House on Haunted Hill (1959)

Den besynnerliga och stenrika Frederick Loren hyr ett spökhus och tillsammans med sin fru Annabelle anordnar han en fest för fem främmande gäster. Gästerna får erbjudandet att erhålla 10 000 dollar vardera om de vågar spendera natten i det fasansfulla huset. Vid midnatt stängs dörrarna utifrån och det finns inget sätt att ta sig därifrån tills det att de öppnas igen följande morgon. I stort sett varenda rum i huset genomsyras av ond bråd död och galenskap. Vad som väntar värdparet och deras gäster är en skräckfylld natt i huset på Haunted Hill.

“Once, the door is locked, there is no way out. The windows have bars the jail would be proud of and the only door to the outside locks like a vault.”

House on Haunted Hill är en mysrysare av den sort som inte görs längre. Det är inte otäckt för fem öre och filmens slogan som lyder ”terror beyond your imagination” känns inte särskilt befogad, inte ens för femtio år sedan. Det är dock stämningsfullt i sann b-filmsmanér med hemliga lönndörrar, blixtrar och dunder, självspelande piano, svajande stearinlågor, knarrande dörrar och med vinden som oroväckande viner i gardinerna. Det enda som egentligen saknas är en dimma som ligger tätt längs med marken. Allt är ackompanjerat med ett spöklikt soundtrack som trots att den inte är särskilt hårresande sätter filmens stämning. Vincent Price är en man med pondus och axlar rollen som multimiljonären med bravur. Filmens inledning där Price med sin hypnotiska stämma presenterar filmens karaktärer (utom sin fru som dyker upp senare) är smått genialisk i all sin enkelhet. Vi får knyta bekantskap med en orädd testpilot, en spelberoende skribent, en girig psykiatriker, en vacker anställd till den rika arrangören och en av de få överlevande från tidigare incidenter i det hemsökta huset. Alla har den gemensamma nämnaren att de är i desperat behov av pengar. Det är historien i all sin enkelhet. Vad som sedan följer är inte mycket till festligheter utan våra nya bekantskaper irrar mest omkring i det gigantiska huset (som bär mer likheter med ett tempel än ett kråkslott) och stöter på den ena hemskheten efter den andra. Genrens alla klichéer bockas varsamt av under filmens korta speltid, på ett i alla lägen charmerande vis. Efter ett tag förstår vi att det inte är en regelrätt spökhistoria som förtäljs utan mer en mordgåta av slaget whodunit, där alla är misstänka. Specialeffekterna är billiga men effektiva och sekvensen med damen i svart eller huvudet i resväskan är klassiker. Filmens regissör och producent, den smått legendariska William Castle, fortsatte sitt samarbete tillsammans med Vincent Price redan samma år med The Tingler. Även den bygger på ett manus av Robb White som utöver The Tingler och House on Haunted Hill även ligger bakom nästkommande års samarbete med regissören, 13 Ghosts. House on Haunted Hill är en klassisk spökfilm som använder sig av ett tema som använts flera gånger sedan dess. Filmen genererade en ganska kass nyinspelning som i sin tur frambringade en uppföljare av snarlik kvalitet. House on Haunted Hill levererar inga kalla kårar och platsar inte bland genrens storheter men det är ett gemytligt sällskap att fördriva sjuttiofem minuter tillsammans med.