The Fly (1986)

Vetenskapsmannen Seth Brundle har arbetat med ett experiment i sex år när han stöter på den charmiga och vackra journalisten Veronica. De finner tycke för varandra och Seth visar henne vad han har pysslat med de senaste åren. Seth har lyckats skapa någonting unikt, teleportörer som kan förflytta ett objekt från en plats till en annan men allt fungerar inte riktigt som det ska. Materiella saker förflyttar sig felfritt men när levande organismer ska genomgå samma procedur fallerar någonting. Efter sömnlösa nätter tror sig Seth ha en lösning på problemet och en kväll efter för mycket champagne, testar han experimentet på sig själv. Någonting går fel, väldigt fel. En fluga lyckas ta sig in i transportören och Seth börjar sakta men säkert ta en ny skepnad.

”I think it’s time for champagne.”

Jag har inte sett David Cronenbergs nyinspelning av femtiotalsklassikern The Fly på många herrans år och när sambon plötsligt, helt ut i det blå utbrister ”vi ska inte se Flugan?” var jag inte sen att haka på. Det känns som om jag den senaste tiden har väckt ett begär hos henne efter lite annorlunda filmer och det är någonting jag är väldigt stolt över. Strunt samma, över till ämnet igen. Som sagt, The Fly är en nyinspelning av filmen med samma titel från nittonhundrafemtioåtta och såhär i efterhand känns det inte särskilt konstigt att Cronenberg valde att göra en reboot på historien då den passar perfekt in i hans värld av body horror, en genre han gjorde till sin egen med start under mitten av sjuttiotalet.

”This is not just sex and penetration, but penetration beyond the veil of the flesh. A deep, penetrating dive into the plasma pool.”

Cronenbergs senaste filmer har gjort mig besviken och jag är idag nästan beredd på att ge upp hoppet om regissören. Hans senaste skapelser A Dangerous Method var inte mycket att hänga i granen och Cosmopolis hatade jag. Det är starka ord att använda i sammanhang med en regissör jag annars tycker så mycket om men då är det skönt att veta att man alltid kan återbesöka de många guldkornen som finns i hans filmografi. Det var länge sedan jag såg The Fly och ännu längre sedan jag såg originalet så jag kan inte uttala mig om filmernas likheter. Cronenberg berättar en simpel men väldigt effektiv historia där det bortom alla snaskiga och slabbiga specialeffekter, gömmer sig en känsloladdad och tragisk kärlekshistoria. Jeff Goldblum är lysande i huvudrollen och han borde precis som makeupeffekterna, blivit belönad med en oscar för sitt personporträtt. Jag tror aldrig jag har sett han såhär bra innan eller efter. Geena Davis är också bra och fungerar perfekt som hans älskarinna och beskyddare och hon påminner mig om andra filmer hon medverkat i som jag tycker mycket om.

”I’m saying I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over and the insect is awake.”

The Fly är en otroligt underhållande film som inte slösar tid på nonsens innan den tar fart. Det dröjer bara ett par minuter, sedan är historien i full gång och håller tempot uppe fram till den imponerande finalen. Howard Shores pampiga musik passar perfekt och specialeffekterna är grymt imponerande. Armbrytningen och finalen, som jag önskade skulle vara ännu längre, är storartade och vad som skulle kunna vara en i mängden bland alla skräckfilmer med ett monster i huvudrollen förvandlas till någonting helt annat. För att vara en Cronenberg-film (han dyker upp i en liten roll som gynekolog) är det en ganska ”enkel” film men hans tankegångar och funderingar som genomsyrar filmens dialog påminner oss om vem det är som faktiskt står bakom kameran. Det är inte svårt att tycka om The Fly och även fast nyinspelningen känns fulländad kände jag ett otroligt sug efter att se originalet igen då historien är väldigt fascinerande i all sin enkelhet. Mitt i Goldblums förvandling utbrister min sambo ”oj, det är nästan som en monsterfilm eller en zombiefilm som Braindead och dom andra”. Detta visade sig vara ett bra betyg då hon efter filmen nickade gillande och gav The Fly en fyra i betyg - jag kan bara instämma.

A History of Violence (2005)

I och med att David Cronenberg’s nya film, A Dangerous Method, går upp på de svenska biograferna nu på fredag tyckte jag att det var läge att se om A History of Violence. Det var med denna film regissörens samarbete med Viggo Mortensen började.

Tom Stall lever ett stillsamt och harmoniskt liv med sin familj i den lilla staden Millbrook i Indiana. En dag kommer två elaka människor och håller Tom med personal gisslan på hans diner. Av ren automatik tar han livet av de två elakingarna som mördat sig igenom USA en längre tid. Tom blir hyllad som hjälte och TV och tidningar sprider historien. Uppmärksamheten får dock ingen positiv efterföljd då män med maffiabossen Carl Fogarty i spetsen tycks känna igen honom. Inte som Tom Stall utan som Joe från Philadelphia och det är ingen person de tycker något vidare om.

Detta är David Cronenbergs första ”mainstream” film (med undantag för kanske The Dead Zone) som inte följer i hans spår av filmer inom den smala genren body horror. A History of Violence är en mycket mer rak film som fokuserar på människans psyke men självklart så finns regissörens kännetecken även här. Det mänskliga psyket har han gjort filmer om tidigare, senast den mörka och svårsmälta Spider men A History of Violence är mycket lättare att ta till sig. Cronenberg väljer att ta upp ämnet om hur människan fungerar i pressade situationer och hur våldet i livet ibland blir nödvändigt, här dubbelbottnat.

Jag förstår verkligen varför Cronenberg fastnade för Mortensen och valde att filma med honom i hans kommande två filmer. Mortensen är fruktansvärt bra, det är i och för sig resten av skådespelarna också men Mortensen är filmens kärna. Det är en våldsam historia om kärlek och svek, på Cronenbergs speciella vis. Filmen blev uppmärksammad mycket för en vågad sexscen. Idag känns den inte lika vågad då ribban höjts rejält de senaste åren för vad man visar och inte visar inom både film och TV. David Cronenberg är en av mina favoritregissörer men A History of Violence är inte min favorit bland hans filmer. Det betyder absolut inte att jag inte gillar filmen skarpt, för det gör jag. Det känns lite som om det är två filmer i en. Del ett är mästerlig medan del två känns något stressad och stannar på betyget helt okej. Jag föredrar den tidigare Cronenberg med filmer som The Brood, Rabid, Scanners, Videodrome och Crash. Frågan är om vi någonsin kommer att få ta del av den Cronenberg-sidan igen.