The Body Snatcher (1945)

Vi förflyttar oss bakåt i tiden till artonhundratrettioett. Doktor MacFarlane undervisar sina medicinstuderande lärjungar i läkarkonst i staden Edinburgh. När eleven Fettes inte längre har råd att plugga vidare erbjuder MacFarlane honom jobbet som hans personliga assistent. Bakom ridån gömmer sig mörka hemligheter. Chauffören Gray levererar nyligen avlidna kroppar från stadens kyrkogårdar till doktorn och hans elever för att de ska kunna studera den medicinska läran närmare. Snart har Fettes övergivet sina ideal och när han till varje pris tänker hålla ett löfte han givit en förlamad ung flicka får det oanade konsekvenser.

”It is through error man tries and rises. It is through tragedy he learns. All the roads of learning begin in darkness and go into the light.”

Med jämna mellanrum så går jag igenom filmerna i min ”Val Lewton Horror Collection” dvd-box. Valet föll denna gång på The Body Snatcher. Filmen är producerad av Lewton och för regin står mannen bakom tidernas bästa spökfilm – The Haunting. Precis som de andra filmerna i boxen så är The Body Snatcher en otroligt stämningsfull skapelse. Den markerade Boris Karloff och Bela Lugosis sista framträdandet tillsammans på den vida duken och Karloff briljerar i varje scen han är med i. Trots sin titel så är The Body Snatcher ingen gammal b-skräckis utan en kvalitativ mörk thriller som spelar på den sköra gränsen mellan rätt och fel. Det handlar om moral, uppoffringar och viljan till att förändra – till vilket pris som helst. Även fast Karloff är lysande i rollen som dödgrävaren Gray är han inte ensam om att levererar toppenporträtt. Dialogen är mycket bra och filmen lyckas med att förmedla en sorgsen och vemodig historia som ändå känns hoppfull och i allt sitt mörker gömmer sig även ljus. Den sjungande kvinnans roll i historien går som en röd tråd genom filmen och även fast hennes rollfigur inte är framträdande är den central för hela historien. The Body Snatcher är en fantastisk film och nu ser jag spänt fram mot att se Lewtons resterande bidrag till rysargenren.

The Seventh Victim (1943)

Marys storasyster Jacqueline är spårlöst försvunnen och Mary beger sig genast till New York för att ta reda på vad som har hänt. Jacqueline har sålt sin affär och lämnat sitt gamla liv bakom sig. Spåren leder till en lägenhet på en italiensk restaurang där systern betalat för sig men aldrig vistats i rummet. När de öppnar dörren finner de ett tomt rum med en ensam stol med en snara hängandes ovanför. När en privatspanare blir mördad då han gräver djupare i försvinnandet får Mary hjälp av nyckelfigurer i Jacquelines forna liv och snubblar över ett hemligt sällskap som är i full färd med att skörda sitt sjunde offer som brutit den (o)heliga eden om att nämna medlemmarnas namn utanför sällskapet…

”For the first time I’m beginning to feel frightened. I almost feel as if I’d never known my sister.”

För snart ett år sedan köpte jag en dvd-box med samtliga Val Lewton-producerade rysare från nittonhundrafyrtiotalet efter det att jag sett den fantastiska Night of the Demon. Hittills har jag bara sett Cat People av de totalt nio titlarna men The Seventh Victim är den film jag varit mest nyfiken på.

”If I prefer to believe in satanic majesty and power, who can deny me? What proof could you bring that good is superior to evil?”

Jag hade sjukt höga förväntningar på The Seventh Victim när jag satte mig ner i soffan i sällskap med min sambo och en grappa. Det är en till utseendet väldigt snygg film med skön atmosfär i dunkla miljöer och tidstypisk musik. The Seventh Victim slösar ingen tid med att dra igång historien utan redan efter några minuter har sökandet efter den försvunna systern påbörjats. Det är en händelserik historia med några mästerligt utförda scener. Sekvensen i tunnelbanan eller slutklämmen i de mörka gränderna är ruskigt bra och i det stora hela levererar The Seventh Victim ett engagerande mysterium, men jag blev ända lite besviken. Den sataniska aspekten känns hafsig och ordduellen i slutet om de båda motpolerna gott och ont är lite fjantig. Filmen skulle ha tjänat på att vara lite längre och grävt vidare i det hemliga sällskapets ideologier och gjort en mer detaljerad djupdykning i de båda systrarnas liv. The Seventh Victim är inte på något vis en dålig film och den mörka slutklämmen är riktigt bra men den saknar det där lilla extra som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det skulle kunna vara. Jag är dock fortfarande spänd på de resterande filmerna som demonproducenten Lewton ligger bakom och The Seventh Victim var sjuttio välspenderade minuter.

Cat People (1942)

Serbiska Irene Dubrovna har immigrerat till Amerika och försörjer sig nu som kläddesigner i New York. Hon bor i närheten av stadens zoo där hon en dag träffar den charmiga Oliver Reed. De blir genast förtjusta i varandra och slutligen gifter de sig. Irene beter sig alltmer besynnerligt och berättar en gammal sägn från hennes hemby där kvinnor förvandlas till katter när de blir intima med män och tar livet av dem. Oliver ber henne att söka hjälp, vilket hon gör men Irene är övertygad om att hon fallit offer för förbannelsen. Oliver börjar ångra sitt beslut om giftermål när han blir förälskad i sin kollega Alice, men då är det redan för sent…

”There is, in some cases, a psychic need to loose evil upon the world. There is, in some cases, a psychic need, a desire for death.”

Cat People är Val Lewton’s första film som producent när han nittonhundrafyrtiotvå fick jobbet som skräckfilmsansvarig på filmbolaget RKO. Till billiga summor skulle han hitta filmer som kunde generera mycket pengar. Hans första fynd blev Cat People, resten är filmhistoria. För filmens regi står fransmannen Jacques Tourneur som femton år senare gjorde den fantastiska Night of the Demon. De båda filmerna bär på flera likheter och tar upp samma ämne - människan fascination för den uråldriga ondskan.

Cat People är en stämningsfull psykologisk rysare som på många sätt känns före sin tid. Filmen tar upp teman som annars var tabu, sexualitet, äktenskapsproblem och terapi. Det är vardagsmat i dag men inte för sjuttio år sedan. Filmens budget, en struntsumma på runt 130 000 dollar, märks inte alls av. Med hjälp av illavarslande spänningsmoment och mörka skuggor visar filmskaparna att det otäcka inte alltid behöver ligga i det vi ser, snarare i det som vi bara kan ana. Skådespelarna känns alla trovärdiga och filmens mogna dialog förvandlar Cat People till en vuxen skräckfilm som egentligen är mer av ett svartsjukedrama vilken beskriver Irenes skräck med ord istället för att visualisera den. I mångt och mycket handlar Cat People om en kvinnas rädsla och osäkerhet för sin egen sexualitet (nyinspelningen som kom fyrtio år senare lägger ännu mer fokus på det sexuella och det explicita och blir mer en erotisk thriller än ett psykologiskt skräckdrama). Självklart finns skräckelementen här men det psykologiska går före det groteska och letar man efter våldsamheter eller håriga bestar får man leta någon annanstans, Cat People är skapad för den begrundande tittaren. Det kunde ha blivit en monsterfilm som snabbt skulle falla i glömska men istället lyckas Cat People med den raka motsatsen, att skapa en tidlös filmklassiker.