Under the Dome: Season 2 (2014)

Två veckor har gått sedan kupolen isolerade invånarna i den lilla amerikanska staden Chester’s Mill. Kaos råder och Barbie är ett hårsmån från döden när medborgarna plötsligt faller livlösa till marken. Detta är emellertid bara en av många underliga saker som numera hör vardagen till i Chester’s Mill och det dröjer inte länge förrän nya problem måste tas itu med.

“Two weeks ago, an invisible dome crashed down on Chester's Mill, cutting us off from the rest of the world. Why the dome is here or what mysteries lie ahead, we still don't know. Every day it tests our limits, bringing out the best and the worst in us. Some say we'll be stuck here forever, but we will never stop fighting to find a way out.”

Första säsongen av Under the Dome avslutades ju som bekant med en cliffhanger där Barbie skulle lynchas inför en påstridig publik. Inte helt otippat så klarar han livhanken och genast knackar nya problem på dörren. Under the Dome var en stor besvikelse och den enda anledningen till att jag fortsätter titta är för att jag är smått besatt i allt som har med Stephen King (han dyker förresten själv upp i det första avsnittet) att göra. Första säsongen (som jag recenserar HÄR) var ett slag i ansiktet mot den fantastiska förlagan och den andra säsongen fortsätter att distansera sig från romanen. När jag nu har accepterat att tv-serien inte kommer att likna boken utan skapar sin egen historia kring kupolen och dess invånare så är det lättare att ta serien till sig. Det betyder inte att jag tycker att den andra säsongen är särskilt bra, bara snäppet bättre.

I centrum står fortfarande Barbie, Julia, Big Jim, Junior och småttingarna Joe och Norrie. Några av de större karaktärerna trillar av pinnen och nya introduceras. Även fast de nya stjärnorna beter sig minst lika idiotiskt som de flesta andra så är de bättre än många av dem som fick alldeles för mycket fokus i den första säsongen. Döingen Melanie som har en viktig koppling till kupolen dyker plötsligt upp, likaså datanörden Hunter, den religiösa barberaren Lyle (spelad av countrysnubben Dwight Yoakam), snillet Rebecca, Barbies pappa Don och både Juniors mamma och farbror har centrala roller. Tragiska och ödesdigra saker händer hela tiden och i nästa stund så är allt glömt och förlåtet och manusförfattarna gör sitt yttersta för att hålla liv i spänningen. Resultatet blir oftast övertydligt och trist och Under the Dome liknar för varje avsnitt mer Lost än Kings roman. Under the Dome är en serie som inte låter tittaren använda hjärnan särskilt mycket och det känns som om seriens skapare kommer på handlingen allt eftersom och ibland blir det lite väl tramsigt. Första halvan av den andra säsongen är ganska ointressant men mot slutet blir det faktiskt lite spännande och Kings mörka personporträtt genomsyrar det sista avsnittet som helt klart är bäst i hela serien. Den andra säsongens cliffhanger är bättre än den första och kommer det en tredje säsong så kommer jag förmodligen bänka mig i tv-soffan ännu en gång, även fast det känns som om jag både kan ha och mista en fortsättning. Under the Dome är ett dumt och klyschigt tidsfördriv, ingenting annat. Stephen Kings roman däremot är förstaklassig underhållning, så gör er själva en tjänst och skippa tv-serien och läs boken istället.

Under the Dome (2013)

Invånarna i den lilla hålan Chester’s Mill var aldrig beredda på vad som skulle hända. En dag så bryter kaos ut när en gigantisk, osynlig kupol lägger sig över staden och avskärmar dem från resten av världen. Det dröjer inte länge förrän paniken sakta griper tag i de desperata invånarna och de vänder sig mot varandra. Alla bär de på mörka hemligheter som väntar på att offentliggöras. Är kupolen ett straff från Gud eller ett militäriskt experiment som gått fel… Eller är det någonting ännu värre?

”Maybe we’re being punished.”

Under the Dome bygger på Stephen Kings mastodontroman med samma namn. Boken, som är en av författarens längsta, innehåller inte ett enda överflödigt kapitel och är en otroligt spännande och händelserik historia – en riktig bladvändare, det är inte tv-serien. Vad fan hände? Hur kan man förvandla någonting så bra till något så här mediokert? Det är för mig helt obegripligt. Tv-serien är ett slag i ansiktet på författaren men då King själv är ganska involverad i produktionen så tycker han uppenbarligen att det är okej.

”The pink stars are falling. The pink stars are falling in lines.”

Stephen King sa till CBS att ”boken är min men serien är er”. Det skulle han aldrig ha gjort. Allt som var bra i Kings roman är som bortblåst. Karaktärerna som finns kvar har blivit anpassade för tv-soffan och de intressanta birollerna är borttagna och ersatta med totalt poänglösa klichéer vi har sett hundratals gånger tidigare. Borta är det burdusa språket och det grafiska våldet och kvar är en såpa-soppa som inte tillför mycket av intresse. Alla de scenarion och personligheter som fick mig att älska romanen har tv-bolaget valt att helt ta bort. De säger i extramaterialet att de älskar Kings bok men behandlar man den så här så vet de uppenbarligen inte vad de pratar om, har de ens läst den? Vad hände med Juniors skeva erotiska fascination för döden? Varför är inte Big Jim groteskt fet? Varför jobbade inte Barbie på syltan och var en hyvens kille som var bundis med militären? Varför är inte bokens mest intressanta karaktärer som vaktar en viss knarklya med och varför i helvete dyker en minikupol med ett svart ägg plötsligt upp i serien? Jag blir trött bara av att räkna upp bristerna i tv-serien. Ännu konstigare är att en ny säsong pågår i staterna. Jag köpte dvd-boxen i tron om att det skulle vara en miniserie som följde boken men icke sa nicke. Istället så har jag suttit igenom tretton fyrtiominuters avsnitt där jag inte ens blir serverad ett ordentligt slut utan måste genomlida åtminstone en säsong till för att få reda på hur snubbarna på CBS ska försöka rädda fiaskot. Under the Dome är en ultralight version av en förbaskat bra bok. Om man inte har läst boken så kanske man uppskattar serien mer men jag har svårt att se hur. Under the Dome är definitivt en av årets största besvikelser.

Scener Ur Ett Äktenskap (1973)

”Jo… men sånt får man bara tänka – inte säga.”

Johan och Marianne har varit gifta i tio år. Johan är docent vid psykotekniska institutionen och Marianne jobbar som advokat med familjerätt som specialitet. Tillsammans har de två döttrar, Eva och Karin. Deras förhållande inleddes inte med kärlek vid första ögonkastet utan efter varsitt kapsejsat förhållande var de båda lite tilltufsade och ensamma och föreslog då att de skulle hålla ihop. Det har de alltså gjort under tio år och portionsvis börjar de förstå att deras äktenskap inte riktigt är vad de hade tänkt sig. Paret glider allt längre bort från varandra och när Johan kommer hem en dag för tidigt för att prata med sin hustru kommer samtalsämnet som en blixt från klar himmel. Johan har träffat en ny kvinna som han åker till Paris med och en utdragen process av lidande och förakt inleds, tills bara det oundvikliga finns kvar – skilsmässa.

”Förr trodde vi inget kunde hända oss, nu vet vi att vad som helst kan hända.”

Ingmar Bergmans Scener Ur Ett Äktenskap slog ner som en bomb i det svenska samhället när den gjorde entré i tv-apparaterna nittonhundrasjuttiotre. Det blev genast en otrolig succé, både hemma i Sverige och i utlandet. Scener Ur Ett Äktenskap var Bergmans första tv-serie och än idag räknas den som en milstolpe i svensk tv-historia. Serien är indelad i sex kapitel på en total speltid på nästan fem timmar. Efter seriens otroliga framgång kortades den även ner till en kortare bioversion, men den skippar vi att ta upp här. Bergman förstod vikten av att det krävdes tid att berätta om någonting så smärtsamt som en skilsmässa och den långa speltiden innehåller inte en enda överflödig minut. Under tio år så får vi följa Johan och Marianne. Från att det börjar knaka i fogarna hos deras bekanta tills det att deras eget äktenskap börjar luckras upp. Det är inte en helt enkel upplevelse att ta till sig och det är omöjligt att inte bli berörd och själv börja fundera på eventuella likheter i ens egna brustna förhållanden. Det var precis vad tv-tittarna gjorde och enligt Bergman själv så ökade skilsmässorna i Sverige efter det att Scener Ur Ett Äktenskap hade slutat sändas. Det gick så långt att privatpersoner ringde hem till regissören för att få råd om sina egna äktenskap och Bergman fick till slut skaffa ett hemligt telefonnummer.

”Jag tar hellre den ensamheten än att fortsätta i ett kärlekslöst äktenskap.”

Bergman sätter ribban högt redan i första avsnittet och visar tittaren vad den har att vänta sig. Vi blir introducerade för Johan och Mariannes olyckliga vänner Peter (Jan Malmsjö) och Katarina (Bibi Andersson) som under en middagsbjudning når sitt ultimata botten i äktenskapet. Även Mariannes mamma berättar under seriens sista avsnitt om sitt eget kärlekslösa äktenskap. I centrum står dock Erland Josephson och Liv Ullmann som är fullkomligt fenomenala i sina roller som Johan och Marianne. Man kan riktigt känna deras smärta och tillsynes oändligt långa kris och även fast serien utspelar sig under tio år så känns det inte som mycket har förändrats mellan de olika avsnitten. Kvävd gråt, öppen gråt, djupa suckar och sömnlösa nätter fyller parets dagar och hela upplevelsen är en lång emotionell berg och dalbana.

”Jag tror inte att man kan leva ensam och stark. Man måste ha nån att hålla i hand.”

Ett äktenskap är inte alltid en dans på rosor och det har Bergman slagit fasta på. Han levererar en mogen inblick i två människors mest privata stunder och för varje scen som går så vänder han alltmer ut och in på deras söndervittrande äktenskap. Scener Ur Ett Äktenskap är förstås inte en särskilt upplyftande skapelse och efter varje avsnitt så känner man sig i ärlighetens namn aningen känslodränerad men det är viktiga frågor som Bergman tar upp, utan att ge tittarna några lösningar eller svar. Även fast barnen finns med i periferin så visas de aldrig i bild och nästan all fokus går åt föräldrarnas problem. Scener Ur Ett Äktenskap utspelar sig oftast i ett och samma rum och tagningarna är långa och närgångna men inte en enda gång förlorade jag fokus. Dialogen är knivskarp och Josephson och Ullmann levererar den med sådan trovärdighet att man skulle kunna tro att det är självupplevt. Scener Ur Ett Äktenskap är en rejäl urladdning av det konventionella äktenskapet och en fullkomligt strålande analys av en av livets allra största kriser. Precis som med Fanny & Alexander så kan jag inte förstå varför det var nödvändigt med en kortare version av någonting som är så här bra. Efter sista avsnittet när Bergman för sista gången berättade för tittaren vilka som medverkat och gjort vad i serien, samtidigt som en vacker Sven Nykvist-bild från Fårö fick agera bakgrund ville jag fortfarande se mer av Johan och Marianne. Scener Ur Ett Äktenskap är utan tvekan en av de absolut bästa tv-produktionerna från Sverige någonsin.

The X Files: Season 1-9 (1993-2002)

The truth is out there. Under nästan tio år undersökte FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully (med lite hjälp från John Doggett och Monica Reyes under de sista två säsongerna) paranormala fenomen och tv-tittarna runtom i världen satt som trollbundna. Chris Carter skapade tv-historia nittonhundranittiotre med The X Files (eller Arkiv X som vi kallade serien för här hemma i Sverige) och även fast serien inte var först med att behandla det oförklarliga finns det nog ingen serie i samma kategori som har haft sådan genomslagskraft. Under nittiotalet pratade alla om konspirationsteorier inom regeringen och om de små gröna männen som landade i sitt rymdskepp i Roswell nittonhundrafyrtiosju. Jag var, som alla andra i min ålder, besatt av serien när den kom och jag minns än idag när jag för första gången satte mig tillsammans med min storebror och far i soffan för att se vad ståhejet handlade om. The X Files var den första tv-serie som jag blev helfrälst i och under de kommande åren så var utomjordingar det enda som snurrade i huvudet på mig. Jag spelade in avsnitten på vhs-kassetter varje vecka, köpte t-shirts och planscher med Mulder och Scully prydde mina väggar i tonårsrummet. Jag har sett serien vid flera tillfällen sedan dess men nu när jag äntligen fick tummen ur och köpte den kompletta dvd-boxen insåg jag att jag faktiskt aldrig har sett hela serien tidigare. När jag under de senaste månaderna gått igenom de 201 avsnitten samt de båda biofilmerna så märkte jag att det var flera episoder som jag såg för första gången, ibland hela säsonger. Säsong sex och nio har jag inte ett enda minne av att jag tagit del av tidigare.

”I have never met anyone so passionate and dedicated to a belief as you. It’s so intense that sometimes it’s blinding. But there are others who are watching you, who know what I know, and, whereas I can respect and admire your passion, they will use it against you. Mulder, the truth is out there. But so are lies.”

The X Files är inte en helgjuten serie. Den är flera säsonger för lång och skulle ha tjänat på att kortats ner med åtminstone två säsonger. Det finns många avsnitt som helt skulle ha kunnat skippas men när jag läser folks uppfattning av vissa av de delar som jag ibland till och med avskyr inser jag att alla Arkiv X fans tänker olika. Många gillar de humoristiska och lättsamma bidragen som jag personligen hade stora svårigheter att ta mig igenom. Samtidigt så finns det tittare som tycker att de mer bloddrypande monsteravsnitten är kassa och det är de bidragen som jag känner mig mest dragen till och många av dem är avsnitt som jag kommer att se flera gånger igen i framtiden. En sak verkar dock de flesta vara överens om, att de så kallade mytharc-avsnitten som handlar om regeringens konspirationer kring utomjordisk existens tillhör höjdpunkterna. Det är blandningen av skräck, humor och science fiction som gör The X Files till en serie som tilltalar så många tittare. The X Files serverar allt man kan önska sig – monster, spöken, vampyrer, demoner, folkskrock, sekter, fan och hans moster och förstås utomjordingar. Den röda tråden som går genom serien där vi får följa Mulder och Scully i deras sökande efter sanningen pausas vid jämna mellanrum för ett veckans monster avsnitt. Till en början är de båda agenterna sina raka motsatser men någonstans längs vägen blir de oskiljaktiga. Skeptikern Scully transformeras sakta till en allt mer öppen person, samtidigt som Mulder stundtals förlorar sin tro. De första fem säsongerna spelades in i det dystra och regniga Vancouver och hjälpte till med att skapa den mörka stämning som helt förändrades när inspelningarna istället förflyttades till soliga Los Angeles. Chris Carter ville att den femte säsongen skulle bli den sista och att det sedan istället skulle komma sporadiska långfilmer som förde historien vidare. Det ville dock inte filmbolaget som hade håvat hem jackpotten utan istället fortsatte serien i fyra säsonger till. Efter den femte säsongen blir allt sämre, absolut inte dåligt (många av de avsnitt som följer tillhör mina favoriter) men den blev aldrig den samma igen. När den sjunde säsongen var slut hade David Duchovny tröttnat och ville istället satsa mer på sin filmkarriär men han svek inte serien för det. Även fast The X Files fick en ny agent, John Dogget, som tog hans plats medverkade han i några avsnitt under de sista två säsongerna. När Robert Patrick kom in i bilden och tog över rollen som skeptiker, samtidigt som Scully ändrat sin syn på det paranormala, blev förstås många oroliga och tyckte att serien kanske helt borde läggas ned men istället så fick serien tillbaka sin lite mer allvarliga ton igen.

Robert Patrick lyckas alldeles utmärkt med att axla manteln från Duchovny. Jag gillar honom skarpt som skådespelare och hans karaktär Doggett kom som ett brev på posten till serien som vid denna tidpunkt behövde någonting nytt. Jag älskar de konspirationsfyllda avsnitten om alieninvasioner och utomjordiska prisjägare där ärkesvinen Alex Krycek och Cancermannen satte käppar i hjulet och Mulder desperat sökte hjälp hos flummarna The Lone Gunmen eller hos de informationsläckande skumfigurerna Deep Throat och Mr. X genom att sätta ett tejpat x på fönsterglaset. När mytharc-avsnitten under de sista säsongerna blev allt mer utflippade och när de började handla om supersoldater så slutade jag dock att bry mig. Det var här Doggett kom in i bilden och tillsammans med satanistexperten Monica Reyes och en oinspirerad Scully blåste de ännu lite liv i den falnande glöden tills den slutligen helt slocknade och förvandlades till odödlig tv-historia. Jag ryser fortfarande av Mark Snows suggestiva inledningsmelodi.

Avslutningsvis tänkte jag rada upp de avsnitt från de nio säsongerna som jag tyckte mest om.

Säsong 1:

Ice (Ett av mina absoluta favoritavsnitt där Mulder och Scully åker till Alaska och får tampas med parasiter som legat begravda i isen sedan urminnes tider.)

Beyond the Sea (Brad Dourif är fenomenal i rollen som den dödsdömda fången som levererar budskap från Scullys döda far.)

Darkness Falls (Insekter i skogen tar livet av skogshuggare.)

Säsong 2:

Våldet trappas upp och det har lagts lite mer krut på specialeffekterna.

The Host (Mutation i avloppen skördar offer i en rasande fart – Coolt monster.)

Duane Barry / Ascension (Dubbelavsnitt där en före detta FBI-agent kidnappar Scully för att inte bli bortförd av utomjordingar igen.)

Firewalker (Levande organismer i en vulkan – lite samma sak som Ice, fast tvärtom.)

Die Hand Die Verletzt (Satanism på Crowley gymnasiet.)

F. Emasculata (Ett dödligt virus bryter ut på ett fängelse och två infekterade fångar lyckas fly.)

Anasazi (Spännande konspirationsraffel.)

Säsong 3:

Nu börjar konspirationer ta fart på allvar.

2Shy (fettsugande vampyr letar mulliga kvinnor på nätet och citerar italiensk poesi.)

Nisei / 731 (Dubbelavsnitt. Japanska läkare utför en obduktion på vad Mulder tror är en utomjording.)

War of the Coprophages (kackerlackor invaderar en småstad.)

Piper Maru / Apocrypha (Dubbelavsnittet där ett franskt bärgningsskepp hittar någonting i havet som lämnar dem med svåra radioaktiva strålningsskador. Första avsnitten som handlar om den svarta oljan, även kallad den svarta cancern.)

Quagmire (Sjöodjuret Big Blue skördar offer i sann monsterfilmsanda.)

Talitha Cumi (En äldre herre helar en skottskadad man på en restaurang och försvinner sedan spårlöst. Mulders mamma får en hjärtinfarkt efter ett möte med en viss cigarettrökande man.)

Säsong 4:

Herrenvolk (Tar vid där det sista avsnittet i den tredje säsongen slutade.)

Home (Inavlad familj levererar rysligheter i ett av seriens mest omdiskuterade avsnitt.)

The Field Where I Died (Agenterna utreder en religiös sekt och Mulder ser sitt förflutna – fascinerande avsnitt som skiljer sig från de andra.)

Sanguinarium (Blodigt och slafsigt när plastikkirurger ballar ut efter häxerier.)

Tunguska / Terma (Mer om den svarta oljan – Ett av de absolut bästa dubbelavsnitten i serien.)

Paper Hearts (Mulder har anledning att tro att en pedofil med tolv liv på sitt samvete ligger bakom hans systers försvinnande.)

Gethsemane (Tro på lögnerna! Utomjording hittas i isen någonstans i Kanada.)

Säsong 5:

Unusual Suspects (Hur The Lone Gunmen slog sig samman och deras första möte med Mulder.)

Detour (Mulder och Scully stöter på ett Predator-liknande monster vid namn Mothman i skogen när de är på väg till en FBI konferens.)

Chinga (Stephen King står för storyn. Här kan ni läsa min recension av avsnittet.)

Bad Blood (Vampyrer och humor i en strålande kombination. Mulder och Scully berättar varsin version om vad det var som egentligen hände. Ett av de få humoristiska avsnitten som faktiskt fungerar.)

Patient X / The Red and the Black (Tillbaka i Tunguska och mer om den svarta oljan i ett spännande dubbelavsnitt.)

Travelers (Hur Arkiv X kom till. Självaste Darren ”Kolchak” McGavin gästspelar i säsongens bästa avsnitt.)

The Pine Bluff Variant (En dödlig smitta äter upp köttet på de drabbade – Mulder går undercover.)

Folie a Deux (Ett monster som tar mänsklig skepnad förvandlar människor till levande döda – superbt och läbbigt.)

The End (Strålande säsongsavslutning där en liten pojke verkar veta svaret på alla de frågor som Mulder har sökt i alla år. Scully blir sotis på Mulders gamla flamma.)

Säsong 6:

Mulder tappar tron på utomjordingar och Scully tar över den. Roller skiftas och en ny chef kommer in i bilden. Mulder och Scully stängs av från Arkiv X och två andra, mindre engagerade agenter tar över. Mindre fokus på utomjordningar och serien blir tramsigare och ibland parodi på sig själv. Den sjätte säsongen är den svagaste.

Drive (Mulder är fast i en framrusande bil med en man som bokstavligen exploderar om bilen stannar.)

S.R. 819 (Mulder och Scullys chef Skinner blir mystiskt sjuk.)

Two Fathers / One Son (Dubbelavsnitt. Bortförda Cassandra hittas i en vagn där läkare har blivit brända till döds. Mer om den svarta oljan och utomjordisk kolonisering.)

Agua Mala (Tentakelmonster spolas iland under en orkan i Florida. Darren McGavin gästspelar för andra och sista gången.)

Arcadia (Mulder och Scully går under täckmantel i den perfekta amerikanska småstadsidyllen där ett monster tar livet av de avvikande invånarna.)

Biogenesis (Säsongsavslutningen är ett toppenavsnitt. En mystisk artefakt hittas i Afrika och Mulder påverkas av det.)

Säsong 7:

Nu rycker serien upp sig igen.

The Sixth Extinction / The Sixth Extinction II: Amor Fati (Den sjunde säsongen drar igång med en rivstart när Scully försöker finna svaren till Mulders mystiska tillstånd och tror sig dessutom ha hittat nyckeln till alla svar.)

Millennium (Frank Black (Lance Henriksen spelar samma karaktär som i serien Millennium) hjälper agenterna när zombies är redo att ta över det nya millenniet.)

Orison (En mördare som Mulder och Scully satte bakom lås och bom är tillbaka.)

Signs & Wonders (Ondska vs godhet och en massa ormar.)

Sein und Zeit / Closure (Dubbelavsnitt. En liten flicka kidnappas och Mulder tar sig an fallet när han ser likheter med sin systers bortförande.)

X-Cops (Mulder och Scully jagar monster i bostadskvarter under inspelningen av reality tv-serien Cops.)

Theef (Voodoo med gästspel från den alltid lika underhållande Billy Drago.)

En Ami (Cancermannen har någonting att erbjuda Scully.)

Chimera (Mystiska dödsfall inträffar när korpar dyker upp.)

Brand X (Cigaretter är dåliga för hälsan.)

Requiem (Återvänder till där det hela började i avsnitt 1. Perfekt avslut och alla nyckelpersoner som kommit och gått i serien är med.)

Säsong 8:

Robert Patric glider in i serien som en frisk bris och man glömmer snabbt bort Mulder. Serien behövde en förändring och den lyckades förvånansvärt bra. Nu är det Scully som levererar de långsökta teorierna och Doggett får stå för de logiska slutsatserna. Agenten Monica Reyes som är specialist på sataniska ritualmord kommer in i bilden och även fast hon till en början är en ganska trist figur så växer hon mer och mer under de sista två säsongerna. Säsong åtta är en av de bästa och det känns som manusförfattarna fått en nytändning.

Within / Without (Dubbelavsnitt. Mulder är borta och FBI-agenten Doggett blir tilldelad fallet.)

Patience (Första Arkiv X fallet för Doggett involverar ett monster som är hälften människa, hälften fladdermus – ett av seriens absolut bästa monsteravsnitt.)

Roadrunners (Children of the Corn osande avsnitt som saknar barn men som innehåller en sekt och ett maskliknande monster som bor i ryggraden på sina värdar.)

Via Negativa (Blodigaste avsnittet i The X Files historia som hintar till A Nightmare on Elm Street. Riktigt bra bidrag!)

Medusa (Någonting som äter upp huden på folk gömmer sig i tunnelbanegångarna.)

This Is Not Happening / Deadalive (Dubbelavsnittet där Mulder kommer tillbaka.)

Essence / Existence (Dubbelavsnitt. Supersoldater jagar Scully och hennes ofödda barn.)

Säsong 9:

The X Files går på tomgång för det mesta under den nionde och sista säsongen och Scully får allt mindre fokus. Vinjetten är uppdaterad och ser fruktansvärd ut. Det finns emellertid några ljuspunkter.

4-D (Parallella världar gör det möjligt för en mördare att leva ut sina sjuka fantasier.)

Lord of the Flies (Flirtar med tv-serien Jackass men levererar samtidigt insektsskräck.)

Trust No 1 (Allt övervakas – He’s not a man, he’s a supersoldier!)

Hellbound (Medlemmar i terapigrupp för före detta förbrytare flås levande – Hellraiser vibbar.)

Jump the Shark (The Lone Gunmen riskerar livet när ett dödligt virus släpps lös.)

William (Någon bryter sig in på Arkiv X och stjäl Mulders filer. Duchovny regisserar men dyker inte själv upp framför kameran.)

Release (Doggett får ny information om hans sons mördare – Millennium vibbar.)

The Truth: Parts 1 & 2 (Seriens sista avsnitt får dubbel speltid. Avslutningen summerar de nio åren och ger några men inte alla svar på de många frågorna. De flesta nyckelfigurerna dyker upp.)

Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.

The X Files: Chinga (1998)

FBI-agenterna Mulder och Scully har en ledig helg från arbetet. Mulder fördriver ledigheten på sitt kontor med att rulla tummarna, i väntan på att nästa spännande fall ska dyka upp och Scully åker på en välbehövd semester till New England. När Scully anländer till staden Maine stöter hon på en skadad äldre herre som insisterar på att det finns folk inne på ett köpcentrum som behöver läkarvård. Inne i affären finner Scully att alla har försökt att klösa ögonen ur sig själva, tillsynes helt utan anledning. Även fast hon är på semester kan hon inte låta bli att ge en hjälpande hand till lokalpolisen. Spåren leder till änkan Melissa och hennes autistiska dotter Polly som har en kuslig docka som bästa vän…

”I’m not quite sure how to describe it, Mulder. I didn’t witness it myself, but there’s some kind of an outbreak of people acting in a violent, involuntary way.”

Jag kände mig lite tvungen att skriva åtminstone en liten notis om avsnitt nummer etthundrasju i kultserien The X Files. Anledningen är enkel, det är skrivet av ingen mindre än Stephen King. Det är säkert tredje gången som jag ser om The X Files från början. Jag köpte den kompletta dvd-boxen för ett tag sedan och har fördrivit förmiddagar och sena kvällar med att ännu en gång följa FBI-agenterna Mulder och Scully’s äventyr. Det var som vanligt ett kärt återseende och jag blev lite förvånad över hur många avsnitt som serien innehåller vilka jag har så starka minnen från. Strunt samma, en längre recension av serien är en historia jag sparar till ett senare tillfälle, nu fokuserar jag på det tionde avsnittet i den femte säsongen – Chinga.

”The talking-doll myth is well-established in literature, especially in New England. The fetish or juju is believed to pass on magical powers to its possessor. Early witches were condemned for little more than proclaiming that these objects existed. The supposed witch having premonitory visions and things... Why do you ask?”

Tydligen var Chris Carter inte helt nöjd med King’s bidrag till serien och bestämde sig för att göra vissa justeringar, hur mycket Carter ändrade har jag ingen aning om och även fast det inte är en typisk King historia finns många av hans kännetecken här. Utspelningsplatsen är såklart Maine och somliga karaktärer är typiska King skapelser. Även humorn som genomsyrar Mulder och Scully’s telefonsamtal känns igen. Det är inte en särskilt originell historia som avsnittet Chinga levererar, vi har sett liknande många gånger tidigare. Vid ett tillfälle refererar Mulder till och med till den onda dockan Chucky i Child’s Play. Det spelar ingen roll att historien går efter en redan använd mall, så är fallet i flera The X Files avsnitt, huvudsaken är att det funkar och det gör det verkligen här. Det är ett underhållande ämne och det är alltid lika kul att stöta på filmer eller tv-episoder där barnens bästa vänner, dockorna, orsakar smärta hos de äldre förebilderna. För regin står The X Files veteranen Kim Manners som totalt regisserade femtiotvå avsnitt i serien och som vanligt sköter han sig alldeles utmärkt. För att vara ett avsnitt gjort för tv är Chinga förvånansvärt blodig och våldsam och så många grafiska våldsdåd som här, har det inte varit sedan förra säsongens episod Sanguinarium där plastikkirurgers släpper alla hämningar efter lite inblandning från häxor. Det är kul att Scully får extra mycket fokus denna gång och att Mulder mest får agera pellejöns på kontoret, kemin över telefonen är klockren. Chinga är ett väldigt lyckat bidrag till The X Files och definitivt ett av de bästa avsnitten från säsong fem. Synd bara att Stephen King aldrig återvände till serien.

Kolchak: The Night Stalker (1974-1975)

Reportern Carl Kolchak, som ständigt snubblar över det ena fallet som är märkligare än det andra, är tillbaka. På Independent New Service i Chicago vakar hans chef över honom som en hök och gör sitt bästa för att hålla honom i schack men det är ju förstås lönlöst, Kolchak gör precis som han vill, till vilket pris som helst. Med halmhatten på huvudet och med kameran i högsta hugg hamnar Kolchak i nya trubbel när han fast besluten försöker lösa tjugo nya knepiga fall.

”So go and see, but leave the cameras for people who have some regards for expensive equipment. Need I remind you that within the last year, you completely ruined two cameras and the electric pencil sharpener?”

Efter de båda tv-filmerna The Night Stalker och The Night Strangler började genast arbetet på en tredje film i serien och ett manus, skrivet av Richard Matheson och William F. Nolan, med titeln The Night Killers, blev snabbt färdigt. Men då de båda föregångarna blivit så pass populär ville istället tv-bolaget ABC göra en serie av konceptet och både Matheson och producenten till de båda filmerna, Dan Curtis, hoppade av projektet. Efter många om och men blev det så och det beställdes genast tjugosex avsnitt. Tyvärr blev det inte riktigt som ABC hade tänkt sig och serien började snabbt tappa tittare och redan efter tjugo avsnitt lades Kolchak: The Night Stalker ner. I efterhand har serien dock omvärderas rejält och räknas till en viktig inspirationskälla till Chris Carter’s numera kultförklarade serie om de båda FBI-agenterna Mulder och Scully.

”You know, there are times I gotta admit it, Carl. You are quite a reporter.”

Precis som de båda tv-filmerna liknar de tjugo avsnitten varandra väldigt mycket i sitt upplägg. Vi får stöta på vampyrer, varulvar, monster, utomjordingar, dubbelgångare, demoner, häxor och fan och hans moster och det passar inte allas smak (en polare somnade under de båda första avsnitten och gav sedan upp) men ju längre in i serien jag kom, desto hårdare föll jag för seriens charm. Det märks att Darren McGavin har blivit bekväm i sin roll och hans kyliga men på samma gång varma relation till sin chef Tony Vincenzo är ett komiskt utspel som aldrig går överstyr utan ger karaktären Kolchak ännu mer utrymme för sin torra humor. Det är inte bara sin chef som Kolchak retar gallfeber på, han är en vagel i ögat på alla som kommer i hans väg och det är en alldeles utmärkt motpol till de paranormala företeelserna som får seriens största fokus. Även fast reportern är en burdus, skrupellös, egotrippad och påträngande figur med sarkastisk humor kommer han undan med det mesta och det är just det som är seriens styrka, utan McGavin skulle serien inte vara någonting. Kolchak’s berättarröst får som vanligt guida oss genom historierna och det ekar mer fyrtio- och femtiotalet än sjuttiotalet. Resten är dock sjuttiotals-tv när det är som bäst. Det förekommer inga brutaliteter eller fula ord och med undantag för ett par blodstänk här och där pausar bilden när det hemska ska utspela sig. Det är en smaksak om man tycker att man blir snuvad på konfekten eller inte (och visst är det lite fjantigt ibland) men det är just detta som jag är otroligt svag för och önskar att det skulle finnas mer av i dagens tv-serier. Det är aldrig ruggigt men det är sådär härligt eftermiddagsmysigt, en känsla som sällan infinner sig i dagens skapelser.

"This is one story I may not get to file in person, so I'll have to talk fast because it's after me."

Alla avsnitt håller såklart inte samma höga kvalité men de flesta är förbaskat underhållande. Till mina favoriter hör: The Devil’s Platform (där Tom Skerritt säljer sin själ till djävulen), Bad Medicine (om en indianlegend vid namn Diablero), The Spanish Moss Murders (Richard Kiel gestaltar ännu en gång ett monster, denna gång ett träskmonster), Horror in the Heights (demoner tar vänners kroppsliga form), Chopper (en huvudlös mc-knutte tar livet av dem som ligger bakom hans död - bygger på en tidig Robert Zemeckis historia), Demon in Lace (en kvinnlig demon förför och dödar män) och avslutande The Sentry (om ett reptilmonster som skördar offer i jakt på sina avkommor). Saken är den att de avsnitt jag gillar mest involverar monster i alla dess former, de andra episoderna tilltalar mig inte lika mycket, även fast de också är bra på sina sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om det flamsiga men alldeles förtjusande avsnittet The Youth Killer där en vacker Cathy Lee Crosby tillber den grekiska guden Hecate för evig ungdom. En vanlig morgon för mig den senaste tiden vigdes åt åtminstone ett avsnitt av serien och kvällarna avslutades på samma vis. Idag fyller jag trettiotre jordsnurr och det firade jag med att se de sista två avsnitten innan jag cyklade till jobbet för att avklara de sista sex arbetstimmarna innan det bär av till en långweekend i Prag imorgon. Nu när det är över inser jag hur mycket jag kommer att sakna den excentriska reportern. Tur för mig att jag har de båda filmerna och tv-serien i min samling så att jag när som helst i framtiden kan ta fram dem och återuppleva dem igen och igen. Kolchak: The Night Stalker är mysmystik när den är som bäst.

Les Revenants (2012)

Mystiska saker händer i ett litet samhälle någonstans i Frankrike då de döda plötsligt återvänder från ingenstans. Ingen vet varför de återvänt, inte ens de själva. De kvarlevandes liv förändras drastiskt och trots rädsla, väcks ett hopp i det lilla samhället, ett hopp om att fler ska återvända. De döda försöker förtvivlat att fortsätta sina avslutade liv men de som stannat kvar är inte lika villiga och frågan alla önskar svaret på, förblir obesvarad. Varför?

Les Revenants (serien bygger på en film med samma namn) eller Gengångare som den är mer känd som hemma i Sverige sändes exklusivt på SVT Play förra vintern och lovorden haglade. Nu har de börjat visa den igen och de som missade den förra gången bör starta upp datorn och ta del av vad som är det bästa jag sett på tv på år och dagar.

Les Revenants är en långsam serie som tar tid på sig att berätta sin ofta luddiga historia. Tittaren får ta del av långa tysta sekvenser där det egentligen inte händer någonting, eller kanske allt då svaren på frågorna är diffusa och mångbottnade. Uttrycksfulla plågade ansikten och det vackra landskapet som omger bergsbyn får mycket av seriens uppmärksamhet men det är så otroligt snyggt så jag kan inte annat än att utbrista, bravo. Allt är lågmält och suggestivt och serien lägger aldrig i en högre växel än nödvändigt. Det fullkomligt osar atmosfär och jag tänker flera gånger på David Lynch kultserie men även på John Ajvide Lindqvist fru Mias bok, Mannen som Föll i Glömska. De bär inte på så många likheter egentligen men Les Revenants levererar ungefär samma känsla. Det är en rysare som aldrig blir skrämmande men ändå får mig att rysa av välbehag. Det är ett drama som sakta berättar byns historia och utvecklar karaktärerna vilka aldrig slutar att förvåna. Ju mer jag tänker på serien desto bättre tycker jag att den är. Varje nytt avsnitt fokuserar på en ny person där vi får deras bakgrund och öde berättat för oss. De många sidospåren som sammanflätar historien mellan då och nu, är bra utförda och Les Revenants är en smart och välskriven historia som inte fastnar i de lättillgängliga klichéerna. Allt är otroligt välspelat och stämningsfullt och dialogen är helt fantastisk. Inledningen med tillhörande musik av bandet Mogwai är supersnyggt och deras musik som sedan följer med i serien påminner mycket om den Nick Cave skapar tillsammans med Warren Ellis.

Jag kan ju faktiskt erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av serien under de första två, tre avsnitten men sedan hände någonting under det fjärde och jag blev helt fast och såg den andra halvan i ett svep. Les Revenants är det bästa och mest originella jag sett på länge och fransmännen visar här att de hanterar mycket mer än bara den nya vågen av extremfilm och pratglada, tårdrypande dramafilmer. Jag skulle önska mig att serien var några avsnitt längre och kommer det inte en andra säsong så blir jag fly förbannat. Les Revenants är för bra för att lägga i graven.

En samling kortare recensioner Vol. III

Då var det dags att för tredje gången samla ihop de kortare recensionerna av filmer jag sett men inte orkat skriva något längre om. Jag har ju som de flesta redan känner till lagt upp lite minirecensioner på min Facebook-sida sedan en tid tillbaka. De är oftare lite nyare och lite mer mainstream än vad som brukar dyka upp här på bloggen och dessutom passar jag på att skriva lite om alla de tv-serier jag även dödar tid med. Om någon av er känner för att läsa dom finns de nu här samlade, om inte är det bara att hoppa över och vänta på att nästa längre recension dyker upp (det ska inte dröja allt för länge). Okidoki, här har ni dom i alla fall.

Silver Linings Playbook (2012)
Manodepressiva Pat flippar ut när hans fru har sex med en annan man i deras dusch och tar nästan livet av kräket. Han åker in på mentalsjukhus i åtta månader för att undvika fängelse och i hopp om att bli bättre. När han kommer hem igen är han fast besluten att vinna tillbaka sin hustrus hjärta men kärleken till en annan kvinna kommer i vägen. Tiffany har förlorat sin make i en fruktansvärd olycka och en vänskap dem emellan tar sin början, en minst sagt annorlunda sådan.
Jag har alltid gillat Bradley Cooper, långt innan han blev Hollywoods guldgosse och här är han lika bra som vanligt. Jennifer Lawrence som blev belönad för sin insats på Oscarsgalan är även hon väldigt bra men hon har gjort bättre ifrån sig än i Silver Linings Playbook. Lawrence är en av de mest lovande unga aktriser i Hollywood just nu och jag ser fram mot att se fler filmer med henne. Robert De Niro glimmar även han till och levererar sitt bästa personporträtt på länge. Till och med Chris Tucker lyckas skärpa till sig utan att vara en irriterande gaphals. Filmen som fick den otroligt kassa översättningen Du Gör Mig Galen är bra, ibland väldigt bra och den visar att det än finns hopp för mainstream-filmen. En svag fyra blir betyget med ett plus i kanten för att vi får höra både The White Stripes och Bob Dylan under filmen!

Den Skaldede Frisør (2012)
Kärlek, svek och livets sköra gång står i centrum i Susanne Biers senaste film Den Skaldede Frisør eller Bröllop i Italien som den fick heta på denna sidan av bron. Jag har alltid tyckt mycket om Biers filmer, de känns äkta och skildrar livet så som det faktiskt många gånger är. Den Skaldede Frisør är inget undantag och skådespelarna briljerar allihop och Brosnan och Bodnia i all ära men det är Trine Dyrholm som stjäl varenda scen hon är med i. Den Skaldede Frisør är en film som får mig glad även fast alla händelseförlopp inte slutar lyckligt. Filmen fyller mig med en varm känsla och jag drömmer mig samtidigt bort till det romantiska Italien. Betyget blir en självklar fyra.

Mammas Pojkar (2012)
Två inbitna hårdrockare i medelåldern förlorar jobben när en ny snubbe flyttar till stan för att ta över stadens outlet och de flyttar hem till morsan som är präst. Svamlande nonsens som levererar få fniss. På pappret verkar det roligt men resultatet är det sämsta regissören Ulf Malmros presterat hittills. Betyget blir en tvåa.

Enlightened: Season 1-2 (2011-2013)
Amy bryter ihop på jobbet och tar en välbehövd paus för att hitta sig själv. Hon återvänder tillbaka till sitt arbete och inser att hon inte längre är önskvärd där och blir av med sin chefsposition och hamnar i en källarlokal där problematiska medarbetare hamnat när företaget inte vet var de ska placera dem. Hennes nyfunna engagemang att hjälpa människor att se felen i samhället och vilja förändra och göra skillnad får oanade konsekvenser både för henne själv och de runtomkring henne.
Det är inte särskilt konstigt att Enlightened inte tillhör de mest populära eller kända HBO-serierna, den håller helt enkelt inte riktigt måttet. Laura Dern spelar huvudrollen och står även för seriens manus. Hennes karaktär Amy är en osympatisk och egocentrisk figur som inte tilltalar mig det minsta. Dern är bra men allt känns överdrivet och de gånger Amy faktiskt känns genuint mänsklig och inte jobbigt utflippad är få. Den mesta tiden beter hon sig som en rebellisk tonåring. Det är människorna runt omkring henne som gör serien värd att titta på. Luke Wilson är väldigt bra som hennes missbrukande före detta make och hennes kollega, den blyga och inåtvända Tyler (Mike White, även han manusförfattare till serien) växer längs seriens gång. Enlightened är inget särskilt men tack vare intressanta birollsinnehavare är serien värd en stark tvåa i betyg.

Jagten (2012)

Dagisfröken Lucas blir anklagad för att ha antastat Klara, barnet till hans bästa vän. Han blir avstängd från sin tjänst och alla vänder honom ryggen, utom hans son Marcus och vännen Bruun som dessutom är Marcus gudfar. Lucas värld förvandlas till en mardröm.

Thomas Vinterbergs Festen är en av de bästa danska filmer som någonsin har gjorts. Hans senaste är den uppmärksammade Jagten vilken inte är lika bra. Filmen tar upp ett kontroversiellt ämne men den känns inte helt trovärdig i sitt utförande. Hittepå-psykologer och föräldrar lägger ord i munnen på den lilla flickan och slutsatser dras innan några konkreta bevis eller frågeställningar har gjorts. Småstadsmentaliteten kan jag kanske svälja och hur lätt någonting ogrundat kan spåra ur men som helhet känns Jagten inte riktigt genomtänkt. Mads Mikkelsen är som vanligt bra men det är den lilla flickan Klara som imponerar mest i den svåra rollen. Filmen får en trea i betyg.  

The Following: Season 1 (2013)
Seriemördaren Joe Carroll lyckas efter flera år bakom lås och bom att fly från fängelset. Under tiden har han lyckats anknyta anhängare som delar hans ideologi som är djupt rotad i Edgar Allan Poes verk. FBI-agenten Ryan Hardy som avslöjade Carroll har sedan länge lämnat yrket bakom sig och lever ett liv i ensamhet och dränker sitt förflutna i alkohol. När mardrömmen börjar igen ger han sig efter Carroll för att till varje pris sätta stopp för hans galenskaper.
The Following är årets mest hypade tv-serie och en andra säsong är redan beställd. För manus står Scream-skaparen Kevin Williamson och han har delvis lyckats skapa en spännande historia med mer vändningar än i en säsong av 24. The Following bär många likheter med just 24 och det är på både gott och ont. Många gånger får The Following mig att sakna Kiefer Sutherlands karaktär Jack Bauer och det var med glädje som jag läste i tidningen förra veckan att 24 kommer tillbaka någon gång under nästa år. Kevin Bacon (som jag gillar skarpt) är dock inte fy skam i rollen som den före detta FBI-agenten, även fast hans karaktär lyckats dra på sig varenda tänkbar kliché. James Purefoy är bra som hans motpol och hans charm och karisma passar perfekt in med hans kallblodiga och manipulerande sida. Seriens femton avsnitt känns några för många och även fast The Following då och då är riktigt spännande och håller ett bra tempo blir det ibland lite långtråkigt. Mycket är förutsägbart medan vissa vändningar tog mig på sängen och seriens avslut är bland de bästa jag sett på länge. The Following är helt okej underhållning att slå ihjäl några timmar med och den förtjänar ett medel i betyg. Jag är spänd på att se hur seriens andra säsong ska bli.

Goodfellas (1990)

” As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster” säger Henry Hill och vad som följer är ett mästerverk. Goodfellas bygger på de sanna händelserna kring Henry och hans vänner. Vad som är sant och inte bryr jag mig inte om då filmen är fulländad på alla plan. Alla sköter sig utmärkt och allt är i perfekt harmoni, från skådespelare, scenografi till musik. Det är en klassisk uppgång och fall berättelse och det är en film jag sett många gånger genom åren. Scorsese har gjort många mästerverk men Goodfellas tillhör hans bästa. Filmen förtjänar såklart toppbetyg, fast om jag måste välja föredrar jag nog Casino.

The Big C: Season 4 (2013)

När Cathy Jamison får beskedet att hon har cancer förändras livet radikalt för henne och sin familj. Vad som började som en ganska ljummen serie lyckades under den fjärde och sista säsongen förvandlas till en vacker, trovärdig och väldigt mänsklig avslutning. Om man har haft någon i sin närhet som drabbats av den förödande sjukdomen är det svårt att inte bli tagen av familjens livssituation. Även om det inte är just du som drabbas av cancern blir du påverkad i allra högsta grad, på gott och ont. Du lär dig att se saker som du kanske inte gjorde tidigare och det får dig att växa som person men samtidigt lämnar den en saknad och ett tomrum som är omöjlig att fylla. Showtime har gjort serier som är bättre än The Big C och det är inget jag kommer att se igen men för mig fungerade den som en påminnelse om att minnas vad som en gång har varit men att samtidigt aldrig förlora fokus på här och nu. De tre första säsongerna får en svag trea i betyg men den sista förtjänar en stark fyra.

Anvil: The Story of Anvil (2008)

Lips och Robb väntar fortfarande på att deras stora genombrott ska komma och att de ska bli rockstjärnor. Det har gått över tjugo år sedan deras debutplatta släpptes men på grund av kassa skivbolag och urusla managers uteblev deras stora genombrott när det begav sig på åttiotalet. The Story of Anvil är en varm och känsloladdad dokumentärfilm där män som passerat femtio, desperat försöker att ge deras stora drömmar en sista chans. Vi får följa bandet på en katastrofal turné och under skivinspelningen av vad de tror ska bli deras stora comeback. Allt är så unikt och äkta som det bara kan bli och det är svårt att inte känna för de kämpande hårdrockarna. Anvil tillhör inte mina favoritband men de har gjort en hel del bra låtar och deras tredje platta Forged in Fire har jag i min skivsamling. Jag såg dem strax efter det att jag sett dokumentären för första gången på festivalen Copenhell i Danmark och där visade de vilket bra hårdrocksband de faktiskt är. The Story of Anvil är en alldeles utmärkt dokumentär och skulle Anvil vara ett favoritband skulle filmen fått en solklar femma men det får räcka med en fyra, en väldigt stark sådan.

The Americans: Season 1 (2013)

Superhemliga ryska agenter som jobbar under täckmantel i Amerika under nittonhundraåttiotalet står i centrum i nya toppenserien The Americans. Istället för att fläska på med hisnande actionsekvenser fokuserar serien på drama. Det betyder inte att det är långtråkigt och odramatiskt, tvärtom håller serien ett rasande tempo och är ofta väldigt spännande.  The Americans är den bästa serie jag sett i år med ett välskrivet manus och mycket bra skådespelarinsatser. Jag väntar spänt på vad seriens andra säsong har att erbjuda. Betyget blir en fyra.

De andra två inläggen hittar ni här:

En samling kortare recensioner

En samling kortare recensioner Vol. II

En samling kortare recensioner Vol. II

Jag har fastnat i Stephen Kings fantastiska värld igen. Jag är halvvägs igenom hans mastodontroman It och dessutom planerar jag och min sambo en resa till Rom. Solen och värmen har äntligen gjort entré i Skåne så det kanske inte är så konstigt att jag inte har hunnit se särskilt mycket film den senaste tiden. Jag ska försöka rycka upp mig och lägga upp lite nya recensioner så fort jag bara kan men under tiden kommer här några kortare recensioner från min Facebook-sida. Ni som är trogna läsare av min blogg vet ju redan att jag har, sedan början av året, lagt upp lite kortare recensioner av filmer och serier lite då och då. Vissa av dem publicerade jag här på bloggen för någon månad sedan (de kan ni läsa HÄR) och nu har jag samlat ihop en ny dröse från Facebook-sidan för alla er som inte redan gått in och gillat min sida. Som jag nämnt tidigare finns det säkert ett och annat stavfel eller grammatikfel i texterna men då de är skrivna i all hast hoppas jag att ni har överseende med detta. Jag vet att jag tjatar men det är verkligen helt fantastiskt att det finns så många där ute som läser min blogg och lämnar upplyftande kommenterar. Ett stort tack till er alla!

Officer Down (2013)
När polisen Callahan (nej inte Harry) blir räddad från en säker död av en anonym civilperson, ändrar han sitt destruktiva leverne radikalt. Hans mystiska räddare i nöden träder fram och ber om en gentjänst, att hitta mannen som är anledningen till att hans dotter tog livet av sig. Hans förflutna hinner ifatt honom och snart är han fast i en ond spiral av lögner, korruption och död.
Sakta läggs pusselbitarna ihop i detta långsamt pyrande mordmysterium. Stephen Dorff levererar ett trovärdigt personporträtt av en smutsig snut som vill göra rätt för sina fel. Känns lite som en uppdaterad variant av de gamla deckarhistorierna från 1940-1950talet och även fast Officer Down inte är särskilt spännande har den en skön krypande stämning av paranoia rakt igenom. Lite tamt slut men en stabil trea blir betyget.

Menace II Society (1993)
Caine växer upp med dåliga förebilder i gettot med sin bästa polare, vettvillingen Kevin. Hans vardag kantas av droger och våld men han kommer sakta men säkert på andra tankar om vad han vill med sitt liv men det är lättare sagt än gjort.
Svordomarna haglar och varenda mening som uttalas innehåller standardfraser som ass-fuck-nigger-ass-ho-bitch-motherfucker, eller något i den stilen. Det blir dock aldrig irriterande och tonåringen inom mig gillar det fortfarande som fan. Samma sak gäller filmens soundtrack som består av allt som är bra med hip hop (det kunde gärna ha varit mer, typ hela Geto Boys Grip it on That Other Level men man kan inte få allt här i livet) innan det blev tramset som spelas idag. 1993 tyckte alla att Menace II Society var den tuffaste filmen som fanns (tillsammans med Boyz n the Hood) och än idag håller den måttet och känns inte alls åldrad. På ytan är det ytterligare en uppgång och fall-film men tittar man närmare är det mycket mer än så. Menace II Society är en av de bästa filmerna från det tidiga 1990-talet! En stark fyra blir betyget.

Damages: Season 5 (2012)
Damages börjar lite som min gamla favoritserie Alias gjorde där hjältinnans fästman blir mördad under mystiska omständigheter. Efter det upphör dock likheterna. Damages är en konspirationsthriller i tv-serieformat där varje säsong vigs åt ett nytt fall för den unga advokaten Ellen Parsons (Rose Byrne) och hennes mentor/fiende Patty Hewes (suveränt porträtterad av Glenn Close). I seriens sista säsong står hackern/mediagurun Channing McClaren (Ryan Philippe) som samlar smutsiga fakta att kunna exponera för allmänheten i centrum. Likheterna med Wikileaks är såklart slående och den femte och sista säsongen av Damages är en rafflande historia och som vanligt vet man inte riktigt vem man kan lita på. Bra avrundning och ett värdigt avslut för en stundtals lysande serie. Det är inte den bästa säsongen men heller inte den sämsta. En väldigt stark trea blir betyget.

The Walking Dead: Season 3 (2012-2013)
En ondskefull, självutnämnd guvernör står i centrum under den tredje säsongen av The Walking Dead. Rick och hans vänner håller ställningarna i ett övergivet fängelse medan de levande döda fortfarande driver omkring i ett ödelagt Amerika. The Walking Dead inleddes med vad som mycket väl kan vara ett av de absolut bästa pilotavsnitt som gjorts. Tyvärr blev det inte bättre än så och seriens tredje säsong är segare än någonsin. Jag älskar zombiefilm och The Walking Dead hade definitivt potential då allt är supersnyggt och en del karaktärer är riktigt bra (tyvärr tar de livet av de mest intressanta). Någonstans under resans gång blev emellertid manusförfattarna lika hjärndöda som de levande döda och serien trampar mest vatten. Det är hög tid att lägga ner The Walking Dead och kanske låta alla de andra bra serierna som lades ner på tok för tidigt få en ny chans istället! Gör dig själv en tjänst och se den fan så mycket mer underhållande brittiska miniserien Dead Set en gång till istället! En svag tvåa blir betyget.

Californication: Season 6 (2013)

Strulpellen Hank Moody åker in på rehab då han har fått för mycket av det goda. Där träffar han groupien Faith som han inleder ett hett och passionerat förhållande med men hans livs kärlek, Karen, vägrar att lämna hans tankar. Hank slår sig motvilligt ihop med den brittiska rockstjärnan Atticus Fetch som vill inleda ett samarbete tillsammans med honom och allt blir plötsligt komplicerat igen.

Den sjätte säsongen av Californication är snarlik de tidigare. Hank dricker, tar droger, ligger med de flesta kvinnor han stöter på och försätter sig och sina nära i ohållbara situationer. Kärleken mellan honom och hans före detta fru sätter fortfarande käppar i hjulet i hans emotionella och tankspridda inre och dottern Becca börjar allt mer att likna honom själv. Atticus (Tim Minchin) är en trist figur, vars musik suger men tack vare David Duchovny som är lysande som Hank Moody och hans polare och agent Runkle (Evan Handler) gör den sjätte säsongen till ett underhållande tidsfördriv. Även fast serien uppenbart trampar vatten har den blivit förnyad för en sjunde säsong och frågan är om det inte är bäst att då, en gång för alla, säga adjö till den Bukowski-osande författaren Hank Moodys bravader. Trots sina brister blir betyget en trea, om än en svag sådan.

House of Lies: Season 2 (2013)

Den skrupellösa managementkonsulten Marty Kaan och hans lika skrupellösa undersåtar fortsätter att gå över lik för att få vad de vill i den andra säsongen av House of Lies. Jag tyckte att den första säsongen var sådär och det är ungefär samma känsla jag har efter det att sista avsnittet tagit slut även denna gång. Trots att Don Cheadle är mycket bra i huvudrollen så känns House of Lies som ytterligare en serie i mängden som försöker att vinna tittare genom att vara vulgär och burdus, utan att ha en ordentlig historia att berätta. Det fungerar ibland och Josh Lawson som spelar Doug är en kul figur, likaså Kristen Bell som Jeannie. Däremot är Ben Schwartz lika irriterande här som han är i Parks and Recreation, tv-bolagen måste sluta upp med att ge honom fler roller. House of Lies tillhör definitivt inte de bättre serierna från Showtime fast det är ändå ett helt okej tidsfördriv. Betyget blir en stark tvåa.