Halloween H20: 20 Years Later (1998)

Det har gått tjugo år sedan Laurie Strode nätt och jämt klarade livhanken när hennes bror Michael Myers gick bärsärkargång i kvarteret. Under nytt namn lever hon tillsammans med sin sjuttonåriga son John i den lilla staden Summer Glen i Kalifornien. Laurie lever fortfarande i skräck och är djupt traumatiserad av händelserna och det är med all rätt. Michael Myers har fått nys om var hon befinner sig och är på väg att avsluta det han påbörjade för tjugo år sedan.

“I met him fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding, even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized that what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

I år började jag och min hustru med traditionen att tillsammans avnjuta pumpabaserad mat och dryck och titta på skräckfilm under oktobers sista dag. Jag har så länge jag kan minnas tittat på någon del ur filmserien Halloween när den 31e oktober gör entré, precis som jag alltid försöker se någon del ur Friday the 13th när fredagen den 13e dyker upp i almanackan. I år föll valet på den sjunde delen i Halloween.

“I didn't mean to make you jump. It's Halloween. I guess everyone's entitled to one good scare.”

Jag har inte sett Halloween H20: 20 Years After sedan den gick på bio. Efter framgångarna med Scream så var det helt plötsligt okej att visa skräckfilm på bio igen och sedan dess så går det upp rysliga filmer på bio flera gånger per år och det är någonting jag tycker är otroligt kul. Halloween H20´s inledning är väldigt snarlik just Scream´s och vad som sedan följer känns som en typisk nittiotalsskräckis med högljudd musik, billiga hoppa-till-sekvenser och ganska ”snälla” filmmord. Manusförfattarna har helt skippat de tre tidigare filmerna i serien (och Halloween III så klart) och tillsammans med de två första filmerna så avslutar Halloween H20 trilogin om Michael Myers och hans syrra Laurie. Många kända ansikten dyker upp, gamla som unga. Jamie Lee Curtis repriserar sin roll som Laurie och hennes mamma i det verkliga livet, Janet Leigh dyker upp i en liten roll.  Josh Hartnett filmdebuterar i ful frisyr, Michelle Williams spelar hans flickvän, Joseph Gordon-Levitt spelar tuffing som får en skridsko i ansiktet och rapparen LL Cool J (som faktisk inte är så irriterande som förväntat) spelar säkerhetsvakten Ronny som fyller fritiden med att skriva erotiska noveller. För regi står skräckfilmsveteranen Steve Miner och resultatet är i det stora hela riktigt tillfredställande och det är svårt att komma med några egentliga invändningar. Halloween H20 gör precis vad den ska. Det är en slasherfilm med i stort sett samma upplägg som tidigare fast med lite kändare skådisar och med en lite högre budget än vanligt. Det är en väldigt kort film som redan efter mindre än åttio minuter tackar för sig och om man bortser från den åttonde delen som följde fyra år senare så är Halloween H20 en värdig avslutning för filmserien.

Species (1995)

Efter trettio år av sökande efter utomjordisk liv snappar världens kraftigaste radioteleskop upp en signal från rymden. En utomjordisk DNA-sekvens injiceras i en mängd mänskliga ägg och ett av dem tillåts att växa. Resultatet går under kodnamnet Sil och experimentet växer i en rasande fart. Redan efter tre månader är hybriden en tolvårig flicka och forskarna beslutar sig för att avsluta experimentet innan det går för långt. Då är det redan för sent och Sil flyr från laboratoriet och hoppar på ett tåg som tar flickan till Los Angeles. På tåget förvandlas flickan och snart är hon en könsmogen skönhet som suger in vuxenlivets information som en svamp. Förvirrad och utan att veta sin funktion på moder jord börjar Sils biologiska klocka att ticka och hon har bara en tanke i huvudet – att föröka sig.

”She didn’t like being locked up like that. She didn’t like being alone. She’s hiding something, something inside.”

I helgen är det Sci Fi Mässa i Malmö igen och jag har under den senaste månaden försökt att beta av filmer med årets gäster. Hittills har jag hunnit se George Lazenby i On Her Majesty’s Secret Service och Carl Weathers i Rocky-filmerna. Turen har kommit till Michael Madsen och då jag sett hans genombrottsroll i Reservoir Dogs på tok för många gånger föll valet istället på Species. Jag har alltid gillat Species och dess tre uppföljare men nu var det länge sedan jag såg någon av dem. Species är filmen som Madsen ska få sätta sin signatur på.

”You created a monster with some kind of formula you got from outer space. The damn thing got away and you want us to hunt it down and kill it. Is that pretty close?”

Även fast Species inte kommer i närheten av Alien så har H.R. Giger ännu en gång lyckats skapa ett imponerande filmmonster och Sil är hur tuff som helst när hon inte gestaltas av en ursnygg tjugo år gammal filmdebuterande Natasha Henstridge. När jag var femton-sexton år tyckte jag att Henstridge var det hetaste som gått på två ben. Det tycker jag inte länge - nu har jag slagit mig till ro med den vackraste kvinnan i världen men Henstridge är som klippt och skuren som den snygga men dödliga förförerskan och hon ser förbannat bra ut. Species kryllar av stora namn som Michael Madsen, Forest Whitaker, Ben Kingsley, Marg Helgenberger och Michelle Williams. Ingen av dem gör väl sina livs roller men Williams imponerar dock stort som den yngre och otroligt söta varianten av Sil. Species är en rakt berättad monsterfilm med standardkaraktärer som alla har begåvats med speciella talanger vilka krävs för att fånga det livsfarliga monstret som är förklätt till en läckerbit innan dess avkomma hotar människans framtid. Madsen kläcker ur sig käcka kommentarer som inte irriterar allt för mycket tack vare hans karisma. Filmen hinner till och med klämma in lite småtöntig romantik utan att det tar fokusen bort från det vi verkligen vill se – monsteraction och en sexig Henstridge utan en tråd på kroppen. Specialeffekterna är riktigt schyssta och även fast de stundtals domineras av cgi ser det för det mesta riktigt bra ut och vi blir serverade en rad slafsigheter till följd av den sexgalna Sil. Species är otroligt underhållande och en utmärkt monsterfilm med en större budget än vanligt. Den innehåller tillräckligt med sex och våld för att underhålla genrens älskare. Det finns ingenting att klaga på och jag begär inte mer av en film som denna.