Mia Ajvide - Mannen Som Föll I Glömska (2011)

Den senaste tiden har jag tagit en paus från filmtittandet och istället sjunkit in i litteraturens ibland fantastiska värld. Jag har under en längre tid varit nyfiken på Mia Ajvides debutroman Mannen Som Föll I Glömska och under några dagars tid har hennes historia om bortglömda fångat mitt intresse.

Jack lever tillsammans med sin hustru Aino i en stuga i utkanten av Stockholm. Han jobbar på Myntholms slott och har tillsammans med sin chef Sven hittat inskriptioner i ett av slottets tornrum tillhörande en ung flicka vid namn Alma och en annan oidentifierad individ med förkortningen E L. Alma satt inspärrad i tornrummet någon gång under 1800-talet då hon plötsligt och hastigt föll offer för psykisk ohälsa. De enda besök Alma mottog var från hennes allra närmaste och ingen av dem bar initialerna E L. Jack är så fullt upptagen med det tvåhundra år gamla mysteriet att han till en början inte märker att folk i hans omgivning börjar bete sig märkligt. Ofta glömmer de bort vem han är och det tar tid innan de kommer ihåg honom igen. När han en kväll kommer hem till sin hustru tittar hon på honom med tomma ögon och schasar iväg honom från deras hem. Aino känner inte längre igen sin make Jack. Alla han hållit kära vet inte längre vem han är, förutom hans mors vän Artur som låter Jack flytta in i sin lägenhet. Snart blir Jack varse om att det finns fler som honom, bortglömda personer som bor i ett kollektiv i förorten Rinkeby.

Mia Ajvide

Skulle det inte vara för att Mia Ajvide är hustru till min favoritförfattare John Ajvide Lindqvist skulle jag förmodligen aldrig ha läst hennes bok. Det var emellertid tur att jag satte mig ner och började läsa Mannen Som Föll I Glömska då det visade sig vara en bok - mycket bättre än jag förväntat mig. Boken är långt ifrån felfri men hennes berättarstil och ämnet hon tar upp är intressant och ofta förs mina tankar till just hennes make. Historien om att plötsligt bli bortglömd är fascinerande och Mia plockar upp en hel del intressanta perspektiv och sidohistorier. De många frågorna som ställs och scenarion som utspelas är ofta väldigt smarta och de glömdas tillvägagångssätt att hålla de vanliga levande i deras minnen är finurligt utförda. Tyvärr tappar Mia ofta fokus och det lämnas lösa trådar och parallella historier glöms bort utan att avslutas. Bokens första hundra sidor är en seg resa om man bortser från bokens korta men intensiva inledning där Jack sakta faller i glömska. De avslutande tvåhundrasextio håller mig dock ständigt intresserad och nyfiken på vad som ska hända härnäst och ofta är det riktigt spännande. Orkar man bara ta sig igenom bokens början med en inte särskilt intressant bakgrundshistoria till Myntholms slotts förflutna och dess invånare och ständiga beskrivningar av prylar och dess utseenden så kommer belöningen i form av intressanta personporträtt, inte helt olika de från Johns böcker, och en ofta väldigt engagerande historia. Jag vet att det är fel att jämföra två författare bara för att de är gifta och för att de lever tillsammans men det är svårt att inte göra det då jag hela tiden ser John i periferin i de många meningarna. Det är i och för sig inte särskilt konstigt då de hjälper varandra i deras skrivandeprocesser och förmodligen är det därför de tillsammans utformat en liknande berättarteknik. Nu är Mia inte lika skarp i sina berättelser och personporträtt som sin make men Mannen Som Föll I Glömska är dock en väldigt bra debutroman och det bådar gott inför kommande verk. Någonting inom mig väntar ivrigt redan nu på att få sätta tänderna i en ny historia från Mia och ju mer jag tänker på Mannen Som Föll I Glömska desto bättre tycker jag den är, trots sina brister.

John Ajvide Lindqvist - Tjärven (2011)

 ”Det är den dagen på året då sådant kan hända, solens högtid. Den dag då de som för evigt fryser kan söka sig till värmen.”

Tjugofem år efter att en klass tagit studenten bestämmer sig några av dem för att ha en återträff på midsommarafton, långt ute i skärgården på en liten ö vid namn Tjärven. Vad som skulle ha blivit en trevlig dag med sol, mat, alkohol och återkopplingar slutar abrupt med att de blir rånade på allt de äger, inklusive båten som tog dem till ön, av ett rövargäng från Åland. Det är dock ingenting jämfört med vad som komma skall. I vattnet skymtas något som kommer närmare och närmare ön. Upp ur havet stiger levande döda och avgångsklass 85 inser snart att deras liv är i stor fara…

Tjärven av John Ajvide Lindqvist är den första ljudbok jag lyssnat på och detta enbart för att Ajvide valde att endast släppa den på detta format samt e-bok. Jag har aldrig varit en gillare av ljudböcker och skulle det inte vara för att Ajvide är en sådan fantastisk historieberättare så skulle det förmodligen aldrig ha inträffat. Jag tycker om att skapa mina egna röster till karaktärer i böcker och dessutom så har jag otroligt svårt för Stockholmsdialekten. Ajvide gör dock ett enastående jobb och suger snabbt in mig i hans berättelse om ond bråd död ute i Stockholms skärgård.

Tjärven är mycket mer rakt på sak än Ajvides tidigare verk. Personporträtten finns fortfarande här men de är inte alls lika fördjupade som tidigare. Det är på både gott och ont. Ajvide gjorde Tjärven som ett experiment då han gav sig själv högst 35 dagar att skriva historien. Det är svårt att vara kritisk när man vet detta då det självklart är helt omöjligt att göra en historia lika detaljerade som hans tidigare i bokform. Tjärven känns lite som en italiensk zombiefilm från sent 70-tal, tidigt 80-tal (omslaget till ljudboken är en direkt ripoff/hyllning till Lucio Fulci’s Zombie Flesh Eaters). Inget fel i det då jag älskar den typen av filmer men i bok- (eller ljudbok) format blir de långa detaljerade beskrivningarna av människoslakt ibland för mycket då de sista 3 timmarna består mest av detta. Ajvides känsla för detaljer är dock som alltid helt lysande (beskrivningen av en död människas sakta tillbakagång till ”livet” är en ren fröjd att höra) och hans ständiga sågning av 1980-tals bandet Modern Talking är ett genidrag. Trots den något utdragna massakern gillar jag Tjärven skarpt. Den är spännande och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Ajvide har en behaglig röst som berättar historien med en stor entusiasm men jag tror ända att jag skulle ha uppskattat Tjärven ännu mer om den släpptes i gammal hederlig bokform. Jag väntar med stor längtan tills nästa gång Ajvide ska berätta en historia för oss, då vill jag dock uppleva det i tystnad.

John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist’s böcker är en fröjd för ögat. Hans starka personporträtt och detaljerade iakttagelser av Sverige, gör att man sväljer historierna om allt från vampyrer och zombies till extrema beteenden hos tonårsflickor, rakt av.
Ett tiotal sidor är allt som krävs, sedan är man fast. Han beskriver de oftast mycket trasiga karaktärerna så väl att du kan se dem framför dig. Du känner sympati, fast de många gånger inte förtjänar det. I mina ögon är det en stor skrivkonst.

Fösta boken jag läste var Hanteringen av odöda, där stockholmare får besök av deras avlidna. Efter det visste jag att Ajvide var min kopp te.

Människohamn var mitt nästa val. Den var så välskriven, så detaljerad. Om det inte vore för de 100 sista sidorna skulle den utan tvekan ha rankats som bland det bästa jag läst.

Låt den rätte komma in, såg jag filmatiseringen utav på en fullsatt biograf i Minneapolis, USA. Det var intressant, med tanke på att det förmodligen bara var jag i hela publiken som behärskade språket.
Jag älskade den. Historien, fotot, skådespeleriet, allt var i perfekt harmoni. Det tyckte amerikanarna med.
När jag sedan läste romanen med samma namn var filmen inte lika bra. Nyckelpersoner och händelser var helt borttagna eller ändrade till det mer godhjärtade slaget. Boken däremot är hans helt klart bästa.

Nyligen läste jag senaste romanen Lilla stjärna, på tre dagar. Det var inte hans främsta verk, men den var spännande och lika säregen som hans tidigare. På ett annat sätt. De övernaturliga dragen var nästan helt borttagna och språket var mycket mer drivet. Våldet var till min förtjusning mer grafiskt, vilket inte känns så konstigt med tanke på de många referenser till italiensk och amerikansk våldsfilm boken igenom.

Varje gång jag avslutar en Ajvide bok känns det tomt. Jag vill stanna kvar i Ajvide-land. Kvar har jag novellsamlingen Pappersväggar att läsa. Men vad händer sen? Han får helt enkelt sätta sig ner och skriva en ny roman, fortare är kvickt!
Avslutningsvis väljer jag att citera min flickvän. Hon beskriver boken Lilla stjärna så bra!
”Språket är verktyget som för berättelsen framåt, borrmaskinen är verktyget som avslutar den”.