The Silent House (2010)

Far och dotter skall röja ur och rusta upp ett gammalt hus som ska ut på marknaden till försäljning. De hinner knappt börja innan pappan somnar. Dottern hör konstiga ljud från övervåningen och väcker pappan. Yrvaken går han upp bara för att bli mördad av något oidentifierbart. Flickan blir vettskrämd och förblir så filmen ut.

La Casa Muda eller The Silent House som den är mest känd under, har utmärkt sig genom att vara inspelad i en enda tagning. Huruvida detta är sant eller ej, vet jag inte eftersom skärmen då och då blir helt svart. Den är dessutom från Uruguay och jag kan inte komma på en enda film jag sett som kommer därifrån. Det spelar egentligen ingen roll för filmen är rakt igenom urusel. Fast den varar knappt 80 minuter känns den som en evighet. Den försöker vara någonting nytt men använder sig ändå av de klassiska skrämselteknikerna såsom vålnader i bakgrunden vilka bara tittaren ser, samt de obligatoriska ”hoppa till” scenerna. That’s it.

Tydligen ska filmen bygga på en sann berättelse från 40-talet men skulle någon berätta den historien för mig, skulle jag förmodligen ha somnat lika fort som pappan i filmen.

Det enda positiva med denna film är slutet för då är den äntligen slut.

John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist’s böcker är en fröjd för ögat. Hans starka personporträtt och detaljerade iakttagelser av Sverige, gör att man sväljer historierna om allt från vampyrer och zombies till extrema beteenden hos tonårsflickor, rakt av.
Ett tiotal sidor är allt som krävs, sedan är man fast. Han beskriver de oftast mycket trasiga karaktärerna så väl att du kan se dem framför dig. Du känner sympati, fast de många gånger inte förtjänar det. I mina ögon är det en stor skrivkonst.

Fösta boken jag läste var Hanteringen av odöda, där stockholmare får besök av deras avlidna. Efter det visste jag att Ajvide var min kopp te.

Människohamn var mitt nästa val. Den var så välskriven, så detaljerad. Om det inte vore för de 100 sista sidorna skulle den utan tvekan ha rankats som bland det bästa jag läst.

Låt den rätte komma in, såg jag filmatiseringen utav på en fullsatt biograf i Minneapolis, USA. Det var intressant, med tanke på att det förmodligen bara var jag i hela publiken som behärskade språket.
Jag älskade den. Historien, fotot, skådespeleriet, allt var i perfekt harmoni. Det tyckte amerikanarna med.
När jag sedan läste romanen med samma namn var filmen inte lika bra. Nyckelpersoner och händelser var helt borttagna eller ändrade till det mer godhjärtade slaget. Boken däremot är hans helt klart bästa.

Nyligen läste jag senaste romanen Lilla stjärna, på tre dagar. Det var inte hans främsta verk, men den var spännande och lika säregen som hans tidigare. På ett annat sätt. De övernaturliga dragen var nästan helt borttagna och språket var mycket mer drivet. Våldet var till min förtjusning mer grafiskt, vilket inte känns så konstigt med tanke på de många referenser till italiensk och amerikansk våldsfilm boken igenom.

Varje gång jag avslutar en Ajvide bok känns det tomt. Jag vill stanna kvar i Ajvide-land. Kvar har jag novellsamlingen Pappersväggar att läsa. Men vad händer sen? Han får helt enkelt sätta sig ner och skriva en ny roman, fortare är kvickt!
Avslutningsvis väljer jag att citera min flickvän. Hon beskriver boken Lilla stjärna så bra!
”Språket är verktyget som för berättelsen framåt, borrmaskinen är verktyget som avslutar den”.