Halloween H20: 20 Years Later (1998)

Det har gått tjugo år sedan Laurie Strode nätt och jämt klarade livhanken när hennes bror Michael Myers gick bärsärkargång i kvarteret. Under nytt namn lever hon tillsammans med sin sjuttonåriga son John i den lilla staden Summer Glen i Kalifornien. Laurie lever fortfarande i skräck och är djupt traumatiserad av händelserna och det är med all rätt. Michael Myers har fått nys om var hon befinner sig och är på väg att avsluta det han påbörjade för tjugo år sedan.

“I met him fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding, even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized that what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

I år började jag och min hustru med traditionen att tillsammans avnjuta pumpabaserad mat och dryck och titta på skräckfilm under oktobers sista dag. Jag har så länge jag kan minnas tittat på någon del ur filmserien Halloween när den 31e oktober gör entré, precis som jag alltid försöker se någon del ur Friday the 13th när fredagen den 13e dyker upp i almanackan. I år föll valet på den sjunde delen i Halloween.

“I didn't mean to make you jump. It's Halloween. I guess everyone's entitled to one good scare.”

Jag har inte sett Halloween H20: 20 Years After sedan den gick på bio. Efter framgångarna med Scream så var det helt plötsligt okej att visa skräckfilm på bio igen och sedan dess så går det upp rysliga filmer på bio flera gånger per år och det är någonting jag tycker är otroligt kul. Halloween H20´s inledning är väldigt snarlik just Scream´s och vad som sedan följer känns som en typisk nittiotalsskräckis med högljudd musik, billiga hoppa-till-sekvenser och ganska ”snälla” filmmord. Manusförfattarna har helt skippat de tre tidigare filmerna i serien (och Halloween III så klart) och tillsammans med de två första filmerna så avslutar Halloween H20 trilogin om Michael Myers och hans syrra Laurie. Många kända ansikten dyker upp, gamla som unga. Jamie Lee Curtis repriserar sin roll som Laurie och hennes mamma i det verkliga livet, Janet Leigh dyker upp i en liten roll.  Josh Hartnett filmdebuterar i ful frisyr, Michelle Williams spelar hans flickvän, Joseph Gordon-Levitt spelar tuffing som får en skridsko i ansiktet och rapparen LL Cool J (som faktisk inte är så irriterande som förväntat) spelar säkerhetsvakten Ronny som fyller fritiden med att skriva erotiska noveller. För regi står skräckfilmsveteranen Steve Miner och resultatet är i det stora hela riktigt tillfredställande och det är svårt att komma med några egentliga invändningar. Halloween H20 gör precis vad den ska. Det är en slasherfilm med i stort sett samma upplägg som tidigare fast med lite kändare skådisar och med en lite högre budget än vanligt. Det är en väldigt kort film som redan efter mindre än åttio minuter tackar för sig och om man bortser från den åttonde delen som följde fyra år senare så är Halloween H20 en värdig avslutning för filmserien.

Warlock (1989)

Året är sextonhundranittioett och i en liten by i Boston står en ondskefull häxmästare anklagad för samröre med djävulen. Straffet är fastställt och häxmästaren döms till döden genom hängning för att sedan brännas över en korg med levande katter. Istället för att erkänna sitt brott, flyr ondskans redskap och förflyttar sig trehundra år fram i tiden till dagens (det vill säga nittonhundraåttioåtta) Los Angeles för att tjäna mörkrets krafter. Häxmästaren får i uppgift att samla ihop de tre delarna av djävulsbibeln Grand Grimoire, i vilken Guds bortglömda namn finns - ett namn som om det uttalas baklänges kan återkalla självaste skapelsen. Hack i hälarna har Satans sändebud häxjägaren Redferne och med hjälp av Kassandra, en ung kvinna som fått en förbannelse slängd på sig som gör att hon åldras i en rasande fart, tar de tillsammans upp jakten på den ondskefulla häxmästaren.

”Next time there won't be any spells, no hexes, no potions. Next time, he's gonna kill me.”

Warlock är en blast from the past. Det är en av mina favoritfilmer från åttiotalet och jag har sett den och dess uppföljare fler gånger än jag kan räkna genom åren. Nu var det länge sedan jag såg någon av dem så jag passade på att beställa dem båda när wowhd hade en 15% rea på allt i butiken. Efter det att manusförfattaren och regissören David Twohy klottrat ner historien till den underhållande monsterrullen Critters 2 var det dags för satanistäventyret Warlock. För regin står Steve Miner och han ligger bakom flera rullar som jag gillar skarpt. Förutom Friday the 13th Part 2 och Friday the 13th Part III har han levererat Halloween H20: 20 Years Later, monsterfilmen Lake Placid och den underskattade zombiestänkaren Day of the Dead och de är alla underhållande filmer på sina egna vis.

”You tellin' me you're a witch? You ain't no witch! Witches are girls!”

Julian Sands som spelar häxmästaren är en skådespelare som jag alltid har tyckt mycket om och det märks att han har njuter i Warlock. Han är perfekt som det genomonda sändebudet och det är tack vare just Warlock som jag tittade på allt jag kunde komma över med skådespelaren de nästkommande åren. Än idag så höjer jag ögonbrynen när han medverkar i en ny film. Warlock är lite av en mix mellan åttiotalsklassikerna The Terminator och Highlander. Historien är till en början nästan identisk med Cameron’s rulle fast tvärtom, här färdas de två representanterna av gott och ont fram i tiden istället för bakåt. Warlock är ett skräckfyllt äventyr som inte är det minsta skrämmande men otroligt underhållande. Jag gillar de ibland taffliga specialeffekterna och de uppenbara kulisserna bakom kyrkogården i slutsekvensen. Det är charmigt och effekter av detta slag tilltalar mig något oerhört. Jerry Goldsmith’s dramatiska musik passar filmen perfekt och ibland blir den så öronbedövande att jag var tvungen att sänka ljudet markant för att inte väcka min sovande sambo. Kulturkrockarna som bidrar till filmens ibland komiska inslag är ibland kul, ibland fjantiga men humorn blir aldrig påfrestande. Warlock är gjord med glimten i ögat och filmen håller än idag. Jag ser spänt fram mot att återbesöka uppföljaren och jag längtar tills den ska trilla ner i min brevlåda. Jag kommer definitivt att se Warlock flera gånger i framtiden.

Friday the 13th Part III (1982)

Friday the 13th Part III tar vid direkt efter händelserna i den andra delen. Jason överlever macheteattacken och beger sig på stuts och mördar två stackare. Nya ungdomar åker iväg för att knarka, supa och knulla runt i närheten av Camp Crystal Lake. Chris och hennes vänner ska spendera helgen på hennes fars lantställe och de hinner knappt komma till rätta innan de blir ovänner med ett motorcykelgäng när de kör över tuffingarnas färdmedel. Motorcykelgänget bestämmer sig för att hämnas och åker till lantstället för att sätta fyr på deras lada. Där inne gömmer sig Jason som passar på att stilla sin blodshunger och mördar trubbelmakarna. Chris och hennes vänner är ovetandes om vad som har hänt och att de nu står på tur.

Jag brukar ha som tradition att se en Friday the 13th-film varje gång datumet dyker upp i kalendern och denna gång föll valet på del tre.

Friday the 13th Part III skulle egentligen ha kunnat heta Saturday the 14th istället då mestadelen av händelserna utspelar sig dagen efter hemskheterna i Friday the 13th Part 2. Filmen får mig att drömma mig bort och önska att filmproducenterna i Hollywood ska sätta i system att spela in två Friday the 13th-filmer samtidigt med start så fort som möjligt. Varje gång en film om morden på en fredag filmas spelar de samtidigt in uppföljaren som utspelar sig nästkommande dag. Funkar det ens i närheten lika bra som det gör med del två och del tre lär ju stålarna rulla in, dessutom får publiken två stycken filmer samtidigt utan att behöva vänta en massa år. Vi vet ju alla att en hel dröse med filmer i serien följde men erkänn, det låter inte som en helt värdelös idé? Det är bara att börja om på ny kula efter den relativt lyckade nyinspelningen, jag i alla fall vill se Jason mörda fler ungdomar och återuppstå om och om igen. Nog om detta, nu återvänder vi till filmen. Den tredje delen om den vanskapta massmördaren Jason Voorhees är filmad för 3D och detta märks ofta i scener involverande jojo, popcorn, äpplen och ögon. Jag köpte filmen för tredje gången då jag trodde att dvdn skulle innehålla två stycken 3D glasögon men tji fick jag då versionen jag köpte var helt fel. Jag får helt enkelt köpa den en fjärde gång under titeln deluxe edition där filmen visas i både 2- och 3D. Skit samma, 3D grejerna stör inte alls utan gör filmen istället ännu mer underhållande, till och med när det är tvådimensionellt. Om man bortser från 3D effekterna är Friday the 13th Part III mest känd som filmen där Jason får sin hockeymask och därmed skapar sitt klassiska utseende. Jason har förändrats drastiskt från den andra delen. Hans vita säck är borta och det som döljer sig där bakom är inte längre ett skäggprytt ansikte med tofsar av hår på huvudet utan det är helt befriat från hårväxt. Ska man leta logiska luckor hittar man många men det är inget jag tänker lägga någon tid på, Friday the 13th Part III är ren underhållning och ingenting annat. Steve Miner agerar återigen bakom kameran och är dessutom den enda regissör som regisserat mer än en film i serien. Det finns många scener som är kopierade från den första delen som t.ex. byfånen, mordet i hängmattan och slutsekvensen men det är definitivt ingenting som stör då detta är ett mycket bra bidrag till serien. Filmen har ett bra flyt och de 90 minuterna springer iväg snabbt. Som vanligt finns här några minnesvärda mord, denna gång harpunen i ögat och gå på händerna tragedin. Miner lyckas med en hel del riktigt stämningsfyllda scener och Chris återblick från sitt möte med den deformerade Jason är hur bra som helst och en av de anledningarna till att jag gillar filmen så mycket. Friday the 13th Part III är den del med tunnast historia, det finns ingen historia överhuvudtaget. Jason gömmer sig mest i en lada och lämnar den enbart för att då och då ta livet av någon men jag gillar det. Här finns en hel del kul karaktärer som drummeln Shelly och de två haschtomtarna Chuck och Chili, slasherfilmer behöver inga onödiga personporträtt med intressant historik. Det känns som jag alltid tycker att just den delen jag väljer att se om i serien är min nya favorit och så känner jag även efter att ha sett del tre (fast min favorit är egentligen den fjärde delen, recension HÄR). Det kommer jag säkert inte tycka nästa gång jag placerar en Friday the 13th film i dvd-spelaren men just nu känner jag så i alla fall och det är inget dåligt betyg!