Cat's Eye (1985)

Cat’s Eye är en antologi bestående av tre kortare historier signerad Stephen King. Vi får följa en katt som på olika sätt blir en bifigur i filmens sammanvävda historier. I sista delen får vi reda på dennes roll i berättelsen.

Dick Morrison blir övertalad av sin vän Jim att pröva på en ny metod för att sluta röka, en metod som gjort under på honom själv. Quitters, Inc. är en rökavvänjningsklinik som använder sig av extrema metoder för att få sina kunder att fimpa för gott. Just hur extrema de är får Dick snart erfara i den första historien, Quitters, Inc.

James Woods som här spelar Dick är som vanligt mycket bra och man kan riktigt känna hans abstinens. Då jag själv fimpat cigaretterna för några månader sedan känner jag igen mig i mycket av hans beteende, självklart är det inte lika extremt men jag får verkligen hoppas att inget liknande händer mig om jag får ett återfall. Jag har aldrig hört The Police låt Every Breath You Take i ett bättre sammanhang tidigare!

I nästa berättelse blir tennisspelaren Johnny kidnappad av storfräsaren Cressners gangsters då han har en affär med dennes fru Marcia. Cressner ger Johnny ett val, att anta en utmaning eller att bli inspärrad på livstid för innehav av droger de planterat i hans bil och att aldrig se sin nyfunna kärlek igen. Vad han måste göra för att vinna en väska fylld med pengar, sin frihet och livs kärlek får vi se i The Ledge.

The Ledge är en riktig nagelbitare och den bästa historien i filmen. Jag gillade förlagan skarpt i boken och precis som Quitters, Inc. är överförandet från bok till film mycket bra. Nu låter det som om jag glorifierar alla berättelserna i Stephen Kings novellsamling Night Shift men sanningen är den att de flesta är väldigt bra.

Filmens sista del skulle egentligen vara Sometimes They Come Back (som jag recenserar HÄR) men filmbolaget ansåg att den skulle passa bättre som långfilm och det hade de ju helt rätt i! Istället skrev King en ny historia exklusivt för Cat’s Eye där han hade Drew Barrymore i åtanke som flickan Amanda efter det han sett henne i filmatiseringen av sin roman Firestarter (som jag recenserar HÄR). Det är inte så konstigt då Barrymore även här visar vilken fantastisk barnskådespelare hon var.

Sista delen heter The General. Flickan Amanda drömmer mardrömmar om ett monster som bor i väggen. Mycket riktigt är det helt sant och den enda som kan rädda henne är Amandas nyfunne vän, katten som hon gett namnet General.

The General är det sämsta bidraget i filmen men det är fortfarande en trivsam historia. Monstret är skapat av den nyligen avlidna Carlo Rambaldi och även fast det inte är någon E.T. direkt fungerar den trolliknande varelsen alldeles utmärkt. Även här dyker Every Breath You Take upp i helt rätt tillfälle.

Cat’s Eye är regisserad av Lewis Teague som två år tidigare regisserade Cujo (som jag recenserar HÄR). Filmen innehåller mängder av referenser till Stephen Kings verk. Den rabiessmittade hunden Cujo jagar katten i början och blir nästan påkörd av djävulsbilen Christine. Dick tittar på filmatiseringen av The Dead Zone (den recenserar jag HÄR) och Amandas mamma läser Pet Sematary.

Cat’s Eye är en småmysig samling thrillerrysare som är perfekt för en kylig höstkväll med dämpad belysning och snask i godisskålen.

Straw Dogs (2011)

David flyttar tillsammans med sin fru Amy från Los Angeles tillbaka till hennes hembygd, den lilla staden Blackwater i Mississippi. David är manusförfattare och behöver lugnet och tystnaden för att skriva ett filmanus om händelserna i Stalingrad. Amy är en såpaskådis som väntar på det stora genombrottet. Deras nya hus, som en gång tillhört Amys far, behöver rustas upp efter stormen Katrinas framfart. De anlitar lokalbor som Amy känner sedan tidigare och varav en av dem hon dessutom dejtat i sin ungdom. Småstadsmentaliteten klickar inte bra ihop med storstadsmentaliteten och efter en rad kommunikationssvårigheter och tvivelaktigt beteende blir stämningen otrygg. När dessutom David lämnar den lokala kyrkan mitt i en gudstjänst och Amy visar en eller två kroppsdelar för mycket så slår det slint. Under en jakt går allt åt helvete och deras idyll förvandlas till en mardröm.

”We all trust eachother here. We don’t even lock our doors.”

40 år efter Sam Peckinpahs stilbildande filmklassiker är det dags för en nyinspelning. Denna gång utspelar sig historien i den amerikanska södern istället för i en liten by i England och huvudpersonen är manusförfattare istället för matematiker. Ingen av ersättningarna fungerar lika bra. James Marsden är ingen Dustin Hoffman och Rod Lurie är ingen Sam Peckinpah. Varken regi eller personporträtt är ens i närheten lika utvecklade som i förlagan. Om man nu bortser från detta är Straw Dogs en helt okej film. Den amerikanska södern där lokalinvånarna lyssnar på Lynyrd Skynyrd och dricker sig fulla är en tacksam filmmiljö. Filmens uppbyggnad fungerar förvånansvärt bra och man vet, även om man inte har sett originalet, att det kommer sluta illa. Nu är det säkert 10 år sedan jag såg originalet så historien är inte purfärsk i minnet även om jag kommer ihåg det mesta. Kanske är det därför jag uppskattade nyinspelningen mer än vad jag kanske borde. Skådespelarfavoriten James Woods spelar över så det står härliga till och ibland blir det nästan pinsamt att se honom slänga bort sin talang. Alexander Skarsgård däremot gör bra ifrån sig även om karaktären inte känns långt ifrån hans roll som Eric Northman i True Blood. Ibland blir det påfrestande med karaktärernas helt idiotiska beteende. Mesiga Davids förlegade kvinnosyn och Amys tonårsbeteende i sökande efter bekräftelse från sin man är ibland för mycket. Jag saknar verkligen karaktärernas djup som Peckinpah lyckades skildra så bra för flera årtionden sedan. Bortser du från detta och om du dessutom inte sett originalet så är Straw Dogs en ganska så underhållande B-film. Det är en modern tappning av en 40 år gammal filmklassiker som bör ses av alla som har det minsta intresse av film. 

Once Upon A Time In America (1984)

Once Upon A Time In America berättar historien om fem vänner som växer upp i New York under 1920-talet. Vi får följa dem från ung ålder fram tills det att åldern knackar på dörren. De klättrar sakta men säkert upp i brottslighetens värld och de lär sig den hårda vägen att vänskap och pengar inte går hand i hand. Once Upon A Time in America är så mycket mer än bara en gangsterhistoria, det är en episk berättelse om vänskap, svek och förälskelse och det är en storslagen sådan. Det tog Sergio Leone nästan 10 år att fullfölja filmen som länge varit hans drömprojekt, det blev också hans sista. Det är en mäktig historia och allt är i minsta detalj ren och skär perfektion. Ennio Morricone har skrivit den tidlösa musiken och även om jag håller Dollartrilogin och Once Upon A Time In the West väldigt högt, anser jag nog att detta är Sergio Leones bästa film. Det är även en av mina favoritfilmer någonsin. Robert De Niro finns med i många av de filmer som jag än idag anser vara större eller mindre mästerverk. Han har gjort många rollpresentationer som är lysande och det här är inget undantag. Han är fullkomligt fenomenal som Noodles, det är alla de andra skådespelarna med men De Niro fulländar verkligen filmen. Sergio Leones regi känns igen med långa tysta scener och en otrolig precision för vad som passar in vid rätt tillfälle, han är mästare på att skapa mäktiga filmsekvenser. Precis som Charles Bronsons munspelsspelande karaktär i Once Upon A Time In the West finns här likheter med William Forsythes karaktär Cockeye som bytt ut munspelet mot en panflöjt. Det går inte att rekommendera Once Upon A Time In America tillräckligt, det är en makalöst bra film som måste ses av er som ännu inte har haft nöjet på er sida. För oss andra är det ett lika kärt återseende varje gång!