Burial Ground - The Nights of Terror (1981)

The earth shall tremble.... Graves shall open.... They shall come among the living as messengers of death and there shall be the nights of terror....

"Profecy of the Black Spider"

En professor med stort skägg (vilka professorer är inte skäggiga på film?) hittar en stentavla med mystiska symboler, som bara han förstår innebörden av, i utgrävningarna vid en herrgård som han lånat av sina vänner George och Evelyn. I hopp om att finna fler fynd beger han sig tillbaka bara för att väcka de döda till liv…

Förtexterna börjar rulla och George och Evelyn anländer till sin herrgård tillsammans med deras son Michael (en vuxen dvärg som skådespelar som ett barn) och två andra par. Professorn har tydligen velat få dem alla att komma dit för att visa dem hans fynd. Alla har sex med varandra på alla tänkbara ställen i väntan på att professorn ska anlända och visa dem vad han funnit. Plötsligt exploderar alla glödlamporna (mitt på ljusa dagen) i herrgården och levande döda uppenbarar sig överallt. Vettskrämda barrikerar de sig i herrgården men det dröjer inte länge innan zombiesarna plockar upp allehanda vapen och försöker ta sig in…

”Didn’t you like my little show? You look just like a little whore, but I like that in a girl”

Burial Ground är så långt från Lucio Fulci’s eller George A.Romero’s zombie filmer man kan komma men ändå besitter filmen en atmosfär som inte liknar någonting annat jag sett. Zombiesarna är coola och ser här ut som mongoloid versioner av kollegorna i Zombie Flesh Eaters eller Dawn of the Dead och den otäcka stämningen lyser med sin frånvaro. Ändå är detta skitbra på sämsta möjliga sätt.

B-film av denna sort har en tendens att vara riktigt sega och fylla ut filmen med en massa nonsens, men inte här. I Burial Ground finns inga djupa personporträtt och storyn är lika med noll. Det är precis vad jag älskar med filmen, lägg sedan till dålig dubbning, ett rejält överspelande från alla skådisarna och allehanda ologiska händelser så har du Burial Ground i ett nötskal.

Jag kan rada upp scen efter scen som gör Burial Ground till en riktig kanonfilm men då skulle jag förstöra det för er stackars satar som inte hunnit se detta italienska galenskap än. Jag kan inte låta bli att älska scenen där en zombie kastar en spik i handen på hushållerskan så hon blir hängandes med huvudet utanför ett fönster för att sedan halshugga henne långsamt med en lie. Det är faktiskt hur snyggt som helst och mycket bättre än filmens försök att sno ”splinter in the eye” sekvensen från Zombie Flesh Eaters. Filmens största behållning är dock vuxenbarnet Michael och hans osunda förhållande till sin mor. Scenen där Michael börjar hångla och tafsa på sin mor varav hon smäller till honom och han springer iväg och utbrister: What’s wrong? I’m your son! är obetalbar! Det är scener som dessa som gör att jag föredrar filmer av denna kaliber framför dagens Hollywood filmer. Varför försöka göra någonting oseriöst till någonting seriöst?