The Fly (1986)

Vetenskapsmannen Seth Brundle har arbetat med ett experiment i sex år när han stöter på den charmiga och vackra journalisten Veronica. De finner tycke för varandra och Seth visar henne vad han har pysslat med de senaste åren. Seth har lyckats skapa någonting unikt, teleportörer som kan förflytta ett objekt från en plats till en annan men allt fungerar inte riktigt som det ska. Materiella saker förflyttar sig felfritt men när levande organismer ska genomgå samma procedur fallerar någonting. Efter sömnlösa nätter tror sig Seth ha en lösning på problemet och en kväll efter för mycket champagne, testar han experimentet på sig själv. Någonting går fel, väldigt fel. En fluga lyckas ta sig in i transportören och Seth börjar sakta men säkert ta en ny skepnad.

”I think it’s time for champagne.”

Jag har inte sett David Cronenbergs nyinspelning av femtiotalsklassikern The Fly på många herrans år och när sambon plötsligt, helt ut i det blå utbrister ”vi ska inte se Flugan?” var jag inte sen att haka på. Det känns som om jag den senaste tiden har väckt ett begär hos henne efter lite annorlunda filmer och det är någonting jag är väldigt stolt över. Strunt samma, över till ämnet igen. Som sagt, The Fly är en nyinspelning av filmen med samma titel från nittonhundrafemtioåtta och såhär i efterhand känns det inte särskilt konstigt att Cronenberg valde att göra en reboot på historien då den passar perfekt in i hans värld av body horror, en genre han gjorde till sin egen med start under mitten av sjuttiotalet.

”This is not just sex and penetration, but penetration beyond the veil of the flesh. A deep, penetrating dive into the plasma pool.”

Cronenbergs senaste filmer har gjort mig besviken och jag är idag nästan beredd på att ge upp hoppet om regissören. Hans senaste skapelser A Dangerous Method var inte mycket att hänga i granen och Cosmopolis hatade jag. Det är starka ord att använda i sammanhang med en regissör jag annars tycker så mycket om men då är det skönt att veta att man alltid kan återbesöka de många guldkornen som finns i hans filmografi. Det var länge sedan jag såg The Fly och ännu längre sedan jag såg originalet så jag kan inte uttala mig om filmernas likheter. Cronenberg berättar en simpel men väldigt effektiv historia där det bortom alla snaskiga och slabbiga specialeffekter, gömmer sig en känsloladdad och tragisk kärlekshistoria. Jeff Goldblum är lysande i huvudrollen och han borde precis som makeupeffekterna, blivit belönad med en oscar för sitt personporträtt. Jag tror aldrig jag har sett han såhär bra innan eller efter. Geena Davis är också bra och fungerar perfekt som hans älskarinna och beskyddare och hon påminner mig om andra filmer hon medverkat i som jag tycker mycket om.

”I’m saying I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over and the insect is awake.”

The Fly är en otroligt underhållande film som inte slösar tid på nonsens innan den tar fart. Det dröjer bara ett par minuter, sedan är historien i full gång och håller tempot uppe fram till den imponerande finalen. Howard Shores pampiga musik passar perfekt och specialeffekterna är grymt imponerande. Armbrytningen och finalen, som jag önskade skulle vara ännu längre, är storartade och vad som skulle kunna vara en i mängden bland alla skräckfilmer med ett monster i huvudrollen förvandlas till någonting helt annat. För att vara en Cronenberg-film (han dyker upp i en liten roll som gynekolog) är det en ganska ”enkel” film men hans tankegångar och funderingar som genomsyrar filmens dialog påminner oss om vem det är som faktiskt står bakom kameran. Det är inte svårt att tycka om The Fly och även fast nyinspelningen känns fulländad kände jag ett otroligt sug efter att se originalet igen då historien är väldigt fascinerande i all sin enkelhet. Mitt i Goldblums förvandling utbrister min sambo ”oj, det är nästan som en monsterfilm eller en zombiefilm som Braindead och dom andra”. Detta visade sig vara ett bra betyg då hon efter filmen nickade gillande och gav The Fly en fyra i betyg - jag kan bara instämma.

Cosmopolis (2012)

I en obestämd framtid i New York sitter den intelligenta och äckligt rika Eric Packer i baksätet på en limousin som ska ta honom genom staden för ett möte med sin frisör. Packer är en uttråkad och arrogant ung man som har allt pengar kan köpa, men inuti känner han sig tom. Han fördriver tiden med tankenötter och meningslöst sex och samtidigt som han sitter i baksätet på limousinen rasar hans tillvaro samman. Utanför eskalerar våldet och världsekonomin får sig en rejäl smäll. Ett överhängande hot ger honom en känsla av upprymmelse då något utöver det vanliga händer. Någon vill se honom död.

“Talent is more erotic when it's wasted.”

David Cronenbergs senaste film A Dangerous Method var ingen höjdare, trots en otroligt bra Michael Fassbender i huvudrollen. Hans nya film Cosmopolis fick rätt ljummen kritik när den nådde biograferna men då många av regissörens tidigare filmer tillhör mina personliga favoriter hoppades jag på att han hade tagit sig själv i kragen och lyckats skapa en ny fantastisk film. Det är inte Cosmopolis.

”My prostate is asymmetrical.”

Det pratas mycket och händer lite i Cosmopolis. Det händer absolut ingenting. Vi får följa den tjugoåttaåriga Eric Packer som sköter allt jobbrelaterat i sin limousin och när han inte arbetar får han sin prostata undersökt eller har sex. Då och då stöter han på sin fru som han också vill ligga med men då deras äktenskap är arrangerat är hon inte så pigg på det. Cosmopolis utspelar sig nästan uteslutande i baksätet på Packers lyxåk, med undantag för ett par stopp då och då. Jag är inte främmande för filmer som utspelar sig i trånga eller limiterade utrymmen men då hänger mycket på filmens dialog och den är ingenting som tilltalar mig här, det känns mest som de pratar en massa intellektuellt strunt. Robert Pattinson är inte en intressant skådespelare men och andra sidan har jag bara sett honom i någon av de olidligt dåliga Twilight filmerna. Här fungerar han helt okej och hans neutrala ansiktsuttryck passar perfekt in med karaktären Packer. Man måste kanske vara på rätt humör när man sätter sig ner för att se Cosmopolis och det var tydligen inte jag. Det är inte en film som kommer att tilltala den stora massan och det är inte en typisk Cronenberg film, trots att vissa av hans kännetecken finns här. Det dyker upp lite bra skådespelare under filmens gång, mest nämnvärt Juliette Binoche och Paul Giamatti (som har en handduk över huvudet), men det hjälper inte. Cosmopolis är en oerhört tråkig film som rör sig framåt i vad som känns som slow-motion. Om man tittar på kommentarerna på imdb betygssätts filmen antingen som skräp eller som ett mästerverk. Jag tycker att Cosmopolis är skräp. Vad fan har hänt med David Cronenberg, först A Dangerous Method och nu detta. Jag är faktiskt beredd på att helt ge upp hoppet på den en gång i tiden så intressanta kanadensaren. Redan i år är han tillbaka med en ny film och för första gången i regissörens historia känner jag att jag inte kunde bry mig mindre. Jag är arg på mig själv, arg för att jag slösade bort nästan två timmar av mitt liv på denna smörja. Skulle jag ha köpt filmen skulle jag ha krävt pengarna tillbaka, så dåligt är det.

A Dangerous Method (2011)

Den skvatt galna Sabina Spielrein anländer till Burghölzikliniken i Schweiz under nittonhundratalets början. Hon plågas av sitt destruktiva förhållande till sin fader och psykiatrikern Carl Gustav Jung försöker hjälpa henne med att få bukt med sina åkommor. Sabina, vars dröm är att bära samma titel som Jung blir snart hans elev. När Jungs teorier kring människans psyke mer och mer liknar den framgångsrika Sigmund Freuds teorier inleder de ett samarbete där Jung agerar lärjunge. Deras teorier börjar emellertid skilja sig markant från varandra och deras intressen driver dem åt två olika håll. Samtidigt inleder Jung ett sexuellt förhållande med sin patient, ett förhållande som är allt annat än konstruktivt.

David Cronenberg är en av mina favoritregissörer och efter ett uppehåll från filmen under nästan fyra års tid blev jag nyfiken när rykten kring en ny film började att cirkulera. Jag och min sambo började se om en mängd filmer ur Cronenbergs imponerande katalog i väntan på premiären av A Dangerous Method. Av någon anledning blev det inte av att biograferna i Malmö valde att visa filmen (trots reklam i tidningar om en kommande premiär) och vi fick snällt vänta på dvd-släppet. Under tiden det tog för filmen att nå videobutikerna hann Cronenberg med att släppa ytterligare en film, Cosmopolis, som jag ännu inte har haft tillfället att få ta del av.

A Dangerous Method tar upp psykoanalysens födelse, ett ämne jag inte är särskilt bekant med förutom det jag fick lära mig under gymnasietiden. Då tyckte jag att det var måttligt intressant och Cronenbergs film får mig inte att bli mer intresserad av ämnet. Jag respekterar Cronenberg och många av de filmer han gjort tillhör mina personliga favoriter men A Dangerous Method tillhör inte en av dem. Filmens största problem är Keira Knightley som ännu en gång bevisar att hon inte besitter kunskapen att axla en betydande roll i en film. Hennes dramatiska överspel förstör nästan hela filmen och det är omöjligt att ta henne på allvar. Viggo Mortensen gör inte mycket väsen av sig mer än att se bekymrad och överlägsen ut, samtidigt som han puffar på den ena cigarren efter den andra. Jag trodde att hans personporträtt av Freud skulle ta upp mer tid men av filmens totala speltid figurerar han mest i periferin. Det är synd att han inte fick mer utrymme då han, främst i Cronenbergs tidigare filmer A History of Violence och Eastern Promises, bevisat att han hanterar yrket. Michael Fassbender är som vanligt lysande och filmens största behållning. När det kommer till dagens skådespelare tillhör har definitivt toppeliten, något han bevisade i en av årets bästa filmer, Shame (som jag recenserar HÄR). Som vanligt när det kommer till Cronenberg tar regissören upp frågor kring människans sexualitet och psyke och historien kring Freud och Jung skulle kunna passa honom perfekt. Istället blir det mest ointressant bladder och filmer lyser med frånvaron av hans annars standardsekvenser av chockerande orgier i kroppsvätskor.  A Dangerous Method är en ganska tråkig film. Den är inte dålig och kanske inte den sämsta film som Cronenberg presterat men mig tilltalade den inte överhuvudtaget. Ämnet i sig är intressant men filmen lyckades inte engagera mig (eller min sambo) alls och de ynka nittio minuterna kändes väldigt långa. David Cronenberg kan bättre än såhär, mycket bättre!

The Dead Zone (1983)

Läraren Johnny är med om en bilolycka och hamnar i koma. När han vaknar upp fem år senare har allt förändrats. Hans dåvarande flickvän har gift sig och skaffat barn, dessutom har han blivit välsignad med en gåva/förbannelse. Han kan se in i framtiden, bakåt med för den delen. När han får syner av incidenter som sedan blir till verklighet vill alla ha hans hjälp, allt från att hitta bortsprungna katter till att agera spågumma. Samtidigt som Johnny legat i koma har en mördare och våldtäktsman härjat i staden. När fler unga kvinnor hittas mördade bestämmer sig Johnny för att hjälpa polisen hitta mördaren, vilket han gör men lyckas även bli skjuten på kuppen. Trött på att enbart vara igenkänd som mannen som kan se in i framtiden flyttar Johnny och försöker börja ett nytt liv, i en ny stad. Det är lättare sagt än gjort när han en dag får visioner om en presidentkandidat med ödesdigra planer.

The Dead Zone har jag sett vid flera tillfällen som tonåring. Det är också den David Cronenberg film jag sett flest gånger. The Dead Zone är en av de bättre Stephen King filmatiseringarna och Christopher Walken visar här vilken bra skådespelare han faktiskt är. De senare åren har han blivit något av en genreskådespelare och resultatet blir ofta en parodi på sig själv. Kul kuriosa är att Johnnys sista uppgift till sina elever innan bilolyckan var att de skulle läsa Legenden om Sleepy Hollow. I Tim Burton’s filmatisering från 1999, spelade Walken rollen som ”Hessian Horseman”. The Dead Zone är en bra film men tyvärr inte lika bra som jag kom ihåg den. Det känns lite som om Cronenberg vill, precis som med A History of Violence (recension HÄR), få in två filmer i en. Även här är filmens första del den bästa. Nu har jag inte läst boken men som med så många andra filmatiseringar har säkert boken det som filmen saknar.

Eastern Promises (2007)

En ung flicka avlider i samband med en förlossning i London. Barnmorskan Anna tar med flickans dagbok för att finna släktingar till det nyfödda barnet. Då dagboken är skriven på ryska ber hon sin farbror att översätta den till henne. Den berättar en tragisk berättelse om prostitution, droger och om ökända män inom den ryska maffian.

”He was like a brother to me and now he looks like a fucking icecream.”

Eastern Promises är det andra samarbetet mellan David Cronenberg och Viggo Mortensen, i mina ögon deras bästa. Det är en mörk och brutal berättelse där de grå och trista Londonmiljöerna är perfekt iscensatta. Mortensen visar här ytterligare en gång att han är en utmärkt skådespelare, fast det är Vincent Cassel som stjäl showen som maffiabossens enda son. Naomi Watts sköter sig bra med att göra det hon gör bäst, spela en sorgsen men stark kvinnokaraktär. Precis som att A History of Violence (recension HÄR) hade en omtalad sexscen har även Eastern Promises en sekvens som var uppmärksammad när den kom. Den innehåller en brutal slagsmålscen i en bastu, med en spritt språngande naken Mortensen. Detta är filmens bästa stund och är värd att se enbart för detta. Nu är emellertid Eastern Promises mycket mer än så. Det är Cronenbergs bidrag till maffiafilmen och som med så mycket annat hanterar han det utmärkt. 

A History of Violence (2005)

I och med att David Cronenberg’s nya film, A Dangerous Method, går upp på de svenska biograferna nu på fredag tyckte jag att det var läge att se om A History of Violence. Det var med denna film regissörens samarbete med Viggo Mortensen började.

Tom Stall lever ett stillsamt och harmoniskt liv med sin familj i den lilla staden Millbrook i Indiana. En dag kommer två elaka människor och håller Tom med personal gisslan på hans diner. Av ren automatik tar han livet av de två elakingarna som mördat sig igenom USA en längre tid. Tom blir hyllad som hjälte och TV och tidningar sprider historien. Uppmärksamheten får dock ingen positiv efterföljd då män med maffiabossen Carl Fogarty i spetsen tycks känna igen honom. Inte som Tom Stall utan som Joe från Philadelphia och det är ingen person de tycker något vidare om.

Detta är David Cronenbergs första ”mainstream” film (med undantag för kanske The Dead Zone) som inte följer i hans spår av filmer inom den smala genren body horror. A History of Violence är en mycket mer rak film som fokuserar på människans psyke men självklart så finns regissörens kännetecken även här. Det mänskliga psyket har han gjort filmer om tidigare, senast den mörka och svårsmälta Spider men A History of Violence är mycket lättare att ta till sig. Cronenberg väljer att ta upp ämnet om hur människan fungerar i pressade situationer och hur våldet i livet ibland blir nödvändigt, här dubbelbottnat.

Jag förstår verkligen varför Cronenberg fastnade för Mortensen och valde att filma med honom i hans kommande två filmer. Mortensen är fruktansvärt bra, det är i och för sig resten av skådespelarna också men Mortensen är filmens kärna. Det är en våldsam historia om kärlek och svek, på Cronenbergs speciella vis. Filmen blev uppmärksammad mycket för en vågad sexscen. Idag känns den inte lika vågad då ribban höjts rejält de senaste åren för vad man visar och inte visar inom både film och TV. David Cronenberg är en av mina favoritregissörer men A History of Violence är inte min favorit bland hans filmer. Det betyder absolut inte att jag inte gillar filmen skarpt, för det gör jag. Det känns lite som om det är två filmer i en. Del ett är mästerlig medan del två känns något stressad och stannar på betyget helt okej. Jag föredrar den tidigare Cronenberg med filmer som The Brood, Rabid, Scanners, Videodrome och Crash. Frågan är om vi någonsin kommer att få ta del av den Cronenberg-sidan igen.