Once Upon a Time in the West (1968)

Jill McBain anländer till Flagstone i Arizona för att återförenas med sin make Brett och dennes son och dotter. Det är en månad sedan de gifte sig i New Orleans och hon anländer en dag tidigare än förväntat för att överraska honom. Men hon kommer för sent, fem revolvermän med den ondskefulla Frank i spetsen har redan avrättat familjen. Banditen Cheyenne och hans män får skulden för morden när det i själva verket är en man vid namn Morton som ligger bakom. Morton har lejt lönnmördaren Frank för att undanröja alla som kommer i vägen för hans järnväg som ska dras genom landet. Jill slår sig samman med Cheyenne och en mystisk man med ett munspel, då de alla har högst personliga anledningar till att önska livet ur den kallblodiga mördaren Frank.

”By the way, you know anything about a man going around playing a harmonica? He’s somebody you’d remember. Instead of talking, he plays. And when he’d better play, he talks.”

Sergio Leones Once Upon a Time in the West är en av mina absoluta favoritfilmer och jag har sett den åtskilliga gånger genom åren. Jag har alltid hållit Clint Eastwood högst av alla västernstjärnor, då det var genom filmer han medverkade i som mitt intresse för västernfilmen väcktes. Mannen med Oxpiskan, Pale Rider, Häng Dom Högt och Dollartrilogin var filmer jag såg med jämna mellanrum under hela min ungdom och var det någon jag ville bli när jag blev stor så var det Clintan. När jag såg Once Upon a Time in the West för första gången var jag skeptisk då Eastwood inte fanns med i rollistan. Saken är den att när skådespelare som Charles Bronson och Henry Fonda gjorde entré glömde jag snart bort att detta var en film utan Clint Eastwood i huvudrollen. Henry Fonda är fullkomligt lysande (i en roll som är den raka motsatsen till vad han brukar porträttera) som den iskalla lönnmördaren Frank och Charles Bronson briljerar som den tystlåtna hämnaren med munspelet.

“You know, Jill, you remind me of my mother. She was the biggest whore in Alameda and the finest woman that ever lived. Whoever my father was, for an hour or for a month - he must have been a happy man.”

När Leone var färdig med sin Dollartrilogi ville han lämna genren bakom sig och sätta igång med sitt drömprojekt Once Upon a Time in America men så blev det ju inte. Hans västernfilmer var omåttligt populära och filmbolaget ville inte låta honom göra en film i en annan genre innan han levererade ytterligare en västernfilm. Då bestämde sig Leone för att inleda en ny trilogi där Once Upon a Time in the West blev den inledande och Once Upon a Time in America den avslutande. Resultatet blev minst sagt strålande och en av de bästa västernfilmer som någonsin har gjorts. Jag håller Dollartrilogin och Once Upon a Time in America väldigt högt men Once Upon a Time in the West är min favorit bland Sergio Leones filmer.

“People scare better when they're dying.”

Det rör sig långsamt framåt och det är långa och utdragna scener med fokus på detaljer i omgivningen och ansiktsuttryck. Den tio minuter långa inledningen där revolvermännen väntar på ett anländande tåg och munspelsspelande Bronson dyker upp är lysande. Man kan riktigt känna dammet i näsborrarna och känna den gassande hettan i det ändlöst vackra ökenlandskapet. Sergio Leone säger om Once Upon a Time in the West att: ”Filmens rytm skulle framkalla känslan av en döende människas sista flämtande andetag” och det är precis så det känns i denna två timmar och fyrtio minuter långa dödsdans. Filmens enda egentliga hopp ligger hos Jill som är det enda riktiga kvinnoporträttet i hela historien, men det är ett starkt sådant. Hennes tuffa framtoning och självständighet hörde inte till vanligheten i denna typ av film från eran. Filmens historia skrev Leone tillsammans med Bernardo Bertolucci och ingen mindre än den blivande mästerregissören Dario Argento. För filmens musik står som vanligt Ennio Morricone och det är bland det bästa han har komponerat. Ibland är musiken smärtsamt vacker och varje gång jag hör munspelet blir jag som förstummad. Han använde sig av en liknande melodi i Aldo Lados magnifika terrorfilm Night Train Murders men det är en annan historia, en historia ni kan läsa mer om här. Som jag nämnde tidigare är Henry Fonda och Charles Bronson strålande i sina roller men det gäller även Claudia Cardinale som spelar Jill och Jason Robards som spelar Cheyenne. Once Upon a Time in the West innehåller en fantastisk dialog som bitvis är riktigt underhållande. Historien i sig är i grunden ganska simpel men mer behövs inte i händerna på Sergio Leone som ännu en gång lyckats skapa ett mästerverk!

Once Upon A Time In America (1984)

Once Upon A Time In America berättar historien om fem vänner som växer upp i New York under 1920-talet. Vi får följa dem från ung ålder fram tills det att åldern knackar på dörren. De klättrar sakta men säkert upp i brottslighetens värld och de lär sig den hårda vägen att vänskap och pengar inte går hand i hand. Once Upon A Time in America är så mycket mer än bara en gangsterhistoria, det är en episk berättelse om vänskap, svek och förälskelse och det är en storslagen sådan. Det tog Sergio Leone nästan 10 år att fullfölja filmen som länge varit hans drömprojekt, det blev också hans sista. Det är en mäktig historia och allt är i minsta detalj ren och skär perfektion. Ennio Morricone har skrivit den tidlösa musiken och även om jag håller Dollartrilogin och Once Upon A Time In the West väldigt högt, anser jag nog att detta är Sergio Leones bästa film. Det är även en av mina favoritfilmer någonsin. Robert De Niro finns med i många av de filmer som jag än idag anser vara större eller mindre mästerverk. Han har gjort många rollpresentationer som är lysande och det här är inget undantag. Han är fullkomligt fenomenal som Noodles, det är alla de andra skådespelarna med men De Niro fulländar verkligen filmen. Sergio Leones regi känns igen med långa tysta scener och en otrolig precision för vad som passar in vid rätt tillfälle, han är mästare på att skapa mäktiga filmsekvenser. Precis som Charles Bronsons munspelsspelande karaktär i Once Upon A Time In the West finns här likheter med William Forsythes karaktär Cockeye som bytt ut munspelet mot en panflöjt. Det går inte att rekommendera Once Upon A Time In America tillräckligt, det är en makalöst bra film som måste ses av er som ännu inte har haft nöjet på er sida. För oss andra är det ett lika kärt återseende varje gång!

Django (1966)

Django inleds med att just Django kommer släpandes med en kista någonstans ute i öknen nära gränsen till Mexico. Han kommer till en liten stad som terroriseras av rebeller ledda av Major Jackson och ett mexikanskt rövargäng med General Hugo i spetsen. I sann A Fistful of Dollars anda eller Yojimbo om man så önskar, spelar Django ut de båda gängen mot varandra och passar på att ta hämnd för mordet på sin fru och dessutom bli rik på kuppen.

Django är en intensiv spaghetti western som inte sparar på krutet. Det skjuts hej vilt och antalet kroppar som Django lämnar efter sig är smått imponerande. Det enda som egentligen går att klaga på är den fruktansvärda dubbningen där alla röster låter likadant. Det känns som de använt en röst till amerikanarna, en till mexikanarna och en till de kvinnliga karaktärerna och i längden blir det lite smått irriterande. Att heller inte Ennio Morricone står för musiken är ett stort minus då det istället låter som soundtracket från valfritt matinéäventyr. Det borde vara en stående regel hos spaghetti western genren att Morricone ska stå för musiken. Titelmelodin däremot är förbannat bra där en Elvis imitatör sjunger om vår hjälte Django.

Enligt mig är världens bästa westernfilm Once Upon a Time in the West, tätt följd av Sergio Leone's dollartrilogi. Franco Nero är inte heller någon Clint Eastwood utan ser mer ut som en snäll variant av denne som pratar på tok för mycket. Men Django är helt klart en film du ska kolla upp om du gillar ovanstående titlar. På svenska släppet av filmen står det att ”döden följer hans spår” och det slår huvudet på spiken. Det är i och för sig det enda som stämmer på det svenska släppet, texten på baksidan har inte ett rätt vad gäller handlingen. Frågan är om de överhuvudtaget ens sett Django. Jag har däremot sett filmen och jag gillar den.