Pumpkinhead (1988)

Ett gäng storstadsungdomar åker till vischan för att dricka öl och åka motorcross. Det visar sig vara en dålig kombination när en av ynglingarna av misstag kör ihjäl den fredliga butiksägaren Ed Harleys son Billy. Förblindad av hat tar Ed hjälp av en gammal kvinna i bergen som bär på hemligheten om hur man väcker den skoningslösa demonen Pumpkinhead till liv för att hämnas sin sons orättvisa död. Allt kommer med ett pris och när Ed inser sitt misstag och försöker att stoppa hämndaktionen är det redan för sent…

”Will it be alright? Should I be afraid?”

Av någon oförklarlig anledning så har jag alltid avfärdat Pumpkinhead som tramsskräck, utan att egentligen ha en aning om vad den handlar om. Tur för mig så ignorerade jag min egen dumhet och köpte dvdn för en billig peng på en loppis förra året. Pumpkinhead visade sig vara en typisk film som jag skulle älska om jag såg den för första gången för ett halvt liv sedan. Pumpkinhead är ett alldeles utmärkt exempel på en lyckad åttiotalsskräckis. Den är så där härligt mysrysig och lägger mest krut på en skön stämning istället för blodiga specialeffekter och i detta fall så saknar jag faktiskt inte dem överhuvudtaget. Vi blir serverade fantastiska omgivningar med dimmiga träskområden och ociviliserade rednecks. Allt är svettigt och skitigt och även fast det ser sunkigt ut så skulle jag inte banga för att skaffa mig en liten stuga i samma område. Filmmusiken ekar stundtals Once Upon a Time in the West och sedan är det tidstypisk åttiotalsskräckmusik för hela slanten, det är ett toppensoundtrack!

”Keep away from Pumpkinhead unless you’re tired of living.”

Om Lance Henriksen är med i en film så brukar det räcka för att få mig intresserad och Pumpkinhead kan mycket väl vara en av hans absolut bästa filmer. Här spelar han ut hela sitt register och som grädden på moset har han dessutom lagt sig till med en härlig sydstatsdialekt. För regin står make up/specialeffektskillen Stan Winston som har haft ett finger med i spelet i en rad höjdarrullar. Pumpkinhead är hans regidebut och sorgligt nog återvände han aldrig som regissör inom genren igen. För en gångs skull innehåller Pumpkinhead en sympatisk skara ungdomar som gör allt för att rätta felet som de begått. Undantaget är den osympatiska ledaren (vars namn jag förträngt, det kan ha varit Joel) som gör allt för att hålla sig borta från lås och bom. Vi slipper också att ta del av onödig avväpnande humor utan istället levererar Pumpkinhead en gravallvarlig ond folksaga som inte helt otippat genererade tre uppföljare. Om man tycker att det är smått fantastiskt att en korthistoria av Stephen King kan generera en hel uppsjö av uppföljare så är Pumpkinhead ett ännu mer imponerande exempel, filmen bygger på en två stycken kort dikt av Ed Justin. Efter en ganska lång upptrappning, som faktiskt inte känns det minsta utdragen, så gör demonen entré på riktigt och det är en imponerande skapelse som är en fröjd för ögat och pojken inom mig som fortfarande törstar efter tuffa filmmonster sitter med ett brett grin i soffan. Pumpkinhead är en ny favorit bland åttiotalets bidrag till genren och jag kan faktiskt inte hitta någonting att klaga på - jag älskar Pumpkinhead! Nu är jag ruskigt nyfiken på att se vad uppföljarna har att erbjuda.

The X Files: Season 1-9 (1993-2002)

The truth is out there. Under nästan tio år undersökte FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully (med lite hjälp från John Doggett och Monica Reyes under de sista två säsongerna) paranormala fenomen och tv-tittarna runtom i världen satt som trollbundna. Chris Carter skapade tv-historia nittonhundranittiotre med The X Files (eller Arkiv X som vi kallade serien för här hemma i Sverige) och även fast serien inte var först med att behandla det oförklarliga finns det nog ingen serie i samma kategori som har haft sådan genomslagskraft. Under nittiotalet pratade alla om konspirationsteorier inom regeringen och om de små gröna männen som landade i sitt rymdskepp i Roswell nittonhundrafyrtiosju. Jag var, som alla andra i min ålder, besatt av serien när den kom och jag minns än idag när jag för första gången satte mig tillsammans med min storebror och far i soffan för att se vad ståhejet handlade om. The X Files var den första tv-serie som jag blev helfrälst i och under de kommande åren så var utomjordingar det enda som snurrade i huvudet på mig. Jag spelade in avsnitten på vhs-kassetter varje vecka, köpte t-shirts och planscher med Mulder och Scully prydde mina väggar i tonårsrummet. Jag har sett serien vid flera tillfällen sedan dess men nu när jag äntligen fick tummen ur och köpte den kompletta dvd-boxen insåg jag att jag faktiskt aldrig har sett hela serien tidigare. När jag under de senaste månaderna gått igenom de 201 avsnitten samt de båda biofilmerna så märkte jag att det var flera episoder som jag såg för första gången, ibland hela säsonger. Säsong sex och nio har jag inte ett enda minne av att jag tagit del av tidigare.

”I have never met anyone so passionate and dedicated to a belief as you. It’s so intense that sometimes it’s blinding. But there are others who are watching you, who know what I know, and, whereas I can respect and admire your passion, they will use it against you. Mulder, the truth is out there. But so are lies.”

The X Files är inte en helgjuten serie. Den är flera säsonger för lång och skulle ha tjänat på att kortats ner med åtminstone två säsonger. Det finns många avsnitt som helt skulle ha kunnat skippas men när jag läser folks uppfattning av vissa av de delar som jag ibland till och med avskyr inser jag att alla Arkiv X fans tänker olika. Många gillar de humoristiska och lättsamma bidragen som jag personligen hade stora svårigheter att ta mig igenom. Samtidigt så finns det tittare som tycker att de mer bloddrypande monsteravsnitten är kassa och det är de bidragen som jag känner mig mest dragen till och många av dem är avsnitt som jag kommer att se flera gånger igen i framtiden. En sak verkar dock de flesta vara överens om, att de så kallade mytharc-avsnitten som handlar om regeringens konspirationer kring utomjordisk existens tillhör höjdpunkterna. Det är blandningen av skräck, humor och science fiction som gör The X Files till en serie som tilltalar så många tittare. The X Files serverar allt man kan önska sig – monster, spöken, vampyrer, demoner, folkskrock, sekter, fan och hans moster och förstås utomjordingar. Den röda tråden som går genom serien där vi får följa Mulder och Scully i deras sökande efter sanningen pausas vid jämna mellanrum för ett veckans monster avsnitt. Till en början är de båda agenterna sina raka motsatser men någonstans längs vägen blir de oskiljaktiga. Skeptikern Scully transformeras sakta till en allt mer öppen person, samtidigt som Mulder stundtals förlorar sin tro. De första fem säsongerna spelades in i det dystra och regniga Vancouver och hjälpte till med att skapa den mörka stämning som helt förändrades när inspelningarna istället förflyttades till soliga Los Angeles. Chris Carter ville att den femte säsongen skulle bli den sista och att det sedan istället skulle komma sporadiska långfilmer som förde historien vidare. Det ville dock inte filmbolaget som hade håvat hem jackpotten utan istället fortsatte serien i fyra säsonger till. Efter den femte säsongen blir allt sämre, absolut inte dåligt (många av de avsnitt som följer tillhör mina favoriter) men den blev aldrig den samma igen. När den sjunde säsongen var slut hade David Duchovny tröttnat och ville istället satsa mer på sin filmkarriär men han svek inte serien för det. Även fast The X Files fick en ny agent, John Dogget, som tog hans plats medverkade han i några avsnitt under de sista två säsongerna. När Robert Patrick kom in i bilden och tog över rollen som skeptiker, samtidigt som Scully ändrat sin syn på det paranormala, blev förstås många oroliga och tyckte att serien kanske helt borde läggas ned men istället så fick serien tillbaka sin lite mer allvarliga ton igen.

Robert Patrick lyckas alldeles utmärkt med att axla manteln från Duchovny. Jag gillar honom skarpt som skådespelare och hans karaktär Doggett kom som ett brev på posten till serien som vid denna tidpunkt behövde någonting nytt. Jag älskar de konspirationsfyllda avsnitten om alieninvasioner och utomjordiska prisjägare där ärkesvinen Alex Krycek och Cancermannen satte käppar i hjulet och Mulder desperat sökte hjälp hos flummarna The Lone Gunmen eller hos de informationsläckande skumfigurerna Deep Throat och Mr. X genom att sätta ett tejpat x på fönsterglaset. När mytharc-avsnitten under de sista säsongerna blev allt mer utflippade och när de började handla om supersoldater så slutade jag dock att bry mig. Det var här Doggett kom in i bilden och tillsammans med satanistexperten Monica Reyes och en oinspirerad Scully blåste de ännu lite liv i den falnande glöden tills den slutligen helt slocknade och förvandlades till odödlig tv-historia. Jag ryser fortfarande av Mark Snows suggestiva inledningsmelodi.

Avslutningsvis tänkte jag rada upp de avsnitt från de nio säsongerna som jag tyckte mest om.

Säsong 1:

Ice (Ett av mina absoluta favoritavsnitt där Mulder och Scully åker till Alaska och får tampas med parasiter som legat begravda i isen sedan urminnes tider.)

Beyond the Sea (Brad Dourif är fenomenal i rollen som den dödsdömda fången som levererar budskap från Scullys döda far.)

Darkness Falls (Insekter i skogen tar livet av skogshuggare.)

Säsong 2:

Våldet trappas upp och det har lagts lite mer krut på specialeffekterna.

The Host (Mutation i avloppen skördar offer i en rasande fart – Coolt monster.)

Duane Barry / Ascension (Dubbelavsnitt där en före detta FBI-agent kidnappar Scully för att inte bli bortförd av utomjordingar igen.)

Firewalker (Levande organismer i en vulkan – lite samma sak som Ice, fast tvärtom.)

Die Hand Die Verletzt (Satanism på Crowley gymnasiet.)

F. Emasculata (Ett dödligt virus bryter ut på ett fängelse och två infekterade fångar lyckas fly.)

Anasazi (Spännande konspirationsraffel.)

Säsong 3:

Nu börjar konspirationer ta fart på allvar.

2Shy (fettsugande vampyr letar mulliga kvinnor på nätet och citerar italiensk poesi.)

Nisei / 731 (Dubbelavsnitt. Japanska läkare utför en obduktion på vad Mulder tror är en utomjording.)

War of the Coprophages (kackerlackor invaderar en småstad.)

Piper Maru / Apocrypha (Dubbelavsnittet där ett franskt bärgningsskepp hittar någonting i havet som lämnar dem med svåra radioaktiva strålningsskador. Första avsnitten som handlar om den svarta oljan, även kallad den svarta cancern.)

Quagmire (Sjöodjuret Big Blue skördar offer i sann monsterfilmsanda.)

Talitha Cumi (En äldre herre helar en skottskadad man på en restaurang och försvinner sedan spårlöst. Mulders mamma får en hjärtinfarkt efter ett möte med en viss cigarettrökande man.)

Säsong 4:

Herrenvolk (Tar vid där det sista avsnittet i den tredje säsongen slutade.)

Home (Inavlad familj levererar rysligheter i ett av seriens mest omdiskuterade avsnitt.)

The Field Where I Died (Agenterna utreder en religiös sekt och Mulder ser sitt förflutna – fascinerande avsnitt som skiljer sig från de andra.)

Sanguinarium (Blodigt och slafsigt när plastikkirurger ballar ut efter häxerier.)

Tunguska / Terma (Mer om den svarta oljan – Ett av de absolut bästa dubbelavsnitten i serien.)

Paper Hearts (Mulder har anledning att tro att en pedofil med tolv liv på sitt samvete ligger bakom hans systers försvinnande.)

Gethsemane (Tro på lögnerna! Utomjording hittas i isen någonstans i Kanada.)

Säsong 5:

Unusual Suspects (Hur The Lone Gunmen slog sig samman och deras första möte med Mulder.)

Detour (Mulder och Scully stöter på ett Predator-liknande monster vid namn Mothman i skogen när de är på väg till en FBI konferens.)

Chinga (Stephen King står för storyn. Här kan ni läsa min recension av avsnittet.)

Bad Blood (Vampyrer och humor i en strålande kombination. Mulder och Scully berättar varsin version om vad det var som egentligen hände. Ett av de få humoristiska avsnitten som faktiskt fungerar.)

Patient X / The Red and the Black (Tillbaka i Tunguska och mer om den svarta oljan i ett spännande dubbelavsnitt.)

Travelers (Hur Arkiv X kom till. Självaste Darren ”Kolchak” McGavin gästspelar i säsongens bästa avsnitt.)

The Pine Bluff Variant (En dödlig smitta äter upp köttet på de drabbade – Mulder går undercover.)

Folie a Deux (Ett monster som tar mänsklig skepnad förvandlar människor till levande döda – superbt och läbbigt.)

The End (Strålande säsongsavslutning där en liten pojke verkar veta svaret på alla de frågor som Mulder har sökt i alla år. Scully blir sotis på Mulders gamla flamma.)

Säsong 6:

Mulder tappar tron på utomjordingar och Scully tar över den. Roller skiftas och en ny chef kommer in i bilden. Mulder och Scully stängs av från Arkiv X och två andra, mindre engagerade agenter tar över. Mindre fokus på utomjordningar och serien blir tramsigare och ibland parodi på sig själv. Den sjätte säsongen är den svagaste.

Drive (Mulder är fast i en framrusande bil med en man som bokstavligen exploderar om bilen stannar.)

S.R. 819 (Mulder och Scullys chef Skinner blir mystiskt sjuk.)

Two Fathers / One Son (Dubbelavsnitt. Bortförda Cassandra hittas i en vagn där läkare har blivit brända till döds. Mer om den svarta oljan och utomjordisk kolonisering.)

Agua Mala (Tentakelmonster spolas iland under en orkan i Florida. Darren McGavin gästspelar för andra och sista gången.)

Arcadia (Mulder och Scully går under täckmantel i den perfekta amerikanska småstadsidyllen där ett monster tar livet av de avvikande invånarna.)

Biogenesis (Säsongsavslutningen är ett toppenavsnitt. En mystisk artefakt hittas i Afrika och Mulder påverkas av det.)

Säsong 7:

Nu rycker serien upp sig igen.

The Sixth Extinction / The Sixth Extinction II: Amor Fati (Den sjunde säsongen drar igång med en rivstart när Scully försöker finna svaren till Mulders mystiska tillstånd och tror sig dessutom ha hittat nyckeln till alla svar.)

Millennium (Frank Black (Lance Henriksen spelar samma karaktär som i serien Millennium) hjälper agenterna när zombies är redo att ta över det nya millenniet.)

Orison (En mördare som Mulder och Scully satte bakom lås och bom är tillbaka.)

Signs & Wonders (Ondska vs godhet och en massa ormar.)

Sein und Zeit / Closure (Dubbelavsnitt. En liten flicka kidnappas och Mulder tar sig an fallet när han ser likheter med sin systers bortförande.)

X-Cops (Mulder och Scully jagar monster i bostadskvarter under inspelningen av reality tv-serien Cops.)

Theef (Voodoo med gästspel från den alltid lika underhållande Billy Drago.)

En Ami (Cancermannen har någonting att erbjuda Scully.)

Chimera (Mystiska dödsfall inträffar när korpar dyker upp.)

Brand X (Cigaretter är dåliga för hälsan.)

Requiem (Återvänder till där det hela började i avsnitt 1. Perfekt avslut och alla nyckelpersoner som kommit och gått i serien är med.)

Säsong 8:

Robert Patric glider in i serien som en frisk bris och man glömmer snabbt bort Mulder. Serien behövde en förändring och den lyckades förvånansvärt bra. Nu är det Scully som levererar de långsökta teorierna och Doggett får stå för de logiska slutsatserna. Agenten Monica Reyes som är specialist på sataniska ritualmord kommer in i bilden och även fast hon till en början är en ganska trist figur så växer hon mer och mer under de sista två säsongerna. Säsong åtta är en av de bästa och det känns som manusförfattarna fått en nytändning.

Within / Without (Dubbelavsnitt. Mulder är borta och FBI-agenten Doggett blir tilldelad fallet.)

Patience (Första Arkiv X fallet för Doggett involverar ett monster som är hälften människa, hälften fladdermus – ett av seriens absolut bästa monsteravsnitt.)

Roadrunners (Children of the Corn osande avsnitt som saknar barn men som innehåller en sekt och ett maskliknande monster som bor i ryggraden på sina värdar.)

Via Negativa (Blodigaste avsnittet i The X Files historia som hintar till A Nightmare on Elm Street. Riktigt bra bidrag!)

Medusa (Någonting som äter upp huden på folk gömmer sig i tunnelbanegångarna.)

This Is Not Happening / Deadalive (Dubbelavsnittet där Mulder kommer tillbaka.)

Essence / Existence (Dubbelavsnitt. Supersoldater jagar Scully och hennes ofödda barn.)

Säsong 9:

The X Files går på tomgång för det mesta under den nionde och sista säsongen och Scully får allt mindre fokus. Vinjetten är uppdaterad och ser fruktansvärd ut. Det finns emellertid några ljuspunkter.

4-D (Parallella världar gör det möjligt för en mördare att leva ut sina sjuka fantasier.)

Lord of the Flies (Flirtar med tv-serien Jackass men levererar samtidigt insektsskräck.)

Trust No 1 (Allt övervakas – He’s not a man, he’s a supersoldier!)

Hellbound (Medlemmar i terapigrupp för före detta förbrytare flås levande – Hellraiser vibbar.)

Jump the Shark (The Lone Gunmen riskerar livet när ett dödligt virus släpps lös.)

William (Någon bryter sig in på Arkiv X och stjäl Mulders filer. Duchovny regisserar men dyker inte själv upp framför kameran.)

Release (Doggett får ny information om hans sons mördare – Millennium vibbar.)

The Truth: Parts 1 & 2 (Seriens sista avsnitt får dubbel speltid. Avslutningen summerar de nio åren och ger några men inte alla svar på de många frågorna. De flesta nyckelfigurerna dyker upp.)

Abominable (2006)

Doktorn tycker att Preston är färdigrehabiliterad och redo att en gång för alla konfrontera sina demoner. Detta gör Preston genom att åka tillbaka till sin stuga i skogen och spendera tid i närheten av berget där hans fru miste livet och han själv hamnade i rullstol för sex månader sedan i en tragisk klättringsolycka. Med sig har Preston sin personliga assistent Otis som gör allt för att göra deras vistelse i Flatwoods så trist och obekväm som möjligt. Samtidigt flyttar ett gäng partypinglor in i huset bredvid och rullstolsbundna Preston börjar genast iaktta dem från sin takterrass. När han kikar på flickorna med sin kikare ser Preston någonting som gömmer sig bland träden och plötsligt är en av damerna försvunnen. Preston är övertygad om att någonting har tagit henne, någonting som inte är mänskligt och försöker genast att varna sina nya grannar. Kvinnorna tar honom för en fluktare och inser inte hur illa ute de är förrän en jättelik hårig best tar livet av dem en efter en.

“Some things are better left unfound.”

Enligt säkra källor ska Abominable vara den bästa Bigfoot-film som någonsin gjorts och sådan livsviktig information går inte att ignorera så jag surfade in på wowhd och hittade filmen för en femtiolapp. Hur i helvete jag har kunnat missa Abominable under alla dessa år är lite smått underligt då detta är en film helt i min smak. Bättre sent än aldrig, det var längesedan jag såg någonting såhär underhållande!

”No, this is not Bigfoot. This is bigger than Bigfoot. And meaner. This is more like the Abominable Snowman of the Himalayas. Vicious, dangerous.”

Abominable är regissören Ryan Schifrins enda långfilm och det är synd och skam för här visar han klart och tydligt hur man ska göra en bra monsterfilm. Ryans far, Lalo Schifrin, är upphovsmakaren bakom musiken i flera storfilmer och serier från sextiotalet och framåt, där kanske signaturmelodin till Mission: Impossible tillhör de mest kända. Han har hjälpt sin son med att ljudsätta Abominable och det låter stundtals riktigt mäktigt och musiken skapar en skön atmosfär som inte hör till vanligheterna i dagens liknande skapelser. Abominable är verkligen en skitbra monsterfilm som har allt jag gillar med genren - bra karaktärer (Jeffrey Combs och den alltid lika pålitliga Lance Henriksen dyker upp på kort visit), lite naket, blodiga specialeffekter och ett ashäftigt monster. De uppenbara likheterna med Alfred Hitchcocks Rear Window fungerar väldigt bra och ger Abominable ett helt annat djup än flera av sina kollegor, utan att för den delen undvika de obligatoriska inslagen där ”män-som-dricker-sprit-och-ger-sig-efter-odjuret-blir-brutalt-mördade-på-kuppen”. Dessutom innehåller Abominable en hel del riktigt coola dödscener där den håriga besten sliter ner folk från ovanvåningen eller ut genom ett badrumsfönster för att sedan tugga dem sönder och samman. Ni hör ju själva att detta är hur bra som helst! Slutet är som gjort för en uppföljare (sista scenen innan eftertexterna gör entré är mästerlig!), nu får vi bara hoppas att regissören fortsätter sin filmkarriär och gärna då med Abominable 2!

Jag kan inte påstå att jag är en expert när det kommer till filmer med Bigfoot, Yeti, Sasquatch (eller vad man nu väljer att kalla det håriga monstret) i huvudrollen men jag är beredd att hålla med dem som lovordar filmen. Abominable är en ny favorit som inte bör missas av någon som uppskattar förbannat underhållande monsterfilm.

Near Dark (1987)

En kväll möter Caleb den mystiska och attraktiva Mae i en liten håla någonstans i Oklahoma. Han blir upp över öronen förälskad i henne trots hennes besynnerliga beteende. Mae älskar natten och allt som hör den till. Under en het akt av tungkyssar biter Mae Caleb i halsen och försvinner sedan därifrån. Caleb börjar sakta förändras och när han på väg hem blir indragen i en husbil framför sin far och systers ögon förändras hans liv drastiskt. Mae tillhör ett kringströvande laglöst sällskap som under nattetid stillar sina blodsbegär. Caleb är inte populär bland de andra och har en vecka på sig att bevisa att han nu är en av dem, en nattens varelse. Ett spår av blod följer dem men Calebs familj och polisen är dem hack i hälarna och Caleb tvingas att välja sida.

Near Dark har helt gått mig förbi under alla dessa år. Det var inte förrän senaste upplagan av scifi-mässan i Malmö, där jag träffade Lance Henriksen, som jag fick reda på filmens existens. Efter lite googlande förstod jag också att filmen i många kretsar anses vara något av en kultfilm. Anledningen till att jag inte sett den är förmodligen att filmen hamnar i vampyrfilmsfacket, en genre som aldrig riktigt har tilltalat mig. Jag förstår inte folks fascination för alla dessa bleka och själlösa varelser. Min åsikt är att filmerna oftast är förbannat tråkiga. Regissören Kathryn Bigelows tidiga filmer som Point Break (som jag recenserar HÄR) och framför allt Strange Days har jag alltid tyckt mycket om. Hennes senare filmer har emellertid aldrig fallit mig i smaken och jag tillhör inte majoriteten som höjde hennes film The Hurt Locker till skyarna.  Near Dark är hennes solodebut som regissör och hon ligger även bakom filmens manus. Filmen utspelar sig i den amerikanska södern där rollerna innehas av skäggiga och skitiga lantisar med kepsar och en omättlig törst efter alkohol. Detta är långt före både John Carpenter’s Vampires och succéserien True Blood men det är en tacksam miljö att utspela sig i och det får mig att sakna min tid i Arizona. Tangerine Dream står för filmens soundtrack med ett drömskt ljudlandskap av syntar som ibland blommar ut i tunga elgitarrer. Resten av musiken är sparsam men lyckad med bidrag från bl.a. The Cramps (som jag hade turen att se kort innan Lux Interior avled). Adrian Pasdar har jag gillat ända sedan jag såg honom i den fenomenala men kortlivade serien Profit och även här gör han bra ifrån sig. Den alltid lika pålitliga Lance Henriksen levererar här ytterligare ett träffsäkert personporträtt som gängets ledare Jesse Hooker. Bill Paxton har aldrig gjort något större intryck på mig men här stjäl han hela showen med ett lysande överspel. För att vara en renodlad vampyrfilm så nämns konstigt nog inte ordet vampyr en enda gång. Inte heller tittar några huggtänder fram, de spenderar inte natten i kistor eller är rädda för korset, silvret eller vitlöken. Near Dark har en skön 1980-tals känsla filmen igenom och måste jag välja mellan denna och samma års The Lost Boys blir det Near Dark. Jag tycker inte att Near Dark är ett mästerverk och för en gångs skull så tror jag nog att jag skulle ha tyckt om filmen mer om den vore längre. Ibland känns det som allt går lite väl fort framåt och själva förvandlingsprocessen känns något stressad. Trots sina brister är Near Dark en av de bästa vampyrfilmer jag sett och förmodligen en film jag kommer att återbesöka i framtiden. Ett stort minus går dock till det nya filmomslaget från Optimum Homes släpp av Near Dark som ser fruktansvärt ut. I och med den otippade succén med skitfilmen Twilight har de valt ett nästan identiskt filmomslag för att dra in lite extra kosing. Utöver detta är deras släpp mycket bra och dubbeldiskutgåvan bjuder på massvis av extramaterial och var väl värt de ynka 39 kronorna på wowHD.

Near Dark vs Twilight

Tales from the Crypt: Season 3 (1991)

Greetings boils and ghouls, vi är framme vid den tredje säsongen av Tales from the Crypt. Nu är det debut för den klassiska inledningssekvensen där kameran åker ner till källaren och Crypt Keeper poppar upp från en likkista. Vi får ta del av 14 nya bidrag och precis som tidigare finns här många kända ansikten. Denna gång bland andra David Hemmings, Kyle McLachlan, Mariel Hemingway, Michael J. Fox (regidebut i den mediokra The Trap), Beau Bridges, Whoopi Goldberg, John Rhys-Davies, Malcolm McDowell, Michael Berryman, Tim Roth, Kirk Douglas, Dan Aykroyd och Lance Henriksen som gör ett återbesök i säsongens sista avsnitt.

Här följer de bidrag jag tyckte bäst om:

Loved to Death

Edward är en misslyckad manusförfattare som är besatt av b-skådisen Miranda Singer. Han får en gåva av sin skumma hyresvärd som gör att hans högsta önskan blir till verklighet. Det dröjer emellertid inte länge innan det utvecklas till hans värsta mardröm.

Mariel Hemingway kastar kläderna och David Hemmings är festlig som den kedjerökande hyresvärden. Loved to Death är ett förvånansvärt kul bidrag med ett bra slut.

Carrion Death

Seriemördaren Diggs flyr från fängelset samma dag som han ska avrättas. Han rånar en bank och kör mot Mexiko. Diggs hinner inte långt innan en polis på motorcykel gör livet surt för honom. En kamp för överlevnad i en stekhet öken tar sin början samtidigt som en hungrig gam cirkulerar runt och väntar på någonting att sätta näbben i.

Arizonas ökenlandskap är vackert och jag kan nästan känna dammet leta sig upp i mina näsborrar. Kyle MacLachlan spelar här raka motsatsen till sin karaktär Dale Cooper i Twin Peaks som den sadistiska mördaren Diggs och även här sköter han sig galant.

Abra Cadaver

Ett födelsedagsskämt urartar och den lovande kirurgen Martin Fairbanks får en hjärtinfarkt. Brodern Carl som också är kirurg är anledningen till Martins missöde och medan Carl klättrar i karriärstegen åker Martin till Haiti. När han kommer tillbaka använder han Carl som experiment för kunskaperna han snappat upp på Haiti. Ett experiment som går ut på att bevara hjärnkapaciteten efter det att kroppen har dött. Även om detta är ett tema som används tidigare får jag starka Lucio Fulci vibbar och tänker hela tiden på hans film Voices from Beyond från samma år. Abra Cadaver gav mig ett stark begär att bekanta mig ännu en gång med Fulcis näst sista film.

Dead Wait

Red befinner sig på en tropisk ö för att lägga vantarna på en ovärderlig svart pärla. Öbefolkningen verkar dock vara mer intresserade av hans röda hår.

Tobe ”The Texas Chain Saw Massacre” Hooper regisserar här ett underhållande avsnitt om girighet, kärlek och ond bråd död. Whoopi Goldberg har aldrig varit en favorit hos mig men här fungerar hon bra som voodoo-kvinna. Däremot gillar jag James Remar skarpt, nu mest känd som allas favoritseriemördare Dexters pappa.

Easel Kill Ya

Jack Craig är en pank konstnär som inte sålt en tavla på över ett år. Han är dessutom en alkoholist som kämpar för att hålla sig nykter och hans heta temperament gör det inte enklare. När han av misstag råkar ta livet av en fylletratt passar han på att måla den avlidnes porträtt. Jack kommer i kontakt med en samlare av morbid konst och plötsligt rullar stålarna äntligen in. Problemet är bara att köparen vill ha fler dödsporträtt.

Tim Roth är som vanligt mycket bra och levererar här det bästa personporträttet hittills i serien. Historien binds ihop bra i slutet.

Undertaking Palor

Ett gäng unga skräckfilmsfreaks vill göra sin egen skräckfilm och smiter in på ett bårhus för att få se ett riktigt lik. De får reda på att begravningsentreprenören och apotekaren gör allt för att tjäna lite extra pengar och de unga killarna tänker sätta dit dom.

Undertaking Palor känns som en hyllning till filmer som The Goonies (recension HÄR) och Stand by Me (recension HÄR) där uttråkade äldre barn fascineras av spänning och död. Jonathan Ke Quan, som spelar Data i just The Goonies spelar här samma typ av roll och resten av busfrökaraktärerna känns igen från liknande filmer. Det är ett kul men ganska så meningslöst bidrag till serien som får mig att minnas varför jag tycker om ovannämnda filmer så mycket.

Split Second

Uttråkade servitrisen Liz som jobbar på en skabbig bar mitt ute i ingenstans gifter sig med sin räddare i nöden. Hon tröttnar snabbt på hans svartsjuka beteende och oförmåga att tillfredställa henne. När en hunk vid namn Ted tar jobb som skogshuggare för hennes make börjar det klia i trosorna och Liz gör allt för att få den unge mannen i säng. Saker och ting blir självklart inte riktigt som hon föreställt sig.

Russell Mulcahy är mannen bakom filmfavoriterna Razorback och Highlander och regisserar här ett av mina favoritavsnitt. Slutklämmen är smått fantastisk.

Yellow

Seriens kanske största stjärna Kirk Douglas spelar här generalen Kalthrob. Hans son (även i riktiga livet, Eric Douglas) är en ynkrygg som stjälper mer än hjälper. Sonen önskar lämna armén men fadern skickar iväg honom på ett sista uppdrag.

Säsongens sista avsnitt är seriens längsta och klockar in på nästan 40 minuter. För regin står ännu en gång Robert Zemeckis och han är verkligen en av seriens största tillgångar vilket han visar igen med avsnittet Yellow. Den alltid lika pålitliga Lance Henriksen hälsar på för andra och tyvärr sista gången men vad som gör Yellow så bra är Kirk Douglas. Han fullkomligt briljerar som generalen Kalthrob och Yellow är mer en hyllning till denne stora skådespelare och Stanley Kubricks Paths of Glory än ett bidrag till Tales from the Crypt. Borta är rysarelementen, nu är det krigets fasor och rädslan för att dö som står i centrum. Yellow är ett mycket värdigt avslut på seriens tredje säsong.

Tales from the Crypt fortsätter att ge mig mersmak och jag går raskt vidare för att sätta tänderna i den fjärde säsongen.

Sci Fi Mässa i Malmö 4 Mars 2012

Frågor & Svar med Kane Hodder

Michael Myers mask från Halloween: Resurrection

Pinheads dräkt från Hellraiser

Frågor & Svar med Lance Henriksen

Tim Rose

Jasons mask från Friday the 13th Part VII

Joe Flanigan

Jenette Goldstein

Kristanna Loken

Kane Hodder signerar

Lance Henriksen signerar

För bilder från 2010 mässan tryck HÄR och för bilder från 2011 mässan tryck HÄR