Body Bags (1993)

Då var det äntligen dags att bege sig ner i bårhuset igen och låta den döda obducenten presentera tre hårresande historier.

The Gas Station.

Anne studerar psykologi och tar ett nattskift på en ödslig bensinstation för att tjäna lite pengar och för att kunna fokusera på sina studier. Det blir inte mycket plugga av när en galen mördare går lös i närheten…

Hair.

Tunnhåriga medelåldersmannen Richard testar alla mirakelkurer han kan komma över för att få sitt hår att växa igen. När ingenting hjälper vänder han sig till en nystartad klinik som lovar guld och gröna skogar. Nog börjar håret växa igen alltid men det kommer med ett pris…

Eye.

En lovande basebollspelare förlorar sitt högra öga i en bilolycka. Han testar en ny och oprövad metod genom att implantera ett nytt öga från en avliden person – och det lyckas. Problemet är bara att han börjar lida av huvudvärk, humörsvängningar och se hemska syner…

” Natural causes... Natural causes... Natural causes... I hate natural causes! Give me a big stab wound to poke at and then I'm happy.”

John Carpenter, utspökad till livlös obducent, presenterar själv de tre bidragen till Body Bags. Förutom att han står för regin till de bägge inledande historierna delar han även med sig av sina karakteristiska toner i inledande The Gas Station. Hela upplägget och utförandet bär flera likheter med Tales from the Crypt och Carpenter introducerar, likt sin kollega Crypt Keeper, med passion och humor de tre historierna. Jag har inte sett Body Bags sedan vhs-tiden men då tittade jag på den så mycket att kassetten till slut gick sönder. Nu har äntligen det fantastiska filmbolaget Scream Factory släppt den i en snygg dvd/blu-ray kombo och den är värd vartenda öre.

Body Bags är ytterligare ett bevis på att nittonhundranittiotre var ett bra filmår. Det är en av mina favoriter bland de många antologirysarna och även fast det inte är en särskilt läskig film kompenserar den det genom att hela tiden ha glimten i ögat. Den inledande historien The Gas Station är klassisk Carpenter med ett simpelt men utmärkt upplägg om en seriemördare som senast sågs till i den fiktiva staden Haddonfield. En ensam tjej i ett låst bås vid en bensinmack som stöter på den ena figuren skummare än den andra, är hederlig gammal skräck utan en massa onödiga sidospår eller krusiduller. Hair är det andra bidraget där Carpenter står för regin och det är en mycket mer lättsam historia om åldersnoja. När jag såg bidraget senast hade jag långt, tjockt, svallande änglahår men nu har jag gått och blivit trettio+ och är några kilon tyngre och har avsevärt mindre hår på hjässan. Då tyckte jag inte att Hair var särskilt bra men nu uppskattar jag den desto mer. Stacy Keach är perfekt i huvudrollen och användandet av Crosby, Stills, Nash & Young’s Almost Cut My Hair är genialiskt. I den avslutande episoden Eye har Carpenter överlämnat regissörsstolen till kollegan Tobe Hooper och det är ytterligare ett bidrag som jag tycker mer om nu än då.  Det är det våldsammaste och mörkaste bidraget till Body Bags och herr Skywalker är bättre än väntat i huvudrollen. Det kryllar med kända ansikten och förutom Carpenter och Hooper dyker bland annat Wes Craven (karln borde stå framför kameran oftare då han här visar klara bevis på att han kan skådespela), Sam Raimi, Roger Corman, Charles Napier, David Warner, John Agar och Blondie-sångerskan Deborah Harry upp.

Body Bags är en tv-produktion men det är ingenting som märks av särskilt tydligt. Vi får se blod och slafserier, nakna (visserligen döda) kroppar och höra fult språk. Till en början var det tänkt att Body Bags skulle vara pilotavsnittet till en serie producerad av tv-kanalen Showtime men det blev aldrig av. Det är lite synd då Body Bags är ett trevligt bidrag till antologirysarvärlden och skulle projektet blivit av så skulle förmodligen Body Bags räknas som en kultserie idag. Specialeffekterna är schyssta serietidningsskapelser som ser alldeles förtjusande ut och de få datoriserade bidragen ser faktiskt inte fy skam ut de heller. Inget av bidragen är som sagt särskilt läbbiga men de håller en jämn och hög kvalité där den första och sista historien är de jag tycker bäst om. Body Bags är ett måste i filmhyllan.

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

Igår var jag för första gången i en biosalong på den gamla biografen Spegeln i Malmö. Jag har varit där förut på vernissage, releasepartaj och liknande event men jag har aldrig haft tillfället att avnjuta en film där tidigare. På årets Sci Fi Mässa norpade jag åt mig ett gäng fribiljetter till klubben Cinematekets visning av Tobe Hoopers The Texas Chain Saw Massacre och jag, min sambo och två bekanta slog oss ner i Spegelns största salong för att för första gången se filmen på vita duken. Jag träffade Gunnar Hansen på metalfestivalen Copenhell för några år sedan då han var där för att signera dvder och berätta lite kuriosa om två av hans filmer innan de visades för festivalbesökarna. Jag tog mig inte tid att se varken The Texas Chain Saw Massacre eller Reykjavik Whale Watching Massacre men jag lyssnade på Hansen vid båda tillfällena. Det framkom väl ingenting som jag inte redan visste men det är alltid kul när skådespelare eller regissörer berättar lite bakgrundhistorier till filmer man har tittat på så många gånger under åren. The Texas Chain Saw Massacre har jag sett säkert tio gånger hittills, första gången på en kopia av en kopia av en kopia på någon gammal vhs-kassett där det enda man såg var suddiga figurer som sprang runt och skrek. Nu, säkert tjugo år senare kunde jag äntligen avnjuta den tillsammans med likasinnade i en halvfull salong i Malmö.

“The film which you are about to see is an account of the tragedy which befell a group of five youths, in particular Sally Hardesty and her invalid brother, Franklin. It is all the more tragic in that they were young. But, had they lived very, very long lives, they could not have expected nor would they have wished to see as much of the mad and macabre as they were to see that day. For them an idyllic summer afternoon drive became a nightmare. The events of that day were to lead to the discovery of one of the most bizarre crimes in the annals of American history, The Texas Chain Saw Massacre.”

Det finns nog ingen som inte känner till The Texas Chain Saw Massacre och de flesta har förmodligen sett filmen vid fler än ett tillfälle. Historien är simpel och den har blivit kopierad ändlöst många gånger sedan dess. De fem genomresande hippieungdomarna som i sökande efter bensin hamnar i klorna på en galen kannibalfamilj i Texas är otroligt effektiv i all sin enkelhet. The Texas Chain Saw Massacre (som var löst baserat på historierna kring Ed Gein) var Tobe Hoopers genombrott och även fast de flesta verkar tro att det var regissörens debutfilm hade han fem år tidigare regisserat och skrivit manuset till Eggshells, en film jag aldrig sett röken av. Anekdoterna kring The Texas Chain Saw Massacre är många och det finns väl ingen som kunnat undgå den omsusade debatten som ägde rum en decemberkväll nittonhundraåttio i det svenska programmet Studio S där filmen gav ordet videovåld ett ansikte. The Texas Chain Saw Massacre har sedan dess omvärderats rejält och ord som kultfilm, klassiker och mästerverk nämns ständigt i dess sammanhang. Fram till idag har filmen redan genererat ytterligare sex filmer om kannibalfamiljen och Leatherface är en karaktär som är lika populär som Freddy, Jason och Michael Myers.

Att filmen överhuvudtaget orsakade sådana ramaskrin en gång i tiden är idag ganska svårt att förstå. Förmodligen dömde de flesta ut filmen på grund av den provocerande titeln utan att ens bemöda sig att se vad det egentligen var för någonting. Det är en blodfattig historia och enda gången Letherface motorsåg lämnar köttiga sår efter sig är när han trillar och råkar motorsåga sig själv i benet, allt annat sker bortom kameran eller är skymt för tittarna. På ett sätt blir det hela mer läbbigt när man inte ser vad det är som egentligen händer med de olycksdrabbade karaktärerna, chansen finns ju faktiskt att de kommer att klara sig och den känslan är ibland värre. Terrorn ligger i det psykologiska och inte i det grafiska men det är en förbannat effektiv lågbudgetrulle som under åttio minuter lyckas leverera en kallsvettig mardröm som dryper av hjälplöshet. Det är en kaosartad historia där desperata skrik och obehagliga ljudeffekter fyller filmens mesta speltid. The Texas Chain Saw Massacre är inte en särskilt otäck film och den makabert nattsvarta humorn gör det hela till en otroligt bisarr upplevelse. The Texas Chain Saw Massacre har nästan fyrtio år senare inte förlorat någonting av sin styrka och är än idag en väldigt bra film. Likheterna med Hoopers nästa skapelse, Eaten Alive är många och även fast han fortsatte att göra fler bra filmer lyckades han inte återskapa samma morbida känsla i sina kommande verk. The Texas Chain Saw Massacre är ett mästerverk och en film jag säkert kommer att se tio gånger till under min livstid, förhoppningsvis igen tillsammans med likasinnade på en denna gång fullsatt biograf någonstans i vårt avlånga land.

Sleepwalkers (1992)

Mary och hennes son Charles är sömngångare, ett gammalt släkte som härstammar från både människan och katten. De livnär sig på livskraften från oskulder och deras värsta fiende är katten och dess, för dem, dödliga klor. Modern och sonen är ständigt på flykt och nu har deras resa tagit dem till en liten sömnig stad i Indiana. Det trasslar till sig ännu en gång när unga Tanya får fjärilar i magen då hon stöter på Charles Brady, ovetandes om att hans enda intentioner är att mata Tanya till hans svältande moder.

”It was sleepwalkers, hiding in human robes, feeding on virtue. Loving to feed, feeding to breed. So, in the end, they ran.”

Jag läste nyligen klart Stephen Kings novellsamling Skeleton Crew och innan det är dags att sätta tänderna i romanen jag sett mest fram mot att läsa av författaren – It, tyckte jag att det var läge att se någonting King-relaterat på tvn. Jag tycker inte att Mick Garris är en särskilt intressant regissör när det kommer till hans filmatiseringar av Stephen Kings verk. Han följer författarens förlagor troget men i slutändan känns de ofta meningslösa och oinspirerade. Nu har jag inte sett hans senare filmatiseringar men The Stand var hyfsad medan nyinspelningen av The Shining var vedervärdig och totalt poänglös. Sleepwalkers var King och Garris första samarbete och den första historien King skrev exklusivt för den vita duken. King har skrivit berättelser som inte har hamnat i bokform tidigare som en av korthistorierna i Cat’s Eye och tv-produktionen The Golden Years fast Sleepwalkers var den första som gick upp på biograferna.

Garris gör dock ett bra jobb med Sleepwalkers och här är det inte tal om några restriktioner när det kommer till våldsamheter. Sleepwalkers vräker på med avslitna armar, köttiga rivsår och fräcka monster och filmen är mycket mer brutal än vad jag minns den. Det är en fartfylld och kul historia som blandar friskt med mytologiska varelser som sägs vara grunden till vampyrerna och filmens korta speltid gör att det aldrig blir tråkigt. Mädchen Amick från Twin Peaks är perfekt i rollen som den charmiga oskulden Tanya och det incestuösa paret Brady är underhållande centralfigurer. Det kryllar av kända personer i små roller. Förutom Stephen King själv flimrar Tobe Hooper, Mark Hamill, Joe Dante, Ron Pearlman (som ser ut som en sömngångare utan att behöva använda sig av smink), John Landis och Clive Barker förbi. Jag är ingen beundrare av Enya men Sleepwalkers inleds otroligt stämningsfullt till tonerna av hennes Boadicea när poliserna hittar sömngångarnas senaste vistelseplats. Däremot tycker jag väldigt mycket om Santo & Johnnys drömlika Sleepwalk och det är alltid lika angenämt att stöta på den. Det ligger en skön atmosfär över Sleepwalkers och ibland känns det som om vi bevittnar en film som ska utspela sig någon gång under nittonhundrafemtiotalet (då menar jag inte musiken) men då freestylar och andra nymodigheter dyker upp förstår vi ju att så inte är fallet. Bortser man från förvandlingssekvensen under Charles och Tanyas picknick där käcka one-liners förstör den annars sköna stämningen, är Sleepwalkers en väldigt underhållande Stephen King-rulle - där katterna är filmens riktiga hjältar. 

Venom (1981)

Mamma Ruthie åker på affärsresa till Rom och passar samtidigt på att möta upp sin make som sällan spenderar någon tid med sin familj. Hemma lämnar hon deras tioåriga son Philip som lider av svår astma, tillsammans med pojkens morfar som vilar upp sig efter en operation. Samtidigt planerar hembiträdet Louise, hennes pojkvän Jacques och familjens privata chaufför Dave att kidnappa tioåringen för att få mer kling i kassan. Innan de hinner sätta sin plan i verket hämtar Philip sitt nya husdjur, en orm. Allt går åt helvete och när en polis kommer på besök för att se att allt är okej skjuter Dave ihjäl honom och barrikerar sig i familjens hus tillsammans med sina kumpaner. Ormen som Philip nyss hämtat visar sig ha blivit fellevererad och är inte alls ett gosedjur för hemmabruk utan världens giftigaste orm - en svart mamba. När ormen attackerat Louise försvinner den och är nu lös någonstans i lägenheten. Utanför omringar polisen huset och kindnapparna blir allt mer desperata att komma därifrån, till vilket pris som helst.

”You come late with your warning. The snake is loose!”

När man tittar på dvd-omslaget förväntar man sig renodlad djurskräck men så är ju inte riktigt fallet utan Venom är mer ett kidnappningsdrama med en livsfarlig svart mamba i en liten men viktig biroll. Jag har sett delar av Venom (jag tror att den hette något i stil med Den Svarta Mamban) på tv som liten men det dröjde många år innan jag kom att tänka på filmen igen och dess titel hade sedan länge fallit i glömska. När jag stötte på bilder från filmen insåg jag att det måste vara just denna som skrämde livet ur mig som barn så utan att fundera närmare på saken beställde jag ett ex av Blue Undergrounds släpp av Venom.

Tobe Hooper började regissera Venom men hoppade snabbt av då han inte kom överens med de inblandade och regissören till The Blood on Satan’s Claw, Piers Haggard tog över. Haggard hade väl inte direkt ”the time of his life” under filminspelningen och tyckte att den svarta mamban var trevligast av alla på inspelningsplatsen. Enligt Haggard hatade Oliver Reed och Klaus Kinski varandra och så fort Reed fick chansen retade han gallfeber på Kinski. Det var en problematisk produktion men resultatet blev desto bättre. Venom är en skön rulle som jag definitivt kommer att se igen i framtiden. Det är en spännande, om än något långsam thriller som levererar ett par riktigt intensiva nagelbitarsekvenser. Den pampiga musiken bygger upp en riktigt bra stämning som lyckas göra filmen spännande även under de partier då det egentligen inte händer någonting speciellt. Alla de som är fångade i huset tillsammans med den svarta mamban är kul karaktärer. Reed är förbannat bra som den psykotiske chauffören och Kinski är en bra motpol och levererar ännu en gång ett stabilt personporträtt, om än något nedtonat. Sterling Hayden (i en av sina sista roller) som spelar morfar Howard är trovärdig som den före detta äventyraren som älskar att berätta historier från när han var safariguide i Afrika för sitt barnbarn och Sarah Miles är perfekt som den entusiastiska ormexperten Marion Stowe. Även fast den svarta mamban inte spelar huvudrollen i Venom är sekvenserna när den slingrar runt eller anfaller riktigt effektiva och den inledande attacken med dess förödande konsekvenser är riktigt bra. Venom är en tidig åttiotalsfilm men känns som någonting från sjuttiotalet och även fast jag förväntade mig en skräckfilm på djurtemat blev jag inte besviken utan istället blev jag serverad en väldigt effektiv kidnappningsthriller med bra skådespelare och en svart mamba som grädden på moset. Venom var verkligen en positiv överraskning och ett trevligt sällskap i väntan på att våren ska anlända.

Eaten Alive (1977)

Jag är inte överdrivet imponerad av regissören Tobe Hoopers filmer. The Texas Chain Saw Massacre är förvisso ett mästerverk och hans filmatisering av Stephen Kings Salem’s Lot är jag väldigt förtjust i men bortsett från dessa tycker jag inte att herr Hooper tillfört någonting speciellt spännande till filmvärlden. Men vänta nu, vi ju den ständigt bortglömda Eaten Alive, en film som tåls att ge en första eller andra chans.

Långt ute på vischan i Texas träskmarker driver galningen Judd en hotellverksamhet. En ung kvinna blir utslängd från hålans horhus av bordellmamman Miss Hattie när hon inte vill ställa upp på konstiga sexlekar med de betalande kunderna. Nästan pank och utan att veta vad hon ska göra härnäst checkar hon in på Judds skabbiga hotell, utan att veta att han har en hungrig krokodil som husdjur i det kringliggande vattnet. När den unga kvinnans pappa och syster kommer för att leta efter deras försvunna familjemedlem får Judd det hett om öronen. Under tiden checkar en rad bisarra figurer in på hotellet - och de flesta av dem checkar aldrig ut igen.

”My name is Buck and I’m ready to fuck.”

Eaten Alive är en film som går under många alternativa titlar. Den hette Death Trap när jag såg den för första gången då det svenska bolaget House of Horrors släppte den på videokassett för nästan femton år sedan. När det blev klart att Robert Englund för femtioelfte gången kommer till årets upplaga av Sci Fi Mässan i Malmö kom jag att tänka på Eaten Alive, där denne dyker upp i en tidig roll som kåtbocken Buck. 

Eaten Alive är Hoopers tredje film. The Texas Chain Saw Massacre var inte regissörens debutfilm som jag fram till idag alltid trott, bara genombrottet. Hans första film Eggshells kommer jag emellertid nog aldrig att se då den inte intresserar mig något nämnvärt. Eaten Alive var en av många filmer som under åttiotalet blev klassad som en video nasty och totalförbjuds eller klipptes sönder. Nu var det längesedan detta var något problem för filmentusiasten och samtliga filmer som föll offer för detta fiasko finns nu lite varstans att få tag på i sina originalversioner. Filmbolaget Studio S släppte för några år sedan en box med några av dessa titlar tillsammans med det numera klassiska inslaget om videovåld i tv-programmet med samma namn, programmet som gjorde den svenska befolkningen vettskrämda en decemberkväll nittonhundraåttio. En av dessa filmer var Tobe Hoopers Eaten Alive. 

Eaten Alive bär många likheter med The Texas Chain Saw Massacre och många gånger infinner sig samma känsla. Mycket av detta beror på den snarlika musiken som även denna gång är skapad av regissören och Wayne Bell. Filmen spelades in i en studio någonstans i Hollywood och det är en imponerande inspelningsplats som för tankarna tillbaka till Universals gamla monsterfilmer från femtiotalet. Det gamla nedgångna hotellet och dess risiga omgivningar, ständigt indränkt i dimma och röd ljussättning sätter en speciell ton för filmen och gör det hela jäkligt snyggt i all sin enkelhet. Filmens historia kan rymmas på en pappersservett där det enda som egentligen händer är att skumma figurer, den ena konstigare än den andra, checkar in på hotellet och blir jagade av den galna Judd med en lie i högsta hugg för att avslutningsvis bli krokodilföda. Neville Brand som spelar den skvatt galna Judd är dock förbannat övertygande och framställs lite som en redneckversion av Norman Bates, fast istället för att ha sin mumifierade mamma på vinden har Judd en blodtörstig krokodil under huset. Det skriks nästan nonstop i Eaten Alive och Marilyn Burns dyker upp igen och skriker lika ihärdigt som hon gjorde i The Texas Chain Saw Massacre och det är konstigt att hon inte gick vidare och följde skaran av populära scream queens under åttiotalet. 

Eaten Alive är en billig film i grindhousestil men det hindrar den inte från att vara väldigt underhållande. Filmen håller ett rasande tempo och utspelar sig som en surrealistisk mardröm där den minimala historien möjliggör alla sorters galenskaper. Hooper beskriver den själv som ”a carnivale of insanity” i extramaterialet och där slår han huvudet på spiken. Krokodilen är ingen imponerande skapelse utan ser mest ut som en plastleksak som barnen leker med i plurret under sommaren men attackscenerna fungerar ändå förvånansvärt bra. Allt från när lien svingas till när bestens käftar tuggar i sig de olyckliga hotellgästerna känns väldigt primitiva i sann B-filmsanda. Precis som The Texas Chain Saw Massacre är Eaten Alive inspirerad av en mördare, denna gång seriemördaren Joe Ball aka The Butcher of Elmendorf. Under nittonhundratrettiotalet mördade han en rad kvinnor och det sägs att han matade deras kvarlevor till alligatorer innan han sköt sig själv i hjärtat när polisen skulle arrestera honom. Eaten Alive faller inte alla i smaken men själv tyckte jag den var mycket bättre än vad jag gjorde för femton år sedan. Eaten Alive är Tobe Hoopers nästbästa film.

The Mangler (1995)

En äldre kvinna mister livet när hon fastnar med handen i en mangel på sin arbetsplats Blue Ribbon Laundry i staden Rikers Valley. Polisen John Hunton åker dit för att undersöka saken närmare men då mangeln uppfyller säkerhetskraven avskrivs fallet som en olyckshändelse. När fler fruktansvärda olyckor inträffar (och en incident med ett kylskåp) på tvätteriet och det uppdagas att olyckorna började äga rum efter det att oskulden Sherry råkat skära sig på en av mangelns stämskruvar, är Hunton och hans svåger övertygade om att mangeln är besatt av någonting ondskefullt.

”It’s almost like the machine tasted blood and found that it liked it.”

Precis som Graveyard Shift (som jag recenserar HÄR) är The Mangler baserad på en kortnovell från Stephen Kings första novellsamling Night Shift (Dödsbädden om man föredrar den svenska översättningen). Historien är helt befängd på ett härligt skruvat sätt och som en korthistoria fungerar den alldeles utmärkt, som långfilm är den inte lika bra.

”We all have to make sacrifices.”

Till att börja med är The Mangler på tok för lång. Speltiden klockar in på lite mer än hundra minuter och filmen är ofta plågande tråkig. Polisens hippiesvåger Mark är ful som stryk och en totalt värdelös skådespelare. Han tar upp alldeles för mycket utrymme och så fort han öppnar truten eller försöker att agera kokar jag inombords. Ted Levine som spelar snuten skötte sig utmärkt i The Silence of the Lambs men här verkar han helt ha tappat sina skådespelartalanger och fungerar definitivt inte som huvudrollsinnehavare. Han lunkar mest omkring och är tjurig hela tiden och sliter sönder sin kappa i var och varannan scen (vid ett tillfälle skjuter han skarpt mot den). Jag har aldrig varit någon större beundrare av Robert Englund. Visst, han passar utmärkt i rollen som Freddy Krueger i A Nightmare on Elm Street-filmerna och han har medverkat i en del bra filmer men han är ingen vidare skådespelare. I The Mangler är han dock filmens största behållning (tillsammans med mangeln från helvetet då förstås som är ett ganska imponerande stycke maskineri) som snuskhummern Mr Gartley, vars kropp inte innehåller många fullt fungerande organ. Englund är sminkad för att se dubbelt så gammal ut och barnmördaren Kruger ser ut som en svärmorsdröm i jämförelse med den förfallande Mr Gartley. Tobe Hooper kan vara en av de mest överskattade större namnen inom skräckfilmsgenren och hans filmer svajar rejält i kvalitet. Han inledde sin karriär med guldkorn som The Texas Chain Saw Massacre och Salem’s Lot (som jag recenserar HÄR) men sen har det varit en stadig nedåtspiral och jag kan inte komma på någonting bra som mannen presterat under de senaste tjugo åren. Om man bortser från filmens imponerande effekter som är härligt slafsiga och våldsamma är The Mangler ren smörja. Det är ett skämt att filmen lyckats generera två(!?) uppföljare. Håll dig så långt borta från The Mangler som du bara kan, om du inte är en älskare av självplågeri eller vill se en stor mangel löpa amok. Tro mig, det är inte lika kul som det låter.

Salem's Lot (1979)

Staden Som Försvann eller Salem’s Lot, som är den ursprungliga titeln, var den första Stephen King roman jag läste, om man bortser från kortromanen Dimman (filmatiseringen och boken recenserar jag HÄR). Jag blev snabbt beroende av Kings litteratur och kort efter det att jag läst färdigt Staden Som Försvann, satte jag tänderna i Carrie och sedan Varsel. Jag har nu som mål att gå igenom samtliga verk av författaren (och de är ju som ni vet väldigt många), från början och arbeta mig framåt. Om jag lyckas återstår att se.

Jag har inte sett Salem’s Lot på väldigt länge (mitt starkaste minne är David Souls snygga kavajer) och jag är inte säker på om jag såg den korta eller den långa versionen. Jag beställde nyligen den 184 minuter långa 2-disc versionen av filmen (eller miniserien om man nu ska vara petig) för en femtilapp.

Författaren Ben Mears återvänder till sin hemstad Salem’s Lot för att skriva sin tredje roman. Han plågas av minnen från sin barndom när han som ung pojke såg döden i vitögat i det stora huset på kullen, Marstens hus. Tanken är att hans tredje bok ska handla om huset och ondskan som verkar förfölja det och på så sätt frigöra sig från sina demoner. När Marstens hus visar sig vara sålt till en mystisk man vid namn Barlow, hyr Ben ett rum på vandrarhemmet i staden, med utsikt mot Marstens hus. Barlow har precis flyttat till staden tillsammans med sin partner Straker och gemensamt driver de en antikaffär. Invånarna i den lilla staden är nyfikna på de nyinflyttade och de finner det allt mer besynnerligt att Barlow aldrig syns till, han verkar hela tiden vara upptagen med någonting annat. I samband med att antikaffären öppnas börjar bisarra händelser att inträffa. En hund slaktas och en ung pojke försvinner spårlöst. Snart försvinner fler av Salem’s Lots invånare under mystiska omständigheter, men de kommer tillbaka som blodtörstiga varelser som bara är aktiva efter det att solen gått ner. Ben är övertygad att vampyrer är på väg att ta över staden och det är nu upp till honom och pojken Mark att rädda staden och dess invånare från en säker undergång.

”The house was a monument to evil, sitting there all these years, holding the essence of evil in it’s smoldering bones.”

Det fanns en tid då regissören Tobe Hooper skapade storverk, Salem’s Lot var hans sista. Här lyckas Hooper utomordentligt med att återskapa Kings roman i filmform. Allt är perfekt iscensatt, från musiken till omgivningarna (skulle det inte vara för vampyrerna skulle jag lätt kunna tänka mig att bosätta mig där) och den spöklika stämningen. Det är i stort sett precis så som jag föreställde mig miljöerna och karaktärerna när jag läste boken. Småstadsmentaliteten skildras på en strålande sätt och persongalleriet är, även fast det inte är lika detaljerat som i romanen, perfekt rollsatt, även de minsta birollerna. James Mason axlar rollen som Straker med en sådan pondus att han får mig att minnas glansdagarna i hans karriär och en av tidernas bästa filmer, North by Northwest (recension HÄR). Alla skådespelarna är som klippt och skurna för sina roller. Salem’s Lot känns ofta som en gammal Hammerfilm-produktion där vampyrerna ser ut som Nosferatu istället för att framställas som glittrande fjantar eller nonchalanta sexsymboler. Denna generations vampyrer kan slänga sig i väggen, det är såhär de ska se ut! Filmen är sprängfylld med en skönt ryslig atmosfär, allt ser verkligen skitsnyggt ut. Frysbilden i attackscenerna och ”släpp in mig” sekvenserna är en fröjd för ögat, fastän de flesta idag förmodligen kommer att tycka det ser töntigt ut. Även fast vissa händelseförlopp och karaktärer är ändrade eller helt borttagna är Salem’s Lot en av de bästa (kanske den ultimata) Stephen King filmatiseringarna som gjorts. Det är dessutom en av mina favoriter bland den oändliga drösen vampyrfilmer. Jag gillar romanen skarpt men måste jag välja föredrar jag filmen. Salem’s Lot är ett mästerverk, i bok- och i filmform!

Tales from the Crypt: Season 3 (1991)

Greetings boils and ghouls, vi är framme vid den tredje säsongen av Tales from the Crypt. Nu är det debut för den klassiska inledningssekvensen där kameran åker ner till källaren och Crypt Keeper poppar upp från en likkista. Vi får ta del av 14 nya bidrag och precis som tidigare finns här många kända ansikten. Denna gång bland andra David Hemmings, Kyle McLachlan, Mariel Hemingway, Michael J. Fox (regidebut i den mediokra The Trap), Beau Bridges, Whoopi Goldberg, John Rhys-Davies, Malcolm McDowell, Michael Berryman, Tim Roth, Kirk Douglas, Dan Aykroyd och Lance Henriksen som gör ett återbesök i säsongens sista avsnitt.

Här följer de bidrag jag tyckte bäst om:

Loved to Death

Edward är en misslyckad manusförfattare som är besatt av b-skådisen Miranda Singer. Han får en gåva av sin skumma hyresvärd som gör att hans högsta önskan blir till verklighet. Det dröjer emellertid inte länge innan det utvecklas till hans värsta mardröm.

Mariel Hemingway kastar kläderna och David Hemmings är festlig som den kedjerökande hyresvärden. Loved to Death är ett förvånansvärt kul bidrag med ett bra slut.

Carrion Death

Seriemördaren Diggs flyr från fängelset samma dag som han ska avrättas. Han rånar en bank och kör mot Mexiko. Diggs hinner inte långt innan en polis på motorcykel gör livet surt för honom. En kamp för överlevnad i en stekhet öken tar sin början samtidigt som en hungrig gam cirkulerar runt och väntar på någonting att sätta näbben i.

Arizonas ökenlandskap är vackert och jag kan nästan känna dammet leta sig upp i mina näsborrar. Kyle MacLachlan spelar här raka motsatsen till sin karaktär Dale Cooper i Twin Peaks som den sadistiska mördaren Diggs och även här sköter han sig galant.

Abra Cadaver

Ett födelsedagsskämt urartar och den lovande kirurgen Martin Fairbanks får en hjärtinfarkt. Brodern Carl som också är kirurg är anledningen till Martins missöde och medan Carl klättrar i karriärstegen åker Martin till Haiti. När han kommer tillbaka använder han Carl som experiment för kunskaperna han snappat upp på Haiti. Ett experiment som går ut på att bevara hjärnkapaciteten efter det att kroppen har dött. Även om detta är ett tema som används tidigare får jag starka Lucio Fulci vibbar och tänker hela tiden på hans film Voices from Beyond från samma år. Abra Cadaver gav mig ett stark begär att bekanta mig ännu en gång med Fulcis näst sista film.

Dead Wait

Red befinner sig på en tropisk ö för att lägga vantarna på en ovärderlig svart pärla. Öbefolkningen verkar dock vara mer intresserade av hans röda hår.

Tobe ”The Texas Chain Saw Massacre” Hooper regisserar här ett underhållande avsnitt om girighet, kärlek och ond bråd död. Whoopi Goldberg har aldrig varit en favorit hos mig men här fungerar hon bra som voodoo-kvinna. Däremot gillar jag James Remar skarpt, nu mest känd som allas favoritseriemördare Dexters pappa.

Easel Kill Ya

Jack Craig är en pank konstnär som inte sålt en tavla på över ett år. Han är dessutom en alkoholist som kämpar för att hålla sig nykter och hans heta temperament gör det inte enklare. När han av misstag råkar ta livet av en fylletratt passar han på att måla den avlidnes porträtt. Jack kommer i kontakt med en samlare av morbid konst och plötsligt rullar stålarna äntligen in. Problemet är bara att köparen vill ha fler dödsporträtt.

Tim Roth är som vanligt mycket bra och levererar här det bästa personporträttet hittills i serien. Historien binds ihop bra i slutet.

Undertaking Palor

Ett gäng unga skräckfilmsfreaks vill göra sin egen skräckfilm och smiter in på ett bårhus för att få se ett riktigt lik. De får reda på att begravningsentreprenören och apotekaren gör allt för att tjäna lite extra pengar och de unga killarna tänker sätta dit dom.

Undertaking Palor känns som en hyllning till filmer som The Goonies (recension HÄR) och Stand by Me (recension HÄR) där uttråkade äldre barn fascineras av spänning och död. Jonathan Ke Quan, som spelar Data i just The Goonies spelar här samma typ av roll och resten av busfrökaraktärerna känns igen från liknande filmer. Det är ett kul men ganska så meningslöst bidrag till serien som får mig att minnas varför jag tycker om ovannämnda filmer så mycket.

Split Second

Uttråkade servitrisen Liz som jobbar på en skabbig bar mitt ute i ingenstans gifter sig med sin räddare i nöden. Hon tröttnar snabbt på hans svartsjuka beteende och oförmåga att tillfredställa henne. När en hunk vid namn Ted tar jobb som skogshuggare för hennes make börjar det klia i trosorna och Liz gör allt för att få den unge mannen i säng. Saker och ting blir självklart inte riktigt som hon föreställt sig.

Russell Mulcahy är mannen bakom filmfavoriterna Razorback och Highlander och regisserar här ett av mina favoritavsnitt. Slutklämmen är smått fantastisk.

Yellow

Seriens kanske största stjärna Kirk Douglas spelar här generalen Kalthrob. Hans son (även i riktiga livet, Eric Douglas) är en ynkrygg som stjälper mer än hjälper. Sonen önskar lämna armén men fadern skickar iväg honom på ett sista uppdrag.

Säsongens sista avsnitt är seriens längsta och klockar in på nästan 40 minuter. För regin står ännu en gång Robert Zemeckis och han är verkligen en av seriens största tillgångar vilket han visar igen med avsnittet Yellow. Den alltid lika pålitliga Lance Henriksen hälsar på för andra och tyvärr sista gången men vad som gör Yellow så bra är Kirk Douglas. Han fullkomligt briljerar som generalen Kalthrob och Yellow är mer en hyllning till denne stora skådespelare och Stanley Kubricks Paths of Glory än ett bidrag till Tales from the Crypt. Borta är rysarelementen, nu är det krigets fasor och rädslan för att dö som står i centrum. Yellow är ett mycket värdigt avslut på seriens tredje säsong.

Tales from the Crypt fortsätter att ge mig mersmak och jag går raskt vidare för att sätta tänderna i den fjärde säsongen.

Poltergeist (1982)

 ”They’re here.”

Jag har alltid varit kluven till Poltergeist men har ändå varit sugen på att se om den en längre tid för att ge filmen en ny chans. Med en sommar som blivit höst på tok för tidigt kändes vädret perfekt för en klassisk mysrysare.

Familjen Freeling är den ultimata amerikanska familjen, utan några som helst problem i deras vardag. Deras perfekta vardag avbryts dock ganska snabbt då konstiga saker börjar hända i deras hus. Saker förflyttar sig och deras yngsta dotter, Carol Anne börjar kommunicera med TV-bruset. Efter en fruktansvärd storm försvinner deras dotter och hennes rop på hjälp kommer inifrån TVn…

När en film är skriven av Steven Spielberg och regisserad av Tobe Hooper förväntar man sig mer. Även om Hooper inte är en direkt pålitlig regissör är Spielberg en bra historieberättare.

Jag vill verkligen tycka om Poltergeist men det går inte. Även om filmen håller ett högt tempo rakt igenom känns den tråkig och seg. Specialeffekterna pendlar från lysande till helt värdelösa. Musiken är på tok för dramatisk för denna typ av film och platsar mer i facket matinéäventyr alá Indiana Jones eller The Goonies. Den enda behållningen är filmens skådespelare då alla sköter sig bättre än i de flesta skräckfilmer. De är sympatiska och jag faller för deras charm ganska så direkt. Tyvärr räcker inte detta och jag står nu fast vid att tycka att Poltergeist är en av de mest överskattade skräckfilmerna genom tiderna.