Visar inlägg med etikett Ennio Morricone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ennio Morricone. Visa alla inlägg

tisdag 17 januari 2012

Once Upon A Time In America (1984)


Once Upon A Time In America berättar historien om fem vänner som växer upp i New York under 1920-talet. Vi får följa dem från ung ålder fram tills det att åldern knackar på dörren. De klättrar sakta men säkert upp i brottslighetens värld och de lär sig den hårda vägen att vänskap och pengar inte går hand i hand. Once Upon A Time in America är så mycket mer än bara en gangsterhistoria, det är en episk berättelse om vänskap, svek och förälskelse och det är en storslagen sådan. Det tog Sergio Leone nästan 10 år att fullfölja filmen som länge varit hans drömprojekt, det blev också hans sista. Det är en mäktig historia och allt är i minsta detalj ren och skär perfektion. Ennio Morricone har skrivit den tidlösa musiken och även om jag håller Dollartrilogin och Once Upon A Time In the West väldigt högt, anser jag nog att detta är Sergio Leones bästa film. Det är även en av mina favoritfilmer någonsin. Robert De Niro finns med i många av de filmer som jag än idag anser vara större eller mindre mästerverk. Han har gjort många rollpresentationer som är lysande och det här är inget undantag. Han är fullkomligt fenomenal som Noodles, det är alla de andra skådespelarna med men De Niro fulländar verkligen filmen. Sergio Leones regi känns igen med långa tysta scener och en otrolig precision för vad som passar in vid rätt tillfälle, han är mästare på att skapa mäktiga filmsekvenser. Precis som Charles Bronsons munspelsspelande karaktär i Once Upon A Time In the West finns här likheter med William Forsythes karaktär Cockeye som bytt ut munspelet mot en panflöjt. Det går inte att rekommendera Once Upon A Time In America tillräckligt, det är en makalöst bra film som måste ses av er som ännu inte har haft nöjet på er sida. För oss andra är det ett lika kärt återseende varje gång!

onsdag 11 maj 2011

Night Train Murders (1975)


Night Train Murders är en italiensk ripp off på Wes Cravens Last House on the Left, som i sin tur är en ripp off på Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Det spelar ingen roll, så länge det är ett bra koncept kan det vara värt att göra om och om igen.

Två ligister lever rövare någonstans i München. De rånar en jultomte och sliter sönder en gammal tants pälsjacka innan de hoppar på ett nattåg till Verona. Där träffar de på en överkåt, sadistisk kvinnlig resenär. Den ena av ligisterna spenderar tiden med att ha sex med henne medan den andra mest skjuter heroin.
Samtidigt sitter två unga flickor på samma tåg på väg till Verona för att fira jul med familjen. Allt är frid och fröjd tills deras vägar möts, på ett tåg där den enda vägen ut är genom fönstret.

Jag har inte sett Night Train Murders på säkert 10 år, men det är en av de där filmerna som fastnade hos mig. När sluttexterna började rulla satt jag kvar i soffan med en klump i halsen. Situationerna de unga flickorna sätts i är verkligen helvetet på jorden. Allt som kan gå fel, går fel.

Nu 10 år senare har filmen inte riktigt samma effekt på mig. Kanske beror det på att vissa av scenerna fortfarande var relativt färska i huvudet på mig. Kanske beror det på att ribban höjts rejält när det kommer till film de senaste 10 åren.
Filmen är dock fortfarande mycket bra och det är en av de bästa Last House on the Left klonerna från 70-talet.
Ennio Morricone’s musik är mycket effektiv och en av hans bästa. Han använder sig av samma grundprincip som ”Man With the Harmonica” från lysande Once Upon A Time in the West.
Vad som inte är särskilt effektivt är titelsången, A Flower’s All You Need av smörsångaren Demis Roussos, den suger rakt av. Filmens regissör, Aldo Lado säger dock i extramaterialet att Morricone rekommenderade Rousso och att han var populär på den tiden, så ”why not”?

Den fantastiskt kassa titelsången

Milano Odia: La Polizia Non Può Sparare (1974)


Den amerikanska titeln Almost Human är väldigt passande med tanke på att ynkryggen Giulio (med coola pilotbrillor) är allt annat än mänsklig i sitt beteende gentemot andra människor. Han dödar allt som kommer i hans väg. Kvinnor, barn, polismän, vänner, flickvänner, inget är tabu.

Filmen inleds med ett bankrån som går käpprätt åt helvete, följt av en fantastisk biljaktsscen. Då Giulio inte har en tanke på att fixa sig ett riktigt jobb kläcker han den brillianta idén att kidnappa sin flickväns chefs dotter, och pressa honom på en orimlig lösensumma. Till hjälp tar han sina måttligt intelligenta två kompanjoner.
De lämnar ett blodigt spår efter sig och snart är poliskommissarien Walter Grandi dem på spåren.

Filmen är väldigt våldsam och har logiska luckor stora som kulhålen de lämnar i sina offer.
Att en människa som Giulio kan ha en sådan sympatisk flickvän som Iona (spelad av vår svenska Anita Strindberg) är helt otroligt.
Dialogen är helt uppåt väggarna.
How come you call him papa? Cause he’s old. Not beacause he ever did my mother, poor guy, he never even ran into her”.
Eller.
Start writing or he’ll beat the piss out of you”, hur fan bankar man pisset ur någon?
Men det är precis detta som gör filmen så underhållande. Den försöker inte vara något annat än en skräpfilm. Förutom det sega mellanpartiet är denna film en riktig höjdare. Tomas Milian som spelar ärkesvinet och Henry Silva som spelar poliskommissarien är som klippt och skurna för Milano Odia: La Polizia Non Può Sparare. Ennio Morricone’s tidstypiska musik är också ett plus i kanten.
Umberto Lenzi, regissören bakom höjdarfilmerna Cannibal Ferox, Eaten Alive, Nightmare City, Eyeball och Seven Bloodstained Orchids har nu gett mig en ny favoritfilm!