Django (1966)

Django inleds med att just Django kommer släpandes med en kista någonstans ute i öknen nära gränsen till Mexico. Han kommer till en liten stad som terroriseras av rebeller ledda av Major Jackson och ett mexikanskt rövargäng med General Hugo i spetsen. I sann A Fistful of Dollars anda eller Yojimbo om man så önskar, spelar Django ut de båda gängen mot varandra och passar på att ta hämnd för mordet på sin fru och dessutom bli rik på kuppen.

Django är en intensiv spaghetti western som inte sparar på krutet. Det skjuts hej vilt och antalet kroppar som Django lämnar efter sig är smått imponerande. Det enda som egentligen går att klaga på är den fruktansvärda dubbningen där alla röster låter likadant. Det känns som de använt en röst till amerikanarna, en till mexikanarna och en till de kvinnliga karaktärerna och i längden blir det lite smått irriterande. Att heller inte Ennio Morricone står för musiken är ett stort minus då det istället låter som soundtracket från valfritt matinéäventyr. Det borde vara en stående regel hos spaghetti western genren att Morricone ska stå för musiken. Titelmelodin däremot är förbannat bra där en Elvis imitatör sjunger om vår hjälte Django.

Enligt mig är världens bästa westernfilm Once Upon a Time in the West, tätt följd av Sergio Leone's dollartrilogi. Franco Nero är inte heller någon Clint Eastwood utan ser mer ut som en snäll variant av denne som pratar på tok för mycket. Men Django är helt klart en film du ska kolla upp om du gillar ovanstående titlar. På svenska släppet av filmen står det att ”döden följer hans spår” och det slår huvudet på spiken. Det är i och för sig det enda som stämmer på det svenska släppet, texten på baksidan har inte ett rätt vad gäller handlingen. Frågan är om de överhuvudtaget ens sett Django. Jag har däremot sett filmen och jag gillar den.