The Searchers (1956)

Tre år efter att det amerikanska inbördeskriget tagit slut återvänder Ethan Edwards hem till sin broder Aaron och hans familj. Innan han hinner slå sig till ro följer Ethan med pastor/sheriff Samuel och hans män för att lokalisera försvunna boskap men det visar sig vara en skenmanöver. Ethan finner sin brors familj massakrerade av Comanche-indianer och hans två brorsdöttrar Debbie och Lucy har blivit bortrövade. Förblindad av hat ger sig Ethan iväg efter dem som har skadat hans familj i hopp om att hitta sina båda brorsdöttrar vid liv igen.

”That’s what I’m afraid of, Laurie, him finding her! I’ve seen his eyes at the very word Comanche. I’ve seen him take his knife and... Never mind. He’s a man that can go crazy wild! And I intend to be there to stop him, in case he does.”

Jag har ingen relation till John Wayne och jag har knappt sett några filmer med karln. När det kommer till västernfilmer har jag alltid föredragit de italienska och Clint Eastwood har varit den som personifierat den hattförsedda, revolversvingande mannen i ökenlandskapen. Eastwood var lite tuffare än resten av killarna som stampade runt i dammet och Wayne föll mig aldrig riktigt i smaken. John Ford’s (som jag heller inte har någon vidare relation till) The Searchers är en av många amerikanska västernklassiker som jag aldrig sett tidigare, återigen mest på grund av att jag alltid har föredragit mina västernfilmer skitigare och våldsammare. För något år sedan köpte jag emellertid ett gäng äldre amerikanska västernklassiker för att så här i vuxen ålder bilda mig en ordentlig uppfattning.

”That’ll be the day!”

The Searchers är en perfekt middagsmatiné. Filmen inleds och avslutas med lägereldscountry i sin mysigaste form och det är precis den typen av musik som ofta snurrar på min vinylspelare, jag kan inte få nog av gammal country från nittonhundrafemtio- och sextiotalet. Resten av filmmusiken är pampig orkestermusik som spelar på alla sinnesstämningar och hela upplevelsen känns sådär mysig som bara filmer från denna eran lyckas med. The Searchers utspelar sig i Texas (fast är inspelad i Utah) och omgivningarna utomhus och när skådespelarna är kringgärdade av kulisser är grymt snygga. Jag tycker inte att The Searchers är en av de bästa filmer som någonsin har gjorts och jag föredrar fortfarande de italienska men det är ett stilbildande mästerverk och ett viktigt kapitel i amerikansk filmhistoria. Alla borde se The Searchers.

The Invisible Man (1933)

En mystisk främling dyker upp mitt i ett snöoväder på krogen The Lions Head i den lilla byn Iping i England. Främlingen visar sig vara Griffin, en vetenskapsman som har pysslat med ett hemligt experiment som gjort honom osynlig. Den osynliga mannen låser in sig i ett rum på krogens övervåning för att försöka hitta ett sätt att omvända experimentet men det är förgäves. Efter ett våldsamt utbrott som resulterar i att en polisman avlider har den osynliga mannen snart polisen och de arga byborna efter sig. Griffins experiment gjorde honom inte bara osynlig utan skvatt galen och hans okontrollerbara ursinne hotar alla som kommer i hans väg.

”Power, I said! Power to walk into the gold vaults of the nations, into the secrets of kings, into the Holy of Holies; power to make multitudes run squealing in terror at the touch of my little invisible finger. Even the moon's frightened of me, frightened to death!”

Jag har aldrig sett The Invisible Man tidigare trots att jag har haft dvdn i min samling i snart tio år. Jag har sett Carpenter och Verhoeven’s tagning på berättelsen flera gånger och de båda filmerna har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Varför det aldrig har blivit av att jag sett originalet tidigare har jag inget bra svar på men nu var det äntligen dags att få ta del av den fantastiska historien.

”I had to teach them a lesson.”

Regissören James Whale är mest känd för sina båda filmer om doktor Frankensteins monster och mellan de båda filmerna hann han regissera bland annat The Invisible Man. Filmen bygger på en berättelse av H.G. Wells och även fast det är en gammal historia och film känns resultatet förvånansvärt modernt och engagerande. Det brakar igång med buller och bång. Ackompanjerat av pampig musik inleds historien med en rivstart för att sedan aldrig stanna upp. Specialeffekterna är otroligt imponerande och håller än idag. Det måste ha känts som om svartkonst utspelade sig framför biobesökarnas ögon när filmen hade premiär för åttio år sedan och jag kan bara tänka mig hur hänförda de måste ha blivit av trollerierna. Historien berättas i ett raskt tempo och The Invisible Man är en perfekt matinéfilm att se om och om igen. Dialogen är stenhård och för att vara åttio år gammal är filmen överraskande brutal i sitt utförande. Det blir aldrig grafiskt men filmen blundar inte för brutaliteterna den osynliga mannen utför under sin rasande framfart. Finalen som utspelar sig under samma väderlek som inledningen är superb, om än något kort och det var länge sedan jag var med om att en films speltid rann iväg så fort. James Whale må vara mest känd för Frankenstein och The Bride of Frankenstein men jag föredrar ändå The Invisible Man och det är en av mina absoluta favoriter bland de tidiga produktionerna av Universals kusliga filmer. The Invisible Man är en alldeles fantastisk film och en tidlös klassiker.

Dial M for Murder (1954)

Kärleken falnar mellan det gifta paret Wendice och frun Margot inleder en affär med den amerikanska deckarförfattaren Mark. Maken Tony förstår att någonting är i görningen och när nyheten slår honom som en smocka i ansikten utövar han utpressning mot en gammal skolkamrat. Mot en större summa pengar anlitar den svartsjuka maken honom att mörda sin hustru men det blir inte riktigt som Tony har tänkt sig.

Dial M for Murder är ytterligare ett bevis på att Hitchcock var ”The Master of Suspense”. Det var det första av totalt tre samarbeten med stjärnan Grace Kelly. Hon är vacker som synden och det är inte svårt att förstå varför regissören fastnade för hennes skönhet. Dial M for Murder var filmad för 3D men när filmen var färdig hade hypen lagt sig och den fick bara en limiterad premiär i originalformatet. Malmö’s biograf Spegeln visade under lördagseftermiddagen en nyrestaurerad kopia som har anpassats till dagens 3D-teknik och även fast jag har sett filmen tidigare var det som om jag såg den för första gången. Det var en intressant upplevelse även fast den inte var optimal. Ofta blev bilden suddig och skärpan var väl inte den bästa men det var otroligt roligt att se hur filmen var menad från början. Hitchcock’s medvetna vinklar för att få så mycket effekt som möjligt av tekniken är kul att se och det berömda och mästerliga ”mordförsöket” blir ännu mer effektiv när Kelly’s hand sträcker sig efter publiken för hjälp.

Många anser att Dial M for Murder är en av Hitchcocks bästa filmer men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. Jag gillar den skarpt men den tillhör inte mina favoriter. Filmen utspelar sig i stort sett bara i ett rum och även fast det ibland blir riktigt spännande hade den tjänat på att klippas ner med en tio minuter. Nu ska jag inte sitta här och trycka ner på en magnifik film som denna fast när en regissör som Hitchcock har spelat in så många mästerverk är det lätt att bli kräsen. Det märks tydligt att filmen är baserad på en pjäs och det skulle lätt ha kunnat bli långtråkigt men det blir det aldrig tack vare en magnifik dialog och superba skådespelarinsatser. Ray Millard (som ser ut som en plufsig James Stewart) är perfekt som maken med de mörka planerna och poliskommissarien Hubbard’s sköna humor blir en bra kontrast till mordgåtan under filmens sista halva. Jag saknar lite Bernard Herrmann’s fantastiska kompositioner då Dimitri Tiomkin inte riktigt når upp till samma höjder med sin mer lättsamma jargong (även fast den är bra på sitt vis) och den ger inte riktigt filmen det mörker den skulle ha kunnat besitta. Dial M for Murder är en smart historia som är ett måste att se om man är intresserad av regissörens filmografi och även fast den inte tillhör mina favoriter är den ett viktigt kapitel i filmhistorien och en jävligt bra film.

Highlander (1986)

Connor MacLeod inser att han är odödlig när han blir dödligt sårad på slagfältet i Skottland femtonhundratrettiosex. MacLeod blir utfryst och förvisad från sin by och startar ett nytt liv tillsammans med sin nyfunna kärlek Heather. Den besynnerliga Ramirez dyker upp från ingenstans och berättar att han inte är ensam. Ramirez lär MacLeod vem han egentligen är och hur han ska hantera sin gåva och att det i slutändan bara kan finnas en av dem. Ett liv för en odödlig betyder ett liv i ensamhet och i över fyrahundra år lever han sitt liv med vetskapen om att han en dag måste tvingas möta Kruger, den ondskefulla och starkaste av alla odödliga. Tiden har kommit att en gång för alla få slut på ondskan och MacLeod har slagit sig till ro som antikhandlare i New York under en ny identitet. Polisen står handfallna och förbryllade när huvudlösa kroppar hittas runtomkring staden och tiden blir knapp för MacLeod att förgöra ondskan och rädda mänskligheten från ett liv i mörker.

“I am Connor MacLeod of the Clan MacLeod. I was born in 1518 in the village of Glenfinnan on the shores of Loch Shiel. And I am immortal.”

Highlander är för mig och många andra en blast from the past. Den är lite av åttiotalet i ett nötskal och tillsammans med sciencefictionactionrullar som The Terminator (vilken filmen har mycket gemensamt med fast tvärtom) och Robocop, hjälpte Highlander till att föreviga årtiondet. Jag har sett filmen otaliga gånger och utbrustit ”there can be only one” med en väsande röst vid fler tillfällen än jag kan räkna genom åren. Nu var det dock länge sedan jag såg filmen senast men i den ständiga kampen om att visa min sambo så många klassiska filmer som möjligt var det äntligen dags för ett återbesök.

”You only have one life, value it.”

Highlander inleds med Queens stenhårda Princes of the Universe. Bandet som till en början skulle nöja sig med att bara bidra med en låt till soundtracket ändrade sig när de sett det inspelade materialet och levererade istället en hel dröse sånger. Queen har aldrig varit några favoriter hos mig men deras musik passar Highlander utmärkt och deras tårdrypande Who Wants to Live Forever (tillsammans med inledningsmelodin) kan jag faktiskt medge är ena riktiga höjdare. Christopher Lambert med sin knaggliga engelska är perfekt i rollen som den fyrahundrafemtio år gamla högländaren och även fast det är lite svårt att förstå idag att han var min idol som ung kan jag inte tänka mig någon annan i rollen. Sean Connery gör inte mycket väsen av sig i birollen som Ramirez utan det är istället Clancy Brown som står för underhållningen med sitt genomonda porträtt av barbaren Kruger. Pendlandet mellan då och nutid är riktigt lyckat och jag hade helt glömt bort att så pass mycket tid går åt till att berätta om MacLeods liv innan New York. Många har uttryckt deras missnöje med att hoppandet i tid gör filmen rörig men det kan jag verkligen inte hålla med om. Tycker man det ska man nog tänka över sin egen tankeverksamhet och ägna sig åt någonting annat än filmtittande. Den enastående naturen i tillbakablickarnas Skottland är en fröjd för ögat och jag blir om än mer sugen att besöka landet, för mer än deras utsökta Islaywhisky. Highlander genererade flera uppföljare av varierande kvalité och en tv-serie som jag frenetiskt följde under tonåren och jag kan inte annat än att bli lite sugen och se om serien håller än idag, jag betvivlar det dock. Effekterna må vara förlegade och filmen är stundtals lite småfjantig men Highlander håller trots detta fortfarande hög kvalité. Min sambo tyckte inte att den var något vidare men jag har en känsla av att detta inte var den sista gången jag såg filmen.

Jaws (1975)

Den sömniga staden Amity vaknar till liv när kroppen tillhörande en ung kvinna spolas iland. Även fast det inte tillhör vanligheterna verkar dödsorsaken vara en hajattack och polischef Brody hastar ner till stranden för att stänga ner den. Borgmästaren vägrar då det annalkande fjärde juli firandet ligger i faggorna och det skulle betyda slutet för öns viktiga turism. När en ung pojke omkommer är katastrofen dock ett faktum – en tre ton och sju och en halv meter lång vithaj terroriserar ön. Amitys öde ligger nu i händerna på badkrukan Brody, den råbarkade sjöbusen Quint och hajexperten Hooper.

” You're gonna need a bigger boat.”

Vissa filmer blir i slutändan omöjliga att inte skriva om i recensioner och ett bra exempel på sådana är Steven Spielbergs Jaws. Även fast det finns oändligt många recensioner av filmen på nätet och i tidningar kunde jag inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att skriva några rader. Alla har säkert sina egna minnen och historier från när de såg Jaws för första gången och min är väl ungefär som majoritetens – jag blev livrädd och höll mig på stranden hela den sommaren. Jag har en kompis som efter att han sett filmen inte ens badar i insjöar längre och det säger en del om Jaws. Jag har inte sett Jaws på över tio år men när jag insåg att min sambo aldrig tidigare sett filmen var det hög tid att återse mästerverket.

Utan Jaws skulle djurskräcksgenren inte vara vad den är. Den var inte först men det var den som ensam genererade tusentals av liknande historier och dess betydelse för genren är så stor att den inte kan ifrågasättas. Grundhistorien som sedan dess har blivit kopierad ändlöst många gånger är simpel men otroligt effektiv. Säga vad man vill om Spielberg men mycket av det han har gjort under sin tidiga karriär är tidlösa klassiker och många av dem formade mitt filmintresse under barndomen. Äventyraren och arkeologen Indiana Jones, den snälla utomjordingen E.T. och de elaka dinosaurierna i Jurassic Park är jag otroligt svag för men med Jaws målade han sitt mästerverk. Jaws är en perfekt film. Det är en felfri produktion där allt är i perfekt harmoni. Den oscarsbelönade musiken är legendarisk och filmen är fullspäckad med oförglömlig dialog och scener. Trion Scheider, Shaw och Dreyfuss är lysande och deras samspel är utmärkt. Den sköna humorn som uppstår sinsemellan får mungiporna att dra sig uppåt utan att det någonsin blir för mycket av det goda, samtidigt som den isande spänningen hela tiden ligger på lur. Spielberg har fått till ett förbannat bra driv trots att filmen är två timmar lång och den sista halvan är helvetiskt spännande, även fast man sett filmen hur många gånger som helst. Jaws tjänar på att sparsamt exponera hajen och när den väl gör sin entré är det svårt att bli besviken. Folk har tragglat om att hajen inte ser realistisk ut och yada yada men om man jämför med nästan allt från samma era och till och med mycket från idag så är det en imponerande skapelse. Spielberg lyckas blanda skräck och äventyrsfilm i en perfekt kombination och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett Jaws – det är en tidlös klassiker och den förtjänar alla placeringar på listor över de bästa filmer som någonsin har gjorts!

The Thing from Another World (1951)

Kapten Pat Hendry från det amerikanska flygvapnet blir tillsammans med några kollegor och en journalist skickad till Nordpolen efter att ett underligt meddelande nått dem. Forskaren Carrington rapporterar om ett ovanligt flygplan som störtat i närheten av deras polarstation och tillsammans beger de sig iväg för att utforska saken närmare. Inbäddad i isen hittar de en farkost från en annan värld men när de försöker spränga loss den sprängs farkosten i bitar. Inte långt därifrån hittar de en varelse i isen och de tar med fyndet tillbaka för att invänta order om vad de ska göra näst. Varelsen tinas upp och lyckas frigöra sig och fly men den kommer snart tillbaka. Någonting från en annan värld förvandlar de stationerades liv till en mardröm.

“Everyone of you listening to my voice, tell the world, tell this to everybody wherever they are. Watch the skies. Everywhere. Keep looking. Keep watching the skies.”

The Thing from Another World är förstaklassig science fiction och det är inte svårt att förstå varför så många inspirerats och hyllar filmen som en av de bästa av sitt slag. John Carpenters version av filmen är en av de bästa nyinspelningar som någonsin har gjorts och det är en film jag har sett flera gånger genom åren. Originalet har jag dessvärre aldrig sett tidigare, förrän nu.

The Thing from Another World är Howard Hawkes film. Även fast han bara står som producent menar många att det faktiskt är han som borde få erkännandet som regissör då han översåg allt under inspelningen. The Thing from Another World är en berättelse om paranoia som speglar mycket av det som försiggick i USA under den tiden. Jag väljer dock att helt hoppa över de politiska kopplingarna och konstaterar istället att det är en förbannat bra rulle, en av de bästa av sitt slag från eran. Det är pampig musik, snygga omgivningar och alla skådespelare, in i minsta biroll sköter sig alldeles utmärkt. Dialogen är mycket bra och för en gångs skull känns den inte töntig eller långsökt som ofta är fallet i liknande filmer. Inget fel i det men det är uppfriskande att ibland stöta på diskussioner och teorier som känns intelligenta och till och med nyskapande för att vara en film av denna sort. Varelsen (som spelas av James ”Zeb Macahan” Arness) visar sig inte särskilt ofta utan det är mer fokus på sakerna kring dess existens och frågeställningar om varför det som händer händer och vad vi kanske skulle kunna lära oss av det. Det handlar om rädslan för det okända och om att känna sig helt utlämnade.

Hawks och Carpenters versioner är väldigt olika och vilken man föredrar är en smaksak. Jag gillar nyinspelningen mer men det är två helt olika filmer och jag gillar dem båda. Hawks version känns inte lika farlig och slutgiltig och den har en mycket lättare ton än nyinspelningen. Rädslan finns där och frustrationen över att behöva invänta order när livet står på spel men det finns mer hopp i Hawks version. Det känns inte som om allt håller på att gå käpprätt åt helvete. Enligt de som har läst boken är Carpenters version mer trogen förlagan och dessutom innehåller boken inga som helst politiska anspelningar.  Jag skulle kunna sitta här och prata mig hes om The Thing from Another Worlds betydelse för science fiction filmen men summan av kardemumman är att The Thing from Another world har stått sig bra och trots att den har över sextio år på nacken är det fortfarande en väldigt effektiv film. Jag avslutar babblandet här. Om du inte redan har sett The Thing from Another World gör det nu (svenska studio s har nyligen släppt den) och om du redan har sett den, se den igen.

Roman Holiday (1953)

Prinsessan Ann åker runt i Europa för att utföra sina kungliga plikter och hamnar tillslut i Rom. Uttråkad och trött på alla måsten som hör titeln till, smiter hon en kväll ut i natten för äventyr i det spännande Rom. Dock kommer hon inte långt innan hon somnar utmattad på en parkbänk. Den amerikanska reportern Joe hittar henne och efter många om och men tar han henne med sig hem. Samtidigt inser tjänstefolket att prinsessan är på vift och ett topphemligt sökande inleds. När Joe kommer till sin arbetsplats följande morgon inser han att det är självaste prinsessan som spenderat natten i hans lägenhet och han ser sitt livs chans att tjäna en extra hacka som kan ta honom hem till New York igen. Men ödet vill någonting helt annat…

”You’re well read, well dressed, you’re snoozing away in a public street. Would you care to make a statement?”

Ett förhållande handlar om att ge och ta. Jag blev utpressad av min sambo efter det att hon gått med på att se Texas Chainsaw 3D med mig att jag skulle se en av hennes favoritfilmer, Roman Holiday eller Prinsessa på Vift som hon envisas med att kalla den. Godhjärtad som jag är gick jag ju självklart med på avtalet och när dessutom vårat flyg som ska ta oss till Rom lämnar Kastrup nästa vecka passade ju filmen alldeles utmärkt. Roman Holiday är den första amerikanska film som helt och hållet spelades in i Italien och är dessutom succéfilmen som gjorde Audrey Hepburn till världsstjärna.

”I’m going to that corner there and turn. You stay in the car and drive away. Promise not to watch me go beyond the corner. Just drive away and leave me. As I leave you.”

Audrey Hepburn är söt som socker och det är inte svårt att förstå att filmälskare runt om i världen föll pladask för hennes skönhet och charm. Gentlemannen Gregory Peck var övertygad om att Hepburn skulle kamma hem en oscar för hennes rollporträtt av prinsessan och sa till producenterna att sätta hennes namn över filmens titel. De följde hans råd och mycket riktigt belönades Hepburn med en oscar för sin roll. Det var aktrisens första huvudroll i en film och genombrottet blev ett faktum. Vad som hände sedan har väl ingen kunnat undgå och än idag är hon en av filmhistoriens mest älskade filmstjärnor. Peck som tidigare aldrig varit med i en komedi på vita duken hoppade ivrigt på projektet och det var under inspelningarna av Roman Holiday som han träffade fransyskan Veronique Passani, kvinnan han senare gifte sig med och spenderade resten av sitt liv tillsammans med.

Jag är svag för många av Hollywoods skapelser från denna period och Roman Holiday är ytterligare en anledning varför. Det är en snäll och charmig romantisk komedi som passar alla kön och åldrar och Roman Holiday är ofantligt mycket bättre än det mesta som drömfabriken spottat ur sig inom genren de senaste årtiondena. Det är en småkul skapelse med hjärtat på rätta stället men som samtidigt undviker alla de sliskiga klichéerna som har blivit kännetecken för den romantiska komedin. Hepburn och Peck har en strålande personkemi och fotografen Irving (Eddie Albert) är en väldigt bra sidekick. Prinsessans heldag på stan där hon får pröva på alla de saker hon aldrig tidigare gjort i sin kontrollerade miljö, är ett äventyr i sig och Roman Holiday är en film man mår bra av. Humorn är varm och den får mig att fnissa flera gånger och det är en film som alla någon gång under sitt liv borde ta del av. Roman Holiday använder sig av ett numera klassiskt upplägg som sedan dess har använts hundratals gånger, fast få har lyckats såhär bra – Roman Holiday är en underbar film! Nu längtar jag till Rom så jag kan ta del av alla dessa fantastiska platser och miljöer tillsammans med min käresta och uppleva vår egna romantiska komedi…

Cat People (1942)

Serbiska Irene Dubrovna har immigrerat till Amerika och försörjer sig nu som kläddesigner i New York. Hon bor i närheten av stadens zoo där hon en dag träffar den charmiga Oliver Reed. De blir genast förtjusta i varandra och slutligen gifter de sig. Irene beter sig alltmer besynnerligt och berättar en gammal sägn från hennes hemby där kvinnor förvandlas till katter när de blir intima med män och tar livet av dem. Oliver ber henne att söka hjälp, vilket hon gör men Irene är övertygad om att hon fallit offer för förbannelsen. Oliver börjar ångra sitt beslut om giftermål när han blir förälskad i sin kollega Alice, men då är det redan för sent…

”There is, in some cases, a psychic need to loose evil upon the world. There is, in some cases, a psychic need, a desire for death.”

Cat People är Val Lewton’s första film som producent när han nittonhundrafyrtiotvå fick jobbet som skräckfilmsansvarig på filmbolaget RKO. Till billiga summor skulle han hitta filmer som kunde generera mycket pengar. Hans första fynd blev Cat People, resten är filmhistoria. För filmens regi står fransmannen Jacques Tourneur som femton år senare gjorde den fantastiska Night of the Demon. De båda filmerna bär på flera likheter och tar upp samma ämne - människan fascination för den uråldriga ondskan.

Cat People är en stämningsfull psykologisk rysare som på många sätt känns före sin tid. Filmen tar upp teman som annars var tabu, sexualitet, äktenskapsproblem och terapi. Det är vardagsmat i dag men inte för sjuttio år sedan. Filmens budget, en struntsumma på runt 130 000 dollar, märks inte alls av. Med hjälp av illavarslande spänningsmoment och mörka skuggor visar filmskaparna att det otäcka inte alltid behöver ligga i det vi ser, snarare i det som vi bara kan ana. Skådespelarna känns alla trovärdiga och filmens mogna dialog förvandlar Cat People till en vuxen skräckfilm som egentligen är mer av ett svartsjukedrama vilken beskriver Irenes skräck med ord istället för att visualisera den. I mångt och mycket handlar Cat People om en kvinnas rädsla och osäkerhet för sin egen sexualitet (nyinspelningen som kom fyrtio år senare lägger ännu mer fokus på det sexuella och det explicita och blir mer en erotisk thriller än ett psykologiskt skräckdrama). Självklart finns skräckelementen här men det psykologiska går före det groteska och letar man efter våldsamheter eller håriga bestar får man leta någon annanstans, Cat People är skapad för den begrundande tittaren. Det kunde ha blivit en monsterfilm som snabbt skulle falla i glömska men istället lyckas Cat People med den raka motsatsen, att skapa en tidlös filmklassiker. 

Lord of the Flies (1963)

Det råder krigstider i Europa och eleverna på ett pojkinternat i England evakueras med destinationen Amerika. Deras flygplan kraschar någonstans i Stilla Havet och de överlevande vaknar upp på en öde ö. I väntan på hjälp skapar de ett tillfälligt hem. Viljorna är många och efterhand bildas det två läger. På ena sidan ön härskar vildarna med Jack i spetsen vars fokus är att jaga, stoja och stimma. På öns andra sida råder det rationella tänkandet där Ralph och hans vänner rider ut stormen i hopp om att någon ska komma och leta efter dem. Allt bryter ut i kaos och långsamt förvandlas skolpojkarna till barbariska vildar utan respekt för vare sig omgivningen eller varandra.

”Kill the beast, cut his throat, spill his blood.”

Flugornas Herre eller Lord of the Flies som är originaltiteln bygger på den otroligt hyllade romanen med samma namn av William Golding. Jag är osäker på om jag läst boken men på högstadiet såg vi nyinspelningen tillsammans med vår lärare. Än idag har jag starka minnen från filmen och vissa av scenerna sitter etsade i mitt huvud. Originalversionen har jag dock aldrig sett tidigare.

Lord of the Flies använder sig av ett klassiskt koncept som nästan alltid fungerar, oavsett när eller var historien utspelar sig. Man tar vad man har och endast de starka överlever blir aldrig inaktuellt och människan kommer alltid att agera med sig själv och sina nära i fokus, allt annat blir sekundärt. Historien inleds med stillbilder som visar eleverna på internatet, vapen av förstörelse och slutligen ett kraschat flygplan sedan är det pang på rödbetan när ynglingarna gör sitt bästa för att fördriva tiden på ön. De flesta av filmens skådespelare är amatörer och i de flesta av fallen var Lord of the Flies den enda film de medverkade i. Det märks, på gott och ont. Vissa av karaktärerna är smärtsamt dåliga medan andra sköter sig alldeles utmärkt. Barn kan verkligen vara fruktansvärt elaka vilket Lord of the Flies skildrar på ett strålande sätt. De olika pojkarna blir tilldelade olika roller i gruppen vare sig de känner sig bekväma i dem eller inte. Det blir mest tydligt med karaktären Piggy, en överviktig glasögonorm som redan från starten får agera hackkyckling. Det psykiska våldet övergår i det fysiska och får tillslut ödesdigra konsekvenser. Utan vuxna som kan tygla deras beteende och agera förebild tvingas barnen att växa upp i en rasande fart. Lord of the Flies levererar sunda värderingar och jag kan verkligen förstå uppståndelsen och filmens betydelse för generationen när den kom. Av många kallas filmen som en tidlös klassiker och det kanske den är men på mig imponerade den inte nämnvärt. Som jag nämnde tidigare väckte nyinspelningen starka känslor inom mig som tonåring och kanske är det just den kategorin som filmen vänder sig till. Jag upplevde filmen mest som långrandig och jag är övertygad om att jag skulle uppskatta förlagan mycket mer. Noble Entertainments svenska utgåva visar inte filmen från sin bästa sida med sitt urusla ljud och dåliga transfer. Om inte utgåvan varit textad skulle jag förmodligen inte ha hängt med överhuvudtaget och såhär i efterhand är det kanske en av anledningarna till att filmen inte gav några direkt positiva efterklanger. Hur man än vänder och vrider på det är Lord of the Flies en viktig film, om inte annat för att ännu en gång berätta innebörden av respekt och medmänsklighet.

Freaks (1932)

Ett kringresande cirkussällskap åker från stad till stad för att underhålla invånarna. Kortväxta Hans och Frieda är förlovade men Hans tankar är någon annanstans. Han är vansinnigt förälskad i den vackra men falska Cleopatra som utnyttjar varje tillfälle hon kan till att lura Hans på pengar, samtidigt som hon är romantiskt involverad med den elaka Hercules. När Cleopatra får nys om att Hans ärvt en förmögenhet friar hon till honom och börjar smida ondskefulla planer. Hans är förblindad av kärlek men hans trogna vänner ser genom Cleopatras falska fasad och planerar en gruvlig hämnd.

”Offend one and you offend them all.”

Det blev ett jäkla holabaloo när Freaks 1932 chockerade publiken med sin historia om vad som utspelade sig bakom kulisserna på en cirkus, där den övervägande delen av de arbetande var födda med fysiska avvikelser. Filmen totalförbjöds runtom i världen och det dröjde över trettio år innan Freaks kunde släppas fri i utvalda länder som sakta men säkert förstod filmens storhet. Freaks kantades av ramaskri där folk tyckte att det var fruktansvärt att regissören Tod Browning kunde skapa en film av denna sort. Historierna kring effekten av filmen är många och i vissa fall är de extremt överdrivna. En kvinna som testspelade för en roll påstod att hon fick ett missfall på grund av filmens chockerande natur. Detta är ju helt absurt då alla verkade missförstå Brownings vision med filmen. Freaks är många gånger felaktigt distribuerad som en skräckfilm, vilket den ju definitivt inte är. Filmbolaget MGM ville ha en ny skräckfilm i stil med Dracula (som ju Browning regisserade för Universal) eller Frankenstein men vad de fick var någonting helt annat, någonting de inte var redo för. Browning som själv haft en bakgrund i kringresande cirkusar valde att använda sig av industrins riktiga stjärnor, alla med avvikande utseenden. Att få stifta bekantskap med siamesiska tvillingar, människor utan armar eller ben, dvärgar, kvinnor med skäggväxt, människor med förkrympta huvuden, hermafroditer eller mannen utan underkropp var tydligen för mycket för publiken.

”You dirty, slimy freaks!”

Freaks är en ofta väldigt sorglig historia om både utanförskap och gemenskap. Bröllopssekvensen är hjärtskärande och man måste vara helt känslobefriad för att inte känna en enorm sympati för den förkrossade Hans. De verkliga utbölingarna och monstren i filmen är de ”normala” människorna som med karaktärerna Cleopatra och Hercules framställs som riktiga svin. Cirkusens samling av udda karaktärer är en enda stor familj som ställer upp för varandra i alla lägen och det skildras med ett stort hjärta. Browning var före sin tid när han skapade detta kontroversiella mästerverk. Det blev slutet på hans karriär som efter filmens premiär gick stadigt nedåt. Även fast Freaks är åttio år gammal känns den inte på något vis daterad. Vissa ämnen blir aldrig inaktuella och Freaks är ett unikt tidsdokument som omvärderats rejält i efterhand och anses idag, med all rätt som ett mästerverk. Freaks är en otroligt vacker film som vågar porträttera de vilseledande känslostormarna i det ”fula och förbjudna”. Det har aldrig gjorts en kärlekshistoria av denna kaliber sedan dess och kommer förmodligen aldrig att göras. Det är totalt klichébefriat och lyckas än idag att beröra sin publik. Det första som upptog mina tankar när jag slog upp ögonen i morse var Freaks. Freaks är en av de bästa filmer som någonsin har gjorts och jag ser redan nu fram mot nästa gång jag får ta del av denna fantastiska historia. Freaks är en film som aldrig kommer att falla i glömska och den kommer att hitta sin publik i varje ny generation, det är jag övertygad om.

Rebecca (1940)

Alfred Hitchcock är en av mina favoritregissörer, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag har inte sett allt han har regisserat, långt därifrån, men det jag hittills har sett har varit väldigt bra. Många av dem kvalar in bland mina favoritfilmer genom tiderna. Rebecca är en av hans ”kändaste” filmer och en av många jag inte sett tidigare (vad jag kan minnas). I födelsedagspresent fick jag teaterbiljetter av min sambo till föreställningen Mysteriet Myrna Vep, en teater som till viss del är inspirerad av Rebecca. Jag kunde inte tänka mig ett bättre tillfälle att bekanta mig med filmen.

En ung kvinna (som inte nämns vid förnamn tills det att hon får dela efternamn med George Fortescue Maximilian de Winter) jobbar som sällskapsdam åt en äldre kvinna vid namn Van Hopper. De är på semester i Frankrike där hon stöter på den rika och charmiga Maxim och blir upp över öronen förälskad. De gifter sig och flyttar till dennes gigantiska barndomshem Manderley. Mrs. de Winter blir till en början överväldigad av hennes nya liv i lyx och kärleken till sin make men hon får snart erfara att hon lever i skuggan av Maxims före detta hustru Rebecca som omkommit i en drunkningsolycka några år tidigare. Maken verkar fortfarande inte ha kommit över den tragiska bortgången och inte heller tjänstefolket som ständigt påminner Mrs. de Winter om Rebeccas storhet. Manderley ruvar på en mörk hemlighet och Mrs. de Winter får för varje dag som går mer klart för sig att hon inte kan ersätta den förtrollande Rebecca.

Rebecca var Hitchcocks första amerikanska film (fast den till största del utspelar sig i England) och regissörens enda film som blev belönad med en Oscar i kategorin bästa film. Till en början är Rebecca en kärlekshistoria men en tredjedel in i filmen utvecklas den till ett psykologiskt drama. Allt är väldigt tidstypiskt med vackert dramatisk musik, enastående miljöer och imponerande kulisser. Skådespeleriet är teatraliskt och överdramatiskt utan att det för den delen känns stelt eller forcerat. Laurence Olivier och Joan Fontaine är bra i titelrollerna som det nygifta paret och även fast synen på samlevnad och på kvinnans roll i samhället är rejält förlegad är det ett charmigt tidsdokument. Rebecca är helt klart en bra film och något man bör se om man har ett intresse av Hitchcock men jag tycker inte att den passar på listan över de bästa filmerna genom tiderna (den ligger på plats 122 på imdb). Jag förväntade mig mer av Rebecca och många gånger kändes den på tok för lång. Jag föredrar hans verk från 1950 och 1960-talet. Filmer som North by Northwest, Vertigo, Rear Window, The Birds och Psycho representerar Hitchcock för mig.

The Shining (1980)

Jack Torrance tar jobbet som fastighetsskötare på hotellet Overlook under vinterhalvåret då det är stängt för allmänheten. Han ser framför sig fem månader av lugn och ro och en chans till att börja skriva på sin roman. Jack flyttar in tillsammans med sin fru Wendy och deras son Danny, trots varningar om att flera personer redan tackat nej till jobbet på grund av de fasliga händelser som inträffat tidigare då den förre fastighetsskötaren mördat sin fru och deras två döttrar, för att sedan ta sitt eget liv. Snart börjar Jacks humör att förändras och han blir allt mer aggressiv och Danny ser fruktansvärda syner där hotellet badar i blod.

”All work and no play makes Jack a dull boy.”

Stephen King gillade aldrig Stanley Kubricks filmatisering av sin roman och det är egentligen inte särskilt konstigt då det mesta är borttaget eller omkonstruerat. Filmiskt sett är Kubriks film lysande men som överföring från bok till film är den mindre lyckad. Romanen och filmen skiljer sig markant från varandra och istället för att återberätta samma historia igen skapar istället Kubrick ett visuellt mästerverk.

” Heeere's Johnny!”

The Shining inleds med en makalöst snygg sekvens där kameran följer Jacks bilfärd till Overlook Hotel genom Colorados berg och skogsterräng. Regissören Kubrick är känd för sin känsla för perfektion och The Shining är felfri rakt igenom (i alla fall den kortare, 113 minuters versionen) och ingenting verkar har lämnats åt slumpen. Scenen där Wendy svänger ett baseballträ är otroligt effektiv och ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör Kubrick var. Någonstans står det att Kubrick valde att ta om scenen över hundra gånger innan han blev nöjd med resultatet och då förstår man verkligen att allt är planerat in i minsta detalj. Dannys åkturer genom korridorerna och hans möten med de två avlidna syskonen följt av en blodkaskad, är idag en klassiker och det är bara en av många legendariska scener i filmen. Kubrick har lyckats fånga hotellets känsla av ödslighet, och det tillsammans med den suggestiva musiken ger oss en föraning om att det hela kommer att sluta väldigt illa. Kubrick använder sig av grundhistorien från romanen och tar bort allt det som han ansåg onödigt för sin filmatisering och det går inte att se Kubricks version av filmen som en skapelse trogen sin förlaga. Att han dessutom valde att helt ändra slutsekvensen (på grund av restriktioner med specialeffekterna) är ett smart drag då den vilseledande trädgårdslabyrinten är mycket mer skrämmande än de livliga häckdjuren. The Shining är perfekt visualiserad och skådespelartrilogin är i perfekt (dis)harmoni med varandra. Kontrasten mellan den otäckt oberäkneliga Jack och hans sköra och något naiva fru är klockren. Jack Nicholson agerar skvatt galen och jag har nog aldrig tidigare sett någon göra det med samma nerv och säkerhet. Courtland Mead som spelar Danny i den ganska ruttna miniserien från 1997 (som jag recenserar HÄR) har ett och annat att lära sig av Danny Lloyd som är en av de bästa barnskådespelare jag sett inom filmbranschen. När man ser Stanley Kubricks The Shining inser man ännu mer hur dålig den 17 år senare miniserien är. The Shining är en av de få filmer som ständigt höjs till skyarna och som faktiskt förtjänar sitt goda rykte. The Shining är ett mästerverk!

Anatomy of a Murder (1959)

Det finns många klassiska filmer som man bör ha sett om man har ett stort filmintresse. Jag försöker att beta av de jag ännu inte har haft nöjet att se, efter hand. Nu har turen kommit till Otto Premingers Anatomy of a Murder.

”You’re a funny kind of lawyer. The music, I mean. Aren’t lawyers supposed to like music? Not that kind of music. I guess that settles it. I’m a funny kind of lawyer.”

Den före detta allmänna åklagaren Paul Biegler jobbar nu som försvarsadvokat tillsammans med sin sekreterare i den lilla staden Iron City. Under en av Pauls fisketurer uppmärksammas ett brutalt mord i småstaden, där en löjtnant skjutit en man till döds efter det att hans fru blivit våldtagen. Efter en långvarig tvekan accepterar Paul slutligen erbjudandet att försvara löjtnanten. Till hjälp tar han sin alkoholiserade juridikpartner och vän Parnell. Historien innehåller många frågetecken och det blir svårare än han trodde att få juryn på sin sida när försvaret tar hjälp av en biträdande kronjurist från storstaden.

”I’m just a humble country lawyer, trying to do my best against this brilliant prosecutor from the big city of Lansing.”

Ända sedan jag såg James Stewarts filmer i Alfred Hitchcocks regi (här kan ni läsa mina recensioner av Rope och Rear Window) har jag blivit mer och mer förtjust i mannen. Stewart är en legend och en av de bästa skådespelare som existerat, så är det bara. I Anatomy of a Murder levererar han ytterligare ett knivskarpt rollporträtt som mycket väl kan vara hans bästa. Duke Ellingstons (som dyker upp i en kort scen tillsammans med Stewart) musik är lika klassisk som filmen och den fungerar perfekt ihop med bildspelet. Förutom Stewart är filmen fullproppad med bra skådespelare och många av dem gjorde här tidiga roller. George C. Scott visar redan här vilken duktig skådis han är som den bryska kronjuristen från den stora staden och det är inte konstigt att han blev Oscarsnominerad för sin insats. Lee Remick är utmärkt i rollen som det flirtiga våldtäktsoffret, 17 år innan hon adopterade djävulens son i The Omen. Ben Gazzara imponerar som den nonchalanta löjtnanten med kort stubin och det var inte förrän filmen var slut som jag insåg att det är samma man som spelade elakingen i Road House (som jag recenserar HÄR) 30 år senare. 

”Until this is over, you’re going to be a meek little housewife with horn-rimmed spectacles. You’re going to stay away from men, juke joints, booze and pinnball machines. You’re gonna wear a skirt and low-heeled shoes. And you’re gonna wear a girdle. Especially a girdle.”

Anatomy of a Murder är en filmklassiker med ett mycket bra filmmanus (som bygger på John D. Voelkers då rykande heta roman med samma namn) och enastående rollpresentationer. Första halvan fokuserar på att samla ihop fakta medan den andra delen bedömer och väver ihop den till ett imponerande resultat. Anatomy of a Murder behöver inga återblickar i bilder eller våldsamma utbrott för att hålla publiken på sträckbänken. Det är ett rättegångsdrama som trots sin långa speltid och sina år på nacken lyckas engagera tittaren. Filmen var vågad för sin tid och tog upp ett kontroversiellt ämne som än idag är aktuellt. Det är skrämmande att faktorer som en kvinnas klädsel och om huruvida hon var berusad eller inte kan innebära ogiltigförklarning eller straffmildring i liknande fall över 50 år senare. Det är ett sorgligt faktum att vi inte lyckats komma längre än vi har gjort sedan dess. Anatomy of a Murder är en film för jazzgillare och filmfantaster. Jag rekommenderar den varmt till älskare av båda.

Wait Until Dark (1967)

En docka stoppas full med heroin och en ung kvinna får i uppdrag att smuggla den från Kanada till New York. När hon anländer väntar en mystisk man på henne och i panik lämnar hon över dockan till den intet ont anande fotografen Sam Hendrix på flygplatsen. Dockans nya ägare lever tillsammans med sin fru Susy som försöker anpassa sig till ett liv i blindo då hon förlorade sin syn ett år tillbaka i en bilolycka. Den mystiska mannen och hans två kumpaner lyckas klura ut var dockan befinner sig och när Susys man lämnat henne ensam i deras lägenhet för att jobba, börjar en katt och råtta lek på liv och död.

”This is the big, bad world full of mean people, where nasty things happen.”

Jag har vaga men positiva minnen från Wait Until Dark eller Nattens Ögon som den hette när den visades, sent en kväll, på tv för många herrans år sedan. Nu när jag såg den igen inser jag att det inte är mycket jag kommer ihåg från filmen och de minnen jag har är blandade med de från den snarlika, men inte alls lika bra, See No Evil (recension HÄR). Det är ett psykologiskt kammarspel med en lysande Audrey Hepburn i rollen som blinda Susy Hendrix. Det kom att bli hennes sista roll på nästan 10 år och var ett försök till att rädda hennes dåvarande äktenskap med skådespelaren Mel Ferrer som är filmens producent. Äktenskapet gick dock inte att rädda och de skiljde sig ett år senare. Alan Arkin är underhållande i en tidig roll som psykopaten Roat och Richard Crenna sköter sig som vanligt bra även fast jag alltid kommer att förknippa honom med rollen som Trautman i First Blood. Det är en dialogdriven film som i stort sett bara utspelar sig i parets Hendrix lägenhet. Skådespeleriet känns teatraliskt och det är tydligt att filmen bygger på en pjäs. Henry Mancinis musik är stämningsfull och gör det nervkittlande slutet ännu mer spännande. Vissa scener är otroligt bra utförda och garderobssekvensen är en klassiker. Terence Young, som främst är känd för att ha regisserat ett gäng James Bond-filmer, visar här att det fanns fler än Hitchcock som hanterade regin av spännande thrillers på den tiden. Det görs tyvärr inte filmer av denna kaliber längre och Wait Until Dark är verkligen en filmklassiker. Än idag är Wait Until Dark en effektiv nagelbitare som bör ses av alla som har ett filmintresse!

Gone with the Wind (1939)

Året är 1861 och det råder krigstider i Amerika mellan nord och syd. På ett plantage i Georgia bor den 16åriga överklasstjejen Scarlett O’Hara. Hon är en manipulativ och bortskämd slyngel som inte är särskilt omtyckt bland de andra töserna då hon gör allt för att få uppmärksamhet av männen runt omkring sig. Ashley Wilkes som snart ska gifta sig med den sympatiska Melanie är mannen Scarlett lägger allt fokus på. När detta inte går vägen gifter hon sig med den blåögde Hamilton. Deras äktenskap varar inte länge innan hon får besked om att han avlidit i sviterna av lunginflammation. Scarlett beger sig för att bo med sin moster Pitty i Atlanta men istället för att agera sörjande änka lägger hon allt krut för att återigen få Ashley att bli intresserad av henne. En viss blockadbrytare vid namn Rhett Butler dyker upp titt som tätt och överhyser henne med romantik men Scarlett är blind för all kärlek som inte kommer från Ashley.

Inbördeskriget bryter ut på allvar och Scarlett börjar ofrivilligt arbeta som sjuksköterska och tar han om krigets sårade. När hon hjälpt Melanie att föda sitt första barn beger de sig tillbaka till Scarletts barndomshem, men allt har förändrats. Alla i Scarletts närhet har antingen avlidit i kriget eller i sjukdom. När barndomshemmet är förstört och hennes rikedom är borta får hon lära sig livets hårda väg och att inte ta något för givet. Samtidigt växer motvilligt kärleken till den karismatiske Rhett Butler.

"Frankly, my dear, I don't give a damn"

Gone with the Wind är ett stycke filmhistoria, ett långt sådan. Under fyra timmars tid får vi följa Scarlett i hennes olika skeden i livet och se hur hon sakta men säkert växer upp och blir vuxen. Det är först och främst en storslagen historia om kärlek men också om individuell mognad och om hur krig påverkar ett land. Gone with the Wind ger oss också en historielektion om hur USA enades och när slaveriet avskaffades. Det är dessutom en av de första färgfilmerna och den film som innebar genombrottet för färgfilm med dess totalt 10 vunna Oscarstatyetter. Även om Gone with the Wind utspelar sig under tuffa tider är det en gemytlig film för hela familjen, förmodligen en av de första filmsåpor någonsin. Likt teater spelar skådespelarna över å det grövsta och visar med överdrivna gester vad de tycker och tänker. Alla vackra kläder är ett hantverk i sig och filmens sceneri är underbart och det är verkligen en vacker syn för ögat. Jag har alltid varit svag för filmkulisser ända sedan jag såg Universals tidiga filmer om Frankenstein och The Wolf Man. Detta var första gången jag såg Gone with the Wind och det känns lite som ett måste att ha sett om man som jag är intresserad av film och dess historia. Jag kan tycka att filmen skulle ha tjänat på att bli nedkortat en timme men jag hade å andra sidan aldrig tråkigt. Gone with the Wind är verkligen storslagen och jag är glad att jag äntligen fått tagit del av den, även om jag kanske inte kommer att se den igen.