Night of the Demon (1957)

”It has been written since the beginning of time, even onto these ancient stones, that evil supernatural creatures exist in a world of darkness. And it is also said man using the magic power of the ancient runic symbols can call forth these powers of darkness, the demons of hell.”

Professor Harrington skyndar genom natten till den mystiska mörkermannen Dr. Julian Karswells gigantiska herrgård, Lufford Hall, där denne bor med sin moder. Harrington ber Karswell att avsluta det fruktansvärda som han påbörjat och i utbyte ska Harrington erkänna för allmänheten att Karswell haft rätt hela tiden. Det är redan för sent och när Harrington återvänder hem dyker en förskräcklig djävulsfigur upp ur dimman och tar hans liv. Den skeptiske vetenskapsmannen John Holden, som forskar om det övernaturliga och oförklarliga, åker från Amerika till London för att delta i en konvention om det paranormala. Hans uppgift är att avslöja den djävulsdyrkande Karswell och dennes anhängare som bluff och båg. När Holden blir informerad om Harringtons tragiska öde blir han om än mer angelägen att avslöja Karswell. Det är lättare sagt än gjort och Holden blir gång på gång varnad för att fortsätta sin utredning. De mörka krafterna är farligare än han kunnat tro. Med hjälp av Harringtons brorsdotter Joanna börjar de tillsammans att nysta djupare i de många tragedier som följt i Karswells fotspår. En förbannelse tillåter Holden att endast stanna tre dagar i England, om detta inte följs kommer han att gå ett förfärligt öde till mötes. Holden avfärdar det som vidskepelse men inser snart att det är allvar. Något fasansfullt har väckts till liv, något mer skrämmande än hans mörkaste fantasier. 

”It’s in the trees! It’s coming!”

Jag har blivit påmind om Night of the Demon flera gånger under åren som gått. Alla hyllar filmen och jag stöter på titeln lite varstans i samband med stora namn som regissören Martin Scorsese, musikern Kate Bush och nu senast då jag läste Stephen Kings faktabok Danse Macabre. För några veckor sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen och beställde dvdn med både den engelska originalversionen samt den nedkortade amerikanska varianten vid namn Curse of the Demon för en resonlig slant. Amerikanarna valde att korta ner filmen med drygt femton minuter så att den längdmässigt skulle passa att samköra med andra titlar under bioföreställningar. Det var till en början just den amerikanska versionen som var den vanligaste men nu har vi fått chansen att välja vilken version av filmen vi vill se, på en och samma dvd.

Night of the Demon inleds stämningsfullt med att en kamera sveper över de mystiska stenbumlingarna i Stonehenge, samtidigt som en berättarröst kort summerar människans odödliga intresse för de mörka krafterna. Det är omöjligt att inte dras med i denna otroligt fascinerande film. Den mäktiga och oroväckande musiken, tillsammans med det vackra svartvita fotot är väldigt atmosfärladdat. Dessutom är dialogen och skådespeleriet smått strålande och mycket bättre än vad man är van vid när det kommer till denna typ av film. Redan under filmens första minuter visste jag att jag skulle älska den och mycket riktigt visade den sig vara en helt fantastisk upplevelse.

Jag har ända sedan barnsben varit extremt nyfiken på det övernaturliga och under mina år som tonåring var jag besatt av allt som hörde det ockulta och oförklarliga till. Jag läste allt jag kom över och tittade på alla filmer jag kunde hitta som tog upp ämnet. Det mesta av det jag såg var mumbo jumbo och egentligen inte särskilt intressant men genom åren har jag stött på ett och annat guldkorn. Filmer av denna sort har ofta en tendens att bli fjantiga och oseriösa men Night of the Demon är allt annat än fjantig och oseriös. Jag har aldrig tidigare sett en film från denna tidsperiod ta upp ämnet på ett liknande sätt (jag tänkte i och för sig, vid åtskilliga tillfällen, på de många likheterna med Roman Polanskis The Ninth Gate men den släpptes ju som bekant över fyrtio år senare). Visst finns det filmer från då och tidigare som tar upp det ockulta men Night of the Demon fullkomligt osar i ämnet. Utöver filmens handling ges det referenser till ondskans krafter i form av nummerkombinationer, djur och ordvitsar nästan konstant, utan att det känns tjatigt och ofta blir det infernaliskt spännande. Det var till en början mycket tjafs mellan regissören och filmbolaget om huruvida de skulle visa monstret i all sin prakt eller ej. Regissören Jacques Tourneur ville att publiken skulle ana det otäcka istället för att se det men efter ständiga påtryck från filmbolaget som ville följa i monsterfilmens fotspår fick Tourneur ge vika för sina åsikter. Resultatet blev emellertid väldigt imponerande i alla fall och även fast jag personligen skulle ha föredragit att filmen lugnat sig lite innan de visade demonen från helvetet kan jag inte annat än att beundra skapelsen, som särskilt på långt håll ser skräckinjagande ut. De smarta kameravinklarna adderar till filmens mörka ton och sekvenserna i skogen eller seansen är makalöst bra iscensatta. Det var länge sedan jag såg så mycket bra äldre film under en och samma månad. Kingdom of the Spiders, The Pack, Freaks och nu Night of the Demon, det är nästan att jag känner mig bortskämd! Djävulen, Satan, Fan och alla Demoner i Helvetet vad bra detta är! Night of the Demon är en av 1950-talets bästa skapelser och den toppar nu min lista över favoritfilmer i genren. Det är en superb blandning av mystik, vidskepelse och svart magi och filmen levererar på alla plan. Night of the Demon är fulländad. Det blir inte mycket bättre än såhär när det kommer till ockulta skräckfilmer!