Single White Female (1992)

När det kommer fram att Allisons fästman Sam har varit otrogen med sin exfru så slänger Allison ut honom ur lägenheten. För att lindra ensamheten så sätter hon in en annons i tidningen för att hitta en rumskamrat. Efter en rad skumma figurer så dyker Hedra upp och hon verkar vara den perfekta rumskamraten… Men det är hon ju såklart inte.

”Gee, Hedy, I hope you never get mad at me.”

Vissa filmer hänger kvar i tankarna många år efter det att man sett dom - av flera olika anledningar, både dåliga och bra. Single White Female eller Ensam Ung Kvinna Söker… som är titeln vi är vana vid hemma i Sverige gillade jag skarpt när den kom ut. Då hade jag inte sett överdrivet mycket film och tyckte den var fruktansvärt spännande. Det är två bra töser i huvudrollerna. Jennifer Jason Leigh är perfekt i rollen som psykot som gör allt för att likna sin intet ont anande rumskompis. Bridget Fonda (här i ful frisyr) har jag alltid gillat och hon har medverkat i en rad bra filmer under framförallt nittiotalet. Det är synd och skam att hon helt verkar ha lagt skådespeleriet på hyllan idag. Single White Female är en standardpsykothriller med erotiska inslag som inte levererar många överraskningar. Det börjar lugnt och sansat när de nyfunna vännerna gör tjejiga saker tillsammans men sedan efter ungefär en timme in i filmen börjar tokigheterna ta skruv på allvar. Hedra är till en början den ultimata rumskompisen men blir ganska snabbt påfrestande och manipulativ. Hon är mest lite för mycket hela tiden för att avslutningsvis förvandlas till en fullfjädrad psykopat, utan att det för den delen spelas över. Single White Female blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig tråkigt tack vare de båda trovärdiga och förvånansvärt ofta nakna huvudrollsinnehavarna. Single White Female är inte något speciellt eller originellt men en helt okej thriller och de nästan två timmarna försvann av bara farten.

Striptease (1996)

När Erin blir sparkad från sitt jobb som sekreterare på FBI gör hon allt i sin makt för att hindra sin sjuåriga dotter från att flytta in permanent tillsammans med sin dumsnut till far. En elakartad vårdnadstvist gör att hon i desperation tar jobbet som strippa på strippklubben Eager Beaver för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att bevisa att hon kan försörja sin dotter. Den högt uppsatta politikern David Dilbeck, som är farligt nära att bli omvald, begår tabben att misshandla huvudpersonen i en svensexa och blir snart utpressad på pengar och makt. På kuppen blir han dessutom förälskad i Erin och gör allt vad han kan för att komma innanför hennes trosor, samtidigt som Erin utnyttjar situationen och smider planer på att ensam få vårdnaden om sin dotter Angela.

”An angel appeared. An angel of pure delight.”

Det var något av en big deal när Demi Moore plötsligt bestämde sig för att kasta kläderna i den redan i förväg förväntade kioskvältaren Striptease. Hon gjorde det emellertid inte gratis, tolv miljoner dollar fick hon för sin insats – en rekordhög summa för en skådespelerska nittonhundranittiosex. Såhär i efterhand är hennes agerande inte särskilt konstigt då både Sharon Stone och Madonna gjort liknande bedrifter några år tidigare och erotiska thrillers och dramas var på tapeten under början och mitten av nittiotalet. Någon dunderhit blev dock aldrig Striptease.

”I give you anything you want. A diamond ring. A Lexus. I’ll get you a condo on the beach. Just be my girlfriend.”

Striptease är en svindyr b-film som är fullproppad med flamsigt agerande och töntig dialog – och förstås massvis av nakna tuttar. Efter arton minuter inträffar det som filmpubliken har väntat på – Demi Moore visar brösten och det är just detta som Striptease gjorde sig redan i förväg omtalad för. Särskilt sexig är dock inte Striptease. Exponerade bröst dyker upp precis överallt, nästan hela tiden och dreglande män gör sitt bästa för att visa sitt intresse genom att stoppa knyckliga dollarsedlar i troskanterna. Till största del så utspelar sig Striptease just på strippklubbar och så mycket till handling får vi aldrig ta del av. Inte för att filmen inte försöker under nästan två timmar men det är förgäves. Samtidigt som Striptease vill berätta en hjärtskärande historia om en stark singelkvinnas kamp om vårdnaden av sitt älskade barn, så begravs historien i en konstig mix av villig och ofrivillig humor och ofta känns Striptease som en tvättäkta buskis. Det är en otroligt lökig film på bästa möjliga sätt och detta är tack vare Burt Reynolds. Han är helt fantastisk som den tappade politikern i blåsväder som smyger runt och fluktar efter kvinnor i konstiga förklädnader och han regerar i varje scen han är med i. Hur sköter sig då filmens huvudrollsinnehavare Demi Moore? Låt oss säga så här, hon är definitivt inte värd tolv miljoner dollar. Om man inte tar Striptease på för stort allvar så är det en riktig höjdarrulle, annars är den lätt att avfärda som smörja. För mig är dock Striptease ett sant guilty pleasure och hur jag än vrider och vänder på det så är det en otroligt underhållande film som fått alldeles för mycket oförtjänt skit genom åren.

The Fly (1986)

Vetenskapsmannen Seth Brundle har arbetat med ett experiment i sex år när han stöter på den charmiga och vackra journalisten Veronica. De finner tycke för varandra och Seth visar henne vad han har pysslat med de senaste åren. Seth har lyckats skapa någonting unikt, teleportörer som kan förflytta ett objekt från en plats till en annan men allt fungerar inte riktigt som det ska. Materiella saker förflyttar sig felfritt men när levande organismer ska genomgå samma procedur fallerar någonting. Efter sömnlösa nätter tror sig Seth ha en lösning på problemet och en kväll efter för mycket champagne, testar han experimentet på sig själv. Någonting går fel, väldigt fel. En fluga lyckas ta sig in i transportören och Seth börjar sakta men säkert ta en ny skepnad.

”I think it’s time for champagne.”

Jag har inte sett David Cronenbergs nyinspelning av femtiotalsklassikern The Fly på många herrans år och när sambon plötsligt, helt ut i det blå utbrister ”vi ska inte se Flugan?” var jag inte sen att haka på. Det känns som om jag den senaste tiden har väckt ett begär hos henne efter lite annorlunda filmer och det är någonting jag är väldigt stolt över. Strunt samma, över till ämnet igen. Som sagt, The Fly är en nyinspelning av filmen med samma titel från nittonhundrafemtioåtta och såhär i efterhand känns det inte särskilt konstigt att Cronenberg valde att göra en reboot på historien då den passar perfekt in i hans värld av body horror, en genre han gjorde till sin egen med start under mitten av sjuttiotalet.

”This is not just sex and penetration, but penetration beyond the veil of the flesh. A deep, penetrating dive into the plasma pool.”

Cronenbergs senaste filmer har gjort mig besviken och jag är idag nästan beredd på att ge upp hoppet om regissören. Hans senaste skapelser A Dangerous Method var inte mycket att hänga i granen och Cosmopolis hatade jag. Det är starka ord att använda i sammanhang med en regissör jag annars tycker så mycket om men då är det skönt att veta att man alltid kan återbesöka de många guldkornen som finns i hans filmografi. Det var länge sedan jag såg The Fly och ännu längre sedan jag såg originalet så jag kan inte uttala mig om filmernas likheter. Cronenberg berättar en simpel men väldigt effektiv historia där det bortom alla snaskiga och slabbiga specialeffekter, gömmer sig en känsloladdad och tragisk kärlekshistoria. Jeff Goldblum är lysande i huvudrollen och han borde precis som makeupeffekterna, blivit belönad med en oscar för sitt personporträtt. Jag tror aldrig jag har sett han såhär bra innan eller efter. Geena Davis är också bra och fungerar perfekt som hans älskarinna och beskyddare och hon påminner mig om andra filmer hon medverkat i som jag tycker mycket om.

”I’m saying I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over and the insect is awake.”

The Fly är en otroligt underhållande film som inte slösar tid på nonsens innan den tar fart. Det dröjer bara ett par minuter, sedan är historien i full gång och håller tempot uppe fram till den imponerande finalen. Howard Shores pampiga musik passar perfekt och specialeffekterna är grymt imponerande. Armbrytningen och finalen, som jag önskade skulle vara ännu längre, är storartade och vad som skulle kunna vara en i mängden bland alla skräckfilmer med ett monster i huvudrollen förvandlas till någonting helt annat. För att vara en Cronenberg-film (han dyker upp i en liten roll som gynekolog) är det en ganska ”enkel” film men hans tankegångar och funderingar som genomsyrar filmens dialog påminner oss om vem det är som faktiskt står bakom kameran. Det är inte svårt att tycka om The Fly och även fast nyinspelningen känns fulländad kände jag ett otroligt sug efter att se originalet igen då historien är väldigt fascinerande i all sin enkelhet. Mitt i Goldblums förvandling utbrister min sambo ”oj, det är nästan som en monsterfilm eller en zombiefilm som Braindead och dom andra”. Detta visade sig vara ett bra betyg då hon efter filmen nickade gillande och gav The Fly en fyra i betyg - jag kan bara instämma.