Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

Alla har vi vår favoritmördare på den vita duken eller hemma i tv-soffan och min har alltid varit den hockeymaskförsedda Jason Voorhees. Som jag nämnt flera gånger tidigare så är Friday the 13th-filmerna den största anledningen till varför jag började älska skräckfilm och sedan dess har intresset aldrig svalnat. Freddy Krueger har aldrig tilltalat mig på samma sätt, även fast flera delar i serien är filmer jag återkommer till med jämna mellanrum. Antalet oneliners och humoristiska inslag blir många gånger lite för mycket för min smak och det är nog därför jag alltid har föredragit Jason - han håller truten och skördar offer i en rasande fart dessutom ser han fan så mycket mer skräckinjagande ut. Efter det att jag sett den fantastiska dokumentären Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th och den kortare varianten His Name Was Jason: 30 Years of Friday the 13th kände jag dock ett otroligt sug att se Never Sleep Again: The Elm Street Legacy då samma personer ligger bakom den.

"Wes taught me to respect the genre and I'm glad I listened."

Jag hade till en början inte tänkt skriva någonting om Never Sleep Again utan istället bara låta dokumentären få agera avkoppling tillsammans med en slafsig pizza (vilket är ganska passande då Freddys brännskadade ansikte skapades efter att en effektmakare tittat närmare på en pepperonipizza) efter en förkyld helg på jobbet men när den var färdig kände jag mig tvungen att skriva åtminstone några rader. Under fyra fullspäckade timmar får vi ta del av anekdoter från de flesta som haft ett finger med i den långa filmserien. De största namnen som Johnny Depp, Patricia Arquette och Laurence Fishburne medverkar dock inte men deras synpunkter är ingenting man saknar. Antalet intervjuobjekt är för många att räkna upp men de skådespelare det läggs mest fokus på är de fyra nyckelpersonerna i serien - regissören Wes Craven, Robert "Freddy" Englund, Heather "Nancy" Langenkamp och producenten Robert Shaye. Det är en fröjd att ta del av och deras kärlek för franchisen lyser ständigt igenom även fast dispyterna och problemen som omfamnade serien många gånger inte mörkläggs utan istället är de flesta förvånansvärt raka och ärliga i sina åsikter. Ena stunden glorifierar de varandra, i nästa så berättar de om gnabbandet som pågick bakom kulisserna. För många innebar A Nightmare on Elm Street början på en lång karriär i Hollywood och i de flesta fallen verkar de, trots de varierande resultaten, nöjda med sina insatser i serien. Visst blir det lite övertydligt ibland och en del personer verkar tro att just deras insats på något sätt varit en viktig del i filmhistorien och så är det ju inte. Glorifiering av varandra och sig själva förekommer i de flesta dokumentärer men Never Sleep Again känns, precis som Crystal Lake Memories, väldigt ärlig och ofta utlämnande och det är otroligt skönt att slippa alla klappar på axeln och istället lägga mer fokus på problematiken kring serien. Filmerna drog in fasligt massa pengar, där den fjärde drog in mest tills Freddy Vs Jason slog rekordet med det dubbla, och det som räddade filmerna var unga hungriga personer som slet som djur för att hålla den strama budgeten och tidspressen. Resultaten pendlade såklart från mediokert och riktigt sunkigt till lysande men trots detta var filmerna bolaget New Line Cinemas största guldkalv under åttiotalet.

"I'm from Finland. What do I know?"

De fyra timmarna springer iväg av bara farten och det är otroligt underhållande att få ta del av alla de dolda undermeningar och budskap som inte ens de inblandade många gånger var medvetna om. Jag kan inte säga att jag är en expert när det kommer till A Nightmare on Elm Street och det var mycket som jag fick reda på som jag inte hade en aning om. Jag tänker inte avslöja några detaljer om vad som framgår i Never Sleep Again men min favoritdel bland uppföljarna, A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge är det parti i dokumentären som är mest underhållande där de homosexuella undertonerna görs än mer påtagliga. Never Sleep Again är en alldeles fantastisk dokumentär om en av de viktigaste filmserierna i skräckfilmshistorien och även fast jag föredrar Crystal Lake Memories bör Never Sleep Again finnas i varje seriös filmsamling, även fast man föredrar Jason framför Freddy.

Sci Fi Mässa i Malmö 2 Mars 2013

Ken Foree

Robert Englund

Heather Langenkamp

Noah Hathaway

David Prowse

Matt Demeritt

Ken Foree Q & A

Noah Hathaway Q & A

Robert Englund Q & A

 

Fler bilder från årets Sci Fi Mässa hittar ni på min Facebook-sida! 

Foton från Sci-Fi Mässa 2010, 2011, 2012

Eaten Alive (1977)

Jag är inte överdrivet imponerad av regissören Tobe Hoopers filmer. The Texas Chain Saw Massacre är förvisso ett mästerverk och hans filmatisering av Stephen Kings Salem’s Lot är jag väldigt förtjust i men bortsett från dessa tycker jag inte att herr Hooper tillfört någonting speciellt spännande till filmvärlden. Men vänta nu, vi ju den ständigt bortglömda Eaten Alive, en film som tåls att ge en första eller andra chans.

Långt ute på vischan i Texas träskmarker driver galningen Judd en hotellverksamhet. En ung kvinna blir utslängd från hålans horhus av bordellmamman Miss Hattie när hon inte vill ställa upp på konstiga sexlekar med de betalande kunderna. Nästan pank och utan att veta vad hon ska göra härnäst checkar hon in på Judds skabbiga hotell, utan att veta att han har en hungrig krokodil som husdjur i det kringliggande vattnet. När den unga kvinnans pappa och syster kommer för att leta efter deras försvunna familjemedlem får Judd det hett om öronen. Under tiden checkar en rad bisarra figurer in på hotellet - och de flesta av dem checkar aldrig ut igen.

”My name is Buck and I’m ready to fuck.”

Eaten Alive är en film som går under många alternativa titlar. Den hette Death Trap när jag såg den för första gången då det svenska bolaget House of Horrors släppte den på videokassett för nästan femton år sedan. När det blev klart att Robert Englund för femtioelfte gången kommer till årets upplaga av Sci Fi Mässan i Malmö kom jag att tänka på Eaten Alive, där denne dyker upp i en tidig roll som kåtbocken Buck. 

Eaten Alive är Hoopers tredje film. The Texas Chain Saw Massacre var inte regissörens debutfilm som jag fram till idag alltid trott, bara genombrottet. Hans första film Eggshells kommer jag emellertid nog aldrig att se då den inte intresserar mig något nämnvärt. Eaten Alive var en av många filmer som under åttiotalet blev klassad som en video nasty och totalförbjuds eller klipptes sönder. Nu var det längesedan detta var något problem för filmentusiasten och samtliga filmer som föll offer för detta fiasko finns nu lite varstans att få tag på i sina originalversioner. Filmbolaget Studio S släppte för några år sedan en box med några av dessa titlar tillsammans med det numera klassiska inslaget om videovåld i tv-programmet med samma namn, programmet som gjorde den svenska befolkningen vettskrämda en decemberkväll nittonhundraåttio. En av dessa filmer var Tobe Hoopers Eaten Alive. 

Eaten Alive bär många likheter med The Texas Chain Saw Massacre och många gånger infinner sig samma känsla. Mycket av detta beror på den snarlika musiken som även denna gång är skapad av regissören och Wayne Bell. Filmen spelades in i en studio någonstans i Hollywood och det är en imponerande inspelningsplats som för tankarna tillbaka till Universals gamla monsterfilmer från femtiotalet. Det gamla nedgångna hotellet och dess risiga omgivningar, ständigt indränkt i dimma och röd ljussättning sätter en speciell ton för filmen och gör det hela jäkligt snyggt i all sin enkelhet. Filmens historia kan rymmas på en pappersservett där det enda som egentligen händer är att skumma figurer, den ena konstigare än den andra, checkar in på hotellet och blir jagade av den galna Judd med en lie i högsta hugg för att avslutningsvis bli krokodilföda. Neville Brand som spelar den skvatt galna Judd är dock förbannat övertygande och framställs lite som en redneckversion av Norman Bates, fast istället för att ha sin mumifierade mamma på vinden har Judd en blodtörstig krokodil under huset. Det skriks nästan nonstop i Eaten Alive och Marilyn Burns dyker upp igen och skriker lika ihärdigt som hon gjorde i The Texas Chain Saw Massacre och det är konstigt att hon inte gick vidare och följde skaran av populära scream queens under åttiotalet. 

Eaten Alive är en billig film i grindhousestil men det hindrar den inte från att vara väldigt underhållande. Filmen håller ett rasande tempo och utspelar sig som en surrealistisk mardröm där den minimala historien möjliggör alla sorters galenskaper. Hooper beskriver den själv som ”a carnivale of insanity” i extramaterialet och där slår han huvudet på spiken. Krokodilen är ingen imponerande skapelse utan ser mest ut som en plastleksak som barnen leker med i plurret under sommaren men attackscenerna fungerar ändå förvånansvärt bra. Allt från när lien svingas till när bestens käftar tuggar i sig de olyckliga hotellgästerna känns väldigt primitiva i sann B-filmsanda. Precis som The Texas Chain Saw Massacre är Eaten Alive inspirerad av en mördare, denna gång seriemördaren Joe Ball aka The Butcher of Elmendorf. Under nittonhundratrettiotalet mördade han en rad kvinnor och det sägs att han matade deras kvarlevor till alligatorer innan han sköt sig själv i hjärtat när polisen skulle arrestera honom. Eaten Alive faller inte alla i smaken men själv tyckte jag den var mycket bättre än vad jag gjorde för femton år sedan. Eaten Alive är Tobe Hoopers nästbästa film.

The Mangler (1995)

En äldre kvinna mister livet när hon fastnar med handen i en mangel på sin arbetsplats Blue Ribbon Laundry i staden Rikers Valley. Polisen John Hunton åker dit för att undersöka saken närmare men då mangeln uppfyller säkerhetskraven avskrivs fallet som en olyckshändelse. När fler fruktansvärda olyckor inträffar (och en incident med ett kylskåp) på tvätteriet och det uppdagas att olyckorna började äga rum efter det att oskulden Sherry råkat skära sig på en av mangelns stämskruvar, är Hunton och hans svåger övertygade om att mangeln är besatt av någonting ondskefullt.

”It’s almost like the machine tasted blood and found that it liked it.”

Precis som Graveyard Shift (som jag recenserar HÄR) är The Mangler baserad på en kortnovell från Stephen Kings första novellsamling Night Shift (Dödsbädden om man föredrar den svenska översättningen). Historien är helt befängd på ett härligt skruvat sätt och som en korthistoria fungerar den alldeles utmärkt, som långfilm är den inte lika bra.

”We all have to make sacrifices.”

Till att börja med är The Mangler på tok för lång. Speltiden klockar in på lite mer än hundra minuter och filmen är ofta plågande tråkig. Polisens hippiesvåger Mark är ful som stryk och en totalt värdelös skådespelare. Han tar upp alldeles för mycket utrymme och så fort han öppnar truten eller försöker att agera kokar jag inombords. Ted Levine som spelar snuten skötte sig utmärkt i The Silence of the Lambs men här verkar han helt ha tappat sina skådespelartalanger och fungerar definitivt inte som huvudrollsinnehavare. Han lunkar mest omkring och är tjurig hela tiden och sliter sönder sin kappa i var och varannan scen (vid ett tillfälle skjuter han skarpt mot den). Jag har aldrig varit någon större beundrare av Robert Englund. Visst, han passar utmärkt i rollen som Freddy Krueger i A Nightmare on Elm Street-filmerna och han har medverkat i en del bra filmer men han är ingen vidare skådespelare. I The Mangler är han dock filmens största behållning (tillsammans med mangeln från helvetet då förstås som är ett ganska imponerande stycke maskineri) som snuskhummern Mr Gartley, vars kropp inte innehåller många fullt fungerande organ. Englund är sminkad för att se dubbelt så gammal ut och barnmördaren Kruger ser ut som en svärmorsdröm i jämförelse med den förfallande Mr Gartley. Tobe Hooper kan vara en av de mest överskattade större namnen inom skräckfilmsgenren och hans filmer svajar rejält i kvalitet. Han inledde sin karriär med guldkorn som The Texas Chain Saw Massacre och Salem’s Lot (som jag recenserar HÄR) men sen har det varit en stadig nedåtspiral och jag kan inte komma på någonting bra som mannen presterat under de senaste tjugo åren. Om man bortser från filmens imponerande effekter som är härligt slafsiga och våldsamma är The Mangler ren smörja. Det är ett skämt att filmen lyckats generera två(!?) uppföljare. Håll dig så långt borta från The Mangler som du bara kan, om du inte är en älskare av självplågeri eller vill se en stor mangel löpa amok. Tro mig, det är inte lika kul som det låter.

A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge (1985)

Freddy Krueger är tillbaka för att skrämma vettet ur nya tonåringar. Denna gång har (o)turen kommit till nyinflyttade Jesse.

Jesse Walsh är ny i Springwood och har flyttat in i hus 1428 på Elm Street tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Han plågas av fasansfulla mardrömmar där han terroriseras av en brännskadad man med knivar till fingrar. När han hittar en dagbok i sitt rum tillhörande flickan som bodde där tidigare, Nancy Thompson, inser Jesse att han inte är den första som stöter på den skräckinjagande mannen i sina drömmar. Drömdemonen Freddy Krueger vill bli förkroppsligad i Jesse för att kunna fortsätta sin mordodyssé. Snart vet Jesse inte vad som är dröm eller verklighet och folk runtomkring honom dör som flugor.

”You are all my children now.”

Jag har aldrig varit ett större fan av A Nightmare On Elm Street-franchisen. Jag har alltid föredragit Friday the 13th-filmerna där Jason Voorhees går bärsärkagång på snuskiga ungdomar. Dessutom har Jason, till skillnad från Freddy, den goda smaken att hålla flabben när han levererar de oftast idérika morden. Det finns dock vissa bidrag i serien som jag gillar men om man bortser från den första och tredje delen är det inte mycket jag kommer ihåg från de resterande filmerna. Jag såg ettan (som fortfarande är fantastiskt bra) för inte särskilt länge sedan men det var ett bra tag sedan jag såg uppföljarna. Nyinspelningen såg jag på bio, men den har jag redan förträngt. När jag fyllde 32 jordsnurr i veckan fick jag ett presentkort av cdon och bestämde mig för att det var hög tid att inhandla A Nightmare on Elm Street-boxen med samtliga filmer för det skrattretande priset av hundra kronor. Det råder delade meningar om huruvida A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy’s Revenge är en värdig uppföljare eller inte. Vissa tycker att man borde skippa del två och hoppa direkt till den mycket bättre tredje delen. Jag däremot, gillar att det inte är fokus på att Freddy mördar ungdomar i sömnen utan att han istället försöker att kontrollera den vakna verkligheten han inte har tillgång till genom att träda in via huvudpersonen Jesse. Med det menar jag inte att A Nightmare on Elm Street Part 2 är en särkilt bra film för det är den inte, men det är en förbannat underhållande uppföljare. Även fast det mesta är cheesy så att det står härliga till är drömsekvenserna eller vad man nu ska kalla dem oftast ganska kul. Höjdpunken är den homoerotiska sekvensen (precis som de nämner i extramaterialet finns det en hel del av den varan och om det är avsiktligt eller inte spelar egentligen ingen roll då det endast höjer underhållningsvärdet) där coach Schneider blir av med sina kläder och upphängd i duschrummet där han blir daskad på baken av flygande handdukar, för att avslutningsvis bli berövad livet. Det finns även några snygga kameraåkningar som ibland för tankarna till The Evil Dead och den heta fågeljakten är en av filmens bästa scener. Kim Myers som spelar Lisa är väldigt lik en ung Meryl Streep och det är lite märkligt att hon inte medverkat i fler större roller då hon helt klart visar upp skådespelartalanger. Jag skulle inte ha någonting emot att se mer av henne. A Nightmare on Elm Street har en bra historia som är värd att utveckla och jag uppskattar uppföljarna mer idag än vad jag gjorde när jag var yngre. Jag gillar när man spinner vidare på ett koncept i all evighet och jag kan hitta någonting som tilltalar mig i de flesta uppföljare till filmer som Friday the 13th, Halloween, Hellraiser osv. Nu är A Nightmare on Elm Street-filmerna fortfarande inga favoriter hos mig men det är helt klart en uppfinningsrik skapelse och A Nightmare on Elm Street Part 2 är en värdig uppföljare. Skulle det inte vara för det svaga och onödiga slutet på temat ”kärlek övervinner allt” skulle jag nog ha gett filmen ett högre betyg.

Urban Legend (1998)

Pendleton universitetet i New England plågas av dödsfall bland sina elever. En mördare iscensätter populära vandringssägner och polisen är inte mycket till hjälp. Studenten Natalie (som är självsäker och vacker enligt filmomslaget) börjar oroa sig då alla som faller offer för den hänsynslösa mördaren har någon form av koppling till henne själv. Hon inser snart att hon själv står på tur men då ingen tror henne, förutom en skribent till skoltidningen, tvingas hon till att kämpa för sitt liv.

”Aren’t you glad you didn’t turn on the light”

Jag har vaga minnen från när jag såg Urban Legend på bio när den kom. Jag tyckte att den var okej, varken mer eller mindre. Efter det att jag nyligen återbesökte I Know What You Did Last Summer trilogin (de recenserar jag här 1 2 3 ) tyckte jag det kunde vara kul att göra samma sak med Urban Legend. Det skulle jag aldrig ha gjort för detta är ren dynga och filmen gör sig bättre som ett mediokert minne från tonåren. Jag har alltid varit smått fascinerad av vandringssägner och här tas flertalet av dem upp, tyvärr på otillfredsställande sätt.  Efter det att Scream blåste liv i den nästintill döda slasherfilmsgenren följde en rad av mer eller mindre kassa filmer på liknande tema. Urban Legend tillhör de mindre lyckade och det är helt ofattbart att filmen lyckades generera två uppföljare. Det är en typisk nybörjarskräckis som inte tillför någonting nytt till genren. Morden är tråkiga och mördaren som går runt med en huvjacka är inte det minsta skrämmande och inte mycket att hänga i mördarkostymergarderoben. Jag hatar verkligen Joshua Jackson och har gjort det sedan jag såg honom i serien Dawson’s Creek för första gången. Han är totalt okarismatisk och helt utan skådespelartalang. I Urban Legend är han dessutom fulare än någonsin i sitt nyblonderade hår. Gudskelov dröjer det inte särskilt länge innan han berövas livet. Filmen är fylld av trista stereotypa karaktärer där gothtjejen Tosh (tillsammans med Jackson då förstås) är värst. Inte ens Jared Leto, som trots sina 27 år ser yngre ut än de flesta ”ungdomarna” i filmen, är särskilt bra. Bra biroller som Brad Dourif som en läskig bensinstationsägare och Robert Englund som professor försöker att rädda filmen men deras korta närvaro hjälper inte långt. Det sena 1990-talets Hollywood var verkligen inte frikostigt när det kom till naket och blod och inte heller här. Urban Legend är totalt meningslös och jag satt mest och var uttråkad hela filmen igenom. Det är totalt skrämselbefriat och inte det minsta spännande. De uppenbara vilseledningarna om vem som kan kunna ligga bakom morden är mest irriterande och fjantiga och slutklämmen är helt åt helvete. Jag förstår inte varför jag envisas med att se om filmerna från denna era då de nästan uteslutande är riktigt ruttna, då som nu. Tyckte du att I Know What You Did Last Summer-filmerna var mediokra vänta då tills du ser Urban Legend. Den är ren skit!

Sci Fi Mässa, Malmö 2010-03-27

Robert Englund

Signering av film poster

Ruggero Deodato gillar den danska postern av Cannibal Holocaust