Wrong Turn 6: Last Resort (2014)

Danny ärver ett gigantiskt hotell i det lilla samhället Hobbs Spring, djupt inne i Appalacherna. Tillsammans med sin flickvän Toni och några vänner åker han dit för att ta en titt på de nya ägorna. När de anländer välkomnas de av hotellets omsorgsfulla men udda arbetsbin Jackson och Sally och duon har speciella planer för Danny. Snart inser vännerna att de inte är ensamma i det stora godset. I källaren gömmer sig en hungrig familj av missfoster som är ute efter blod.

”I don’t know how to break this to you, man, but what we got here is classic mountain breeding.”

Wrong Turn och dess uppföljare är 2000-talets svar på Friday the 13th-franschisen. De är förstås inte i närheten lika bra men jag kan ändå inte låta bli att titta varje gång en ny rulle dyker upp. Filmerna om den skogstokiga inavlade kannibalfamiljen verkar aldrig ta slut, nya kapitel i historien släpps på löpande band. Nu har turen kommit till den sjätte delen i serien, Wrong Turn 6: Last Resort. Filmen inleds i klassiskt slasherfilmsmanér med att ett förälskat par slänger kläderna, hoppar i en varm källa ute i skogen och ligger med varandra - och vi vet ju alla vad detta leder till. När paret får på sig kläderna igen och hoppar på sina mountainbikes dröjer det inte många sekunder innan killen får en pil genom ansiktet och tjejens ögon genomborras av taggtråd, innan huvudet kapas från resten av kroppen. När filmtiteln dyker upp får liken agera siffran VI.

”There’s something about this place. Haven’t you guys felt different since you got here?”

Jag kan ju erkänna att mina förväntningar inte var särskilt höga när jag satte mig ner för att se vad Wrong Turn 6 hade att erbjuda. De senaste bidragen har väl varken varit särskilt bra eller dåliga (med undantag för den tredje delen som var usel) men man har fått valuta för pengarna och jag har sällan känt mig snuvad på konfekten när det hela har varit över. Wrong Turn 6 börjar som de senaste delarna i serien. Det är lagom hjärndöd underhållning med standardfigurer som röker brajj och tänker med könsorganen. Under filmens sista halva händer det dock något och det är fullt ös och slängs en jävla massa ved på brasan. Wrong Turn 6 exploderar i naket (det är definitivt den snuskigaste delen i serien) och blodiga mord och även fast inledningen är brutal så är det ingenting mot vad som väntar under de sista trettio minuterna. Folk får benen avslitna i en gynekologstol, arslet fullpumpat med vatten så att magen sprängs och vassa föremål gör snygga människor fula. Redneckkannibalfamiljen ser plastigare ut än någonsin, nya inavlade karaktärer gör entré men den sjätte delen skiljer sig en hel del från de tidigare bidragen och levererar en ny tvist till storyn som får mig att för första gången på länge längta efter nästa del i serien. Det är en underhållande mix av The Texas Chain Saw Massacre, Deliverance och våldsam slasherfilm och Wrong Turn 6 är tillsammans med de två första filmerna i serien förmodligen min favorit. Är du sugen på naket och blodiga våldsdåd så är Wrong Turn 6 en perfekt film att spendera nittio minuter tillsammans med!

Halloween H20: 20 Years Later (1998)

Det har gått tjugo år sedan Laurie Strode nätt och jämt klarade livhanken när hennes bror Michael Myers gick bärsärkargång i kvarteret. Under nytt namn lever hon tillsammans med sin sjuttonåriga son John i den lilla staden Summer Glen i Kalifornien. Laurie lever fortfarande i skräck och är djupt traumatiserad av händelserna och det är med all rätt. Michael Myers har fått nys om var hon befinner sig och är på väg att avsluta det han påbörjade för tjugo år sedan.

“I met him fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding, even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized that what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

I år började jag och min hustru med traditionen att tillsammans avnjuta pumpabaserad mat och dryck och titta på skräckfilm under oktobers sista dag. Jag har så länge jag kan minnas tittat på någon del ur filmserien Halloween när den 31e oktober gör entré, precis som jag alltid försöker se någon del ur Friday the 13th när fredagen den 13e dyker upp i almanackan. I år föll valet på den sjunde delen i Halloween.

“I didn't mean to make you jump. It's Halloween. I guess everyone's entitled to one good scare.”

Jag har inte sett Halloween H20: 20 Years After sedan den gick på bio. Efter framgångarna med Scream så var det helt plötsligt okej att visa skräckfilm på bio igen och sedan dess så går det upp rysliga filmer på bio flera gånger per år och det är någonting jag tycker är otroligt kul. Halloween H20´s inledning är väldigt snarlik just Scream´s och vad som sedan följer känns som en typisk nittiotalsskräckis med högljudd musik, billiga hoppa-till-sekvenser och ganska ”snälla” filmmord. Manusförfattarna har helt skippat de tre tidigare filmerna i serien (och Halloween III så klart) och tillsammans med de två första filmerna så avslutar Halloween H20 trilogin om Michael Myers och hans syrra Laurie. Många kända ansikten dyker upp, gamla som unga. Jamie Lee Curtis repriserar sin roll som Laurie och hennes mamma i det verkliga livet, Janet Leigh dyker upp i en liten roll.  Josh Hartnett filmdebuterar i ful frisyr, Michelle Williams spelar hans flickvän, Joseph Gordon-Levitt spelar tuffing som får en skridsko i ansiktet och rapparen LL Cool J (som faktisk inte är så irriterande som förväntat) spelar säkerhetsvakten Ronny som fyller fritiden med att skriva erotiska noveller. För regi står skräckfilmsveteranen Steve Miner och resultatet är i det stora hela riktigt tillfredställande och det är svårt att komma med några egentliga invändningar. Halloween H20 gör precis vad den ska. Det är en slasherfilm med i stort sett samma upplägg som tidigare fast med lite kändare skådisar och med en lite högre budget än vanligt. Det är en väldigt kort film som redan efter mindre än åttio minuter tackar för sig och om man bortser från den åttonde delen som följde fyra år senare så är Halloween H20 en värdig avslutning för filmserien.

The Dorm That Dripped Blood (1982)

Det nalkas jullov för studenterna på Dayton Hall och det är dags att flytta ut och gå vidare. Den sjuttiofem år gamla byggnaden som ungdomarna sedan några år tillbaka har kallat hem ska byggas om till lägenheter och några vänliga själar hjälps åt att städa de nu öde lokalerna under de kommande två veckorna. De hade dock inte räknat med att en blodtörstig psykopat lurar i de dunkla omgivningarna…

”Please, help me get you out of here.”

The Dorm That Dripped Blood är en slasherfilm jag aldrig sett tidigare men den läckra titeln har jag stött på flera gånger genom åren. Filmen har tilldelats flera titlar där Pranks och Death Dorm förmodligen är de vanligaste bidragen men det var inte förrän Synapse Films för några år sedan släppte den som filmen äntligen fick ett rättvist släpp. Nu får publiken för första gången se regissörernas egen version av filmen där fler scener är inkluderade och våldsdåden är längre och mer utstuderade. Med andra ord så är Synapse Films version den du ska se om du bestämmer dig för att inhandla ett exemplar.

”It’s alright, it’s all over. No one’s gonna hurt you.”

The Dorm That Dripped Blood är inte en standardslasher med dumma ungdomar i huvudrollerna som knullar, knarkar, super och beter sig allmänt illa utan denna gång blir vi introducerade för ett gäng yngre vuxna som på sin fritid varken gör bu eller bä. Karaktärerna är trista, vanliga människor som gör vanliga och trista saker, inga flippade ytterligheter här inte. The Dorm That Dripped Blood känns lite mer “vuxen” om man nu kan kalla en slasherfilm för det. Det är både på gott och ont. Det händer inte särskilt mycket och våra huvudrollsinnehavare lullar mest runt och gör tråkiga saker. Inte mycket fokus verkar gå till själva städandet av lokalerna de ska rensa ut utan de drar mest benen efter sig, till en början helt ovetande om att en galen mördare tar livet av deras vänner i en rasande fart. För ovanlighetens skull så är första halvan bättre än den sista. Det är precis lagom intervall mellan morden som på sina ställen är riktigt brutala sådana som begås med elaka tillhyggen som spikklubbor och borrar i högsta hugg. Filmen är grå och dyster till utseendet och det färgglada åttiotalet har ännu inte fått fäste i filmvärlden. Musiken är ett potpurri av allt som är bra inom skräckfilmen och den högljudda varianten av duschmusiken i Psycho varenda gång ett mord begås är riktigt stämningshöjande. The Dorm That Dripped Blood avslutas i en alldeles för lång och utdragen upplösning (även fast slutslutet är smått fantastiskt) och jag kom på mig vid flera tillfällen av att tappa fokus. Det är ingen superrulle men de lama karaktärerna och den knappt existerande handlingen kompenseras av en rad riktigt effektiva dödsscener. The Dorm That Dripped Blood tillhör inte de bästa exemplaren inom slasherfilmsgenren och man kan både ha och mista den men för samlare av genren är den väl värd att inkludera i sin filmsamling.

Sleepaway Camp (1983)

Efter en tragisk båtolycka flyttar Angela in tillsammans med sin kusin och underliga faster. Åtta år efter det att Angelas familj avlidit skickas hon och kusinen Ricky till sommarlägret Camp Arawak för en sommar fylld av lägereldar, sovsäckar, snask och rackartyg men det dröjer inte länge förrän en massa mystiska olyckor plågar sommarlägret. Någon mördar systematiskt besökarna en efter en och denne någon är ingen främling…

”Yo, Angela. How come you’re so fucked up? I mean, like, what’s your problem?”

Jag har omvärderat en rad gamla filmer jag inte har sett sedan tonåren de senaste åren. Sleepaway Camp gillade jag inget nämnvärt när jag såg den första och tills igår enda gången men när Scream Factory släppte lös besten i en snygg collector’s edition blu-ray/dvd combo pack blev jag naturligtvis nyfiken igen. Det finns en scen i filmen som får dig att aldrig glömma Sleepaway Camp och du vet precis vilken jag menar om du har sett den. Utan den så skulle nog inte filmen vara lika uppmärksammad bland skräckfilmsentusiasterna. Camp Arawak är ett sommarläger inte helt olik Camp Crystal Lake men till skillnad från Friday the13th-filmerna så fokuserar Sleepaway Camp på de yngre lägerdeltagarna. Istället för frikostigt exponerande av naken hud så är det trevande romanser bland ynglingarna och lägerledarna får inte lika mycket fokus. Sleepaway Camp är förstås inte en djup eller mångbottnad skräckfilm men den har en mer seriös ton än många av sina kollegor. Ricky är en kille som vi nog alla skulle vilja ha som polare i de tidiga tonåren och hans främsta uppgift under sommarlägret är att vara sin kusin Angelas beskyddare. Ricky (som spelas av Jonathan Tiersten) är ett tvättäkta exempel på en bra barnskådis som skulle ha kunnat bli någonting extra om det funnits kända personer bakom filmproduktionen. Jag kan inte sluta tänka på Corey Haim eller Corey Feldman då Tiersten utstrålar samma energiska och äkta energi som dessa. Felissa Rose är även hon väldigt bra i huvudrollen som den tystlåtna och blyga Angela. Hennes speciella utseende får henne att i ena stunden se sockersöt ut och i nästa otäckt iskall.

”We might as well pack everything and shut down. Nobody’s ever gonna send their kids here again.”

För att vara en slasherfilm så är det inte mycket naket och det mesta står männen för denna gång, däremot är filmen fullproppad med svordomar. Morden serveras med jämna mellanrum men oftast så sker de på ett vis där vi får se hur offren plågas istället för att se vad som egentligen händer med dem förrän efteråt. För en gångs skull så är det faktiskt ingenting som stör och trots att våldsdåden inte är särskilt grafiska så är de snyggt utförda och i fantasin riktigt brutala. Sleepaway Camp innehåller en rad mer eller mindre sympatiska figurer som denna gång inte känns särskilt överdrivna, även fast de klär sig alldeles förskräckligt. Vi får bekanta oss med en rad bra karaktärer, allt från pedofilkocken som får bada i kokande vatten till den godhjärtade muskelbyggaren Ronnie som går runt i alldeles för tajta shorts. Sleepaway Camp är ett jäkligt bra och lite mer genomtänkt bidrag till slasherfilmernas guldårtionde. Det är inte särskilt svårt att klura ut vem mördaren är och i det stora hela så är det en ganska förutsägbar film, fram till den avslutande chocksekvensen. Slutet är makalöst bra och gör hela filmen. Det är utan tvekan ett av de bästa sluten i skräckfilmshistorien och bara det gör filmen till ett måste i filmhyllan. Nu är jag sugen på att se uppföljarna!

Body Count (1986)

Ett gäng ungdomar åker på roadtrip för att campa, kanota, åka motorcross, dricka sprit och prata snusk. De plockar upp en ung man med militäruniform längs vägen och när det visar sig att hans föräldrar äger några igenbommade stugor mitt ute i skogen bestämmer de sig för att åka dit. Det visar sig dock att stället är stängt av en anledning. Legenden säger att platsen stugorna står på är en gammal indiansk begravningsplats med en förbannelse liggande över sig och att en blodtörstig shaman mördar alla som stör friden.

”The old indian shaman. He’s out there somewhere and I’m gonna get him.”

Body Count (Camping del Terrore) är en av många gamla titlar som jag inte har sett sedan vhs-tiden. Det är faktiskt en av de få köpkassetter jag har kvar i min begränsade vhs-samling. Då ingen mindre än filmens regissör, Ruggero Deodato kommer på besök under årets upplaga av Lunds Fantastiska Filmfestival så blev jag sugen på att se om några av hans filmer. Body Count är en italiensk slasherfilm som försöker vara en amerikansk (filmen är inspelad i Abruzzo i Italien men utspelar sig i Colorado). Filmen känns dock väldigt italiensk, inte minst under mardrömssekvensen men det gör filmen desto mer underhållande. Den innehåller alla klichéer som hör genren till och levererar inte några som helst överraskningar men jag klagar inte då omotiverade nakenscener, sexfixerade ungdomar och en cool maskerad mördare är allt jag begär av en slasherfilm.

”There’s a killer out in those woods. A heartless, bloodthirsty monster.”

Body Count är en skön rulle som faktiskt var något bättre än jag minns den, även fast den inte tillför någonting nytt till genren. Den innehåller en gedigen skara skådisar i biroller som hade sin storhetstid i sjuttiotalets våldsfilmer så som David Hess, Mimsy Farmer, John Steiner, Ivan Rassimov och Charles Napier och även fast de mest tillför på sin höjd tillbakalutade porträtt så är det kul att se dem något äldre än vi är vana vid. Claudio Simonetti står för musiken och även fast vi har hört liknande toner från honom många gånger tidigare så ger den filmen en skön atmosfär. Det är allt lite synd att han inte valde att spela någonting från filmen under Goblins konsert i Köpenhamn i våras. Body Count håller ett högt tempo speltiden igenom och är sprängfylld med fantastiskt töntig dialog och utspel från de pantade ungdomarna. Tyvärr så är morden ganska mesiga och jag hade faktiskt förväntat mig lite mer från mannen som gav oss filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run. Body Count blir aldrig särskilt spännande eller skrämmande men det blir aldrig tråkigt och jag är glad att jag äntligen uppgraderade min gamla vhs till dvd. Det är ingen av Deodatos bästa filmer och Body Count tillhör inte mina favoriter i genren men å andra sidan så gillar jag de flesta slasherfilmerna från årtiondet. Det är en helt godkänd rulle som även fast den känns aningen avdomnad har en hög underhållningsnivå.

Stage Fright (2014)

Camillas mamma, musikalstjärnan Kylie, blev brutalt mördad bakom kulisserna när dottern testade tonerna på scenen. Tio år senare jobbar Camilla och hennes bror Buddy som kockar på ett sommarläger för sjungande och dansande ungar. När lägret sätter upp Haunting of the Opera, samma musikal som Camillas mamma spelade huvudrollen i när hon dog, tar Camilla sin sexuella charm till hjälp för att håva in mammas roll. Det finns dock någon på lägret som hatar musikaler och denne någon börjar mörda ynglingarna på löpande band.

”The following is based on true events. While the names have been changed to respect the victims and their families, the musical numbers will be performed exactly as they accured.”

Nej, detta är inte Michele Soavis underhållande rulle med det mordgalna fjäderfäet i huvudrollen, inte heller Hitchcocks spännande thriller med samma namn utan en sprillans ny slasherfilm med sång och dansnummer. Stage Fright gör sitt bästa med att försöka att slussa in den hjärntvättade Glee-generationens ungdomar i skräckfilmen och det är ju ett smart drag, problemet är bara att resultatet inte är särskilt intressant.

”Maybe the show is cursed.”

Jag gillar varken dansfilmer eller musikaler, förutom möjligtvis Grease som jag hade en nästan ohälsosam relation till när jag var ung. Jag tycker oftast att de är tråkiga, mycket tack vare att musiken är kass. Skräckfilmer som använder sig av både dans och musik är ingenting nytt men de växer för den delen inte på träd. Jag har inte sett särskilt många och den enda jag kan komma på på rak arm som jag gillar skarpt är Brian de Palmas Phantom of the Paradise. I Stage Fright har filmskaparna haft den goda smaken att ge Meat Loaf en av rollerna och även fast han ser ganska trött och oinspirerad ut så kompenserar han detta genom att ha en snygg mustasch. Stage Fright inleds riktigt bra med att en figur som liknar någon av de sexgalna satanisterna i Stanley Kubricks briljanta Eyes Wide Shut, brutalt knivmördar stjärnan i en musikal men efter detta så går det snabbt utför. Det är händelselöst och med undantag för det första mordet så dröjer det fyrtio minuter innan nästa trillar av pinnen. Morden är för övrigt ganska trista och filmens mördare, som påminner om rockabillysnubben i Slumber Party Massacre 2, är otroligt irriterande med sin falsettsång till tonerna av hårdrock och platta oneliners. Sångnumren som blir allt färre ju längre filmen rullar är bra utförda men innehållet är mest tramsigt och alla, med undantag för den charmiga hjältinnan, är enbart enerverande. Stage Fright flirtar med gamla skräckfilmsklassiker men misslyckas totalt och varken humorn eller skräcken lyckas locka till varken fniss eller kalla kårar. Stage Fright har en kul idé men utförandet är allt annat än tillfredsställande. Tempot är slött och för att vara en slasherfilm så är morden alldeles för få, dessutom så slänger ingen av de irriterande ungdomarna av sig kläderna och det är ju alltid ett stort minus.

Friday the 13th: A New Beginning (1985)

Tommy Jarvis plågas fortfarande av sina fruktansvärda upplevelser från när han stod öga mot öga med den machetesvingande mördaren Jason Voorhees. Det har gått så långt att han hamnat på hispan och när medicinerna inte längre hjälper skickas han till Pinehurst Center för Ungdomsutveckling för att bearbeta sitt trauma tillsammans med andra ungdomar i liknande situationer. Efter ett brutalt yxmord på rehabiliteringscentret börjar skumma saker att hända och alla tecken pekar på att galningen i hockeymask är tillbaka…

”Severe trauma at age 12. Brutal self-defence murder of a psychopatic killer.”

Det är fredagen den 13e igen och vad vore väl dagen om man inte såg åtminstone en del i filmserien? Jag inledde såklart dygnet med att se en av dem och valet föll denna gång på den femte delen, Friday the 13th: A New Beginning. Jag har sett de flesta delarna i serien så många gånger genom åren att jag har slutat räkna men Friday the 13th: A New Beginning har tidigare alltid varit en favorit. Såhär i efterhand tycker jag nog inte likadant längre.

“Jason Voorhees? You're outta your fucking mind. You've been out in the sun too long. Jason Voorhees is dead! His body was cremated. He's nothing but a handful of ash.”

Friday the 13th: The Final Chapter var tänkt att bli spiken i kistan för filmserien men så blev det ju inte och ett nytt kapitel tog vid då filmbolaget kände på sig att de kunde tjäna lite mer stålar på franchisen. Till er som inte sett den femte delen (finns ni?!) kan sluta läsa här då spoilers kommer att dyka upp lite varstans. Friday the 13th: A New Beginning är den enda filmen i serien där Jason inte medverkar, inte den riktiga i alla fall och det verkar ha retat upp en massa älskare av filmerna. Varför förstår jag inte riktigt då det är en renodlad Jason-film, om man bortser från den lilla detaljen i slutet, (vilken jag faktiskt inte tycker är en helt tokig idé). Friday the 13th: A New Beginning har fått oförtjänt mycket dålig kritik och fans av serien verkar vara eniga om att detta är en av de sämsta delarna i serien på grund av avsaknandet av den riktiga Jason. Jag kan hålla med om att det inte är en av de bästa filmerna men vad spelar det egentligen för roll att det är en annan snubbe som spökar ut sig till massmördaren? Fram till slutet så är det ju som vilken Friday the 13th-rulle som helst.

”We found them in Hubbard’s woods screwing their heads off.”

Inledningen är maffig där Corey Feldman repriserar sin roll som Tommy som besöker Jasons grav för att lägga det hela bakom sig och det är lite synd att den unge mannen var upptagen med The Goonies och inte kunde löpa linan ut i resten av filmen. Istället blir vi introducerade för en äldre och surmulen Tommy som inte tillför särskilt mycket till historien. Däremot finns det en hel del andra småkul och skruvade karaktärer som gör det hela lite roligare. Orädda Reggie och hans tuffa brorsa Demon, bondlurkarna som inte gillar sina ostabila grannar, godisgrisen Joey, den robotdansande Violet som spelar freestyle med fräck musik och läckerbiten Lana som knappt hinner visa brösten innan hon stryker med, är alla kul inslag i den femte delen om den otursföljda fredagen. Det känns som om filmskaparna ville berätta lite mer historia denna gång och till en början känns det hela ganska seriöst, för att halvvägs in falla tillbaka i samma mönster. Inget fel i det, jag gillar när den ena scenen efter den andra resulterar i att Jason dyker upp och gör slut på lidandet på konstruktiva sätt (det är väl därför vi gilla dessa filmer eller hur?!) men Friday the 13th: A New Beginning skulle nog ha fungerat mycket bättre som en fristående film med en annan mördare i huvudrollen. Trots detta så är Friday the 13th: A New Beginning ett ganska händelserikt bidrag med mycket naket och en hel del, men tyvärr alldeles för få explicita våldsdåd. De flesta morden är ganska trista (med undantag för sexet i skogen och huvudet i soppan) och vi får se mycket svingande vapen i luften och höra slafsljud men oftast får vi bara ta del av vad som egentligen hände i korta sekvenser efteråt. Friday the 13th: A New Beginning är värd betyget godkänd men det är inte ett av de bättre bidragen i serien.

Slumber Party Massacre II (1987)

Courtney lider av fruktansvärda mardrömmar där en rockabillysnubbe med sin gitarr som vapen tar livet av folk runtomkring henne. Det har gått fem år sedan Courtneys storasyster Valerie undkom en galen mördare och nu sitter storasystern inspärrad på ett mentalsjukhus. Courtney vill inte spendera sin sjuttonårsdag på hispan utan istället åker hon tillsammans med sina tjejkompisar till en föräldrafri lägenhet för att repa och dricka bubbel. Tjejernas pojkvänner anländer men en inkräktare ansluter sig till sällskapet, samma galning som terroriserar Courtneys drömmar.

”Does this look like a dream to you?”

Jag vet inte om jag har sett originalet tidigare. Däremot har jag vaga minnen från uppföljaren, Slumber Party Massacre II. En flyktig bekant som delade mina intressen för våldsfilm hade den på VHS där kvalitén var så dålig att man knappt såg vad som försiggick. Jag minns inte om jag tyckte bu eller bä om själva filmen men den skinnklädde elgitarristmördaren som var beväpnad med en stor borr har följt med mig genom åren. Jag hittade filmen för en tjuga förra veckan och när klockan slog midnatt kunde jag inte hålla mig längre och tryckte på play.

”Sheila be careful, who knows who’s out there.”

Slumber Party Massacre II är en jävligt ostig film och det fruktansvärda åttiotalsmodet fullkomligen sprutar ur teverutan. Då jag inte har sett originalet eller den tredje delen i historien så har jag ingenting att jämföra med och det är kanske lika bra det. Slumber Party Massacre II är starkt influerad av A Nightmare on Elm Street, fast istället för att en brännskadad barnmördare tar livet av trötta ungdomar blir vi istället serverade en Elvisliknande kille som är beväpnad med en borr som är fäst där gitarrhalsen tar slut. Precis som Freddy levererar mördaren, som i eftertexterna fått smeknamnet The Driller Killer, en massa urtöntiga oneliners (ofta baserade på kända rocklåtar) och lite då och då även ett och annat dansnummer. Det händer inte särskilt mycket under filmens första femtio minuter men tack vare sin korta speltid blir det aldrig tråkigt och för det mesta är det otroligt underhållande, särkilt med lite alkohol i kroppen. Courtney blir attackerad av en fryst kyckling, en annan tjej får ett akut acneproblem, mellan varven repar tjejerna (låtarna är faktiskt inte så fruktansvärda som man kan tro), de blir störda av sina störiga pojkvänner, har toplesskuddkrig och blir ihjälborrade av den galna gitarrspelaren. Lama försök till att stoppa mördaren fyller de sista tjugo minuterna och även fast morden inte är särskilt idérika så tittar kameran i alla fall för det mesta inte bort när mördaren vill visa upp sina våldsdåd. Allt är så töntigt att det är svårt att inte bli charmad. Filmskaparna ska ha cred för deras fräna mördare med bra musiksmak – Hell’s Café av bandet med samma namn är åttiotalsmusik när den är som bäst och det påminner mycket om en samtida Willie Nile. Jag kommer med allra största sannolikhet att återbesöka filmen i framtiden. Är man inte en slasherfilmsfantast så kan man dock skippa Slumber Party Massacre II med gott samvete.

Friday the 13th Part VI: Jason Lives (1986)

Tommy flyr galenskaperna på hispan för att en gång för alla bli kvitt sina demoner och försäkra sig om att Jason verkligen är död. Tillsammans med en polare beger sig Tommy till kyrkogården där den machetesvingande galningen ligger begravd och gräver tills spaden slår i kistlocket. Tommy släpper alla hämningar och spetsar den redan mumifierade Jasons kropp med en bit av kyrkogårdens staket. Det går åt pipsvängen och när blixten slår ner vaknar Jason till liv igen och beger sig med raska steg tillbaka till Crystal Lake (som nu fått namnet Forest Green) för att avsluta det han en gång påbörjat. Ovetande om vad som försiggår i närheten gör sig en samling småttingar och deras lägerledare redo för sommarkollo...

"Happy friday the 13th!"

Friday the 13th Part VI: Jason Lives är förmodligen den mest lättsamma delen i hela serien. Humorn får mer fokus, alldeles för mycket fokus, och under paintballspelet som slutar med att Jason dunkar en killes ansikte i ett träd och en smiley blir kvar så har jag svårt att inte irritera mig. Vissa sekvenser fungerar dock riktigt bra och jag charmas av den James Bond osande inledningen där Jason tar agentens roll. Det är inte den enda hyllningen till populära filmer. Det proppas in en rad hintar till genren där viktiga namn inom skräckfilmshistorien nämns i form av karaktärer eller butiks- och ortsnamn och det är ju faktiskt lite kul. Det går inte att nämna Friday the 13th Part VI utan att ta upp Alice Coopers fantastiska trudelutt He's Back (the Man Behind the Mask). Den har följt mig lika flitigt genom livet som filmerna har gjort och än idag tycker jag att det är en fantastisk låt och en ultimat partydänga.

"Jason belongs in Hell - and I'm gonna see to it that he gets there."

Friday the 13th Part VI har aldrig varit en av mina favoriter bland uppföljarna. Det betyder dock inte att jag tycker att det är en dålig film, jag gillar alla delarna i serien. Jason ser fantastisk ut och den har ett bra flyt och blir aldrig tråkig. Filmens största problem är avsaknaden av våldsamma mord, det finns i stort sett inga alls. Så fort någonting våldsamt utspelar sig så tittar kameran bort eller hoppar över till nästa scen (har vi tur så får vi se vad som hände lite senare i filmen som t.ex det blodiga rummet i en av stugorna) och det är verkligen synd och skam. Den sjunde och åttonde delen är inte heller särskilt explicita men jag tittar hellre på The New Blood eller Jason Takes Manhattan, vilken dag som helst i veckan. Friday the 13th Part VI är ensam i serien med att inte visa några som helst nakenscener och det är ju ändå ett av seriens trademarks vilket totalt ignoreras och jag kan inte annat än att känna mig lite blåst på konfekten. Nu låter det kanske som om jag enbart klankar ner på filmen men så är det inte. Inledningen och avslutningen är ögongodis och Friday the 13th Part VI ser väldigt snygg ut. Det osar femtio- och sextiotalsskräckisar med sina spöklika omgivningar och den både känns och ser ut som ett serietidningsraffel. Jason ser som sagt riktigt effektfull ut och är nu mer zombie än en vanskapt yngling. Filmserien är ju känd för att ha problem med censurens förargliga sax men skulle filmen lagt mer krut på våldsamma dödsscener och struntat i den ibland irriterande humorn så skulle det vara hur bra som helst och förmodligen en av mina favoriter i serien. Friday the 13th Part VI är den del jag gillar minst i serien, och ja, då inkluderar jag alla de som kom efter, till och med nyinspelningen. Faktum kvarstår emellertid. Ett lägsta betyg på en Friday the 13th-film är aldrig sämre än godkänt och en film som innehåller en machetesvingande Jason är alltid bättre än en film som inte gör det. 

Silent Night, Deadly Night (1984)

Det är julafton och unga Billy och hans familj är på väg hem för att fira högtiden när en man i tomtekostym med biltrubbel får pappan att stanna för att ge en hjälpande hand. Föräldrarna blir brutalt mördade framför ögonen på Billy och tillsammans med sin lillebror hamnar de båda pojkarna på ett barnhem där disciplin och bestraffning fyller dagarna. En sadistisk abbedissa gör allt i sin makt för att kuva Billy vars barndomstrauma gör sig allt starkare påmind när julen nalkas. Åren går och vid arton års ålder släpps Billy ut i samhället och får jobb i en leksaksaffär. När julen närmar sig och Billy’s chef ber honom att ställa upp som jultomte i affären slår det slint i huvudet på honom...

”You scared, ain't ya? You should be! Christmas Eve is the scariest damn night of the year!”

Jag har faktiskt inte sett en enda julfilm i år, det har inte funnits tid. Under årets gång har jag samlat på mig så många spännande titlar, gamla som nya, att jag faktiskt inte haft varken lust eller tillfälle att hylla högtiden här på bloggen. Till en början tänkte jag se den ultimata högtidsfilmen Black Christmas igen eller det lite nyare mästerverket Treevenge men efter övervägande föll valet på den klassiska slasherrullen Silent Night, Deadly Night. Det är förmodligen den mest (ö)kända skräckfilmen med en mordgalen jultomte i centrum. Varje år när Sverige iklär sig vinterskrud försöker jag att se den igen men nu är det många herrans år sedan skogstokiga Billy rörde sig i min tv-ruta.

“You see Santa Claus tonight you better run boy, you better run for ya life!”

Även fast det var länge sedan jag såg filmen har jag den färsk i minnet. Som ung tonåring hade jag den på köpkassett tillsammans med Creepshow 2 och de båda filmerna gick varma i videospelaren, inte bara under juletid. När filmen hade premiär skapade den ramaskrin hos upprörda föräldrar och respekterade filmkritiker som Roger Ebert, vilka tyckte att det var rent förkastligt att ha en yxsvingande jultomte i huvudrollen. Det dröjde inte länge innan filmen togs bort från biograferna men som vanligt när någonting förbjuds får det oftast en motsatt effekt. Silent Night, Deadly Night växte sig snabbt till en kultklassiker som alla ungdomar pratade om.

Efter en stämningsfull och ganska brutal inledning när Billys traumatiska barndom summeras under de första tjugo minuterna, förvandlas filmen till en renodlad slasherfilm. Den följer emellertid inte helt genrens riktlinjer genom att servera publiken en maskerad mördare som under de sista minuterna avslöjar sin identitet och motiv. Vi vet redan från början vem det är som begår morden och varför och även fast anledningen är simpel fungerar det alldeles utmärkt. Silent Night, Deadly Night bär flera likheter med Halloween fast istället för Dr Loomis får vi istället stifta bekantskap med den godhjärtade nunnan Margaret som beger sig iväg för att stoppa den plågade Billy. Silent Night, Deadly Night är en snuskig och våldsam historia som än idag håller väldigt bra. Den innehåller allt som hör genren till och förutom några smått legendariska mord (den nattliga pulkaåkningen och spetsningen på djurhuvudet) är filmen sprängfylld men nakna människokroppar och knäppa figurer. Billys mentalsjuka farfar är härligt läbbig och den sadistiska abbedissan är likaså en klockren karaktär som gör filmen till någonting utöver det vanliga när det kommer till den annars ganska standardiserade genren. Silent Night, Deadly Night är en på sina ställen riktigt våldsam skräckfilm som lite otippat genererade fyra uppföljare (jag har inte sett någon av dem). Det är en perfekt rysare att avnjuta såhär i juletid i sällskap med ett gäng lussebullar och en kanna glögg. Silent Night, Deadly Night är inte bara en höjdare bland de skräckfyllda högtidsfilmerna utan är även en av mina favoriter bland slasherrullarna från årtiondet.

Halloween II (1981)

När Dr. Loomis skjuter Michael Myers och rusar ner från övervåningen för att titta efter livstecken, är den känslokalla mördaren borta. Tillsammans med Haddonfields poliskår beger sig Loomis efter Michael för att förhindra ännu fler våldsdåd. Chockade och mörbultade Laurie förs med sirenerna ljudande till sjukhuset men Michael Myers är hack i hälarna…

”I shot him six times!”

Halloween II tar vid direkt där ettan slutade. Uppföljaren levererar ingen ny historia utan hela Halloween II är en lång och skoningslös jakt på liv och död. Att avsluta Halloween så som John Carpenter gjorde genom att lämna publiken ovetande om vad som egentligen ska hända när en förskräck Dr. Loomis inser att hans sex pistolskott inte hindrade mördaren från att resa sig upp och försvinna, är både frustrerande och spännande. I tv-världen är cliffhangers ingenting ovanligt men då får publiken vänta en vecka innan de får reda på vad som ska hända näst. Halloween II lämnade publiken väntandes i tre år. John Carpenter står även denna gång för filmens historia (tillsammans med Debra Hill) men steg ner från regissörsstolen och nöjde sig med att producera. Rykten säger å andra sidan att då Carpenter tyckte att Rick Rosenthal’s version var något tam hoppade han in och regisserade några av de mer våldsamma inslagen. Enligt en polare som läst boken John Carpenter: The Prince of Darkness, där Gilles Boulenger gör en djupgående intervju med regissören, förnekar dock Carpenter detta i intervjun. Om det är min goda vän eller imdb som har rätt lämnar jag osagt och även om det är sant eller inte är Halloween II en otroligt lyckad uppföljare.

”You don't know what death is!”

Rick Rosenthal gör ett väldigt bra jobb med att föra historien vidare. Många gånger känns det som om det är Carpenter själv som står bakom kameran och de båda filmerna är en perfekt double bill, även fast Halloween II fungerar lika bra egen hand. Precis som i de flesta uppföljare till skräckfilmer är våldet upptrappat och en obligatorisk nakenscen slängs in för att hålla publiken lite extra vaken. Halloween-serien har dock aldrig varit särskilt känd för att vara lika grafiska som sina kollegor (med undantag för Halloween III: Season of the Witch) och även fast våldsdåden Myers begår är brutala sprutar aldrig blodet hejvilt. Att förflytta historien till ett sjukhus är ett strålande beslut (till en början var det tänkt att filmen skulle utspela sig i ett höghus) och att det dessutom utspelar sig nattetid då personalen är minimal, gömställena är flera och korridorerna ligger öde gör det hela mer skrämmande. Halloween II har ett bättre driv än ettan men jag föredrar ändå originalet före uppföljaren, den är ganska svårslagen. Eftersom tvåan tar vid där ettan slutade är historien väldigt lik Halloween. Loomis lullar runt i staden letandes efter Myers under större delen av filmen medan Myers skördar offer i jakten på sin syster (oups spoiler) och Laurie gör allt för att hålla sig vid liv (utan småknattar att ta hänsyn till). Myers känns denna gång ännu mer omänsklig och ostoppbar och den iskallt nollställda skräckfilmsikonen är definitivt en av genrens allra bästa skapelser. Halloween II innehåller några riktigt snygga och effektiva sekvenser och scenen där sjuksköterskan finner doktorn med en kanyl i ögat (oups ännu en spoiler) är mästerligt utförd. Slutet är klockrent och precis som ettan fångar uppföljaren känslan av total hopplöshet för alla inblandade - Michael Myers är en mördarmaskin. Halloween II är en av de mest lyckade uppföljarna i skräckfilmshistorien och en perfekt film att avnjuta under allhelgonahelgen!

My Bloody Valentine (1981)

Kalendern har masat sig fram till torsdagen den tolfte februari och folket i en liten stad är i full färd att planera årets stora alla hjärtans dag partaj. Det är tjugo år sedan staden firade högtiden senast och när borgmästaren får en hjärtformad ask med ett människohjärta i gör sig stadens ruskiga förflutna ännu en gång påmind. För tjugo år sedan blev fem gruvarbetare levande begravda i Henniger Mine, samtidigt som stadens resterande invånare roade sig med stoj och stim. Efter sex dagar lyckades en av de olycksdrabbade satarna grävas fram ur ruinerna. Gruvarbetaren Harry Warden hittades knaprande på en av sina kamraters avslitna armar och skickades med en enkelbiljett till stadens mentalsjukhus. Ett år senare, på alla hjärtans dag lyckades han fly och mördade alla de som var ansvariga till den fruktansvärda olyckan. Harry utfärdade en varning till stadens invånare – om de någonsin firade högtiden igen skulle han komma tillbaka och avsluta det han påbörjat…

”It’s a bad time, this time of year. Bad things coming. My words, you hear. Beware the 14th if you value your life.”

Jag älskar My Bloody Valentine! Jag har aldrig tidigare sett den oklippta versionen av filmen och även fast utgåvan jag sett var sönderklippt har den alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det är en av mina favoriter i genren, kanske till och med min absoluta favoritslasherfilm. Som så många andra våldsamma skapelser från samma era hade My Bloody Valentine stora problem med censurens vassa sax och i stort sett alla mord blev rejält nedklippta eller helt borttagna när den gick upp på biograferna nittonhundraåttioett. Det dröjde till 2009 innan filmen släpptes i sitt ursprungliga bloddrypande format och det dröjde ytterligare fyra år innan jag äntligen fick se den utan en massa irriterande ingrepp. Oj oj oj vilken upplevelse, det kändes som om jag såg filmen för första gången.

”Piss on Harry Warden and that damn old legend. We’re gonna have ourselves a party.”

My Bloody Valentine kom i kölvattnet efter Friday the 13th som tog den unga publiken med storm. My Bloody Valentine bär många likheter med både Halloween och Friday the 13th och det är synd att säga att den är särskilt originell. Det betyder emellertid inte att den känns som en taskig kopia, tvärtom – My Bloody Valentine är ett av de bästa exemplen som gjorts bland de högtidsbaserade slasherfilmerna. Istället för att innehålla dyngkåta ungdomar som skubbar från plugget eller firar sommarlov med fylla och oskyddat sex är huvudrollsinnehavarna denna gång ”vuxna” människor runt trettioårsåldern som försörjer sig genom att slita i stadens gruva. De spottar dock inte i glasen utan när stämpelklockan har slutat ticka bär det raka vägen till krogen för alkohol och raggning. Karaktärerna är ovanligt sympatiska (Hollis är en fantastisk figur med schysst mustasch) och har fått lite mer djup än vanligt, mest märkbart i den känsloladdade kärlekstriangeln.

”Roses are red, violets are blue. One is dead, and so are you!”

My Bloody Valentine är en av de mest händelserika slasherfilmerna jag har sett. Våldsamheterna är inte centrerade till filmens första fem och sista tjugo minuter, utan här är morden väl fördelade. Det är fullt ös från början till slut och den obligatoriska inledningssekvensen där det förflutna berättas är borttagen och ersatt med en inledning som summerar hela genren under några minuter. Stadens plågsamma förflutna vävs istället in portionsvis under filmens gång och det är ett väldigt effektivt tillvägagångssätt för att hålla historien vid liv. My Bloody Valentine bygger upp en dunderskön stämning och när inte den otäcka och lågmälda skräckfilmsmusiken spelas är det country för hela slanten och även fast jag älskar just den musikgenren kunde jag inte i mina vildaste drömmar tro att den skulle kunna passa så bra in i en skräckfilm. Precis som i den fantastiska Madman innehåller även My Bloody Valentine en specialskriven komposition, vilken summerar hela skrönan kring vettvillingen Harry Warden. När eftertexterna rullat färdigt spolade jag genast tillbaka för att höra låten igen och så höll jag på några gånger – så bra är faktiskt John Dermott’s The Ballad of Harry Warden! Morden är förstaklassiga och hela whodunit aspekten är inte helt enkelt att klura ut. Är det legenden som har vaknat till liv eller är det en av invånarna i staden som målar hålan röd? Miljöerna är klockrena (de spelades in i en riktig gruva) och man kan nästan känna dammet i näsan när karaktärerna smyger omkring i gruvan och det är lite konstigt att det aldrig gjordes en uppföljare till filmen. My Bloody Valentine är ett mästerverk inom slashergenren och bör ses av alla!

Unhinged (1982)

Väckarklockan ringer och det är dags för de tre tjejerna Nancy, Terry och Gloria att styra kosan mot en jazzfestival. Innan de hinner nå sin slutdestination kraschar deras bil mitt ute i ödemarkerna under ett regnoväder och de mister medvetandet. Töserna vaknar upp i ett främmande hus där Marion och en man med mustasch vakar över dem. De blir erbjudna att stanna tills Gloria, som blivit rejält blåslagen, vilat upp sig och orkar ta sig hem igen. Snart möter de Marions manshatande och dominanta rullstolsbundna moder och efter en förtjusande middag med besynnerliga inslag märker de att allt inte står rätt till i hushållet. Flicksnärtorna känner sig iakttagna och hör stönande ljud och när Nancy inte återvänder från sin utflykt till närmaste byn börjar det bli otäckt. Och vad är det egentligen som försiggår i familjens uthus?

”You have to be as weird as they are to wanna live out in the middle of nowhere.”

Jag hade aldrig hört talas om Unhinged förrän jag köpte den på Möllans stolthet, vinylhandeln Rundgång, för en femtiolapp efter en snabb titt på omslaget. Då och då har titeln dykt upp men många filmer har inhandlats sedan dess och jag hade helt glömt bort att den fanns i min samling. Efter en jobb(ig) helg tog jag mig tid att äntligen se vad Unhinged hade att erbjuda. Unhinged var en av de sjuttiotvå filmer som hamnade bland de ökända video nasties och blev totalförbjuden i England. Kort därefter blev den borttagen från videohyllorna runtom i världen för att sedan falla i glömska, tills 2002 då indiedvd släppte den på dvd. Fast man kan väl inte direkt påstå att den var värd väntan…

”I can assure you that there are no men lurking around this house.”

Unhinged är en något annorlunda slasherrulle (trots sitt klassiska upplägg) som i vanlig ordning innehåller lite omotiverade nakenscener och ett par effektiva, om än inte särskilt grafiska, mord. För att ha en speltid på åttio minuter är det en stundtals seg film där det inte händer särskilt mycket under den första timmen. Det är en massa pratande och precis allting ska förklaras in i minsta detalj och även fast det är en ganska kul filmidé blir det snabbt övertydligt och påfrestande. De tre tjejerna är inte de tre smartaste äpplena på grenarna och deras pantade agerande är värre än vad vi är vana vid. Skådespeleriet är under all kritik och det känns som om alla inblandade läser direkt från manuskripten. Klippningen i filmen är urusel och scener avslutas abrupt gång på gång och vid flera tillfällen är det bara svart innan det ”tar fart” igen. Allt är inte dåligt och den bisarra stämningen som följer filmen igenom går inte riktigt att beskriva utan behövs upplevas med egna ögon och öron. Den skönt läbbiga elektroniska musiken höjer filmen något och vissa sekvenser är faktiskt riktigt bra. *SPOILER ALERT* Slutklämmen är fantastisk och otippad och har används flera gånger sedan dess, i synnerlighet i en liten film som kom året efter med en viss Angela i huvudrollen. *SLUT PÅ SPOILER ALERT* Tyvärr blir allt ofrivilligt humoristiskt, mest på grund av den totala avsaknaden av skådespelartalanger. Det gör emellertid Unhinged underhållande på ett helt annat plan och tillsammans med några polare och ett lätt berusat sinne fungerar Unhinged alldeles utmärkt som hjärndött tidsfördriv.

Pieces (1982)

Någonstans i Boston nittonhundrafyrtiotvå lägger tioåriga Timmy ett pornografiskt pussel och när modern kommer på honom blir hon ursinnig. Det blir även Timmy och hugger brutalt ihjäl henne med en yxa och avslutar våldsdådet med att såga av henne huvudet och gömma sig i garderoben när polisen anländer. Timmy utbrister gråtandes att det var en stor man som gjorde det fasansfulla och polisen placerar pojken hos sin faster då fadern gått bort i kriget. Vi förflyttar oss fyrtio år fram i tiden. En mördare (Timmy såklart!) i svart mundering hackar sönder vackra kvinnliga studenterna på ett universitet med en motorsåg. Kroppsdelarna som saknas på offren varierar men de fyller alla samma funktion – att skapa ett mänskligt pussel.

”The most beautiful thing in the world is smoking pot and fucking on a waterbed, at the same time.”

Det var väldigt länge sedan jag såg Pieces för första och enda gången. Utgåvan jag hade var en asiatisk oklippt vhs-kopia med taskig bild och alla könsorgan bortsuddade. Jag minns att jag gillade filmen skarpt och blev lite paff över hur brutal den var. När det har gått länge sedan man sett en film blir man i regel lite skeptisk men Pieces är precis så underhållande som jag minns den, dessutom är dubbeldvd-utgåvan från Grindhouse Releasing förbaskat bra och fullproppad med bonusmaterial.

”He cut her in two while she was still alive. Do you realize how much that girl must have suffered?”

Pieces har en av de bästa taglines någonsin. Omslaget stoltserar med ”You don’t have to go to Texas for a chainsaw massacre!” följt av “It’s exactly what you think it is!”. Det är väldigt träffande då filmen är precis vad man föreställt sig - en galen mördare springer runt och sågar av unga kvinnors kroppsdelar. Historien är kanske inte den smartaste och alla involverade beter sig mer idiotiskt än den andra. Mördaren glider runt i full mundering bland studenterna utan att någon höjer på ögonbrynen och polisen är dummare än höns. Det smartaste kommissarie Bracken (Christopher George från toppenfilmer som City of the Living Dead och Grizzly)) kläcker ur sig är ”The killer is someone that is either on or near the campus!” och ungefär där ligger intelligensen på dialogen. Det är ju just detta som gör Pieces så otroligt underhållande. Utöver den tramsiga dialogen levererar filmen massvis av snusk, hinkvis med blod och avsågade kroppsdelar och en slutscen som inte är av denna värld. Mordsekvenserna är riktigt bra och ultravåldsamma, de dyker dessutom upp titt som tätt. Om man vill leta efter missar finns här en del, mest märkbart under mordet i den populära vattensängen där kniven böjer sig innan den penetrerar en kvinnas huvud i sann Fulci anda. Dessutom får vi mitt i all galenskap ta del av en helt jävla crazy scen där en kung fu lärare attackerar en stackars tös för att sedan komma med en lam ursäkt och kila vidare.

För regin står den spanska regissören Juan Piquer Simón som även ligger bakom mördarsnigelfilmen Slugs och undervattensskräckisen The Rift. Pieces är en film som levererar allt man kan önska sig av genren och lite till och den är fullt medveten om vad den vill ge åskådaren och försöker inte göra sig smartare än vad den är. Musiken är riktigt bra och kunde i ena stunden vara tagen ur en porrfilm för att i nästa vara riktigt stämningsfull. Pieces är fantastisk och det rasande tempot håller ända fram till det makalösa slutet. Pieces är en av åttiotalets mest underhållande slasherfilmer och den tåls att se flera gånger.