The Last Man On Earth (1964)

Vetenskapsmannen Robert Morgan är den sista människan på jorden, eller är han verkligen det? En farsot har slagit ut jordens befolkning och ersatt den med varelser som endast kommer fram om nätterna. Robert Morgan lever sitt liv i ensamhet, instängd nattetid i sitt igenbommade hus. Om dagarna barrikaderar han huset genom att hänga vitlökskransar för dörrar och fönster, placera ut speglar och rusta upp fasaden. Han driver omkring i staden, slår träpålar genom nattens varelser och rensar upp lik från gatorna för att sedan dumpa kvarlevorna i en brinnande massgrav. Robert stänger ute de fruktansvärda skriken om nätterna med högljudd musik och mängder av alkohol medan saknaden efter sin bortgångna fru och dotter äter upp honom inifrån, mer och mer för varje dag som går. Han finner dock snart någonting som får honom att tro på en ljusare framtid.

”Another day to start all over again.”

The Last Man On Earth bygger på Richard Mathesons klassiska roman I Am Legend från 1954 och är den första av flera filmatiseringar av boken. När jag för första (och definitivt inte sista) gången läste I Am Legend blev jag helt uppslukad av den gripande historien om den plågade mannen Robert Neville och kunde inte lägga den ifrån mig. Jag beställde genast de två första filmatiseringarna av boken, The Last Man On Earth och The Omega Man, och inväntade att min sambo också skulle läsa färdigt boken så vi kunde se filmen tillsammans. En regnig kväll och ett inställt besök på Malmöfestivalen möjliggjorde den perfekta tidpunkten att titta på filmen. Av någon anledning heter Vincent Prices karaktär i filmen Robert Morgan istället för Robert Neville, varför vet jag inte. Han är dock mycket bra och lyckas axla rollen som den sista människan på jorden med bravur! Filmen är trogen förlagan och är väldigt bra iscensatt, till en början i alla fall. Hans dagliga sysslor och monotona liv beskrivs utomordentligt utan att skynda på händelserna men under filmens sista halva försöker filmmakarna att hinna med så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt. Det är synd då det kunde ha gjorts mycket bättre och jag kan inte tänka mig att det skulle ha krävts så värst mycket längre speltid för att möjliggöra det. Jag vet inte om man tycker att filmen är bättre om man inte har läst boken men jag blev i slutändan besviken. Mycket fungerar dock bra i The Last Man On Earth som till exempel Roberts inre dialog som berättar för oss vad han går igenom inombords men mycket av bokens djup är borta. Roberts sexuella lustar och plågoandar framkommer inte riktigt i filmen och känslan av hopplöshet och hans saknad efter emotionell kontakt är inte alls lika närvarande. Filmens vampyrer beter sig mer som zombies och skulle det inte ha varit för att de benämner varelserna vid namn skulle jag ha tagit för givet att de skippat det elementet helt. Miljöerna i The Last Man On Earth är stämningsfulla och faktiskt nästan exakt så som jag föreställde mig dem och den tidstypiska och dramatiska musiken passar perfekt in. Självklart är filmen inte ens i närheten lika bra som förlagan och har du inte läst boken än så gör det innan du ser filmen. Nu återstår det bara att se om The Omega Man lyckas bättre med sin filmatisering än The Last Man On Earth.