Deadly Eyes (1982)

En fördärvad majsskörd, fullproppad med steroider, vilken var tänkt att skickas till Afrika blir stoppad och uppbränd när hälsodepartementet sätter punkt. Tyvärr så är katastrofen redan ett faktum. Matglada råttor som vuxit sig stora som taxar av den genmanipulerade majsen har fått smak för människokött och kommer upp från kloakerna för att sätta tänderna i stadens vettskrämda invånare.

”You always hear stories about super rats. As far as I’m concerned they’re just stories.”

Deadly Eyes (eller Night Eyes som den kallas i förtexterna) bygger på författaren James Herberts bok The Rats. Hur stora likheterna är vet jag inte då jag inte läst boken men författaren själv var allt annat än nöjd med resultatet. Jag tycker dock att det är hur bra som helst! För regin står samma man som ligger bakom den lysande djurskräckisen The Pack, Robert Clouse som förmodligen är allra mest känd för Bruce Lee-rullen Enter the Dragon. Med Deadly Eyes ger han sig ännu en gång i kasst med ilskna djur och ger tittaren denna gång en renodlad råttskräckis.

Jag tittar hellre på Deadly Eyes än vilken valfri blockbuster som helst. Filmen utger sig inte för att vara något annat än vad den är, en b-film klädd i råttkostymer. Alla som känner till Deadly Eyes vet att filmens huvudrollsinnehavare – råttorna, i själva verket är taxar som blivit utsmyckade i råttmundering. De gallskrikande monstren ser faktiskt inte så tokiga ut som man kan tänka sig och med billiga medel har filmmakarna använt kreativa lösningar för att ge tittaren en flock av storvuxna skadedjur. Ingen går säker för de argsinta råttorna, inte ens småbarn. Filmens första offer är en bebis och även fast det inte är särskilt grafiskt så sätts ribban högt för vad som är tillåtet. Vad som sedan följer är en rad jävligt aggressiva attacker, snaskiga saker som inte håller tillbaka på den röda färgen. Deadly Eyes är en händelserik historia som var mycket bättre än vad jag förväntat mig. I centrum står charmknippet Paul Harris, basketcoachen som alla verkar bli betuttad i, inte minst eleven Trudy och Kelly från hälsodepartementet. Förhållandet som Paul och Kelly inleder, samtidigt som de försöker rädda staden från en säker undergång, kan vara ett av de mest kärlekslösa sådana jag sett på film. Sam Groom och Sara Botsford klickar inte alls. Groom är en sympatisk figur men Botsford verkar helt sakna karisma och det var länge sedan jag såg en sådan uttråkad och likgiltig rollpresentation. Tur för oss att filmernas riktiga huvudroller ger tittaren vad den betalat för. Attackerna är många och de sista två som utspelar sig i en biograf (som visar regissörens Game of Death) och under invigningen av en ny tågstation i tunnelbanan är svinbra. Scatman ”The Shining” Crothers dyker upp i en liten roll innan han tidigt in i filmen trillar av pinnen och hans insats är väl inte mycket att prata om. Lite otippat så blev jag lite förstjust i låten So Right av The Chuck McDermott Band som spelas under sekvensen där ungdomarna festar loss i den föräldrafria lägenheten men det kanske beror på att en av gästerna spelar luftgitarr så fint med en dammsugare (eller är det en golvmopp?) i högsta hugg. Strunt samma, Deadly Eyes är en fantastiskt underhållande b-rulle som levererade över förväntan och numera sållar sig till skaran av favoriter bland djurskräckfilmerna.

The Pack (1977)

Änklingen och marinbiologen Jerry är trött på att resa runt i världen och studera undervattensdjur. Tillsammans med sin nyfunna kärlek Millie och deras söner är han i full färd med att bygga familjens drömhus på den lilla ön Seal Island och slå sig till ro för gott. Hans hund blir en dag allvarligt biten av en annan hund och Jerry beger sig ut för att spåra och avliva byrackan innan fler blir skadade. Det dröjer inte länge innan Millie blir attackerad av en hel flock av dem och runtomkring på den lilla ön faller invånarna offer för de argsinta bestarna. Sommarturister som tröttnat på sina husdjur och lämnat kvar dem på ön när det var dags för hemfärd har fått ödesdigra konsekvenser. När en våldsam storm slår ut all kommunikation med fastlandet och nästa färja inte anländer förrän nästkommande vecka börjar den verkliga mardrömmen.  

”Sometimes they get lost. Sometimes tourists they deliberately leave them behind. They pick them up at the pound. They bring them home to play with for the summer, then they leave them.”

The Pack har funnits på min radar en längre tid men det har inte blivit av att jag sett den, av flera anledningar. En av dem var att jag av misstag såg den franska filmen med samma namn (som inte har någonting med denna amerikanska sjuttiotalsrulle att göra) istället och sedan föll The Pack i glömska igen. Men den som väntar på någonting gott… The Pack var väl värd väntan. Stephen King skriver i sin bok Danse Macabre (där han avhandlar skräck i film och litteratur) att ”man lider sig igenom en massa skräp och kanske – bara kanske – kommer rysningen som ger lön för mödan”. Detta är någonting som vi skräckfilmsälskare kan hålla med om då mycket av den film vi tittar på faktiskt är mer eller mindre smörja. Det behöver inte betyda att smörja är någonting negativt, det kan vara kreativt och kul men särskilt skrämmande eller spännande är det oftast inte. När man har spenderat mer än halva sitt liv åt att titta på skräckfilm av varierande kvalitet är det allt mer sällan man stöter på någonting riktigt bra men The Pack är ett undantag.

The Pack innehåller inte några gigantiska bestar som har vuxit sig stora på grund av någon mystisk sörja från rymden eller radioaktivt avfall utan är istället ett resultat av människans lathet och arrogans. Historien känns trovärdig och den innehåller inga övernaturliga element. Hundar som stryker omkring efter det att de blivit lämnade av sina ägare är ingen nyhet och att de behöver mat för att överleva är ett faktum. Regissören Robert Clouse, som ligger bakom en rad actionrullar där kanske Bruce Lee-filmen Enter the Dragon är hans kändaste, har lyckats skapa en tät och intensiv rysare där de forna husdjuren slår tillbaka mot människan. Det känns inte helt obefogat att anta att Stephen King sett filmen innan han skapade sin egen mardröm om den rabiessmittade sankt bernardhunden Cujo. Här har vi dock en hel flock av odjuren och Cujo (som jag recenserar HÄR) känns som en barnfilm i jämförelse. The Pack är förbannat effektiv och de snyggt utförda (och oväntat aggressiva och våldsamma) hundattackerna känns väldigt realistiska. Den oroväckande musiken är en bidragande faktor till filmens starka nerv. The Pack håller ett högt tempo som aldrig tappar fart och den ena spännande scenen efter den andra avlöser varandra. Här har regissören till och med lyckats använda sig av slow-motion på ett konstruktivt sätt, utan att det bli tröttsamt irriterande som det ofta blir. Fast jag har sett liknande historia många gånger tidigare tröttnar jag aldrig och The Pack lyckas vara originell tack vare det trovärdiga scenariot med de otäcka och nyckfulla husdjuren i vilt tillstånd. 1977 var ett bra år när det kommer till djurskräck och under årets lopp kunde vi stifta bekantskap med allt från arga bläckfiskar, hajar och späckhuggare till myror och spindlar. Tyvärr är The Pack en film som de flesta förmodligen har missat då den inte har fått någon vidare distribuering. Warner Archives släppte den (i all sin enkelhet utan extramaterial) förra året och den går alldeles utmärkt att beställa från amazon. Jag kan inte annat än att varmt rekommendera The Pack och självklart tillhör den guldkornen i djurskräckskategorin. Tillsammans med Kingdom of the Spiders (som ni kan läsa om HÄR) är The Pack det bästa jag sett inom genren på väldigt länge!