The Great Silence (1968)

Då det finns för få sheriffer i städerna för att kunna rensa upp bland alla banditer skickas hänsynslösa prisjägare iväg för att avrätta och få betalt. Det spårar ur när mindre brott straffas med döden av den känslokalla mördaren Loco som sprider skräck bland folket. Loco tar sig till den lilla staden Snow Hill i Utah för att tjäna storkovan på ett svältande rövargäng som är bosatta i bergen i väntan på amnesti. Samtidigt anländer stadens nya sheriff och den stumma revolvermannen Silence, som har goda orsaker till att hata revolvermän, till staden och han tänker inte låta Loco sätta sina grymma planer i verket.

“Once, my husband told me of this man. He avenges our wrongs. And the bounty killers sure do tremble when he appears. They call him "Silence." Because wherever he goes, the silence of death follows.”

Två år efter att regissören Sergio Corbucci gjorde den numera kultförklarade västernfilmen Django släpptes hans, av många ansedd som en av de bästa västernfilmer som gjorts, The Great Silence. Borta är de torra ökenlandskapen, det virvlande dammet och den gassande solen och är här istället ersatta med snö och isande kyla. Det tillhör inte vanligheterna att västernfilmer utspelar sig i snölandskap (snön i staden Snow Hill är i själva verket ofantliga mängder raklödder) men precis som den spanska höjdaren Cut-Throats Nine fungerar det otroligt bra.

The Great Silence är en långsam och våldsam resa mot det oundvikliga slutet som resulterar i en massaker utan dess like. Det är blodigt och det pangas för fullt medan folk dör som flugor. Man vet att det inte kommer att sluta lyckligt för någon inblandad. Ennio Morricones musik är som vanligt väldigt stämningsfull och tillsammans med filmens mörka ton ger den en känsla av hjälplöshet och förtvivlan, inte minst i det deprimerande slutet. Klaus Kinski levererar ytterligare ett lysande personporträtt med den iskalla mördaren Loco och han får mig att inse ännu en gång att det inte finns många som kan mäta sig med honom när det kommer till skrupellösa karaktärer. Jean-Louis Trintignant från detta års oscarsvinnare Amour gick med på att spela rollen som den tystlåtna Silence på ett villkor, att han inte behövde yttra ett enda ord, vilket resulterade i en av de mest minnesvärda karaktärerna i liknande filmer. The Great Silence är en väldigt bra film som är mycket bättre än regissörens överskattade Django och ett nödvändigt kapitel i den italienska västernfilmens historia.