Christine (1983)

Arnie Cunningham är sjutton år gammal. Han är begåvad men har utseendet emot sig och i skolan är han klassad som en nörd. Hans bästa vän Dennis Guilder står dock upp för honom i vårt och torrt och är Arnies raka motsats. Han är en stilig ung man och omåttligt populär, dessutom spelar han i skolans fotbollslag. En dag när de är ute och kör blir Arnie förälskad - i en Plymouth av årsmodellen nittonhundrafemtioåtta som blivit tilldelad namnet Christine. Christine är en rishög men det ser inte Arnie utan köper bilen för en hutlös summa pengar. Sakta förändras Arnie och tar avstånd från Dennis och blir alltmer aggressiv. Allt fokus går åt Christine som i en rasande fart antar sitt forna utseende. Arnie känner en mystisk dragning till Christine medan alla andra känner ett obehag gentemot henne. Arnie förvandlas till en ensamvarg samtidigt som det står klart att Christine är en skapelse av ondska, och de som gör Christine illa går alla fruktansvärda öden till mötes.

”Brand new she was. She had the smell of a brand-new car. That is just about the finest smell in the world. Except maybe for pussy.”

Redan innan Christine var publicerad började inspelningarna av filmen då Stephen King var på toppen av sin popularitet, allt han skrev lockade filmindustrin. John Carpenter som precis kommit ut med sin senaste film The Thing (som blev något av en finansiell besvikelse) letade efter ett nytt projekt att sätta tänderna i och tackade snabbt ja till att regissera Stephen Kings senaste skapelse.

“You better watch what you say about my car. She's real sensitive.”

Christine känns som en mellanbok. Språket är inte alls lika välutvecklat som i många andra av Kings romaner och det är en historia som skulle ha tjänat på att kortas ner med ett par hundra sidor (något jag annars inte brukar känna när jag läser hans böcker). Jag gillar historien om den besatta djävulsbilen Christine men den känns något oinspirerad. Jag saknar en bakgrundshistoria till Christines ondska. Vi får tidigare katastrofala händelser berättade för oss i förbifarten genom korta tillbakablickar men aldrig ett varför. I filmen valde de att lägga till en sekvens i början där bilen redan från ”födseln” orsakar förödelse bland personalen (samtidigt som George Thorogood & The Destroyer´s Bad to the Bone spelas), vilket jag tycker är helt onödigt och det blir istället övertydligt. Christine är varken en dålig bok eller film men den tillhör inte mina favoriter bland Kings böcker eller Carpenters filmer. Jag kan dock inte tänka mig en bättre regissör för jobbet. Carpenter lyckas skapa en skön atmosfär och hans egenkomponerade musik är som vanligt lysande. Filmens övriga soundtrack består av gamla femtiotalsdängor där klassiker spelas i passande situationer (Keep A-Knockin’ med Little Richard är klockren i sitt sammanhang). 

Alla skådespelare passar perfekt in i sina roller och är utmärka visualiseringar av sina förebilder. Undantaget är Arnie som ser lite för bra ut i jämförelse med boken då han här fått stora glasögon som får symbolisera fulhet istället för ett acnedrabbat ansikte. William Ostrander som spelar Buddy Repperton ser ut som en farlig John Travolta och är perfekt som elak gängledare. Vart tog han vägen? Historien flyter på bättre i filmen än i boken och de hundrafem minuterna springer iväg av bara farten, jag har aldrig tråkigt. De ändringar som gjorts eller slopats och de händelseförlopp som modifierats fungerar bra och är ingenting som stör. Det enda jag kan sakna är Arnie och Christines långsamma förvandling och koppling till LeBay samt det förbjudna förhållandet mellan Dennis och Leigh (som får ta upp större plats i filmens bortklippta scener). Filmens slut känns lite hastigt och får mig att ännu en gång sakna LeBays inblandning, dessutom känns polisens (den alltid lika bra Harry Dean Stanton) medverkan i filmatiseringen helt onödig. Romanen är en ofta våldsam historia men i filmform är det en blodfattig skapelse, så pass blodfattig att för att förhindra en elvaårsgräns slängde filmbolaget in lite fula ord här och där. Morden är helt ändrade från de i boken och är inte i närheten lika effektiva och brutala. I filmen känns de istället ganska tråkiga och oinspirerade. Specialeffekterna under Christines självhelande process är dock fortfarande imponerande. Christine är verkligen inte en dålig historia men det räcker att se filmen, om man inte är en Stephen King-narkoman då vill säga.