Zombeavers (2014)

Medicinskt avfall trillar i plurret och när hungriga bävrar snaskar i sig av innehållet går det åt pipsvängen. En trio tjejer som hjälper sin polare att glömma sin otrogna pojkvän åker till en avlägsen stuga för att partaja och slappna av men det dröjer inte länge innan lugnet störs. Områdets matglada bävrar har förvandlats till levande döda och snart är mardrömmen ett faktum.

”I want to see a beaver. They are so adorable.”

När jag först hörde talas om den nya djurskräcksrullen Zombeavers blev jag helt varm i kroppen. Jag älskar hela upplägget. Redan under filmens första minuter så känns det som en avkomma från det färgglada åttiotalet med tillhörande soundtrack under inledningen. Upplägget är ingenting nytt och jag har säkert sett det hundra gånger tidigare men jag har aldrig sett zombiefierade bävrar tidigare.

”Beavers don’t do this. They don’t just… They don’t just attack people like this.”

Zombeavers (vilken fantasisk filmtitel förresten) innehåller alla tänkbara klichéer men filmskaparna gör det hela tiden med glimten i ögat och med en kärlek för genren. Ännu en gång blir vi introducerade för det klassiska tre-brudar-som-åker-på-en-inga-killar-helg-på-vischan-för-att-partja-men-helt-plötsligt-dyker-killarna-upp-i-alla-fall-och-efter-lite-rajtan-tajtan-blir-de-attackerade-av-någonting-riktigt-elakt scenariot. Vid detta laget så borde man kanske vara trött på upplägget men jag faller inte under den kategorin. Zombeavers är en film som jag skulle ha älskat som femtonåring. Idag är jag trettiofyra och jag gillar fortfarande denna typ av film lika mycket, om inte mer. Nej, det är inte en särskilt bra rulle men det är i vilket fall som helst förbannat underhållande. Det är mycket kiss och bajshumor (mest bajs) och diverse anspelningar på det kvinnliga könet såklart och visst fan så är det tramsigt men i det stora hela så är det faktiskt riktigt myskuligt. Vi blir serverade en hyfsat tillfredställande blandning av naket, slafsiga specialeffekter och illsinta bävrar som vägrar förbli döda och med en titel som Zombeavers så är det ganska svårt att bli besviken. Det blir lite pratigt ibland men i nästa sekund så öser filmteamet på med det ena underhållande scenariot efter det andra och innan man vet ordet av så har eftertexterna börjat rulla. Zombeavers är en blandning mellan valfri tonårskomedi, djurskräckfilm och Night of the Living Dead med en liten släng av Stephen Kings korthistoria The Raft och jag tror inte jag har sett ett sådant absurt scenario sedan kaninskräckisen Night of the Lepus. Ni flesta förstår säkert att Zombeavers är värd att kolla upp, gärna i sällskap med en stor mängd alkoholhaltiga drycker!

The Beast (1996)

Turistsäsongen knackar på dörren i den lilla kustbyn Graves Point och livet lunkar på som vanligt för invånarna. Lugnet ruckas när fiskaren Whip snubblar över en öde flotte ute på havet och när han tittar närmare hittar han en mystisk klo inbäddad i plasten. Fyndet skickas iväg till marinbiologen Talley för att studeras mer ingående och det dröjer inte länge innan Talley nyfiket knackar på Whips dörr. Klon tillhör en bläckfisk, en hungrig sådan som när djurlivet försvinner letar efter nytt byte att stilla sin hunger med – människan.

”Get out of the water!”

Författaren Peter ”Hajen” Benchley gillar verkligen att utforska vattnet och vad som gömmer sig i djupet. Tv-filmen The Beast följer mallarna och i många avseenden så kopierar Benchley sig själv med denna historia om en gigantisk bläckfisk som terroriserar en liten fiskeby. Jag har inte läst boken men filmatiseringen är i varje fall en på många sätt uppgradering av Jaws med ett nytt sjöodjur i centrum. Det spelar ingen roll då The Beast är en riktigt lyckad rulle!

”Kinda makes you wonder, don’t it? If what we have here is the baby, where is his mama?”

The Beast innehåller alla de karaktärer som vi är vana till när det kommer till djurskräck. Vi får bekanta oss med den godhjärtade fiskaren Whip, vars fru omkom i vågorna tio år tidigare, nyanlända löjtnant Kathryn på kustbevakningen som hela tiden knuffas undan då hon är kvinna, marinbiologen Talley som vet allt om bläckfiskar och trilskas med att använda dess latinska namn, den egotrippade borgmästaren Schyvler och sjöbusen Coven. Även fast det är standardkaraktärer så fungerar de alldeles utmärkt i en film som The Beast, varför krångla till något som fungerar? Det är kul att se Larry Drake i rollen som Coven och CSI-stjärnan William Petersen som aldrig verkar ändra utseende fungerar utmärkt i huvudrollen. The Beast är en väldigt välgjord tv-film, uppdelad i två avsnitt, som mycket väl skulle ha kunnat gå upp på biograferna. Specialeffekterna är riktigt bra och bläckfisken ser förbannat cool ut. Attackerna är ganska många och är riktigt bra utförda där favoritsekvenserna är ubåtsincidenten och slutuppgörelsen mellan människa och monster. Vi får många undervattensscener serverade där bläckfisken simmar runt till tonerna av dramatisk musik och för att vara tre timmar lång så dyker besten upp från djupet fler gånger än jag hade förväntat mig, inget vänta till sista halvtimmen här inte! Visst är The Beast klyschig men jag gillar den skarpt och de tre timmarna stack iväg fort som tusan och filmen kändes aldrig trists eller utdragen. The Beast är en lyckad mix av kärlek, dramatik och sjömonster och den är bättre än mycket annat skräp som djurskräcksgenren spytt ur sig de senaste tjugo åren. Perfekt eftermiddagsunderhållning, varmt rekommenderad!

Deadly Eyes (1982)

En fördärvad majsskörd, fullproppad med steroider, vilken var tänkt att skickas till Afrika blir stoppad och uppbränd när hälsodepartementet sätter punkt. Tyvärr så är katastrofen redan ett faktum. Matglada råttor som vuxit sig stora som taxar av den genmanipulerade majsen har fått smak för människokött och kommer upp från kloakerna för att sätta tänderna i stadens vettskrämda invånare.

”You always hear stories about super rats. As far as I’m concerned they’re just stories.”

Deadly Eyes (eller Night Eyes som den kallas i förtexterna) bygger på författaren James Herberts bok The Rats. Hur stora likheterna är vet jag inte då jag inte läst boken men författaren själv var allt annat än nöjd med resultatet. Jag tycker dock att det är hur bra som helst! För regin står samma man som ligger bakom den lysande djurskräckisen The Pack, Robert Clouse som förmodligen är allra mest känd för Bruce Lee-rullen Enter the Dragon. Med Deadly Eyes ger han sig ännu en gång i kasst med ilskna djur och ger tittaren denna gång en renodlad råttskräckis.

Jag tittar hellre på Deadly Eyes än vilken valfri blockbuster som helst. Filmen utger sig inte för att vara något annat än vad den är, en b-film klädd i råttkostymer. Alla som känner till Deadly Eyes vet att filmens huvudrollsinnehavare – råttorna, i själva verket är taxar som blivit utsmyckade i råttmundering. De gallskrikande monstren ser faktiskt inte så tokiga ut som man kan tänka sig och med billiga medel har filmmakarna använt kreativa lösningar för att ge tittaren en flock av storvuxna skadedjur. Ingen går säker för de argsinta råttorna, inte ens småbarn. Filmens första offer är en bebis och även fast det inte är särskilt grafiskt så sätts ribban högt för vad som är tillåtet. Vad som sedan följer är en rad jävligt aggressiva attacker, snaskiga saker som inte håller tillbaka på den röda färgen. Deadly Eyes är en händelserik historia som var mycket bättre än vad jag förväntat mig. I centrum står charmknippet Paul Harris, basketcoachen som alla verkar bli betuttad i, inte minst eleven Trudy och Kelly från hälsodepartementet. Förhållandet som Paul och Kelly inleder, samtidigt som de försöker rädda staden från en säker undergång, kan vara ett av de mest kärlekslösa sådana jag sett på film. Sam Groom och Sara Botsford klickar inte alls. Groom är en sympatisk figur men Botsford verkar helt sakna karisma och det var länge sedan jag såg en sådan uttråkad och likgiltig rollpresentation. Tur för oss att filmernas riktiga huvudroller ger tittaren vad den betalat för. Attackerna är många och de sista två som utspelar sig i en biograf (som visar regissörens Game of Death) och under invigningen av en ny tågstation i tunnelbanan är svinbra. Scatman ”The Shining” Crothers dyker upp i en liten roll innan han tidigt in i filmen trillar av pinnen och hans insats är väl inte mycket att prata om. Lite otippat så blev jag lite förstjust i låten So Right av The Chuck McDermott Band som spelas under sekvensen där ungdomarna festar loss i den föräldrafria lägenheten men det kanske beror på att en av gästerna spelar luftgitarr så fint med en dammsugare (eller är det en golvmopp?) i högsta hugg. Strunt samma, Deadly Eyes är en fantastiskt underhållande b-rulle som levererade över förväntan och numera sållar sig till skaran av favoriter bland djurskräckfilmerna.

Creatures from the Abyss (1994)

Tre korkade tjejer och två lika korkade killar beger sig ut på havet i en motordriven gummibåt men glömmer bensinen på stranden. De får motorstopp och som om inte det vore illa nog så bryter ett eländigt regnoväder ut. Mitt i deras förtvivlan ser de dock en yacht och hoppar ombord, men det är inte vilken yacht som helst. Ombord hittar de ett forskningslabb där bisarra experiment på fiskar har gjorts och dessutom är besättningen spårlöst försvunna. I väntan på bättre tider festar ynglingarna loss i den lyxiga nedervåningen, ovetande om att de är iakttagna. Plötsligt hör de ljud från maskinrummet och hittar en vettskrämd kemist (som är helt oväsentlig för historien) som gömmer sig för någonting skräckinjagande. Snart inser de att experimenten som pågått ombord på båten gått hiskeligt fel och de muterade monstren från djupen bara är början på den obeskrivliga fasan som väntar dem.

”Fish frightens me. They have an evil expression.”

Vafan var det som just hände? Är filmen en styggelse eller har jag just bevittnat ett mästerverk? Svårt att avgöra men jag tror att jag just har sett en av de bästa b-filmerna som gjorts. När jag, min sambo och två vänner var i Milano i veckan passade jag på att glida inom den alldeles förträffliga skräckfilmsbutiken Bloodbuster. Killen i butiken var en riktig klippa och hjälpte mig att hitta många av de filmer jag letat efter en tid och passade även på att rekommendera några guldkorn som jag aldrig hade hört talas om, en av dem var Creatures from the Abyss (även känd under namnet Plankton). Monsterfilmer som jag inte sett tidigare och som dessutom utspelar sig ute till havs är som en tidig julklapp och Creatures from the Abyss är den bästa jag har fått på länge.

”Professor, how long have you been fucking fish?”

Det är svårt att inte bli förälskad i en film som Creatures from the Abyss. Redan när jag såg det vackra omslaget och de smakfulla bilderna på baksidan, föll jag pladask. Det var utan tvekan den film av de totalt tretton titlarna jag plockade med mig hem, som jag var mest nyfiken på. Filmen är helt galen! Den är uselt dubbad, det låter som de lika usla skådespelarna läser innantill och har direktöversatt den italienska originaldialogen. Konversationerna är konstant urdumma och beskriver hela tiden exakt det tittaren redan ser och förstår. Karaktärerna är anonyma fram tills ungefär halvvägs in då vi hastigt och lustigt får reda på att två av dem är förlovade och två av dem är systrar. Det femte hjulet som svinar med maten, röker munbloss, imiterar Elvis och hela tiden dyker upp som gubben i lådan är nog tänkt att vara den andra manliga karaktärens bästa polare. Exakt vilka experiment som utförts på båten och varför är lite otydligt. Som jag fattar det så handlar det hela om uråldrigt plankton som infekterar allt den kommer i kontakt med och förvandlar dem till superkåta monster med omättlig aptit på blod och sex, men jag kan ha missat någonting.

"I think I need a new bra."

Creatures from the Abyss innehåller så många dumma scenarion att jag slutade räkna efter tio minuter in i filmen. Nu låter det som om jag radar upp en massa brister men så är det verkligen inte, allt detta bidrar till att Creatures from the Abyss är en toppenrulle. Inte för att själva filmen skiljer sig en massa från liknande skapelser och vi har sett snarlika scenarion tidigare men själva utförandet är en helt annan femma. Under de knappa nittio minuterna blir vi serverade omotiverade nakenscener, en talande dusch som pratar snusk, ett våldsamt utbrott i slow-motion, jättetajta kalsonger, en penislampa och vad som förmodligen är den bästa ”sexscenen” som någonsin har varit inkluderad i en film, oavsett genre. Det är lite slött med monsteraction under filmens första timme men sen jävlar börjar det hända grejer. Från och med den lysande ”sexscenen” (ja, den innehåller monster) får vi se en hel del muterade-fiskmonster-action, tentakler och en vrålande monsteröverraskning mot slutet.  Jag finner inte ord som kan beskriva hur mycket jag tycker om Creatures from the Abyss, det är något av en våt dröm för b-film och monsterfilmsälskare. Jag har nog inte haft så här roligt tillsammans med en monsterfilm sedan Humanoids from the Deep!

Bats (1999)

Genetiskt muterade fladdermöss står i centrum när invånare i den lilla ökenstaden Gallup i Texas dyker upp lemlästade lite varstans. Fladdermusexperten Sheila Casper flygs in från Arizona för att hjälpa till och tillsammans med stadens sheriff Emmett Kimsey gör de allt i sin makt för att förhindra att de virusbärande flygande monstren tar över hela USA.

”Some folks think kids might’ve done this. Some satanic cult ritual or some other such nonsense.”

Djurskräck är en genre som alltid har legat mig varmt om hjärtat och ja, jag vet att jag nämner detta nästan varenda gång jag skriver en recension som faller inom genren men hur sunkiga de än må vara så kan jag inte få nog av dem. Jag försöker se allt jag kan komma över med argsinta djur i alla tänkbara former och storlekar i huvudrollen och det ska mycket till för att de ska göra mig besviken.

”This is impossible. These bats only feed on fruit and nectar. This can’t be.”

Bats följer mallarna till punkt och pricka och levererar ingenting nytt men det hade jag inte heller förväntat mig. Jag har inte sett filmen sedan den kom ut och då tyckte jag inte att den var något vidare men när jag snubblade över en r-rated director’s cut version (med lite blodigare attacker än de som visades på bio eller släpptes på vhs) på dvd för en billig peng så var jag tvungen att ge Bats en ny chans. Bats innehåller allt vi är vana att se i en film som denna. Vi får ännu en gång bekanta oss med en samling stereotypa karaktärer, denna gång en galen vetenskapsman, den tuffa (operadiggande) småstadssnuten, en irriterande sidekick som kläcker ur sig retfulla oneliners, snygga djurexperten och i detta fall en hel dröse med aggressiva fladdermöss. Bats visade sig dock var bättre än vad jag minns den. Det är rätt bra blås hela filmen igenom och de muterade blodsugarna är riktigt aggressiva krabater som dessutom ser förbannat tuffa ut. Attacken mot staden (som visar Nosferatu på bion) och dess många invånare är smått fantastisk och den allena gör filmen klart värd att spendera några tior på. Filmens enda egentliga nackdel är fladdermusexpertens hjälpreda Jimmy, spelad av skådisen Leon som är för tuff för att ha ett efternamn. Han gör sitt bästa för att sabotera Bats genom att kläcka ur sig den ena mer idiotiska kommentaren efter den andra och jag kan inte vara ensam om att önska livet ur honom, sorgligt nog klarar han livhanken gång på gång. Bortser man från detta, vilken ibland är otroligt svårt, så är Bats ett väldigt underhållande bidrag till genren.

It Came from Beneath the Sea (1955)

Människans främsta vapen ute till havs, atomubåten, är designad för att kunna stå emot alla tänkbara hot men det visar sig inte vara helt riktigt. När ubåtsbesättningen drar igång hawaiianisk partymusik vaknar någonting till liv i havets djup, något som lämnar efter sig radioaktiv strålning och en del av sig själv. Kommendörkaptenen Pete Mathews tar hjälp av världens främsta marinbiolog Lesley Joyce och den respekterade forskaren John Carter från Harvard för att få reda på vad det är som har lämnat sina spår på den hypermoderna ubåten. En bläckfisk har vuxit sig gigantisk på grund av vätebombstestningar och radioaktiv strålning och är nu på väg mot Amerikas kust, hungrig och förbannad.

”And just hope that that’s the end of it.”

Jag älskar verkligen denna typ av film och särskilt de som kommer från femtiotalet, jag kan inte få nog av dem! It Came from Beneath the Sea följer mallarna och levererar inte många överraskningar. Filmen inleds med att berätta för tittaren om Amerikas nya uppfinning och hur bra den är och att människan har lärt sig att kontrollera det som gömmer sig i djupen. Detta är såklart struntprat och vi som har sett dvd-omslaget vet ju att förr eller senare så kommer en skitstor bläckfisk att dyka upp. För att vara sjuttiofem minuter kort så känns It Came from Beneath the Sea ofta lite långtråkig, trots att en berättarröst för historien hastigt framåt. En trist och tafatt kärlekstriangel mellan de tre huvudpersonerna får ta upp alldeles för mycket fokus och spekulerandet kring vad det skulle kunna vara som gömmer sig i djupet känns ibland lite utdragen. Detta är emellertid glömt och förlåtet när vidundret från havets botten gör entré och drar med sig båtar ner i djupet och slutligen klamrar sig fast vid Golden Gate bron i San Francisco och orsakar kaos – dessa scener är helt fantastiska! Det finns mycket att säga om Ray Harryhausen men det skulle ta upp allt för mycket tid om jag går djupare in på det så jag nöjer mig med att konstatera att karlen var ett geni. Hans stop motion specialeffekter är fantastiska och It Came from Beneath the Sea är ett tidigt exempel på hans skicklighet.

”Something came up out of the water and grabbed our ship and pulled it under.”

It Came from Beneath the Sea har lite för lite monsteraction för att vara helgjuten och jag hade önskat att få se lite mer närbilder av mer än bara bestens tentakler. Vi skymtar bläckfiskens ansikte (säger man så?) vid några tillfällen men jag hade velat ser mer detaljer och lite oftare som i till exempel Attack of the Crab Monsters eller The Black Scorpion. It Came from Beneath the Sea är absolut ingen dålig film men det är ingen favorit då det finns många bättre exempel inom genren från årtiondet. Skulle filmen vara lite mer actionladdad och visa det fräcka monstret lite oftare så skulle resultatet vara klockrent då bläckfisken i sig är ögongodis. It Came from Beneath the Sea har kommit i en färgglad utgåva och även fast resultatet är imponerande så ändrade jag omgående till det svartvita originalformatet. Monsterfilm från femtiotalet ska inte visas i färg – så är det bara! 

Komodo (1999)

En båt lägger till vid den lilla ön Emerald Isle i North Carolina och några snubbar som importerar exotiska djur får några mystiska ägg av besättningen, men då de luktar illa dumpas de vid sidan av vägen. Nitton somrar senare har äggen sedan länge kläckts och Patrick och hans familj och jycken Buster åker i vanlig ordning till ön för att fira sommarlov. Ett ondskefullt oljebolag har dock förgiftat ön och en natt försvinner Patricks föräldrar spårlöst och lämnar honom i ett närmast katatoniskt tillstånd. En psykiatriker försöker få Patrick att bearbeta sorgen genom att åka tillbaka till ön och möta sin stora rädsla men det var ett stort misstag. Ön kryllar av aggressiva muterade komodoödlor.

”You shouldn’t have come here.”

Komodo är en ganska snäll monsterfilm, trots sin femtonårsgräns, och den som väntar sig slafsiga attacker kommer att bli besviken. Det förekommer lite blodiga efterdyningar men i det stora hela är det en ganska tam film beträffande det grafiska våldet. Komodoödlorna är dock imponerande skapelser och även fast jag aldrig har sett en med egna ögon så ser de förbannat verklighetstrogna ut, de är verkligen inga varelser som jag skulle vilja hamna öga mot öga med. Specialeffektskillen Michael Lantieri vet vad han sysslar med då han legat bakom mängder av liknande skapelser och även fast han själv inte står bakom specialeffekterna i Komodo så var han nog ganska så bestämd med hur han ville att ödlorna skulle se ut i slutändan. Komodo är Lantieris första och enda film som regissör och trots att filmen inte sticker ut så är det ändå lite konstigt att han aldrig satte sig bakom kameran igen. Komodo är en underhållande monsterfilm som inte gör allt för mycket väsen av sig med att tro att den är någonting exceptionellt. Den levererar vad den ska och nöjer sig med det. En av killarna i manusduon ligger bakom den två år tidigare ormrysaren Anaconda och dessa båda filmer är ganska snarlika varandra. Historien är dum som fan och dialogen och agerandet är lika idiotisk men det bortser man automatiskt från då det inte är dessa kvalitéer man söker efter i en film som Komodo.

”Drilling poisoned the environment. They got nothing to eat. Well, until you people showed up.”

Komodo håller ett högt tempo och mördarmaskinerna gör entré tidigt in i filmen och dyker sedan upp med jämna mellanrum. Det hinner aldrig bli tråkigt och den större delen av speltiden fördriver karaktärerna på flykt och en efter en trillar de av pinnen innan den obligatoriska och inte alltför originella upplösningen äger rum. Komodo är inte det bästa exemplaret inom genren men det är långt ifrån det sämsta. Det är ett helt okej tidsfördriv som var bättre än väntat och det räcker gott för mig.

Ticks (1993)

Ett gäng problematiska ungdomar med trista uppväxtförhållanden blir ivägskickade av sina föräldrar till ett vildmarksläger för att komma i harmoni med hjälp av naturens helande krafter. Utflykten bort från storstaden blir ingen picknick för varken ungdomarna eller deras lägerledare när de blir tvungna att kämpa för sina liv då skogen plötsligt kryllar av muterade småkryp. Elaksinnade marijuanaodlare har proppat plantorna fulla med dundersteroider för att få deras odling att växa snabbare men det är inte det enda som växer med en rasande fart i skogen. Fästingar som fått smak på gödningen förvandlas till stora monster och attackerar allt som kommer i deras väg…

”I’m infested!”

Många av de skräckfilmer som kom i början av nittonhundranittiotalet ligger mig än idag varmt om hjärtat. Nittonhundranittiotre kom en hel dröse filmer som hjälpte till att forma mitt skräckfilmsintresse. Warlock: The Armageddon, Witchboard 2, Jason Goes to Hell, Army of Darkness och Ticks var alla filmer som jag såg många gånger under mina ungdomsår. De kom ut i videobutikerna när mitt skräckfilmsintresse var som störst och jag törstade efter nya titlar som skulle skrämma skiten ur mig. Dessutom var de sprillans nya och ingen hade på förhand berättat för mig vad de hade i sitt sköte. Just Ticks var en av de skapelser som jag såg flest gånger och jag älskade den. Den innehöll allt jag avgudade och letade efter i en film. Stora monster, blod och en vacker pingla att vila ögonen på. Nu är det länge sedan jag såg den senast och jag passade på att beställa ett exemplar när Olive Films (samma bolag som tidigare i år gav oss Witchboard 2) släppte den på dvd och blu-ray för några månader sedan.

Ticks är en riktigt trevlig uppgradering av femtiotalets monsterfilmer med elaksinnade djur i de största rollerna. Skitstora fästingar (egentligen är det bara en av dem som är riktigt stor, men i alla fall) är ett fantastiskt påhitt och det borde göras fler filmer med de ”små” krypen i centrum. Regissören Tony Randel är mest känd för den första uppföljaren till Hellraiser men den film jag sett flest gånger av honom (vid sidan av Ticks) är Amityville 1992: It’s About Time, en ganska sunkig uppföljare till The Amityville Horror som jag har svårt att tycka illa om. Jag hatar Seth Green och tyvärr har han en av de största rollerna i Ticks men han är ändå inte den mest irriterande figuren i rullen. Varenda roll i Ticks är stereotypa personporträtt där den ena är mer irriterande än den andra men i detta fall är det verkligen ingenting som jag tänker klaga på. De verkliga huvudrollsinnehavarna, fästingarna är ju de vi bryr oss om och vill se mer av, eller hur?! Vi blir serverade schyssta specialeffekter med mycket klet, slemmigheter och krypande under huden. Fästingarna är ettriga satar som biter sig fast och vägrar släppa taget om man inte sätter fyr på dom. De ser dödsfräcka ut och låter som ett gäng kastanjetter när de far över marken. Ticks är en fartfylld historia där det händer grejer precis hela tiden. Den levererar inga nyheter och vi har sett det förut men det är en underhållande variant på när naturen slår tillbaka och det är en film som jag kommer att se fler gånger i framtiden. Jag tycker fortfarande att Ticks är en helt fantastisk film och det är lite konstigt att det aldrig kom någon uppföljare, vi blir ju nästan lovade det under de sista minuterna…

Uninvited (1988)

Pengakåta Bobbie och Suzanne spatserar in på ett hotell för att finna lyckan och blir direkt uppraggade av krösusen Walter Gram (iförd obligatorisk mustasch) som inte drar sig för någonting i sitt sökande efter mer stålar. Walter bjuder med tjejerna ombord på sin lyxyacht för rajtan tajtan men då Bobbie och Suzanne vill ha lite ungt blod ombord släpar de med sig tre kåta pojkspolingar och festen är snart igång. Samtidigt, i en annan del av staden, lyckas en katt fly från ett laboratorium som utför djurexperiment. Katten är allt annat än en söt kissemisse. När den blir skrämd eller förbannad muterar den sig till ett elakt monster som gör livet surt för de den stöter på, något våra vänner på lyxbåten snart får erfara när katten lyckas smyga ombord…

"You know I heard a cat onboard a ship is supposed to be good luck."

Uninvited kan mycket väl vara den ultimata partyfilmen. Du förstör inte upplevelsen om du råkar bli lite på kanelen, tvärtom så hjälper det istället till att göra upplevelsen optimal. Jag och min sambo skaffade nyligen en katt och även fast jag inte skulle kunna tänka mig att vara utan honom finns det stunder då man funderar om det var helt klokt att inkludera honom i familjen. Saker förstörs, sömnen blir lidande men i allt detta kaos är Alfred (så heter vår katt) det charmigaste som gått på fyra ben, han är min nya bästa polare som ställer upp i vått och torrt. Inte helt otippat började jag mitt sökande efter monsterfilmer där katter stod i centrum. Det var inte helt enkelt att hitta någon titel som faller inom kategorin. Det finns luddiga exempel som t.ex. Sleepwalkers men en renodlad kattskräckfilm var lite svårare att hitta. Av en slump stötte jag på Uninvited och utan att veta mycket mer än att den skulle innehålla en monsterkatt beställde jag genast ett exemplar.

"That thing's gonna bite us and we all gonna die a horrible death."

Cheezy Flicks är ett passande namn på ett distributionsbolag som släpper en film som denna på dvd, Uninvited är hur lökig som helst. Det första som händer när filmen kör igång är att det står "Amazing Movies Presents" och det är en passande inledning. Uninvited är en fantastisk film som bara har en enda uppgift att fylla - att leverera hjärndöd underhållning och det lyckas den alldeles utmärkt med. Vi blir serverade nittio minuter fyllda av fruktansvärda frisyrer och klädval, nästan en nakenscen (vi får ta del av en omotiverad hångelscen istället), brutala attackscener och ett superhäftigt monster som gör entré genom kattens mun. Musiken är konstant och överdramatisk. Katten har bara ett läte som verkar gå på repeat. Slowmotion används vid helt meningslösa ställen. Skådespelarna spelar över och George Kennedy (som ser exakt likadan ut som vanligt) verkar mest uttråkad. Dialogen är idiotisk och den ena scenen är mer urballad än den andra, min favorit är när Walter är jättepackad och äter en banan. Många gånger känns Uninvited som en taskig sexfilm utan sex. Uninvited är inte en bra film men allt jag har räknat upp är just det som gör Uninvited så underhållande. Filmen är förvånansvärt brutal på sina ställen och även fast den ibland är lite i det långsammaste laget har jag aldrig tråkigt. Sista halvtimmen är helt galen och händelseförloppet trissas upp i en rasande fart utan att man hinner reagera. Jag skulle definitivt vilja se en uppföljare till Uninvited.

Bug (1975)

En jordbävning drabbar en liten stad i Kalifornien och befolkningen irrar runt i eftersviterna av katastrofen för att finna sina nära och kära. Plötsligt bryter bränder ut i utkanten av staden och det visar sig att jordskalvet väckt någonting till liv. Argsinta kackerlacksliknande småkryp som får namnet Firebugs krälar upp från sprickorna i marken. Insekterna är blinda men livsfarliga. De har förmågan att kunna starta bränder och verkar vara stört omöjliga att ta livet av. Hoppet om att förhindra att hela staden sätts i brand ligger i händerna hos professor James Parmiter som är expert på småkryp men när hans fru omkommer låter han sorgen ta över. James isolerar sig i en stuga i utkanten av staden, odlar skägg och är fast besluten att skapa en ny art av krypen. Resultatet blir förödande.

”But their legs are designed for running. You know, they should go like lightning but they can hardly walk. What puzzles me is how they get from one place to another to start the fires. They can’t fly. It’s goddamn strange.”

Småkrypsfilmen Bug som fick den fräcka titeln Det Får Inte Vara Sant i Sverige blev den kultförklarade regissören, skådespelaren, producenten och manusförfattaren William Castle’s sista film. Han stod som producent och manusförfattare och historien bygger på boken The Hephaestus Plague av Thomas Page. Regissören är Jeannot Szwarc som tre år senare regisserade uppföljaren till Steven Spielberg's dundersuccé Jaws. Castle som var känd för att skrämma biopubliken lite extra under sina föreställningar ville denna gång installera borstar vid biofåtöljerna som skulle stryka publiken under de mer skrämmande scenerna men tyvärr blev det aldrig så.

”I’ve gone too far.”

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för filmer från sjuttiotalet som involverar argsinta djur i alla dess former och storlekar och när de dessutom utspelar sig i dammiga ökenlandskap är det ännu bättre. Jag har gudskelov fortfarande en del titlar kvar att bocka av och det känns skönt, de görs helt enkelt inte på detta viset längre. Bug är en sådan film och den återsläpptes nyligen av Paramount i samma utgåva som de släppte för snart tio år sedan så jag passade på att beställa ett exemplar. Bug berättar en helt fantastisk historia, jag menar hur kan det vara möjligt att det finns människor där ute som inte tilltalas av en film där insekter sätter fyr på sig själva och sin omgivning, färdas i avgasrör och livnär sig på aska. Bug är en otroligt underhållande rulle i sann PG anda med sparsamt äckelpäckel men med en dyster och hopplös stämning rakt igenom. Det är en cool historia med uppfinningsrika attacksekvenser och en lite otippad vändning halvvägs in i filmen. Till en början följer Bug mallarna i både sin historia och karaktärer men sedan tar filmen en mörkare inriktning och den är väl lite av en smaksak. Jag gillade den skarpt och hela slutspurten är briljant. Det sköna och sparsamma elektroniska soundtracket är passande och karaktären James Parmiters sönderfall är trovärdigt utfört av skådespelaren Bradford Dillman. Filmens tagline beskriver Bug klockrent: ”They Look Like Rocks...Possess A High Intelligence...Have No Eyes...And Eat Ashes...They Travel In Your Car Exhaust...They Make Fire...They Kill.” Det kunde lätt ha blivit fjantigt men istället lyckas filmmakarna skapa en tät naturen-slår-tillbaka historia som inte liknar de flesta av sina kollegor. Bug är en film som bör tilltala alla som gillar liknande filmer från årtiondet som t.ex. den lysande Kingdom of the Spiders. Så vad väntar ni på? Surfa in på närmaste internetbutik och beställ ett exemplar!

Pig Hunt (2008)

John tar med sina tuffa polare och sin flickvän Brooks till sin avlidna farbrors nedgångna ranch ute i skogen för lite vildmarksäventyr och jakt. De stöter på Johns gamla opålitliga barndomsvänner och ger sig iväg för att pröva jaktlyckan. Det spårar snabbt ur och snart har de häcken full med knarkglada rednecks, en livsfarlig hippiesekt och ett stort och väldigt aggressivt vildsvin.

”The storeowner said there’s a threethousand pound pig running around here. A real Hogzilla.”

Monsterfilm med vildsvin i huvudrollen är inget jag har stött på särskilt ofta. Razorback är såklart en klassiker men annars är nog den franska Proie den enda jag kan komma på för tillfället och den minns jag mest som ganska medioker. Dvdomslaget till Pig Hunt (som gett filmen titeln Weekend Hunt) stoltserar med att det är regissören till Skinwalkers och Jason X som ligger bakom filmen. Då inga av dessa båda skapelser är särskilt bra (även fast jag trots allt gillar Jason X) var mina förväntningar inte särskilt höga.

”Death walks on all fours.”

Filmens musik är signerad Les Claypool, som även spelar en liten roll, och hans speciella musik är en smaksak men gillar man Primus eller Claypool generellt, lär den inte göra dig besviken. Pig Hunt är en väldigt splittrad historia. Tittar man på omslaget förväntar man sig en monsterfilm men även fast det händer fasligt mycket mest hela tiden är det inte särskilt mycket fokus på den gigantiska besten. Det är synd då monstret är en förbannat häftig skapelse. Vi träffar på machetesvingande hippies, kokainsnortande rednecks och idiotiska wannabe soldater som är tillräckligt störiga för att passa in i valfri film i genren. Det hör ju lite till att det ska finnas osympatiska karaktärer att störa sig på. Detta för att göra det hela lättare för tittaren när idioterna ser döden i vitögat men ibland önskar jag faktiskt att genren kunde erbjuda lite mer sympatiska figurer. Pig Hunt är en stimmig historia som levererar den ena bisarra situationen efter den andra och Claypools speciella musik hjälper till på traven. Filmen börjar slött och när det väl tar fart är det inte riktigt det man hade tänkt sig som får ta fokus. Oftast vet jag inte riktig vad fan filmen vill få sagt. Efter det att vi har fått frossa i nakna kvinnokroppar släpper det dock lite och filmens sista tio minuter är riktigt bra. Pig Hunt förtjänar en del pluspoäng när det kommer till specialeffekter. Det finns inga trista cgi-effekter så långt ögat kan se och vi får en hel del snaskiga slafsigheter. Till en början består de mest av avslitna djurlemmar men under filmens senare del fläskas det på ordentligt med allehanda våldsamheter. Förutom lite i början och i slutet är Pig Hunt inte mycket till monsterfilm och attackerna består mest av saker som sker i skymundan och en massa grymtande. Pig Hunts verkliga monster är människorna som beter sig svinigare än filmens stora vildsvin. Pig Hunt var, även fast den hade sina stunder, inte mycket att hänga i granen och jag tror inte att jag kommer att se den igen.

Beneath (2013)

Sex ungdomar åker till den mytomspunna sjön Black Lake för att festa och fira att högstadiet är ett avslutat kapitel. Vad vännerna inte vet (förutom Johnny som lurat dit dom) är att det gömmer sig ett monster i sjön, ett monster som vaknar till liv när högljudda ungdomar ringer i middagsklockan. Fast ute på sjön i en roddbåt utan åror och som dessutom håller på att sjunka får de slåss för sina liv – både mot varandra och mot en jättelik monsterfisk.

”I don’t think the lake is finished with you yet.”

Jag hade sjukt höga förväntningar på Beneath efter att jag sett den fantastiska trailern och gluttat på den snygga postern. Dumma ungdomar som blir jagade av ett stort gummimonster i en sjö låter ju för bra för att vara sant såhär 2013. Sen såg jag alla negativa kommentarer på imdb och började istället förvänta mig det värsta. Beneath hamnar någonstans mittemellan mina förväntningar och de kassa recensionerna.

”You will never leave this place.”

Beneath kunde lätt ha varit den bästa monsterfilmen sedan Splinter men istället havererar den halvvägs in och jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Sakta i backarna, vi börjar med det positiva. Beneath bygger upp en riktigt skön stämning under filmens första halva och de okända skådespelarna (han som passande nog spelar Johnny ser ut som en ung Johnny Depp) sköter sig helt okej. Nu till det absolut viktigaste, Beneath innehåller ett grymt gummimonster som ser ut ungefär som en skitstor abborre. Dessutom slipper vi en massa tråkiga cgi-effekter. Okej, vi fortsätter med de negativa aspekterna av filmen vilka tyvärr är en hel del. Jag förstår inte vad som hände med skådespelarna under filmens gång för från att vara helt okej blir de istället irriterande c-skådisar som förmodligen sabbade sin framtid helt och hållet inom yrket efter Beneath. Idiotiska situationer och diskussioner får ta upp allt mer tid istället för att fokusera på det som egentligen spelar någon roll – gummimonstret i sjön! Med undantag för den första attackscenen finns det inte ett enda uppfinningsrikt tillvägagångssätt och det verkar till och med som om jättefisken tycker att ungdomarna är skittrista. Beneath innehåller inget gore och det lilla blod vi får se är inte mycket att hurra för, dessutom innehåller filmen ett av de mest idiotiska dödsfall jag någonsin har sett. Regissören skulle ha nöjt sig med att göra en kortfilm av Beneath, då skulle det förmodligen ha fungerat alldeles utmärkt. Som långfilm håller Beneath dock inte och det känns som om alla förutsättningarna bara har slängts i sjön och att regissören försökt sig på en studie i mänskligt beteende. Det är just precis det som Beneath fokuserar mest på – hur människor fungerar i trängda situationer och att vänskap i slutändan (i alla fall om en stor mördarfisk lurar i djupet) inte betyder ett skit.  Skulle det inte vara för gummimonstret skulle jag avfärda Beneath som ett bottennapp men jag kan inte annat än att hoppas på en uppföljare med lite mer driv i. Det måste ju finnas fler familjemedlemmar som gömmer sig nere i sjöns mörker…

The Giant Spider Invasion (1975)

En meteorit landar i en liten håla i Wisconsin. Elektronik och fordon slutar att fungera och invånarna börjar oroa sig. NASA är steget före och skickar dit två forskare för att undersöka saken närmare med lite hjälp från stadens pantade sheriff. Bondläppen Kester och hans alkoholiserade fru Ev hittar deras boskap massakrerade och runda stenliknande objekt utspridda lite varstans. När de kommer hem för att studera fynden lite närmare med hjälp av en hammare och lite jävlarinamma inser de till sin förskräckelse att ludna spindlar kryper ut ur de ihåliga stenarna. Snart finns krypen och dess klibbiga nät överallt och det är mer än döda kreatur som dyker upp i den lilla staden. De till en början små krypen växer sig allt större och större och de verkar härstamma från en annan värld…

”What the goddamn hell was that?!”

Stephen King skriver i sin bok Danse Macabre att ”så snart man sett tillräckligt många skräckfilmer börjar man få smak för de riktigt skitdåliga” och det är ett faktum som stämmer alldeles perfekt in på The Giant Spider Invasion. Bara för att någonting är dåligt behöver det inte betyda att det är otittbart, det kan vara förbannat underhållande och det är just så jag känner efter att jag äntligen har fått ta del av The Giant Spider Invasion.

” You ever see the movie Jaws? It makes that shark look like a goldfish!”

The Giant Spider Invasion är en helskön rulle som innehåller allt en riktigt dålig film ska innehålla. Ostig dialog, tramsiga situationer och halvtaskiga skådespelare som får sällskap av gigantiska håriga monster från yttre rymden. Regissören Bill Rebane som kallar sin film för The Giant Spider Disaster berättar i filmens extramaterial om alla problem som följde filmens produktion. Den totala budgeten var på trehundratusen dollar och tiotusen av dem gick till specialeffekterna. Fem producenter (inklusive han själv) var inblandade och en obarmhärtig hetta och konstant ändrande i manuset gjorde filmen i slutändan helt ologisk och långt från den vision regissören till en början hade haft. Visst är det hela ett spektakel utan dess like men jag måste ändå säga att det var långt mycket bättre än jag hade förväntat mig. Till en början använder sig filmen av spindlar av alla dess sorter i normala storlekar men efter halva speltiden har de vuxit till sig rejält och man måste vara en idiot för att kunna ta dessa håriga skapelser på allvar. När de inte är i helbild fungerar de ganska bra men många gånger ser de ut som någonting som en mellanstadieelev fixat ihop under sina många slöjdtimmar. Trots detta är de uppfinningsrika lösningarna som filmskaparna använts sig av kanske inte de mest övertygande men de är minst sagt kreativa. Under slutsekvensen (som såklart utspelar sig under stadens årliga karneval) har Volkswagenbilar blivit utsmyckade för att se ut som den stora spindeln och dess strålkastare får agera ögon. Är inte det kreativitet så vet jag inte vad som är!

The Giant Spider Invasion osar liknande skapelser från femtiotalet och den inledande blippande elektroniska musiken låter som någonting från en John Carpenter-film. Tyvärr ändrar musiken karaktär efter de första minuterna och känns mer som biblioteksmusik men då och då lyckas de klämma in en och annan skön bit som mycket väl redan kan finnas i någon monsterfilm från tjugo år tidigare. Är man inte en älskare av denna typ av film så förstår man nog redan när man tittar på filmomslaget och läser dess titel att detta kan hoppas över men för alla oss andra är det ett måste. The Giant Spider Invasion är en underbar film som är svår att inte bli förälskad i trots de många bristerna. Svarta hål, meteoriter och ludna spindlar från rymden är någonting man inte ser varje dag, i alla fall inte med billyktor till ögon!

Jaws (1975)

Den sömniga staden Amity vaknar till liv när kroppen tillhörande en ung kvinna spolas iland. Även fast det inte tillhör vanligheterna verkar dödsorsaken vara en hajattack och polischef Brody hastar ner till stranden för att stänga ner den. Borgmästaren vägrar då det annalkande fjärde juli firandet ligger i faggorna och det skulle betyda slutet för öns viktiga turism. När en ung pojke omkommer är katastrofen dock ett faktum – en tre ton och sju och en halv meter lång vithaj terroriserar ön. Amitys öde ligger nu i händerna på badkrukan Brody, den råbarkade sjöbusen Quint och hajexperten Hooper.

” You're gonna need a bigger boat.”

Vissa filmer blir i slutändan omöjliga att inte skriva om i recensioner och ett bra exempel på sådana är Steven Spielbergs Jaws. Även fast det finns oändligt många recensioner av filmen på nätet och i tidningar kunde jag inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att skriva några rader. Alla har säkert sina egna minnen och historier från när de såg Jaws för första gången och min är väl ungefär som majoritetens – jag blev livrädd och höll mig på stranden hela den sommaren. Jag har en kompis som efter att han sett filmen inte ens badar i insjöar längre och det säger en del om Jaws. Jag har inte sett Jaws på över tio år men när jag insåg att min sambo aldrig tidigare sett filmen var det hög tid att återse mästerverket.

Utan Jaws skulle djurskräcksgenren inte vara vad den är. Den var inte först men det var den som ensam genererade tusentals av liknande historier och dess betydelse för genren är så stor att den inte kan ifrågasättas. Grundhistorien som sedan dess har blivit kopierad ändlöst många gånger är simpel men otroligt effektiv. Säga vad man vill om Spielberg men mycket av det han har gjort under sin tidiga karriär är tidlösa klassiker och många av dem formade mitt filmintresse under barndomen. Äventyraren och arkeologen Indiana Jones, den snälla utomjordingen E.T. och de elaka dinosaurierna i Jurassic Park är jag otroligt svag för men med Jaws målade han sitt mästerverk. Jaws är en perfekt film. Det är en felfri produktion där allt är i perfekt harmoni. Den oscarsbelönade musiken är legendarisk och filmen är fullspäckad med oförglömlig dialog och scener. Trion Scheider, Shaw och Dreyfuss är lysande och deras samspel är utmärkt. Den sköna humorn som uppstår sinsemellan får mungiporna att dra sig uppåt utan att det någonsin blir för mycket av det goda, samtidigt som den isande spänningen hela tiden ligger på lur. Spielberg har fått till ett förbannat bra driv trots att filmen är två timmar lång och den sista halvan är helvetiskt spännande, även fast man sett filmen hur många gånger som helst. Jaws tjänar på att sparsamt exponera hajen och när den väl gör sin entré är det svårt att bli besviken. Folk har tragglat om att hajen inte ser realistisk ut och yada yada men om man jämför med nästan allt från samma era och till och med mycket från idag så är det en imponerande skapelse. Spielberg lyckas blanda skräck och äventyrsfilm i en perfekt kombination och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett Jaws – det är en tidlös klassiker och den förtjänar alla placeringar på listor över de bästa filmer som någonsin har gjorts!

Prophecy (1979)

Rob är en doktor som brinner för sitt arbete och rättvisa. Han blir övertalad att åka till Maine för att skriva en rapport för naturvårdsverket angående pappersfabriken Pitney Mills Paper Company. Fabriken skördar skogarna och urinvånarna som hävdar att de äger rätten till marken påstår att utsläppen gör invånarna och djurlivet sjuka. Rob åker tillsammans med sin cellospelande fru Maggie för att gräva djupare i historien. När de anländer blir de informerade om att skogshuggare försvunnit spårlöst. Urinvånarna skyller på en varelse de kallar Katahdin (stor som en drake med en katts ögon) och chefen på pappersfabriken är övertygad om att de ”bara” gått vilse. Rob blir snart varse ett rubbat växtliv och djur som växer till onormala storlekar och utvecklar fruktansvärda muteringar men det är inte det värsta. Fabrikens giftiga utsläpp har skapat ett monster.

”People start disappearing, and the Indians spread the word that they were taken by Katahdin. That’s one of their legends. They call it Katahdin. It’s sort of a Bigfoot, I guess, only it’s uglier.”

För några månader sedan blev jag påmind ännu en gång om Prophecy när jag läste Stephen Kings bok Danse Macabre där han tar upp ämnet skräck i film och litteratur. King är inte ensam med att vara väldigt förtjust i filmen och det är en skapelse som ständigt dyker upp bland entusiasters listor över favoritmonsterfilmer. Jag har velat se filmen länge och varför jag inte tidigare har kommit till skott är lite av ett mysterium men det finns så mycket bra film där ute och jag vill se dem alla men som vanligt är det alltid tiden som aldrig riktigt räcker till. Jag har varit på väg att beställa Prophecy flera gånger men då mitt favoritställe WOW HD inte är optimala när det kommer till att visa dvd-omslag och filminformation kunde en beställning lika väl resultera i att jag fick Christopher Walken filmen med samma namn, vilket ju inte riktigt är samma sak. Efter lite detektivarbete och ren tur fick jag dock filmen på posten för några dagar sedan.

”Here, everything grows big. Real big.”

Prophecy är en perfekt monsterfilm, allt från manus, dialog, musik, regi, foto och skådespeleri är bättre än genren är känd för och dessutom slipper vi all onödig humor. Filmen bygger upp en skön stämning och Prophecy tjänar verkligen på att inte visa monstret för tidigt och den som väntar på någonting gott väntar i detta fall inte för länge. När det muterade freak of nature gör entré gör han det med bravur. Lusingen monstret ger snorungen i sovsäcken är ett sant kodak moment. För härdade skräckfilmstittare är inte Prophecy särskilt våldsam men för att vara en PG-film är den ganska explicit. Jag älskar verkligen filmer från denna era som fått åldersgränsen PG, vilken motsvarar en elvaårsgräns hemma i Sverige. De är trots sina ibland tramsiga ämnen väldigt vuxna i sitt utförande och skulle jag ha sett Prophecy eller t.ex. Kingdom of the Spiders när jag var elva år skulle jag förmodligen ha skitit ner mig. Regin ligger högt över standard för att vara en film av detta slag men det är egentligen inte särskilt konstigt när en duktig regissör som John Frankenheimer står bakom kameran. Här finns mängder av snygga sekvenser och finurliga kameravinklar och omgivningarna som ska föreställa Maine (men är inspelade i Kanada) är makalöst vackra. Historien som är nedklottrad av samma man som skrev manus till The Omen känns ovanligt genomtänkt och även fast det dröjer nästan en timme innan monstret dyker upp blir det aldrig tråkigt. Det beror mycket på de bra skådespelarna som för en gångs skull porträtterar intressanta karaktärer som vi faktiskt bryr oss om och den långsamma upptrappningen till den stora insikten är riktigt spännande.

Prophecy har precis allt jag önskar mig i en monsterfilm och den muterade monsterbjörnen är fantastisk. Detta är ekologisk skräckfilm när den är som bäst. Gör inte som jag och vänta ett tredjedels liv innan du ser den. Jag har sett många monsterfilmer under mina år som skräckfilmsfantast och detta är tveklöst en av de bättre. Även fast jag tycker att Prophecy är lysande idag skulle jag förmodligen ha älskat den ännu mer om jag såg den för tio-femton år sedan.