Serbiska Irene Dubrovna har immigrerat till Amerika och
försörjer sig nu som kläddesigner i New York. Hon bor i närheten av stadens zoo
där hon en dag träffar den charmiga Oliver Reed. De blir genast förtjusta i
varandra och slutligen gifter de sig. Irene beter sig alltmer besynnerligt och
berättar en gammal sägn från hennes hemby där kvinnor förvandlas till katter
när de blir intima med män och tar livet av dem. Oliver ber henne att söka
hjälp, vilket hon gör men Irene är övertygad om att hon fallit offer för
förbannelsen. Oliver börjar ångra sitt beslut om giftermål när han blir
förälskad i sin kollega Alice, men då är det redan för sent…
”There is, in some cases, a psychic need to
loose evil upon the world. There is, in some cases, a psychic need, a desire
for death.”
Cat People är Val Lewton’s första film som producent när han
nittonhundrafyrtiotvå fick jobbet som skräckfilmsansvarig på filmbolaget RKO.
Till billiga summor skulle han hitta filmer som kunde generera mycket pengar.
Hans första fynd blev Cat People,
resten är filmhistoria. För filmens regi står fransmannen Jacques Tourneur som
femton år senare gjorde den fantastiska Night of the Demon. De båda filmerna bär på flera likheter och tar upp samma ämne
- människan fascination för den uråldriga ondskan.
Cat People är en
stämningsfull psykologisk rysare som på många sätt känns före sin tid. Filmen
tar upp teman som annars var tabu, sexualitet, äktenskapsproblem och terapi.
Det är vardagsmat i dag men inte för sjuttio år sedan. Filmens budget, en struntsumma
på runt 130 000 dollar, märks inte alls av. Med hjälp av illavarslande
spänningsmoment och mörka skuggor visar filmskaparna att det otäcka inte alltid
behöver ligga i det vi ser, snarare i det som vi bara kan ana. Skådespelarna
känns alla trovärdiga och filmens mogna dialog förvandlar Cat People till en vuxen skräckfilm som egentligen är mer av ett
svartsjukedrama vilken beskriver Irenes skräck med ord istället för att
visualisera den. I mångt och mycket handlar Cat
People om en kvinnas rädsla och osäkerhet för sin egen sexualitet
(nyinspelningen som kom fyrtio år senare lägger ännu mer fokus på det sexuella
och det explicita och blir mer en erotisk thriller än ett psykologiskt
skräckdrama). Självklart finns skräckelementen här men det psykologiska går
före det groteska och letar man efter våldsamheter eller håriga bestar får man
leta någon annanstans, Cat People är skapad
för den begrundande tittaren. Det kunde ha blivit en monsterfilm som snabbt
skulle falla i glömska men istället lyckas Cat
People med den raka motsatsen, att skapa en tidlös filmklassiker.
”It has been written since the beginning of
time, even onto these ancient stones, that evil supernatural creatures exist in
a world of darkness. And it is also said man using the magic power of the
ancient runic symbols can call forth these powers of darkness, the demons of
hell.”
Professor Harrington skyndar genom natten till den mystiska
mörkermannen Dr. Julian Karswells gigantiska herrgård, Lufford Hall, där denne
bor med sin moder. Harrington ber Karswell att avsluta det fruktansvärda som
han påbörjat och i utbyte ska Harrington erkänna för allmänheten att Karswell
haft rätt hela tiden. Det är redan för sent och när Harrington återvänder hem
dyker en förskräcklig djävulsfigur upp ur dimman och tar hans liv. Den
skeptiske vetenskapsmannen John Holden, som forskar om det övernaturliga och
oförklarliga, åker från Amerika till London för att delta i en konvention om
det paranormala. Hans uppgift är att avslöja den djävulsdyrkande Karswell och dennes
anhängare som bluff och båg. När Holden blir informerad om Harringtons tragiska
öde blir han om än mer angelägen att avslöja Karswell. Det är lättare sagt än
gjort och Holden blir gång på gång varnad för att fortsätta sin utredning. De
mörka krafterna är farligare än han kunnat tro. Med hjälp av Harringtons brorsdotter
Joanna börjar de tillsammans att nysta djupare i de många tragedier som följt i
Karswells fotspår. En förbannelse tillåter Holden att endast stanna tre dagar i
England, om detta inte följs kommer han att gå ett förfärligt öde till mötes. Holden
avfärdar det som vidskepelse men inser snart att det är allvar. Något
fasansfullt har väckts till liv, något mer skrämmande än hans mörkaste
fantasier.
”It’s in the trees! It’s coming!”
Jag har blivit påmind om Night of the Demon flera gånger
under åren som gått. Alla hyllar filmen och jag stöter på titeln lite varstans
i samband med stora namn som regissören Martin Scorsese, musikern Kate Bush och
nu senast då jag läste Stephen Kings faktabok Danse Macabre. För några veckor sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen
och beställde dvdn med både den engelska originalversionen samt den nedkortade
amerikanska varianten vid namn Curse of
the Demon för en resonlig slant. Amerikanarna valde att korta ner filmen
med drygt femton minuter så att den längdmässigt skulle passa att samköra med
andra titlar under bioföreställningar. Det var till en början just den
amerikanska versionen som var den vanligaste men nu har vi fått chansen att
välja vilken version av filmen vi vill se, på en och samma dvd.
Night of the Demon
inleds stämningsfullt med att en kamera sveper över de mystiska stenbumlingarna
i Stonehenge, samtidigt som en berättarröst kort summerar människans odödliga
intresse för de mörka krafterna. Det är omöjligt att inte dras med i denna
otroligt fascinerande film. Den mäktiga och oroväckande musiken, tillsammans
med det vackra svartvita fotot är väldigt atmosfärladdat. Dessutom är dialogen och skådespeleriet smått strålande och mycket bättre än vad man är van vid när det kommer till denna typ av film. Redan under filmens
första minuter visste jag att jag skulle älska den och mycket riktigt visade
den sig vara en helt fantastisk upplevelse.
Jag har ända sedan barnsben varit extremt nyfiken på det övernaturliga
och under mina år som tonåring var jag besatt av allt som hörde det ockulta och
oförklarliga till. Jag läste allt jag kom över och tittade på alla filmer jag
kunde hitta som tog upp ämnet. Det mesta av det jag såg var mumbo jumbo och
egentligen inte särskilt intressant men genom åren har jag stött på ett och
annat guldkorn. Filmer av denna sort har ofta en tendens att bli fjantiga och
oseriösa men Night of the Demon är
allt annat än fjantig och oseriös. Jag har aldrig tidigare sett en film från
denna tidsperiod ta upp ämnet på ett liknande sätt (jag tänkte i och för sig,
vid åtskilliga tillfällen, på de många likheterna med Roman Polanskis The Ninth Gate men den släpptes ju som
bekant över fyrtio år senare). Visst finns det filmer från då och tidigare som
tar upp det ockulta men Night of the
Demon fullkomligt osar i ämnet. Utöver filmens handling ges det referenser
till ondskans krafter i form av nummerkombinationer, djur och ordvitsar nästan konstant,
utan att det känns tjatigt och ofta blir det infernaliskt spännande. Det var
till en början mycket tjafs mellan regissören och filmbolaget om huruvida de
skulle visa monstret i all sin prakt eller ej. Regissören Jacques Tourneur
ville att publiken skulle ana det otäcka istället för att se det men efter
ständiga påtryck från filmbolaget som ville följa i monsterfilmens fotspår fick
Tourneur ge vika för sina åsikter. Resultatet blev emellertid väldigt
imponerande i alla fall och även fast jag personligen skulle ha föredragit att
filmen lugnat sig lite innan de visade demonen från helvetet kan jag inte annat
än att beundra skapelsen, som särskilt på långt håll ser skräckinjagande ut. De
smarta kameravinklarna adderar till filmens mörka ton och sekvenserna i skogen
eller seansen är makalöst bra iscensatta. Det var länge sedan jag såg så mycket
bra äldre film under en och samma månad. Kingdom of the Spiders, The Pack,
Freaks och nu Night of the Demon, det
är nästan att jag känner mig bortskämd! Djävulen, Satan, Fan och alla Demoner i
Helvetet vad bra detta är! Night of the
Demon är en av 1950-talets bästa skapelser och den toppar nu min lista över
favoritfilmer i genren. Det är en superb blandning av mystik, vidskepelse och
svart magi och filmen levererar på alla plan. Night of the Demon är fulländad. Det blir inte mycket bättre än
såhär när det kommer till ockulta skräckfilmer!
