The Birds (1963)

”Cover your face, cover your eyes!”

Snobben Melanie träffar advokaten Mitch i en fågelaffär i San Fransisco. De driver med varandra hejvilt och när Mitch beger sig därifrån bestämmer sig Melanie för att ta reda på var han bor. Likt en stalker finner hon honom i den lilla hamnstaden Bodega Bay och utan några krusiduller är de både vänner och förälskade. När Mitchs dotter ska ha födelsedagskalas blir de plötsligt attackerade av aggressiva måsar. Detta är bara början då alla sorters fåglar blir skvatt galna och attackerar befolkningen tillsynes helt utan anledning.

Alfred Hitchcock’s The Birds behöver egentligen ingen närmare presentation. Alla borde vid detta lag ha sett den eller i varje fall känna till dess existens.

Hitchcock tar god tid på sig att föra historien framåt och presentera de olika karaktärerna. Själva fågelattackerna dröjer närmare en timme innan de inträffar och inte ens då är det full fart framåt. Detta är dock till filmens fördel då filmens tempo är långsamt men behagligt, lekfullt men ändå allvarligt på ett metodiskt sätt. Filmens snygga kulisser är ögongodis och skådespeleriet är tidstypiskt och lutar mer åt teaterskådespeleri.

Scenen där Lydia hittar bonden Dan med ögonen uthackade är en av de scener som bränt sig fast på näthinnan från min barndom och när jag ser The Birds nu snart 20 år senare märker jag hur väl åren har behandlat filmen.

Hitchcock är en av mina absoluta favoritregissörer och det är en sann glädje varje gång jag ser eller ser om någon av hans verk.

Ungdomar idag tycker säkert att The Birds är töntig men jag ryser av välbehag.