Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

Alla har vi vår favoritmördare på den vita duken eller hemma i tv-soffan och min har alltid varit den hockeymaskförsedda Jason Voorhees. Som jag nämnt flera gånger tidigare så är Friday the 13th-filmerna den största anledningen till varför jag började älska skräckfilm och sedan dess har intresset aldrig svalnat. Freddy Krueger har aldrig tilltalat mig på samma sätt, även fast flera delar i serien är filmer jag återkommer till med jämna mellanrum. Antalet oneliners och humoristiska inslag blir många gånger lite för mycket för min smak och det är nog därför jag alltid har föredragit Jason - han håller truten och skördar offer i en rasande fart dessutom ser han fan så mycket mer skräckinjagande ut. Efter det att jag sett den fantastiska dokumentären Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th och den kortare varianten His Name Was Jason: 30 Years of Friday the 13th kände jag dock ett otroligt sug att se Never Sleep Again: The Elm Street Legacy då samma personer ligger bakom den.

"Wes taught me to respect the genre and I'm glad I listened."

Jag hade till en början inte tänkt skriva någonting om Never Sleep Again utan istället bara låta dokumentären få agera avkoppling tillsammans med en slafsig pizza (vilket är ganska passande då Freddys brännskadade ansikte skapades efter att en effektmakare tittat närmare på en pepperonipizza) efter en förkyld helg på jobbet men när den var färdig kände jag mig tvungen att skriva åtminstone några rader. Under fyra fullspäckade timmar får vi ta del av anekdoter från de flesta som haft ett finger med i den långa filmserien. De största namnen som Johnny Depp, Patricia Arquette och Laurence Fishburne medverkar dock inte men deras synpunkter är ingenting man saknar. Antalet intervjuobjekt är för många att räkna upp men de skådespelare det läggs mest fokus på är de fyra nyckelpersonerna i serien - regissören Wes Craven, Robert "Freddy" Englund, Heather "Nancy" Langenkamp och producenten Robert Shaye. Det är en fröjd att ta del av och deras kärlek för franchisen lyser ständigt igenom även fast dispyterna och problemen som omfamnade serien många gånger inte mörkläggs utan istället är de flesta förvånansvärt raka och ärliga i sina åsikter. Ena stunden glorifierar de varandra, i nästa så berättar de om gnabbandet som pågick bakom kulisserna. För många innebar A Nightmare on Elm Street början på en lång karriär i Hollywood och i de flesta fallen verkar de, trots de varierande resultaten, nöjda med sina insatser i serien. Visst blir det lite övertydligt ibland och en del personer verkar tro att just deras insats på något sätt varit en viktig del i filmhistorien och så är det ju inte. Glorifiering av varandra och sig själva förekommer i de flesta dokumentärer men Never Sleep Again känns, precis som Crystal Lake Memories, väldigt ärlig och ofta utlämnande och det är otroligt skönt att slippa alla klappar på axeln och istället lägga mer fokus på problematiken kring serien. Filmerna drog in fasligt massa pengar, där den fjärde drog in mest tills Freddy Vs Jason slog rekordet med det dubbla, och det som räddade filmerna var unga hungriga personer som slet som djur för att hålla den strama budgeten och tidspressen. Resultaten pendlade såklart från mediokert och riktigt sunkigt till lysande men trots detta var filmerna bolaget New Line Cinemas största guldkalv under åttiotalet.

"I'm from Finland. What do I know?"

De fyra timmarna springer iväg av bara farten och det är otroligt underhållande att få ta del av alla de dolda undermeningar och budskap som inte ens de inblandade många gånger var medvetna om. Jag kan inte säga att jag är en expert när det kommer till A Nightmare on Elm Street och det var mycket som jag fick reda på som jag inte hade en aning om. Jag tänker inte avslöja några detaljer om vad som framgår i Never Sleep Again men min favoritdel bland uppföljarna, A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge är det parti i dokumentären som är mest underhållande där de homosexuella undertonerna görs än mer påtagliga. Never Sleep Again är en alldeles fantastisk dokumentär om en av de viktigaste filmserierna i skräckfilmshistorien och även fast jag föredrar Crystal Lake Memories bör Never Sleep Again finnas i varje seriös filmsamling, även fast man föredrar Jason framför Freddy.

Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th (2013)

I samband med att den nya tagningen av Friday the 13th hade premiär på biograferna 2009 släpptes dokumentärfilmen His Name Was Jason: 30 Years of Friday the 13th. Jag köpte den när jag var i USA och i dubbeldvdn låg en fribiljett till Marcus Nispel’s film om den machetesvingande mördaren med hockeymask. Det var med stor spännig jag satte mig ner i biofåtöljen för att ta del av ett helt nytt bidrag till serien. Många tyckte inte alls om filmen som kan ses både som en nyinspelning och en helt ny tagning på franchisen men jag blev positivt överraskad, trots att den hade sina brister. Tillsammans med Nispel’s The Texas Chainsaw Massacre tycker jag att Friday the 13th är ett av de mest lyckade exemplen på den nya vågen av remakes av klassiska skräckfilmer. His Name Was Jason var en kul dokumentär som tyvärr inte tillförde många nyheter till den entusiastiska Friday the 13th publiken men fyra år senare kom den mest imponerande dokumentärfilmen (som bygger på boken med samma namn) om en skräckfilmsserie någonsin – Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th.

Crystal Lake Memories är en mastig historia som har en speltid på närmare sju timmar. I kronologisk ordning tas filmerna (och tv-serien) upp och vi blir serverade intervjuer av oändligt många av alla de ansikten som har varit inblandade bakom och framför kameran. Det är en förbannat underhållande och informativ dokumentär och även fast det på pappret kan kännas som om de sju timmarna är i längsta laget upplevs den inte det minsta mastig utan det är välspenderade timmar i tv-soffan. Mycket av det som tas upp känner Friday the 13th älskaren såklart redan till men det var ändå en hel del information som jag aldrig tidigare tagit del av. Jag hade t.ex. inte en aning om att den sjunde delen fick smeknamnet Frigay the 13th då många av skådespelarna var öppet homosexuella och även fast jag visste att den femte delen (vilken jag gillar skarpt) inte tillhör favoriterna trodde jag aldrig att alla inblandade ogillade den så pass mycket, med undantag för regissören som verkade vara nöjd med resultatet.

Friday the 13th filmerna skapades för struntsummor och drog in multum varenda gång de gick upp på biograferna och det är inte särskilt svårt att förstå. Serien blandar friskt våldsamheter, sex och ond bråd död med ett strålande resultat. Även fast det kanske finns bättre exempel på slasherfilmgenren där ute är det svårt att bortse från det enorma inflytande Friday the 13th har haft på den oändliga drösen filmer som följde. Friday the 13th och dess uppföljare är de filmer jag har sett flest gånger genom åren och än idag ser jag några stycken ur serien för femte eller tionde gången varje gång datumet är inringat i kalendern. Utan Jason Voorhees så skulle inte mitt filmintresse vara vad det är idag. Michael Myers och Freddy Krueger i all ära men ingen av dem kommer ens i närheten av Jason’s storhet. Det är en grym skapelse som innehåller allt som fick mig att börja tycka om skräckfilm. Jag älskar allt som hör filmserien till, lika mycket nu som då. Det har länge cirkulerat rykten om att det ska finnas längre och mer kompletta versioner av filmerna och i Crystal Lake Memories får vi se några av dessa exempel. Bortklippta sekvenser eller förlängda och mer blodiga mord visas upp i mindre bra kvalité och som ett fan av serien känns detta fullständigt magiskt att äntligen få ta del av. De är inte särskilt många men i detta fall får man vara glad för det lilla. Filmserien har alltid haft ett problem med censurens elaka sax och de flesta filmerna i serien, med undantag från den första och de fyra senaste, har fått lida tack vare de ondskefulla människorna på MPAA. Filmen som blev mest drabbad är Friday the 13th Part VII: The New Blood där i stort sett vartenda mord blev ordentligt nedklippt eller återinspelat i en tamare variant. Dessutom hade regissören Buechler oturen att behöva trilskas med en verkställande producent som hatade skräckfilm och gjorde allt i sin makt att förstöra Buechler’s vision. Regissören säger själv att ”the rating board raped my movie” och tillsammans med historierna kring Friday the 13th: A New Beginning är det sjunde kapitlet i dokumentären det mest intressanta. Ibland kan det bli lite för mycket självglorifiering från de intervjuade skådespelarna men i det stora hela är Crystal Lake Memories en alldeles fantastisk upplevelse.

Jag kan sitta och ordbajsa mig igenom flera sidor med mina synpunkter och upplevelser från dokumentären men har du läst såhär långt känner du nog redan att det är hög tid att inkludera Crystal Lake Memories i din filmsamling. Vi har alla våra egna minnen från filmserien och det känns lite som om man sitter i ett diskussionsrum med likasinnade under speltiden och jag kände mig som ett barn på julafton som fått en present som slår alla de andra barnens julklappar på fingrarna. Jag såg hela dokumentären i ett sträck i helgen och pausade endast för toalettbesök och hämtande av snask och skräpmat. Jag blev som uppslukad och även fast jag till en början tyckte att de 265 kronorna var lite i det dyraste laget kan jag såhär i efterhand intyga om att det var väl spenderade pengar. Dessutom så hann jag inhandla mitt exemplar innan september månad tog slut och fick därmed en exklusiv bonusdisk med ytterligare fyra timmars extramaterial. Jag har inte hunnit ta del av det än men någon gång under veckan hoppas jag på att se vad det har att erbjuda, jag återkommer på min Facebooksida med vad jag tyckte och tänkte! Jag rekommenderar såklart Crystal Lake Memories varmt och den är ett måste i filmhyllan!