Martyrs (2008)

Lucie är en ung flicka som har genomlidit ett levande helvete i form av fruktansvärd psykisk och fysisk tortyr. Hon lyckas fly från fängelset som hållit henne inspärrad och omhändertas av myndigheterna som placerar henne på ett hem för utsatta barn och ungdomar. Där träffar hon Anna, vilken hon finner en syskonkärlek till och Anna är den enda som kommer Lucie riktigt nära. Femton år går och de båda flickorna som nu har vuxit sig till unga kvinnor anses redo för samhället igen. Det är de inte. Ärren sitter för djupt och Lucies liv kan inte fortsätta innan hon har fått hämnas på dem som gjort henne illa.

”Hon gjorde mig mer illa än förut.”

Det står lite varstans när man läser om Martyrs att det är en film du aldrig kommer att glömma och att det är en skapelse som du inte kommer att vilja se igen. Det är ingen negativ kritik men när Martyrs kom ut för fem år sedan var publiken inte riktigt redo för brutaliteten filmen levererade, trots att den nya vågen av fransk extremfilm redan var långt gången med moderna klassiker som Haute Tension och Inside. Detta stämmer inte alls in på mig. Jag kommer knappt ihåg vad Martyrs handlade om mer än grundhistorien och att jag tyckte den var väldigt bra. Efter att jag i dagarna såg regissörens The Tall Man för första gången blev jag otroligt sugen på att se Martyrs igen.

”Vad vill du? Lämna mig ifred! Jag dödade dem! Barnen också! Jag dödade barnen också!”

Hur mycket smärta kan en människa utstå? Det är inte svårt att förstå att det tog Pascal Laugier fyra år innan hans nästa film The Tall Man kom - Martyrs är en rejält arg urladdning. Fransk extremfilm i all ära men medan Haute Tension och Inside levererade våldsamma slasherfilmer ger Martyrs oss istället en psykologisk mardröm utan dess like. Det blir oundvikligt att inte jämföra Martyrs med Eli Roths båda Hostel filmer, vilka banade vägen för en ny våg av extrem film men det är lite fel då Martyrs är av en helt annan kaliber. Det är en sorglig och grym historia där man inte hurrar när tortyren sätter igång utan man känner istället för karaktärerna. Mylène Jampanoï och Morjana Alaoui som spelar Lucie och Anna är otroligt övertygande i sina roller där de totalt utlämnar sig själva för publiken. Martyrs börjar som sina franska kollegor men halvvägs in i filmen händer någonting som förvandlar den till mer än bara underhållningsvåld. Den får tittaren att fundera över våldets meningslöshet (även fast Martyrs frossar i det) och om de bakomliggande orsakerna till människans ondskefulla agerande. Kanske är det bara ett trick från regissörens sida att få oss att tro att Martyrs ska symbolisera någonting djupare och större men det är egentligen strunt samma. Om hans enda önskan var att chockera publiken så har han lyckats alldeles utmärkt.

Filmen kan delas in i två akter och precis som i The Tall Man vet regissören hur man ska göra publiken osäker om vad som kommer att ske. Det fruktansvärda barndomstraumat som eskalerar i ett raserifyllt blodbad riktat mot både Lucie själv och andra är otroligt skickligt iscensatt och symboliken regissören använder sig av i form av en skräckinjagande mardrömsfigur är ett smart drag. Så mycket smärta som de unga kvinnorna får utstå på både in- och utsidan tror jag aldrig att jag har bevittnat tidigare. Martyrs är ett kolsvart mästerverk som verkligen inte är för alla men känner man att man orkar är det en makalös upplevelse och det spelar ingen roll om det är första eller andra gången man ser den - Martyrs har samma slagkraft, då som nu.