A History of Violence (2005)

I och med att David Cronenberg’s nya film, A Dangerous Method, går upp på de svenska biograferna nu på fredag tyckte jag att det var läge att se om A History of Violence. Det var med denna film regissörens samarbete med Viggo Mortensen började.

Tom Stall lever ett stillsamt och harmoniskt liv med sin familj i den lilla staden Millbrook i Indiana. En dag kommer två elaka människor och håller Tom med personal gisslan på hans diner. Av ren automatik tar han livet av de två elakingarna som mördat sig igenom USA en längre tid. Tom blir hyllad som hjälte och TV och tidningar sprider historien. Uppmärksamheten får dock ingen positiv efterföljd då män med maffiabossen Carl Fogarty i spetsen tycks känna igen honom. Inte som Tom Stall utan som Joe från Philadelphia och det är ingen person de tycker något vidare om.

Detta är David Cronenbergs första ”mainstream” film (med undantag för kanske The Dead Zone) som inte följer i hans spår av filmer inom den smala genren body horror. A History of Violence är en mycket mer rak film som fokuserar på människans psyke men självklart så finns regissörens kännetecken även här. Det mänskliga psyket har han gjort filmer om tidigare, senast den mörka och svårsmälta Spider men A History of Violence är mycket lättare att ta till sig. Cronenberg väljer att ta upp ämnet om hur människan fungerar i pressade situationer och hur våldet i livet ibland blir nödvändigt, här dubbelbottnat.

Jag förstår verkligen varför Cronenberg fastnade för Mortensen och valde att filma med honom i hans kommande två filmer. Mortensen är fruktansvärt bra, det är i och för sig resten av skådespelarna också men Mortensen är filmens kärna. Det är en våldsam historia om kärlek och svek, på Cronenbergs speciella vis. Filmen blev uppmärksammad mycket för en vågad sexscen. Idag känns den inte lika vågad då ribban höjts rejält de senaste åren för vad man visar och inte visar inom både film och TV. David Cronenberg är en av mina favoritregissörer men A History of Violence är inte min favorit bland hans filmer. Det betyder absolut inte att jag inte gillar filmen skarpt, för det gör jag. Det känns lite som om det är två filmer i en. Del ett är mästerlig medan del två känns något stressad och stannar på betyget helt okej. Jag föredrar den tidigare Cronenberg med filmer som The Brood, Rabid, Scanners, Videodrome och Crash. Frågan är om vi någonsin kommer att få ta del av den Cronenberg-sidan igen.