Kill List (2011)

Jay och Shel lever tillsammans med deras 7-åriga son i ett äktenskap som är på väg att fallera. Jay är en arbetslös före detta soldat som efter en incident i Kiev, åtta månader tidigare, inte klarar av vardagen utan plötsliga vredesutbrott. Hans polare Gal erbjuder honom ett jobb och han återupptar sig gamla extraknäck som yrkesmördare för att kunna försörja sin familj. Jay och Gal får en dödslista där deras första måltavla är en präst och den andra en bibliotekarie. Mystiska saker börjar hända då deras offer verkar vara sammanlänkade på något vis, dessutom tackar de sina mördare innan de avrättas.  När Jay och Gal önskar avbryta uppdraget hotar deras arbetsgivare med att mörda dem och deras familjer och snart är de insnärjda i ritualmord och religiösa galenskaper.

Kill List har hamnat på många listor över fjolårets bästa filmer och jag förstår varför. Jag har velat se filmen sedan jag läste om den för första gången några månader tillbaka. Även fast jag läst mycket om den hade jag ingen aning om vad den skulle handla om och det kanske är så du bäst kommer att uppskatta filmen. Ovissheten om vad som komma skall. Det dröjer inte länge innan Jays fru (spelad av MyAnna Buring) börjar prata svenska och efter lite surfande på imdb upptäcker jag att det är ytterligare en svenska som medverkat i flera filmer tidigare, bl.a. de båda The Descent filmerna, och det är ju kul att Sverige hamnat på filmkartan igen. Det enda jag störde mig på med filmen var dess ljud. Dialogen var på tok för låg i jämförelse med musiken och det hände flera gånger att jag var tvungen att höja och sänka ljudet. Kanske hade filmskaparen en tanke bakom detta (eller var det min importutgåva av filmen som var problemet) men jag tyckte enbart att det var enerverande. Kill List är en brittisk film när den är som bäst och den innehåller en del riktigt brutala scener. Även om den har inslag från den brittiska filmpärlan The Wicker Man klarar filmen av att stå på egna ben och vara nyskapande, smart och väldigt spännande. Jag kände ett krypande obehag under filmens andra halva och skattade mig lycklig att jag inte hade en aning om vad som skulle fortlöpa. Kill List ger inga definitiva svar utan tittaren får bilda sin egen uppfattning om vad och varför. Det abrupta slutet kan säkert störa många men jag tyckte att det var ett alldeles perfekt ställe att avsluta filmen på. I allt för många filmer drar filmskaparna ut på slutet och väljer att vara övertydliga utan att låta publiken tänka själva. Det gör de inte här och Kill List är en film du inte vill missa.

Cherry Tree Lane (2010)

Home Invasion, Terrorfilm eller vad du väljer att kalla filmgenren om människor som skadas av andra människor som bryter sig in i hemmets lugna vrå, är en ständigt aktuell filmgenre. Nu på senare tid har genren fått ett rejält uppsving med titlar som The Strangers, Ils och Kidnapped (recension HÄR), efter flera år av tystnad. Jag föredrar benämningen Terrorfilm men det beror väl mest på att det var så de kallades när jag började titta på filmer som Straw Dogs (recension av nyinspelningen HÄR), Fight for Your Life (recension HÄR) eller House on the Edge of the Park (recension HÄR) för en herrans massa år sedan. Skit samma, det är i alla fall en av de få filmgenrer som faktiskt skrämmer mig och oftast lämnar mig med en känsla av olust i kroppen. Känslan som infinner sig när du står maktlös i ditt eget hem går inte att beskriva om du själv inte har upplevt det. Jag har gjort det, till viss del, men det är en helt annan historia.

Michael och Christine är ett par som verkar ha det ganska tråkigt ihop och en separation känns inte långt borta. De spenderar en trött kväll tillsammans med att äta middag och dricka vin. Paret avbryts när det ringer på dörren och några ungdomar frågar efter deras son Sebastian som inte är hemma. Michael och Christine fortsätter deras kväll på tu man hand tills de ännu en gång blir avbrutna av Sebastians kompisar. Denna gång bryter de sig in, slår ner paret och binder fast dem i väntan på att deras son ska komma hem.

Jag såg regissörens förra film The Cottage (recension HÄR) för ett tag sedan och tyckte att den var okej, lite smårolig och ett acceptabelt bidrag till den ofta misslyckade kombinationen av skräck och komedi. Jag satte mig ner i soffan utan att ha några som helst förväntningar för vad som komma skulle. Cherry Tree Lane är definitivt inte rolig och det är en film som är raka motsatsen till The Cottage. Filmen utspelar sig i realtid och inleds med långa scener av vardag. När sedan terrorn väl börjar trodde jag att det skulle ta fart på allvar men det gör det inte. Det pratas och pratas, några till dyker upp och så pratas det lite till. När det väl händer någonting är det för sent och jag har tappat intresset. Trots den korta speltiden på strax över 70 minuter upplever jag filmen som väldigt lång. Cherry Tree Lane känns äkta och på riktigt men det behöver inte betyda att det är bra. Filmen tillför ingenting nytt och är alldeles för tråkig för att engagera mig och jag kan räkna upp mängder av filmer som hanterat ämnet bättre de senaste åren. Cherry Tree Lane är inte en helt värdelös film, bara meningslös.

A Lonely Place to Die (2011)

5 vänner bergsklättrar i Skottland. Långt borta från civilisationen, mitt ute i skogen, hör de plötsligt skrik som visar sig komma från under marken. De hittar en vettskrämd liten flicka, begravd i en trälåda. Vännerna delar på sig och Alison och Rob beger sig för att kontakta polisen i närmsta by som ligger en bra bit bort. Resten av sällskapet tar med sig flickan och lunkar i lugnt mak mot samma destination för att göra det enkelt för sig att bli hittade. När Alison och Rob försöker ta sig ner från ett av många berg trillar han ner och dör på fläcken och plötsligt börjar det regna småsten från bergets topp. Alison blir träffad av en sten och trillar även hon ner och när hon hittar Rob märker hon att någon skurit av hans rep. Hon springer ifatt de andra för att varna dem. De inser snart att när de räddade flickan gjorde de sitt livs största misstag.

A Lonely Place To Die är en otippat bra överlevnadsthriller som till största del utspelar sig i makalöst vackra omgivningar. Jag förstår verkligen människors fascination för de skotska högländerna, och bergsklättring med för den delen. Melissa George, som spelar Alison, har jag gillat som skådespelerska ända sedan jag såg henne som dubbelspelande agent/flickvän till Michael Vartan i min gamla favoritserie Alias. Sedan dess har hon alltid varit ett säkert kort och så även här. A Lonely Place To Die är rå, brutal och i det stora hela realistisk, även om vissa sekvenser är ifrågasättbara. Filmen innehåller många oväntade vändningar som jag för en gångs skull inte var beredd på. Det är spännande som bara den, en riktig nagelbitare eller tandpetstuggare som var vad jag smulade sönder i munnen under filmens gång. Jag blev mycket positivt överraskad över hur bra filmen faktiskt var. Det görs tyvärr inte många thrillers idag som håller hela vägen men A Lonely Place To Die är en av de få som levererar ända till slutet. Ska ni se en riktigt bra thriller i år, se A Lonely Place To Die!