House on Haunted Hill (1959)

Den besynnerliga och stenrika Frederick Loren hyr ett spökhus och tillsammans med sin fru Annabelle anordnar han en fest för fem främmande gäster. Gästerna får erbjudandet att erhålla 10 000 dollar vardera om de vågar spendera natten i det fasansfulla huset. Vid midnatt stängs dörrarna utifrån och det finns inget sätt att ta sig därifrån tills det att de öppnas igen följande morgon. I stort sett varenda rum i huset genomsyras av ond bråd död och galenskap. Vad som väntar värdparet och deras gäster är en skräckfylld natt i huset på Haunted Hill.

“Once, the door is locked, there is no way out. The windows have bars the jail would be proud of and the only door to the outside locks like a vault.”

House on Haunted Hill är en mysrysare av den sort som inte görs längre. Det är inte otäckt för fem öre och filmens slogan som lyder ”terror beyond your imagination” känns inte särskilt befogad, inte ens för femtio år sedan. Det är dock stämningsfullt i sann b-filmsmanér med hemliga lönndörrar, blixtrar och dunder, självspelande piano, svajande stearinlågor, knarrande dörrar och med vinden som oroväckande viner i gardinerna. Det enda som egentligen saknas är en dimma som ligger tätt längs med marken. Allt är ackompanjerat med ett spöklikt soundtrack som trots att den inte är särskilt hårresande sätter filmens stämning. Vincent Price är en man med pondus och axlar rollen som multimiljonären med bravur. Filmens inledning där Price med sin hypnotiska stämma presenterar filmens karaktärer (utom sin fru som dyker upp senare) är smått genialisk i all sin enkelhet. Vi får knyta bekantskap med en orädd testpilot, en spelberoende skribent, en girig psykiatriker, en vacker anställd till den rika arrangören och en av de få överlevande från tidigare incidenter i det hemsökta huset. Alla har den gemensamma nämnaren att de är i desperat behov av pengar. Det är historien i all sin enkelhet. Vad som sedan följer är inte mycket till festligheter utan våra nya bekantskaper irrar mest omkring i det gigantiska huset (som bär mer likheter med ett tempel än ett kråkslott) och stöter på den ena hemskheten efter den andra. Genrens alla klichéer bockas varsamt av under filmens korta speltid, på ett i alla lägen charmerande vis. Efter ett tag förstår vi att det inte är en regelrätt spökhistoria som förtäljs utan mer en mordgåta av slaget whodunit, där alla är misstänka. Specialeffekterna är billiga men effektiva och sekvensen med damen i svart eller huvudet i resväskan är klassiker. Filmens regissör och producent, den smått legendariska William Castle, fortsatte sitt samarbete tillsammans med Vincent Price redan samma år med The Tingler. Även den bygger på ett manus av Robb White som utöver The Tingler och House on Haunted Hill även ligger bakom nästkommande års samarbete med regissören, 13 Ghosts. House on Haunted Hill är en klassisk spökfilm som använder sig av ett tema som använts flera gånger sedan dess. Filmen genererade en ganska kass nyinspelning som i sin tur frambringade en uppföljare av snarlik kvalitet. House on Haunted Hill levererar inga kalla kårar och platsar inte bland genrens storheter men det är ett gemytligt sällskap att fördriva sjuttiofem minuter tillsammans med.

The Last Man On Earth (1964)

Vetenskapsmannen Robert Morgan är den sista människan på jorden, eller är han verkligen det? En farsot har slagit ut jordens befolkning och ersatt den med varelser som endast kommer fram om nätterna. Robert Morgan lever sitt liv i ensamhet, instängd nattetid i sitt igenbommade hus. Om dagarna barrikaderar han huset genom att hänga vitlökskransar för dörrar och fönster, placera ut speglar och rusta upp fasaden. Han driver omkring i staden, slår träpålar genom nattens varelser och rensar upp lik från gatorna för att sedan dumpa kvarlevorna i en brinnande massgrav. Robert stänger ute de fruktansvärda skriken om nätterna med högljudd musik och mängder av alkohol medan saknaden efter sin bortgångna fru och dotter äter upp honom inifrån, mer och mer för varje dag som går. Han finner dock snart någonting som får honom att tro på en ljusare framtid.

”Another day to start all over again.”

The Last Man On Earth bygger på Richard Mathesons klassiska roman I Am Legend från 1954 och är den första av flera filmatiseringar av boken. När jag för första (och definitivt inte sista) gången läste I Am Legend blev jag helt uppslukad av den gripande historien om den plågade mannen Robert Neville och kunde inte lägga den ifrån mig. Jag beställde genast de två första filmatiseringarna av boken, The Last Man On Earth och The Omega Man, och inväntade att min sambo också skulle läsa färdigt boken så vi kunde se filmen tillsammans. En regnig kväll och ett inställt besök på Malmöfestivalen möjliggjorde den perfekta tidpunkten att titta på filmen. Av någon anledning heter Vincent Prices karaktär i filmen Robert Morgan istället för Robert Neville, varför vet jag inte. Han är dock mycket bra och lyckas axla rollen som den sista människan på jorden med bravur! Filmen är trogen förlagan och är väldigt bra iscensatt, till en början i alla fall. Hans dagliga sysslor och monotona liv beskrivs utomordentligt utan att skynda på händelserna men under filmens sista halva försöker filmmakarna att hinna med så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt. Det är synd då det kunde ha gjorts mycket bättre och jag kan inte tänka mig att det skulle ha krävts så värst mycket längre speltid för att möjliggöra det. Jag vet inte om man tycker att filmen är bättre om man inte har läst boken men jag blev i slutändan besviken. Mycket fungerar dock bra i The Last Man On Earth som till exempel Roberts inre dialog som berättar för oss vad han går igenom inombords men mycket av bokens djup är borta. Roberts sexuella lustar och plågoandar framkommer inte riktigt i filmen och känslan av hopplöshet och hans saknad efter emotionell kontakt är inte alls lika närvarande. Filmens vampyrer beter sig mer som zombies och skulle det inte ha varit för att de benämner varelserna vid namn skulle jag ha tagit för givet att de skippat det elementet helt. Miljöerna i The Last Man On Earth är stämningsfulla och faktiskt nästan exakt så som jag föreställde mig dem och den tidstypiska och dramatiska musiken passar perfekt in. Självklart är filmen inte ens i närheten lika bra som förlagan och har du inte läst boken än så gör det innan du ser filmen. Nu återstår det bara att se om The Omega Man lyckas bättre med sin filmatisering än The Last Man On Earth.