en kärlek till den fascinerande historien och ett hat till den lilla blinda flickan Dinah. Även fast The Langoliers varar tre timmar har jag sett den flera gånger genom åren och jag har vid vartenda tillfälle haft otroligt stora problem med den lilla flickan, hon retar gallfeber på mig. Nu har jag för första gången läst förlagan som inleder Stephen King’s novellsamling Four Past Midnight (Mardrömmar fick den svenska översättningen heta) och sett filmen ännu en gång, och jag har ändrat uppfattning.  

”Because the langoliers, they run. They have purpose. In fact, you could say that the langoliers are purpose personified.”

Stephen King visar ännu en gång att han är en mästare när det kommer till att namnge och beskriva en skräck som sakta visualiseras i läsarnas inre. Langoljärerna är otäcka varelser och hela historiken bakom deras existens tilltalar mig något oerhört, det är sådär härligt rysligt. Filmatiseringen, som är regisserad av Tom Holland (som nästa år tog sig ann ännu en Stephen King historia, Thinner) är väldigt trogen förlagan. The Langoliers följer King’s historia nästan till punkt och prickar och dialogen är oftast tagen direkt från novellen. Här har Holland valt att dela upp filmatiseringen i två delar och resultatet blir en miniserie gjord för tv, vilket märks tydligt men blir aldrig till ett problem. Miniseriens specialeffekter är inte populära bland många tittare och jag har själv alltid tyckt att de varit ganska ruttna. Nu, efter det att jag har läst boken är jag inte lika skeptisk. Visst ser langoljärerna ut som något hämtat ur ett dataspel men med tanke på hur de beskrivs i boken tycker jag inte att det är någonting att tjabba om, de fyller sin funktion och med handen på hjärtat tycker jag faktiskt att de är ganska häftiga. En annan sak som många verkar klaga på är skådespelarna. Jag var en av dom som avskydde valet av skådespelerska till karaktären Dinah men när jag nu såg om den kan jag inte riktigt förstå vad det var som jag hade så stora problem med. Förmodligen har jag upplevt långt mycket värre personporträtt sedan dess. Det finns andra inblandade som är ett mycket större problem och det namnet är Kimbler Riddle som spelar Bethany. Det finns en anledning till att hon bara har medverkat i totalt fem tv- eller filmproduktioner – hon suger och är totalt irrelevant för historien. Alla andra sköter sig, allt från skapligt till riktigt bra och då mycket av The Langoliers bygger på dialog är det viktigt att den innehåller karaktärer som faktiskt är intressanta. The Langoliers innehåller typiska King karaktärer som utvecklas allt mer längs resans gång. Av de tio överlevande resenärerna finner vi bland annat en pilot, en hyvens yrkesmördare, en lärarinna, en arbetsnarkoman med dåligt humör, en blind flicka med speciella egenskaper och såklart en deckarförfattare.

The Langoliers är en väldigt lyckad filmatisering av King’s verk (både King och Holland dyker upp i mindre roller) och trots att den är tre timmar lång känns den aldrig utdragen. Även fast The Langoliers inte tillhör mina favoriter, varken bland Kings skrivna verk eller bland de oändligt många filmatiseringarna, är det en film som jag av någon anledning ständigt återkommer till - det måste innebära att den förtjänar ett bra betyg.

Thinner (1996)

Smällfeta Billy lyckas äntligen visa sina framfötter på advokatfirman när han friar den ökända maffiabossen Ginella i en rättegång. På kvällen går de ut för att fira och frugan visar sin uppskattning genom att sticka ner handen i byxorna på honom under hemresan. Det slutar i katastrof när Billy av en olyckshändelse kör ihjäl en zigenarkvinna. Rättegången resulterar i att Billy, i egenskap av goda vänner, helt frias från misstankar om brott. Lättad lämnar han byggnaden, redo att lägga allting bakom sig. Det tillåter emellertid inte den avlidna kvinnans far, den hundranio år gamla zigenarhövdingen Tadzu Lempke som överraskar Billy genom att stryka honom över kinden och viska ett enda ord – mager. Billy rasar i vikt och till en början glädjer det alla i familjen men det urartar snart och Billy inser att han nu måste betala ett högt pris för sina synder.

”What do you think? He put a curse on you? Good old-fashioned gypsy curse? Like in the shock theatre?”

Thinner bygger på en roman av Stephen King som han skrev under pseudonymen Richard Bachman. Historien skiljer sig dock markant från de tidigare böckerna som King skrev under det påhittade namnet. Bachmans historier brukar i regel vara samhällskritiska och inte innehålla några övernaturliga inslag men Thinner är en typisk Stephen King bok. I boken ger King hintar om vem Bachman egentligen är genom att nämna sig själv i ett kapitel under en konversation mellan Billy och doktor Houston. Han skriver [..] Ett slag lät du nästan som en roman av Stephen King, men det är inte alls som du tror.[..] och fortsätter på nästa sida [..] så börjar det låta lite grann som Stephen King igen, inte sant?[..] Om detta var ett frivilligt försök till att låta sina läsare inse vem han egentligen är, vet jag inte men det var i och med Thinner som det uppdagades att Richard Bachman i själva verket var Stephen King.

”Whatever we did, we don’t deserve this.”

Det tog mig två dagar att läsa Thinner och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Även fast den inte brukar nämnas i Stephen King sammanhang tycker jag personligen att det är en av hans bästa böcker av de jag läst hittills. Tio år efter det att boken släpptes kom filmatiseringen. För regi står mannen bakom filmer som Child’s Play och Fright Night, Tom Holland, som redan året efter fortsatte med att regissera Kings verk med miniserien The Langoliers. Holland håller sig väldigt trogen förlagan och fick till och med sin vilja igenom med att behålla bokens mörka slut, trots invändningar från testpublik och filmbolaget. Det känns dock ändå som en väldigt påskyndad version av historien och Billys trevande efter bekräftningar på sina farhågor besvaras oftast innan han ens hunnit ställa frågorna. Men vad kan man förvänta sig när trehundra sidor förvandlas till nittio minuter? Filmatiseringen får helt enkelt ses som en snabbgenomgång av boken.

Thinner är relativt nedtonad på våldsamheter men makeupeffekterna är å andra sidan riktigt bra och Billys förvandling från överviktigt matvrak till spinkigt skelett är imponerande. Skådespeleriet är okej fast Robert John Burke (som väser som Clint Eastwood) och Joe Mantegna är bra i de största rollerna. De är egentligen de enda två i filmen som löper linan ut i sina rollporträtt då de resterande känns som nedtonade varianter av figurerna i romanen. Den (o)frivilliga humorn är ganska tröttsam och Billys mimik passar inte alls tillsammans med karaktären. Det förändras dock efter en stund men det är synd att en mörkare ton inte låg över filmen så som det gör i boken. Resultatet blir en medelmåttig Stephen King (denna gång dyker han upp som apotekaren Bangor) filmatisering, om än en ganska tråkig sådan. Filmerna är oftast bättre om man inte har läst böckerna och så är även fallet med Thinner.

Child's Play (1988)

”Give me the power I beg of you.”

Seriemördaren Charles Lee Ray, även kallad Lake Shore Stryparen, är på flykt från polisen. Han bli skottskadad och när han inser att han inte kommer levande där ifrån för han över sin själ till en omåttligt populär ”good guy” docka och svär på att hämnas.

Andy är en pojke som drömmer om att få sin egen good guy-docka och när han fyller 6 år går hans dröm i uppfyllelse. Han får dockan Chucky i födelsedagspresent av sin mor men snart börjar hemska saker att hända. Andy påstår att hans nya kamrat inte är en vanlig docka utan att den lever och pratar med honom. Dockan säger att hans namn inte är Chucky utan Charles Lee Ray och han är inte nöjd med sin nya kropp. Han behöver Andy för att bli kött och blod igen.

”Hi. I’m Chucky. Wanna play?”

Child’s Play eller Den Onda Dockan, som är den tuffare svenska titeln, var en av de filmer jag såg massvis av gånger som ung. Jag tyckte aldrig att den var särskilt otäck men att Chucky var en kul filur. Nu var det länge sedan jag såg den senast men då min sambo, som inte är en gillare av skräckfilm, gick med på att se den var det bara att carpe diem.

Catherine Hicks är förmodligen mest känd från världens genom tiderna kanske mest irriterande tv-serie 7th Heaven där hon spelar pastorfrun Annie Camden. Här är hon inte lika irriterande som Andys mamma Karen. Skulle pastorn ha hört hur hon pratade i Child’s Play skulle han förmodligen aldrig ha gift sig med henne och synd är väl det, då vi skulle ha blivit skonade från över tio år av dålig tv. Child’s Play har åldrats med värdighet och även fast specialeffekterna kanske inte är de bästa är det lite av filmens charm och jag är fortfarande barnsligt förtjust i den aggressiva krabaten Chucky. Det känns befriande att slippa påtvingad humor och trots ämnet känns inte filmen töntig. Tiden springer iväg och det är inte en död minut. Det blir till och med riktigt spännande, fast jag vet exakt vad som ska hända. Child’s Play är en modern skräckfilmsklassiker som jag kan se många gånger. Filmen är inte det minsta skrämmande men fan så underhållande.

Tales from the Crypt: Season 2 (1990)

Crypt Keeper är tillbaka för att berätta 18 nya historier om ond bråd död och olycklig kärlek i den andra säsongen av Tales from the Crypt. Säsongens första avsnitt avslutas på samma sätt som serien började med den elektriska stolen, ett tema som förövrigt är ett återkommande scenario i serien. I säsong två får vi vara med en dag på jobbet hos grabbarna på tidningen Tales from the Crypt i avsnittet Korman’s Kalamity. Det är tyvärr ett av de sämsta avsnitten i säsongen. Vi får dessutom träffa Crypt Keepers mamma och pappa i avsnittet Lower Berth. Det är inte ett av de bästa bidragen men det är kul att bli introducerade för dubbelansiktet Enoch och den 2000 år gamla mumien Myrna. Andra säsongen kryllar av mer eller mindre kända skådespelare. Demi Moore, Lance Henriksen, Larry Drake (dyker upp igen som betjänt till två vampyrer i avslutande avsnittet The Secret), Iggy Pop, Teri Hatcher, Arnold Schwarzenegger (som här gör regidebut med The Switch), Michael Ironside, Patricia Arquette och Jessica Harper för att bara nämna ett fåtal. Den andra säsongen, precis som den första (som jag recenserar HÄR), håller överlag hög kvalité med undantag för episoden Judy You’re Not Yourself Today som är riktigt urusel. Resten av bidragen är allt från okej till riktigt bra. Här kommer de avsnitt jag tyckte bäst om:

Cutting Cards

Reno och Sam är ärkefiender och omtalade pokerspelare. När de träffas igen efter många år spelar de om vem av dem som ska lämna delstaten för gott och aldrig återvända. Det börjar med ett tärningsspel för att sedan övergå i rysk roulette. När det blir knas med den sista kulan i revolvern bestämmer de sig för att avsluta i ett spel vid namn chop poker som går ut på att efter varje förlorad omgång, mister spelaren en kroppsdel.

Cutting Cards är regisserad av Walter Hill, en av initiativtagarna till serien. Han är även regissören bakom kultklassikern The Warriors och den utmärkta Southern Comfort. Personkemin mellan Lance Henriksen och Kevin Tighe är lysande och slutet är klockrent.

Three’s a Crowd

Richard är övertygad om att hans fru är otrogen med hans vän Alan, som dessutom var bestman på deras bröllop. När Alan bjuder in Richard och hans fru till sin stuga för att fira deras bröllopsdag tar svartsjukan snart överhand.

Three’s a Crowd är en bra psykologisk thriller med skön atmosfär och en mycket bra Gavan O’Herlihy i rollen som Richard.

 The Thing from the Grave

Stacy är en fotomodell som dras med en misshandlande agent och pojkvän. När hon blir kär i fotografen Devlin så lämnar hon sin pojkvän och åker till Devlins studio för en ny romans. Devlin svär vid en amulett, som han ger till Stacy, att skydda henne i vått som torrt. Före detta pojkvännen blir rosenrasande och mördar Devlin men Devlin har ett löfte som han tänker hålla, både i detta och det nästkommande livet.

Teri ”Lois Lane” Hatcher ser bättre ut än någonsin i denna historia om evig kärlek och besatthet och passar perfekt in som den plågade fotomodellen. Miguel Ferrer från bla Robocop, Deepstar Six (recension HÄR) och världens bästa tv-serie Twin Peaks är som klippt och skuren som den elaka ex pojkvännen.

Four-Sided Triangle

Mary Jo är en ung kvinna som gömmer sig på en farm, ägd av George och hans hustru Luisa, efter att hon bestulit en man på pengar. Hennes vistelse på farmen är inte frivillig och i utbyte mot att inte bli angiven för polisen hjälper hon till på farmen. George börjar bli mer och mer besatt av Mary Jo och när ett misslyckat övergrepp slutar med att Mary Jo får en flaska i huvudet så förändras hon. Mary Jo är övertygad om att hon har en man som älskar henne, en man som bor på åkern.

Att Four-Sided Triangle fungerar så bra som den gör är helt och hållet Patricia Arquettes förtjänst. Hon är mycket bra som den oemotståndliga Mary Jo. Tom Holland regisserar här sitt andra bidrag till serien och avsnittet lyckas överraska med ett otippat slut.

The Ventriloquist’s Dummy

När Billy är 12 år gammal såg han sin idol Mr. Ingles för första gången och bestämde sig då för att bli buktalare när han blir stor. Samma kväll hände en olycka och Mr. Ingles uppträdde aldrig igen. 15 år senare söker Billy upp Mr. Ingles för att be honom att komma och titta på hans debut som buktalare på samma ställe som Mr. Ingles uppträdde för sista gången. Billy får snart reda på att hans gamla idol bär på en mörk hemlighet.

Richard ”Omen” Donner, ytterligare en av initiativtagarna till serien, regisserar här sitt andra avsnitt till Tales from the Crypt och det är helt klart en favorit. The Ventriloquist’s Dummy tar inspiration från Basket Case, It’s Alive, Eraserhead och säkert en massa andra filmer jag inte sett än och den kvinnohatande Morty är en lyckad skapelse. Andra säsongens tionde del lyckas vara kul och spännande på samma gång, dessutom är det ett av de blodigaste bidragen hittills.

Mute Witness to Murder

Suzie och Paul firar sin bröllopsdag med ett maskeradparty. När festen är slut och Suzie ställer sig på deras balkong för att varva ner, ser hon en man mörda en kvinna i en lägenhet på andra sidan gården. Hon blir stum av händelsen och Paul springer för att hämta närmaste doktor. Doktorn som kommer är ingen mindre än mannen som begått det fruktansvärda dådet och han yrkar på plötslig sinnessjukdom och spärrar in henne på ett mentalsjukhus. Som om det inte vore illa nog är han även den som håller i trådarna på sjukhuset och han har inga planer på att släppa ut Suzie.

Vad som börjar som en hommage till Hitchcocks Rear Window (recension HÄR) utvecklas snabbt till någonting helt annat. Patricia Clarkson är bra i rollen som det stumma vittnet och Richard Thomas spelar över som den galna mördaren/doktorn. Mute Witness to Murder är riktigt spännande och ett av de bästa inslagen till serien.

Television Terror

Slembollen Horton Rivers är en tv-hallåa som, tillsammans med ett tv-team, ska utforska ett gammalt hus som det fem år tidigare begåtts fruktansvärda mord i och som nu sägs vara hemsökt. Snart får de bittert inse att det var något de aldrig borde ha gjort.

Television Terror är mitt favoritavsnitt, tillsammans med tomteavsnittet i förra säsongen. Avsnittet innehåller snygga mord, en otäck stämning och ett soundtrack komplett med spruckna pianotangenter. Tales from the Crypt var, även om det gjorts förut, tidiga med ett avsnitt som kör på temat ”found footage”, fast här i realtid. Television Terror är en imponerande och väldigt effektiv kortfilm. Skulle avsnittet ha varit en långfilm och släppts idag så skulle den garanterat ha blivit en succé.

“As one cow said to the other as they headed off to slaughter: Till next we meat!”

Tales from the Crypt: Season 1 (1989)

Tales from the Crypt är en tv-serie som är baserad på de klassiska skräckserietidningarna från 1950-talet som skapades av EC Comics. Det är en serie som jag har många kära minnen från. Serien började sändas 1989 och fortsatte sedan att visas i sju säsonger, tills den lades ner 1996. Den var älskad av alla, kända regissörer och skådisar stod på kö för att få medverka bakom eller framför kameran. Tales from the Crypt blandar skräck och svart humor i en underhållande blandning och då det är HBO som ligger bakom så skyr den inte svordomar, sex och våld, vilket har varit flera seriers akilleshäl genom åren. Jag var rädd att serien skulle ha åldrats på ett negativ sätt när jag nu, säkert tio år sedan jag sett ett avsnitt senast, satte mig ner för att bekanta mig med den mumifierade Crypt Keeper igen. Jag hade ingen anledning att vara skeptiskt, Tales from the Crypt håller än idag.

Då serien innehåller 93 halvtimmeslånga avsnitt och 2 långfilmer så tänkte jag summera det hela med att bara skriva lite kort om de episoderna jag tycker mest om i varje säsong. Smaken är som baken och det finns säkert många som kommer att ha invändningar med vilka avsnitt jag väljer att ta med. Jag kan glatt säga att det inte var ett enda avsnitt i den första säsongen som jag tyckte var dåligt men här kommer de jag anser är bäst.

And All Through the House

Robert Zemeckis regisserar här en underhållande julhistoria med temat ”den som gräver en grop åt andra faller oftast själv däri”. En hemmafru tröttnar på sin nya make och tar livet av honom. Samtidigt så härjar en mördare i trakten, en förrymd mentalpatient som i jultomtemundering mördar kvinnor med en yxa. Gissa vem som får bekanta sig med honom?

Det är en kul tagning på slasherfilmer med jultema och Larry Drake är som klippt och skuren som den skogstokiga mördartomten.

 Only Sin Deep

En girig prostituerad som vill komma upp i världen och gifta sig rikt går på en nitlott. Hon säljer sin skönhet för en massa pengar och när hon nått dit hon vill, börjar hennes ansikte sakta att åldras och göra henne till en skugga av sitt forna jag. När hon försöker köpa tillbaka sin skönhet går det inte riktigt som hon har tänkt sig.

Det fullkomligt sprutar 1980-tal om Only Sin Deep och det är just det som gör avsnittet så charmigt. Det är en blodfattig berättelse men det kompenserar den med en smart historia på ett klassikt tema.

Lover Come Hack to Me

Regisserad av Tom Holland, mannen bakom bland annat Fright Night och Child’s Play. Blyga Peggy gifter sig med hunken Charles som enbart är ute efter hennes förmögenhet. Deras smekmånad börjar inte särskilt lovande när de mitt i ett oväder blir strandsatta, då ett träd blåst ner och blockerat vägen. De hittar ett övergivet hus som de bestämmer sig för att spendera natten i. Charles är dock inte den enda i äktenskapet som har en baktanke. Regissören Holland har lyckats skapa en skön atmosfär och här håller man inte tillbaka på den röda färgen.

Den första säsongen som bara består av sex avsnitt gav mig definitivt mersmak. Jag har redan sett den andra säsongens fem första avsnitt och jag kan inte få nog. Recension av säsong två kommer inom kort. Jag kan bara konstatera, Tales from the Crypt är sannerligen ett stycke riktigt underhållande tv-historia!