Lady in a Cage (1964)

Turen är verkligen inte på fru Cornelia Hilyard’s sida. Höften återhämtar sig efter ett fall och när sonen Malcolm reser ifrån henne kapsejsar en elledning och lämnar Cornelia fången i en hiss mellan nedan- och ovanvåningen i hennes hus. Som extra grädde på moset har staden drabbats av en värmebölja och alla är utomhus för att fira den fjärde juli. Ingen hör hennes rop på hjälp förutom en alkoholiserad uteliggare som bryter sig in på jakt efter alkohol, utan en tanke på att hjälpa den försvarslösa kvinnan. Istället stjäl han en brödrost och säljer den på närmaste pantbank och svänger inom sin partner för att få hjälp med att tömma huset på fler värdesaker. Utanför väntar dock tre uppmärksamma slynglar som gör sig redo för att få ta del av bytet. Cornelias mardröm har bara börjat…

”Take it all. You can have anything you want. Take anything you want, take anything you want, but in the name of humanity, help me get out of this horrible cage.”

Lady in a Cage har varit för mig helt okänd tills för ungefär ett år sedan då jag av en slump stötte på den i ett sammanhang som jag nu glömt bort. Ända sedan dess har jag hållit utkik efter filmen och äntligen dök den upp bland de många utgångna titlar som filmbolaget Warner Bros bränner ut på dvd under en begränsad tid. Lady in a Cage är ett tidigt bidrag till terror- eller home invasion filmen och även fast den är filmad i svartvit känns det inte som en skapelse från sextiotalet. Det är en, för sin tid, brutal rulle som inte visar någon form av medmänsklighet från de inblandade. Figurerna som bryter sig in i den inspärrade kvinnans hus är skoningslösa människor som inte drar sig för någonting. Tonen som Lady in a Cage sätter är på många sätt före sin tid. Idag är det standard i liknande filmer att inkräktarna tar livet av de oskyldiga husägarna bara för att de kan och till synes helt utan någon anledning. När alkisen frågar ledaren i gänget som bryter sig in i huset om allt är ett skämt och om han verkligen tänker döda dem och i så fall varför får han till svar att det är bara för att de råkar vara där. Detta är frågeställningar filmer som Funny Games och The Strangers på senare år gjort till ett kännetecken för genren. Lady in a Cage innehåller även den smått retarderade gängmedlemmen som låter sig styras hur som helst precis som i I Spit on Your Grave eller The House on the Edge of the Park samt den kvinnliga medhjälparen som bär flera likheter med kvinnan i The Last House on the Left. Lady in a Cage är, precis som samtida The Sadist, på många sätt en viktig föregångare för hela terrorfilmsgenren.

”We’re gonna kill you, pop. All of you. You and the pig. And the human being.”

Lady in a Cage drar igång nästan omedelbart efter det att de supersnygga och tuffa förtexterna har tagit slut. Många gånger känns Lady in a Cage som en exploitationfilm och levererar skoningslöst agerande från de kompromisslösa slöddren. Ibland gränsar det till överspel men filmen lyckas hålla balansgången utan att tippa över till kalkon och blir istället en nervpirrande thriller, en än idag högaktuell sådan. Vi får se många coola kameraåkningarna och hastiga inzoomningarna och blir dessutom serverade en riktigt bra vändning mot slutet. Lady in a Cage är förmodligen mest känd för att ha en ung James Caan i en av sina första långfilmsroller som den skrupellösa gängledaren Randall. Han gör ett bra jobb men det gör alla som är involverade. Sötnosen Jennifer Billingsley ser jag gärna i fler filmer och det är lite synd att hennes roller till största del förpassades till tv-serier. Filmens riktiga stjärna är dock den idag nästan hundra år gamla Olivia de Havilland som med två oscarsstatyetter under bältet spelar ut hela sitt register.  Filmens första halva går åt till att se hur hon tampas med sin situation i den låsta hissen. Vi får höra hennes tankar när hon inte pratar högt för sig själv och hennes limiterade utrymme, vilket hon beskriver som en sluten kista, blir allt mer påtagligt klaustrofobisk när ropen på hjälp till slut enbart förvärrar situationen. Sista halvan är en hård historia där uslingarna till en början håller sig dolda för kvinnan men som sedan släpper alla hämningar och löper amok på varandra och inredningen. Lady in a Cage är en bortglömd pärla som överraskade och imponerade stort på mig. Det är en riktig höjdare!

The Sadist (1963)

Tre lärare är på väg till en baseballmatch när deras bil går sönder ute i Kaliforniens ödemarker. De stannar på en bilkyrkogård bara för att inse att det närliggande huset är tomt. Det verkar som om ägarna har lämnat hemmet mitt under middagen och i väntan på att de ska återvända försöker de strandsatta vännerna att fixa bilen. De blir avbrutna när psykopaten Charlie och hans känslokalla flickvän Judy dyker upp. Bakom sig har de efterlysta mördarna lämnat ett spår av livlösa kroppar och nu står den olyckligt lottade trion på tur. En skoningslös terror inleds och deras liv förvandlas i en rasande fart till en gastkramande mardröm.

”I have been hurt by others. And I will hurt them. I will make them suffer like I have suffered.”

Jag har alltid varit väldigt förtjust i terrorfilmer. Kanske beror det på att det är en av de få genrer som faktiskt skrämmer mig. Det är fullt möjligt att vem som helst, när som helst, kan hamna i klorna på livsfarliga våldsdyrkare som inte har några som helst skrupler i kroppen. Det har hänt och det kommer alltid att förekomma incidenter som enbart är ett utövande i meningslöst våld – det är den skrämmande verkligheten vi lever i och det är ingenting vi kan värja oss mot. Vi kan bara be till en högre makt att det inte kommer att hända oss själva eller våra närmaste.

”How does it feel when you’re about to die?”

The Sadist är löst baserad på seriemördaren Charles Starkweather och hans minderåriga flickvän Caril Fugate som under slutet av nittonhundrafemtiotalet mördade elva personer under en resa genom Nebraska och Wyoming. The Sadist är den första filmen som tog inspiration från händelserna men fler följde, mest nämnvärda är kanske Badlands och Natural Born Killers. Bruce Springsteen sjöng om Starkweather i titelspåret på skivan Nebraska och Stephen King påverkades starkt av händelserna som ung och har använt sig av Starkweather som inspirationskälla i sina verk.

The Sadist är en tidig terrorfilm med en nerv som jag sällan skådat. Det är en lågbudgetrulle men en väldigt imponerande sådan. Det hinner inte gå många minuter innan den enkla men otroligt effektiva historien brakar loss med buller och bång. Filmen håller min blick klistrad mot tv:n och till och med den obligatoriska kisspausen uteblir. Det är otroligt spännande och det var länge sedan nittio minuter gick så fort. Det finns inte en död minut och många sekvenser i filmen tog nästan andan ur mig, ta bara den där coca-cola flaskan står i centrum. Slutet är sjukt bra och dessutom totalt livsfarligt för folk som inte kan hålla naglarna från sina tänder. Arch Hall Jr. är lysande i rollen som den sadistiska mördaren och de resterande inblandade är inte mycket sämre. Skådespeleriet överlag är mycket bra och alla känns trovärdiga i sina roller, likaså filmens dialog som är bättre än väntat. Filmens snygga och finurliga kameravinklar är fantastiska att se och det känns inte särskilt konstigt att filmens fotograf Vilmos Zsigmond gick vidare och medverkade i filmer som Deliverance, The Deer Hunter och Blow Out. The Sadist känns inte det minsta åldrad utan är lika aktuell idag som den var då (självklart blev den totalförbjuden i England). Filmen överraskar hela tiden med att vara totalt känslokall, rå, våldsam (utan att vara grafisk) och att inte inge något som helst hopp för de inblandade. Den ena otippade scenen avlöser den andra och The Sadist var före sin tid med sitt utspel. The Sadist lever verkligen upp till sin titel och levererar en nattsvart och totalt humorbefriad helvetesfärd. Det är det bästa jag sett av sitt slag på väldigt länge och den enda negativa invändningen jag har är inte mot filmen utan mot utgåvan jag köpte. Alpha Videos släpp av filmen är vedervärdig på alla tänkbara sätt. Bilden är kass och ljudet är uselt, dessutom har de valt att visa färgbilder från filmen på dvd:ns baksida (filmen är svartvit). Undvik den som pesten men missa för guds skull inte filmen. Jag förväntade mig en b-film att slå ihjäl några timmar tillsammans med men istället blev jag serverad ett mindre mästerverk som dessutom är en av de absolut bästa terrorfilmer som någonsin har gjorts!

Last House In Istanbul (1974)

Tre brottslingar med elakingen The Scorpion i spetsen flyr undan polisen efter att de attackerat ett ungt par. De bryter sig in hos en doktor, hans fru Thelma och deras femåriga son Morio. Avskummen lever jävel och bränner familjens dyrbara tavlor och böcker tills doktorn kommer med förslaget att ge dem en massa pengar om de lämnar dem ifred. Skurkarna accepterar erbjudandet men då det är söndag och bankerna är stängda blir de tvungna att spendera natten i familjens hus. Fylla, terror och ond bråd död följer. Det blir ett mardrömsfyllt dygn i det sista huset i Istanbul.

”Some hours ago they attacked a night club. They almost killed a man and they forced a girl to dance naked on the street.”

Last House in Istanbuls originalljudspår fanns inte på dvdutgåvan jag såg så det fick bli tysk dubbning, då det var det enda alternativet med engelska undertexter. Det störde mig mindre än vad jag befarade och Turkiet visar ytterligare en gång att de är ett land som kan leverera bra ripoffs. Last House in Istanbul är en turkisk terrorfilm som egentligen inte har särskilt mycket med Wes Cravens The Last House on the Left att göra. Filmen klarar av att stå på egna ben och med att vara så originell som det går när det kommer till att berätta en historia som blivit berättad många gånger tidigare. Jag älskar filmer som försöker tjäna en snabb slant på att göra sin egen variant av en populär film och även fast kvaliteten ofta varierar rejält brukar jag finna någonting i dem som tilltalar mig. Turkiska sådana har jag inte sett särskilt många av och jag kan räkna de jag sett på ena handen. Den senaste filmen jag såg var Cellât (recension HÄR) och den visade sig vara en riktigt bra Death Wish kopia. Last House in Istanbul eller Çirkin Dünya som är dess originaltitel var ännu ett guldkorn från Turkiet. Det var länge sedan jag såg ett sådant extremt överspel från skådespelare och det är en fröjd att beskåda. Av de tre brottslingarna måste i varje fall en av dem vara utvecklingsstörd för en normalt funtad människa fungerar inte på det viset. Förutom att agera som förståndshandikappade springer de runt i kvinnokläder, nakenkramas, leker med femåringens leksaker och gör konstiga grimaser. Gängets ledare (som är mest normal) behandlar sina kumpaner som djur och klappar dem på huvudet och matar dem. Det är ofrivillig humor på hög nivå! Nu låter det som Last House in Istanbul är en rolig film och det är den ju egentligen inte. Det är däremot ett bra bidrag till terrorfilm/home invasion genren och filmens korta speltid gör att det ibland blir riktigt spännande. Alla skådespelarna gör oväntat bra ifrån sig (även överspelen) men den som imponerar mest är otippat nog den femåriga pojken som faktiskt är en sympatisk liten krabat och det brukar ju inte tillhöra vanligheterna, ni kommer väl ihåg den störiga ungen med den fruktansvärda dubbningen i The House by the Cemetery?!. Last House in Istanbuls sista tjugo minuter är förbannat imponerande och förändrar filmens ton rejält och får mig att längta tills nästa gång jag stöter på en turkisk filmpärla som denna. Last House in Istanbul rekommenderas varmt till alla älskare av genren!

Trip with the Teacher (1975)

Lärarinnan Miss Tenny tar med sina fyra kvinnliga elever på en skolutflykt i öknen. Samtidigt får bröderna Pete (som ser ut som en samtida George Harrison) och Al punktering och den vänliga Jay stannar för att hjälpa till. De bestämmer sig för att slå följe och åka motorcykel tillsammans. De tre männen fattar tycke för de fnittrande och flirtande eleverna och följer efter bussen. På en bensinstation inser vi att Al inte är en trevlig figur då han mördar en gammal man som vägrar att torka bort spilld bensin från Als motorcykel. Skolbussen går sönder mitt ute i ingenstans och då busschauffören Marvin inte lyckas klura ut vad felet är inväntar den strandsatta skolklassen hjälp. De tre motorcykelkillarna dyker snart upp och hjälper till att bogsera bussen, inte till räddning utan till en avlägsen stuga där allt snart ballar ur. När Marvin försöker styra upp situationen med att ta till nävarna bli de båda bröderna ilskna och kör ihjäl honom. Skolklassen och den intet ont anande Jay inser snabbt att de ligger riktigt risigt till. Al och Pete har inga intentioner på att låta dem lämna platsen med livet i behåll.

”Look at that Al, he looks like some kind of freak!”

Även om Trip with the Teacher faller under samma genre som klassiker såsom The Last House on the Left, The House on the Edge of the Park (recension HÄR), I Spit on Your Grave, Fight for Your Life (recension HÄR) och Night Train Murders (recension HÄR) blir det aldrig lika grafiskt, brutalt eller sadistiskt. Trots att Trip with the Teacher är tam i jämförelse är det en underhållande skitfilm jag gärna fördriver 90 minuter med.

Igor Kantors musik låter ofta som ett soundtrack taget från en mjukporrfilm och det är inte så konstigt då Igor komponerat musiken till flera Russ Meyer filmer. Nu låter det kanske som någonting negativt men så är inte fallet, det förstärker enbart filmens sleaziga känsla och nu i efterhand kan jag inte tänka mig ett annat soundtrack. Trip with the Teacher är ren exploitationfilm, ingenting annat. Filmen innehåller det mesta som hör genren till som tjejslagsmål, tvivelaktiga sexscener och till och med en actionladdad motorcykeljakt. Slutscenen är helt absurd men det gör bara filmen ännu bättre, dessutom är det första gången jag ser någon bli kvävd genom att få huvudet nedtryck i sanden. Jag tackar gudarna för att folk fortfarande inte har lärt sig att man aldrig ska fråga slödder vad de är ute efter, det slutar aldrig bra och inte heller här vilket jag är tacksam för. Filmen skulle dock aldrig vara någonting utan Zalman King som spelar Al. King är perfekt i rollen som den ständigt trötta och fnissande psykot. Han har dessutom förbannat snygga glasögon, de tar han självklart av sig alldeles för tidigt i filmen och där under döljer sig en ful nuna. Lärarinnan är förvånansvärt anonym i filmen vilket man inte kan tro när man läser dess slogan: How far should a teacher go to protect her students? Hon brusar upp lite då och då och får sina kläder avslitna men i övrigt är hon filmens minst intressanta karaktär. Trip with the Teacher är som sagt inte särskilt våldsam eller chockerande. Vad som däremot är chockerande är det låga betyget på imdb (som många innan mig har reagerat på) vilket är helt obefogat. Om man ger Trip with the Teacher så pass dåligt betyg borde man helt enkelt inte titta på denna typ av film.

 

Cherry Tree Lane (2010)

Home Invasion, Terrorfilm eller vad du väljer att kalla filmgenren om människor som skadas av andra människor som bryter sig in i hemmets lugna vrå, är en ständigt aktuell filmgenre. Nu på senare tid har genren fått ett rejält uppsving med titlar som The Strangers, Ils och Kidnapped (recension HÄR), efter flera år av tystnad. Jag föredrar benämningen Terrorfilm men det beror väl mest på att det var så de kallades när jag började titta på filmer som Straw Dogs (recension av nyinspelningen HÄR), Fight for Your Life (recension HÄR) eller House on the Edge of the Park (recension HÄR) för en herrans massa år sedan. Skit samma, det är i alla fall en av de få filmgenrer som faktiskt skrämmer mig och oftast lämnar mig med en känsla av olust i kroppen. Känslan som infinner sig när du står maktlös i ditt eget hem går inte att beskriva om du själv inte har upplevt det. Jag har gjort det, till viss del, men det är en helt annan historia.

Michael och Christine är ett par som verkar ha det ganska tråkigt ihop och en separation känns inte långt borta. De spenderar en trött kväll tillsammans med att äta middag och dricka vin. Paret avbryts när det ringer på dörren och några ungdomar frågar efter deras son Sebastian som inte är hemma. Michael och Christine fortsätter deras kväll på tu man hand tills de ännu en gång blir avbrutna av Sebastians kompisar. Denna gång bryter de sig in, slår ner paret och binder fast dem i väntan på att deras son ska komma hem.

Jag såg regissörens förra film The Cottage (recension HÄR) för ett tag sedan och tyckte att den var okej, lite smårolig och ett acceptabelt bidrag till den ofta misslyckade kombinationen av skräck och komedi. Jag satte mig ner i soffan utan att ha några som helst förväntningar för vad som komma skulle. Cherry Tree Lane är definitivt inte rolig och det är en film som är raka motsatsen till The Cottage. Filmen utspelar sig i realtid och inleds med långa scener av vardag. När sedan terrorn väl börjar trodde jag att det skulle ta fart på allvar men det gör det inte. Det pratas och pratas, några till dyker upp och så pratas det lite till. När det väl händer någonting är det för sent och jag har tappat intresset. Trots den korta speltiden på strax över 70 minuter upplever jag filmen som väldigt lång. Cherry Tree Lane känns äkta och på riktigt men det behöver inte betyda att det är bra. Filmen tillför ingenting nytt och är alldeles för tråkig för att engagera mig och jag kan räkna upp mängder av filmer som hanterat ämnet bättre de senaste åren. Cherry Tree Lane är inte en helt värdelös film, bara meningslös.

Straw Dogs (2011)

David flyttar tillsammans med sin fru Amy från Los Angeles tillbaka till hennes hembygd, den lilla staden Blackwater i Mississippi. David är manusförfattare och behöver lugnet och tystnaden för att skriva ett filmanus om händelserna i Stalingrad. Amy är en såpaskådis som väntar på det stora genombrottet. Deras nya hus, som en gång tillhört Amys far, behöver rustas upp efter stormen Katrinas framfart. De anlitar lokalbor som Amy känner sedan tidigare och varav en av dem hon dessutom dejtat i sin ungdom. Småstadsmentaliteten klickar inte bra ihop med storstadsmentaliteten och efter en rad kommunikationssvårigheter och tvivelaktigt beteende blir stämningen otrygg. När dessutom David lämnar den lokala kyrkan mitt i en gudstjänst och Amy visar en eller två kroppsdelar för mycket så slår det slint. Under en jakt går allt åt helvete och deras idyll förvandlas till en mardröm.

”We all trust eachother here. We don’t even lock our doors.”

40 år efter Sam Peckinpahs stilbildande filmklassiker är det dags för en nyinspelning. Denna gång utspelar sig historien i den amerikanska södern istället för i en liten by i England och huvudpersonen är manusförfattare istället för matematiker. Ingen av ersättningarna fungerar lika bra. James Marsden är ingen Dustin Hoffman och Rod Lurie är ingen Sam Peckinpah. Varken regi eller personporträtt är ens i närheten lika utvecklade som i förlagan. Om man nu bortser från detta är Straw Dogs en helt okej film. Den amerikanska södern där lokalinvånarna lyssnar på Lynyrd Skynyrd och dricker sig fulla är en tacksam filmmiljö. Filmens uppbyggnad fungerar förvånansvärt bra och man vet, även om man inte har sett originalet, att det kommer sluta illa. Nu är det säkert 10 år sedan jag såg originalet så historien är inte purfärsk i minnet även om jag kommer ihåg det mesta. Kanske är det därför jag uppskattade nyinspelningen mer än vad jag kanske borde. Skådespelarfavoriten James Woods spelar över så det står härliga till och ibland blir det nästan pinsamt att se honom slänga bort sin talang. Alexander Skarsgård däremot gör bra ifrån sig även om karaktären inte känns långt ifrån hans roll som Eric Northman i True Blood. Ibland blir det påfrestande med karaktärernas helt idiotiska beteende. Mesiga Davids förlegade kvinnosyn och Amys tonårsbeteende i sökande efter bekräftelse från sin man är ibland för mycket. Jag saknar verkligen karaktärernas djup som Peckinpah lyckades skildra så bra för flera årtionden sedan. Bortser du från detta och om du dessutom inte sett originalet så är Straw Dogs en ganska så underhållande B-film. Det är en modern tappning av en 40 år gammal filmklassiker som bör ses av alla som har det minsta intresse av film. 

Chaos (2005)

Angelica åker från Los Angeles för att träffa sin vän Emily i sin hemstad Hicksville. Det är raveparty ute i skogen och efter lite övertalning tycker Emilys föräldrar att det är okej att de går, bara de är försiktiga och inte tar några droger (är det inte lite grejen när man går på raveparty?). De är tidigt ute så de bestämmer sig, trots föräldrarnas varningar, att försöka få tag på lite ecstasy. De träffar en kille vid namn Swan som säger sig ha ecstasy men de måste hämta det hos hans vänner på andra sidan skogen. Ljushuvud som de unga tjejerna är följer de med främlingen. Där väntar Swans pappa Chaos och hans två polare vilka inte är några trevliga typer. De är uttråkade brottslingar på rymmen. En orgie i våld och förnedring följer.

”Let’s find that bitch and carve her to pieces”

Chaos går ut hårt redan från start och menar på att filmen är avsedd som en varning för föräldrar och ”potentiella” offer. Filmmakarna vill visa våldet från sin extrema sida och genom detta så hoppas de att filmen i slutändan kan rädda liv. Ja, eller hur. Det är mer en sorglig ursäkt för att visa en brutal film. Filmskaparna gömmer sig bakom en fasad och försöker rättfärdiga någonting som inte behöver rättfärdigas. Det har gjorts mängder av denna typ av film tidigare och jag gillar många av dem skarpt. Skillnaden mellan dem är dock att de inte försöker vara någonting de inte är. Denna filmgenre är exploitation och ingenting mer och det är just det som är dess charm. Utöver att Chaos försöker gömma sig i buskarna och undvika sitt sanna ändamål, är filmen för det mesta scen för scen ripoff av Wes Craven’s The Last House on the Left. Till och med filmens poster är en nästintill exakt kopia. Det var tydligen avsikten från början, att vara en nyinspelning av Cravens film men sedan bestämde sig regissören för att filmen kunde stå på egna ben. Det kan den inte. När man tittar på extramaterialet och ser den osympatiske fjanten till regissör om och om igen berätta att detta är " The most brutal movie ever made" så blir man bara trött. Visst, ”dålig” reklam och ”dåliga” recensioner är bra för att få folk som mig intresserade men även här misslyckas det. Det är inte helt missvisande dock då filmen innehåller ett par riktigt brutala scener (som dessutom ser väldigt realistiska ut) men då Chaos innehåller noll atmosfär och då ”skådespelarna” är så osympatiska och korkade är det svårt att känna sympati för de stackars flickorna. Klart att övergreppen som de utsätts för är fruktansvärda men filmen utdelar inte den där käftsmällen som många andra liknande filmer gör. Chaos lämnar mig inte med ett obehag i magen. Som sagt, skådespeleriet är ingen höjdare och pappa Sylvester kan inte vara särskilt stolt över sin son Sage Stallones insatser. Den enda som faktiskt fungerar är psykot Chaos som spelas av Kevin Gage, han är som klippt och skuren och filmens enda behållning. Chaos är inte helt urusel men det är en onödig skapelse och det är inte heller en särskilt bra film. Däremot fick den mig att vilja se om The Last House on the Left ytterligare en gång och dessutom fick den mig att uppskatta den ”riktiga” nyinspelningen ännu mer.

Var lugna, talet i filmen är engelska. Kunde bara inte hitta den amerikanska trailern.

Mother's Day (2010)

”Yes, mother”

Daniel och hans fru Beth har fest hemma i sitt nyköpta hus. Samtidigt flyr tre bröder från ett misslyckat bankrån där en av dem blivit skottskadad. Bröderna beger sig tillbaka till sitt barndomshem för att möta upp sin mor och syster. Det visar sig dock att det inte längre är deras hem utan Daniel och Beths hus sedan två månader tillbaka. Fly förbannade tar knäppgökarna de nya ägarna och deras gäster som gisslan och terrorn kan börja. Morsgrisarna är ingenting jämfört med modern som snart lyfter skräcken till en helt ny nivå.

”What’s the point in having ears if you’re not going to listen?”

Tydligen är Mother’s Day en nyinspelning av en gammal tromafilm med samma namn. Jag har inte sett den men det spelar ingen roll om det är en remake, så länge det är en bra sådan. Mother’s day är just det. Det är ytterligare ett bidrag till den ständigt aktuella home invasion / terrorfilm genren och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Rebecca De Mornay har inte gjort något vettigt sedan mitten av 1990-talet och det är kul att se henne igen som fullfjädrad psychobitch. Deborah Ann Woll (Jessica från True Blood) spelar här systern i familjen och ser ut att gå på autopilot och spela exakt samma roll som i serien, fast utan huggtänder. Filmen rör sig i ett långsamt tempo utan att bli tråkig, trots dess relativt långa speltid på närmare två timmar. Det var ett smart drag från regissören Darren Lynn Bousman att sluta regissera den oändliga serien av Saw-filmer och istället regissera Mother’s Day för resultatet blev över förväntan. Filmen är långt från ett mästerverk men den är underhållande och stundtals otippat våldsam, dessutom är slutet för en gångs skull ingen besvikelse. Heartless Bastards dyker oväntat upp på filmens soundtrack och får mig att inleda veckan med deras musik. Det är ett band värt att kolla upp för er som ännu inte bekantat er med dem, filmen med för den delen!

Fight For Your Life (1977)

”Who are you? Jessie Lee Kain, pleased to meet you nigger.”

Filmen inleds med en polistransport av tre fångar, alla dömda för mord, våldtäkt och lite annat smått och gott. Soundtracket till åkturen är soul där sångaren sjunger: Fight for your life, you got to do it or die! I en annan del av staden flyr en rånare och kör vårdslöst genom samhället och råkar preja polisbilen från vägen. Poliserna går för att se så att fångarna är okej. Det skulle de aldrig ha gjort då det första psykopaterna gör är att skjuta en av poliserna för att sedan kapa en bil och rymma för glatta livet.

Deras plan är att ta sig över gränsen till Kanada. Stackarna är törstiga och har slut på soppa så de knivhugger en kille på en bensinstation och skjuter ihjäl ägaren av en spritbutik. De bestämmer sig för att det kanske är en god ide att ligga lite lågt tills mörkret lägger sig. Fångarna tvingar sig in och stör friden hos den godhjärtade pastorn Ted med familj. Efter timmar av våld och förnedring tröttnar Ted på att vända andra kinden till.

”Who the hell do you think you are, Martin Luther Coon?.”

Fight For Your Life är en elak jävel och en av de bästa terrorfilmer som gjorts. Filmen bryter alla tabun och är så politiskt inkorrekt som det bara går. Just därför är den ett strålande exempel på hur en exploitationfilm ska se ut. William Sanderson, här i en tidig roll, är fullkomligt lysande som übersvinet Jessie Lee Kain. Han spottar ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra och förnedrar den stackars familjen på alla tänkbara sätt. Till och med att pistolhota en bebis är inte fel utan snarare underhållning i hans värld. Den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan bräcka William Sanderson skulle i så fall vara David Hess. Det sexuella våldet är för en gångs skull nedtonat men det är verkligen inte resten av terrorn. Det iskalla mordet på den lilla pojken är bland det mest känslokalla jag sett i denna filmgenre. Du förstår kanske redan nu att Fight For Your Life är en given film att ha i din filmsamling. Mycket bättre än såhär blir inte exploitationfilm!