Passagerare ombord på en lyxkryssare har maskeradparty när de kolliderar med ett annat skepp. Några få överlevande driver omkring på det öppna havet i hopp om någon ska hitta dom. Från ingenstans dyker ett stort svart skepp upp och räddar de förlista stackarna. Väl ombord märker de att allt inte står rätt till. Skeppet verkar vara övergivet och obebott sedan länge men trots detta är det fullt blås i maskinrummet. Båten lever ett eget liv och vill inte se de nyanlända passagerarna med livet i behåll längre än nödvändigt.
”This damned ship! It’s like it’s alive, trying to kill us!”
Jack Hill, som ligger bakom blaxploitation klassiker som Coffy (recension HÄR) och Foxy Brown har här skrivit historien om det gamla naziskeppet som seglar runt på havet för att finna nya offer att ta livet av. Vi är inte direkt bortskämda när det kommer till filmer som involverar spökskepp. Det görs alldeles för få av dem så varje gång jag stöter på en ryser jag med välbehag. Det är något speciellt, klaustrofobiskt när det kommer till stora skepp som är så pass långt ute till havs att land inte syns till. Är det något jag är livrädd för så är det stora och bottenlösa vatten, inte att bada eller segla så länge land syns till men mitt ute på havet är du totalt utlämnad om någonting olyckligt skulle hända. Death Ship är en b-film som mycket tack vare George Kennedy som den tjurskalliga kaptenen och Richard Crenna i snyggt helskägg, höjer kvaliteten något. Trots att den innehåller en nazibåt som tar livet av sina passagerare är det en trevlig liten mysrysare. Det händer inte överdrivet mycket under filmens gång men den har en skön stämning rakt igenom och ju mer jag tänker på filmen desto mer gillar jag den. Den ger ifrån sig sköna vibbar helt enkelt. Dessutom har vi ju den mästerliga scenen med kvinnan som duschar i blod. Bara den scenen allena gör det värt att spendera 90 minuter framför tvn!
