The Innocents (1961)

Giddens lämnar London och sin djupt religiösa far för att ta jobbet som förmyndare åt två föräldralösa barn, då deras före detta förvaltare förolyckats under mystiska omständigheter. Barnens farbror är en självupptagen och egocentrisk man och utan vidare ger han jobbet att vaka över de två ynglingarna Miles och Flora till Giddens. Farbrorns enda krav är enkelt, att inte under några omständigheter störa honom - allt som involverar barnen är upp till Giddens att ta itu med. Giddens flyttar in i det gigantiska godset Bly på den engelska landsbygden och hon stormtrivs omedelbart och fängslas av den charmerande Flora. När Miles hastigt och lustigt blir relegerad från skolan och flyttar hem till godset igen tar det inte lång tid innan Giddens fäster sig vid honom också. Lugnet bryts emellertid hastigt när Giddens börjar se människor som inte längre finns i livet och barnens beteende blir allt mer besynnerligt. Det verkar som om barnen inte är i behov av en vuxen förebild, inte Giddens i alla fall…

”We must learn what it is these horrors want.”

Brittiska The Innocents bygger på Henry James klassiska historia The Turn of the Screw och är av många krönt som en av de bästa spökfilmer som någonsin har gjorts. Min absoluta favorit inom genren är Robert Wises The Haunting och jag har svårt att se att någonting någonsin kommer att toppa den. The Innocents inleds med att en barnröst (i själva verket är det Isla Cameron som imiterar ett barns röst) sjunger den otroligt effektfulla visan O Willow Waly och sätter därmed stämning för de kommande nittio minuterna. Filmen är en oerhört vacker skapelse och när man ser en film som denna så blir man glad att färgfilmen inte hunnit ta över filmmarknaden. Allt är otroligt snyggt och detaljerat och i stort sett varenda scen ser ut som ett konstverk vilket man kan vila ögonen på i en halv evighet. The Innocents är en tvättäkta spökhistoria (som på samma gång känns som en febrig mardröm) där skräcken kommer långsamt krypande genom plötsliga ljud, skuggor eller rörelser i de magnifika miljöerna. Den vackra utspelningsplatsen med dess omgivningar är helt makalös och det är smått fantastiskt att det faktiskt existerar ställen som godset Bly.

”The children are watching!”

The Innocents är sådär härligt mysryslig som bara britterna kan lyckas med. Slutet däremot är allt annat än mysrysligt, ingen lycklig avslutning här inte. Det ligger en drömlik stämning över hela filmen och även fast det aldrig blir direkt otäckt är det hela tiden otroligt stämningsfullt. Det är en enormt välspelad historia och det är inte bara Deborah Kerr som sköter sig exemplariskt. De båda barnen Martin Stephens och Pamela Franklins (som vi känner igen från filmpärlorna And Soon the Darkness och The Legend of Hell House) insatser är exceptionella! The Innocents är en fröjd för ögonen och en sann brittisk filmklassiker som alla borde se. Har ni redan sett den så se den igen.