Near Dark (1987)

En kväll möter Caleb den mystiska och attraktiva Mae i en liten håla någonstans i Oklahoma. Han blir upp över öronen förälskad i henne trots hennes besynnerliga beteende. Mae älskar natten och allt som hör den till. Under en het akt av tungkyssar biter Mae Caleb i halsen och försvinner sedan därifrån. Caleb börjar sakta förändras och när han på väg hem blir indragen i en husbil framför sin far och systers ögon förändras hans liv drastiskt. Mae tillhör ett kringströvande laglöst sällskap som under nattetid stillar sina blodsbegär. Caleb är inte populär bland de andra och har en vecka på sig att bevisa att han nu är en av dem, en nattens varelse. Ett spår av blod följer dem men Calebs familj och polisen är dem hack i hälarna och Caleb tvingas att välja sida.

Near Dark har helt gått mig förbi under alla dessa år. Det var inte förrän senaste upplagan av scifi-mässan i Malmö, där jag träffade Lance Henriksen, som jag fick reda på filmens existens. Efter lite googlande förstod jag också att filmen i många kretsar anses vara något av en kultfilm. Anledningen till att jag inte sett den är förmodligen att filmen hamnar i vampyrfilmsfacket, en genre som aldrig riktigt har tilltalat mig. Jag förstår inte folks fascination för alla dessa bleka och själlösa varelser. Min åsikt är att filmerna oftast är förbannat tråkiga. Regissören Kathryn Bigelows tidiga filmer som Point Break (som jag recenserar HÄR) och framför allt Strange Days har jag alltid tyckt mycket om. Hennes senare filmer har emellertid aldrig fallit mig i smaken och jag tillhör inte majoriteten som höjde hennes film The Hurt Locker till skyarna.  Near Dark är hennes solodebut som regissör och hon ligger även bakom filmens manus. Filmen utspelar sig i den amerikanska södern där rollerna innehas av skäggiga och skitiga lantisar med kepsar och en omättlig törst efter alkohol. Detta är långt före både John Carpenter’s Vampires och succéserien True Blood men det är en tacksam miljö att utspela sig i och det får mig att sakna min tid i Arizona. Tangerine Dream står för filmens soundtrack med ett drömskt ljudlandskap av syntar som ibland blommar ut i tunga elgitarrer. Resten av musiken är sparsam men lyckad med bidrag från bl.a. The Cramps (som jag hade turen att se kort innan Lux Interior avled). Adrian Pasdar har jag gillat ända sedan jag såg honom i den fenomenala men kortlivade serien Profit och även här gör han bra ifrån sig. Den alltid lika pålitliga Lance Henriksen levererar här ytterligare ett träffsäkert personporträtt som gängets ledare Jesse Hooker. Bill Paxton har aldrig gjort något större intryck på mig men här stjäl han hela showen med ett lysande överspel. För att vara en renodlad vampyrfilm så nämns konstigt nog inte ordet vampyr en enda gång. Inte heller tittar några huggtänder fram, de spenderar inte natten i kistor eller är rädda för korset, silvret eller vitlöken. Near Dark har en skön 1980-tals känsla filmen igenom och måste jag välja mellan denna och samma års The Lost Boys blir det Near Dark. Jag tycker inte att Near Dark är ett mästerverk och för en gångs skull så tror jag nog att jag skulle ha tyckt om filmen mer om den vore längre. Ibland känns det som allt går lite väl fort framåt och själva förvandlingsprocessen känns något stressad. Trots sina brister är Near Dark en av de bästa vampyrfilmer jag sett och förmodligen en film jag kommer att återbesöka i framtiden. Ett stort minus går dock till det nya filmomslaget från Optimum Homes släpp av Near Dark som ser fruktansvärt ut. I och med den otippade succén med skitfilmen Twilight har de valt ett nästan identiskt filmomslag för att dra in lite extra kosing. Utöver detta är deras släpp mycket bra och dubbeldiskutgåvan bjuder på massvis av extramaterial och var väl värt de ynka 39 kronorna på wowHD.

Near Dark vs Twilight